Nej, detta skulle inte hända mig, jag skulle inte helt plötsligt vara förtvivlat förälskad i ett ”ex”!
Jag som i 8 år varit med min fina omtänksamma bästa vän/livskamrat, vi som försöker bli med barn, vi som skrattar åt samma saker tills tårarna rinner, vi som varit där för varandra i med och motgångar. Vi som måste ligga nära varandra på natten annars ”fryser vi ihjäl”, och vi som alltid ropar hej det första vi gör när vi kommer innanför dörren! Så vardagligt underbart kan livet vara!
Hur i hela världen kan jag bli så hjälplöst förälskad (igen) i en person jag trodde var överspelad för länge sedan, som egentligen aldrig har lovat mig någonting någon gång, inte heller nu?
För 10 år sedan var det bara Han! Han blev aldrig min på riktigt, även om jag spelade cool och försökte, men fick gråta mig till sömns många nätter. Stunderna med honom vägde upp allt och nätterna med honom gav mig allt jag kunde drömma om, jag tog vad jag fick helt enkelt!
Nej han var inte gift, men han var äldre än jag, kanske var det de som var problemet, iaf för honom?
Efter 2 år, bestämde jag mig, starkt gjort, för att gå vidare utan honom. Det var då jag träffade min fina fina pojkvän/sambo och kanske far till mina framtida barn, och älskad av min familj.
Jag har alltid trott att de gamla spökena var övervunna och har genom åren tyckt att min sporadiska smskontakt med exet har varit kul, jag har haft lite koll på var han befinner sig och hur han har det, ett par ggr per år bara. För ett år sedan intensifierades kontakten och blev till varje vecka, ibland varje dag. Fortfarande ganska oskyldigt, men senare hetare sms, hur gick det till… jo jag tryckte på varenda jädrans knapp på telefonen alldeles själv, av egen fri vilja. För några veckor sedan, över 8 år efter att jag såg honom sist, träffades vi med förevändningen att det skulle vara ”kul att ses”.
Nej, jag hoppade inte i säng med honom… men jag skulle ljuga om jag undanhöll att hela min kropp och väsen skrek efter just det, en natt med honom, en endaste en!! Han smakade, luktade och kysstes lika underbart precis som då! (För ja, jag hånglade med honom i hans bil som en hormonstinn tonåring innan han släppte av mig.) Han är hos mig i nattens drömmar, han är med mig i mina vakna drömmar! Jag har fysiskt ont i min kropp och slutar andas när längtan blir för starkt! Det här är inte verklighet, den här smärtan kan bara mäta sig med smärtan av sorg. Det gör ont, så fruktansvärt ont! Jag kommer inte att lämna min fina man, han som får mitt liv och min vardag att bli lite vackrare… men jag vet inte ens vem jag menar när jag tyst på natten för mig själv viskar… Jag älskar dig!