7 veckor kvar till förlossningen och vi ska skiljas!

Svar

1. Styrkekram!

   Sv: 7 veckor kvar till förlossningen och vi ska skiljas!

   Vill bara skicka dej en stor kram.Har inte något råd och har inte varit idin situation.Din historia berör mej verkligen.Kanske dumt att svara dej såhär.Som kvinna och medmänniska vill jag ge dej stöd.
   Anklaga inte dej själv!Tyvärr ger vi kvinnor alltid oss själva skulden iett dåligt förhållande.Har du familj syskon eller föräldrar vänner som kan stötta dej?Önskar jag kunde göra något för dej.

   Skrivet: 30 januari 2012

   Anmäl svar Svara

   0 röst(er)
2. Linda Rö

   Sv: 7 veckor kvar till förlossningen och vi ska skiljas!

   Hej!
   Har tyvärr inte heller några goda råd men skickar dig många kramar och så mkt energi jag kan förmå. Önskar dig och i din familj alla lycka.
   Får känslar att du trots allt är en stark kvinna och är övertygad om att du kommer att lösa detta, om än det kommer var jobbigt. Ta hand om er.
   Stor kram

   Skrivet: 30 januari 2012

   Anmäl svar Svara

   0 röst(er)
3. Nina

   Sv: 7 veckor kvar till förlossningen och vi ska skiljas!

   Kära du, du har inte misslyckats. Ni har båda kämpat på så duktigt, var snälla mot varandra nu när ni tagit det stora beslutet. Bara att han gått med på rådgivning, att ni ändå försökt. Det viktigaste nu är att tillsammans (även om det blir från ett annat land för din snart ex) organisera så att tioåringen får bli älskad även i fortsättningen. Kanske går det att Skype:a minst en gång i veckan för dem? När det gäller nya bebisen, våga ta hjälp från så många som möjligt. Kanske ditt blivande ex tar sitt förnuft till fånga och stannar ett tag till, åtminstone tills du har landat efter förlossningen? Ofta kan man ju få ett bättre förhållande när man väl tagit beslutet att avsluta. Tänk på barnen först, och försök se till att han också gör det. En dag i taget, bara! Kram!!

   Skrivet: 30 januari 2012

   Anmäl svar Svara

   0 röst(er)
4. Snoozlan

   Sv: 7 veckor kvar till förlossningen och vi ska skiljas!

   Jag känner med dig och vet hur svårt det är när man borde få vara lycklig över det nya lilla livet. Jag vill bara att du ska veta att du inte är ensam. Jag känner så väl igen det du skriver. Jag var själv gift i 11 år. När jag väntade mitt andra barn tvingade han mig nästan till abort. Han sa att barnet skulle bli faderslöst ändå eftersom han skulle ta livet av sig. Han ändrade sig i sista stund, när jag redan hade fått en tid på abortmottagningen. Men relationen gick aldrig att reparera efter det. Han var med på förlossningen men jag körde både till och från den själv. Vi försökte lappa ihop förhållandet. Inte förrän efteråt har jag förstått att det han höll på med var en slags psykisk misshandel. Att jag hade gjort allt i min makt för att skapa en fungerande familj men han hade saboterat det. Idag har han flyttat till sin familj på andra sidan Atlanten. Barnen saknar sin pappa, men de är lugnare och tryggare nu. De är mycket mer harmoniska. Och även jag, som inte längre smyger runt här hemma och aktar mig för att råka göra något fel. Jag tänker och tycker och lever som en fri och vuxen människa idag. Det ordnar sig!

   Skrivet: 31 januari 2012

   Anmäl svar Svara

   0 röst(er)
5. Säg den som är perfekt...

   Sv: 7 veckor kvar till förlossningen och vi ska skiljas!

   Kan bara hålla med alla föregående skribenter. Du behöver all styrka och uppmuntran du bara kan få!
   
   Skilsmässa verkar vara oundvikligt. Undrar bara varför han måste ha så bråttom från Sverige? Nu när ni fattat beslutet och slutat hoppas på er som par vore det väl ändå rimligt att ni försöker etablera en "funktionell grund". Ni behöver inte ens kalla det vänskap, utan mer se det som en arbetsplats. Såvida man inte är egen företagare väljer man ju inte vem man ska jobba med. Ibland blir det "Åke Tråk" och då får man ju försöka göra ett så bra arbete som möjligt med honom.
   
   Genom er son och bebisen i magen kommer ni alltid ha en gemensam arbetsplats, oavsett var ni bor samt hur och med vem ni lever. Jämfört med att sätta barn till världen är ju äktenskapet i sig nada!
   
   Och du... Sluta kalla dig puckad! "It takes two to tango." När du börjar känna dig redo för annat än amning och blöjbyten, så se till att du har insikt i DIN del varför det inte funkade. Kanske något som behöver bearbetas innan du kan gå vidare?

   Skrivet: 2 februari 2012

   Anmäl svar Svara

   0 röst(er)
6. Anna

   Sv: 7 veckor kvar till förlossningen och vi ska skiljas!

   Tack för alla era seriösa och uppmuntrande svar!
   Nu har det gått några dagar. Så fort skilsmässopapprena var klara så fick jag helt plötsligt ett 40 cm långt mail att vi borde tänka över det här, att vi måste kämpa vidare för att i alla fall ge det ett försök till med den nya bebisen. Helt plötsligt hade han pratat med två andra pappor och fått deras upplevelser av tiden före bebisens ankomst. På kvällen öppnade han sig om hans skräck för förlossningen, hur han våndas denna dagen. Jag har ställt frågor tidigare om detta, frågat om han känner behov av att bearbeta den förra eftersom den var mkt traumatisk...men oh nej. Det behövde han ju inte alls. Jag har t.o.m. frågat om han verkligen vill vara med, att det var ok för mig att ta med min mamma eller ngn annan nära istället. Men då uttryckte han bara ilska. I hans land är männen fortfrande mycket sällan med, och ofta sitter de liksom utanför förlossningsrummet och kommer in först när bebisen är född. Han kommer från ett land där man som man visar och pratar om alla känslor väldigt mycket och även visar dem, alla känslor utan rädsla. Det är den känsla som han inte kan sätta ord på, inte visa och det är just denna som blir till ilska istället i besvärliga situationer där relationen verkligen skulle bli bra av lite dialog kring just detta. Men det är helt omöjligt förutom vid små tillfälliga samtal när han släpper på det som nu i förrgår.
   
   För mig var det en oerhörd lättnad att höra honom säga detta. Jag förklarade att för mig var det okej om han kände och valde att inte vara med, då kunde han ju vara ett bättre stöd både före och efter istället. Det viktigaste är ju att alla mår bra både nu och sedan. Nu vet jag ju och kan ju få ett bättre stöd av min mamma som jag nu får chansen att förbereda tillsammans med innan. Tack och lov att han kläckte det i alla fall sex veckor före. Han uttryckte också att han kände sådant tryck från samhället att det var så självklart att man som man måste vara med och han var rädd att jag skulle bli besviken att han inte klarade det, att jag kanske skulle se honom som omanlig. Men oh nej, hans beteende att stänga av kommunikationen hade jag tyckt var mer omanligt. Nu känns det bara skönt. Hanhar avsatt tid varje dag nu till att vara en fantastisk pappa till vår grabb och förstår nu att detta är sista chansen. Han har bokat tidigare tid till vår samtalsterapeut. (Vi går dit separat)
   
   Jag ger det en tid till, men innerst inne vet jag att det är slut.. processen är bara inte färdig ännu..glöden kommer inte tillbaka. Precis som en av er sa så är det mer som ett företag, trist men sant. Och det är klart att det skulle fungera med skype och allt...och ja, varöfr har han så bråttom tillbaks till sitt land om vi skulle skilja oss...det är för att han fortfarande inte efter många försök i Sverige fått några riktigt nära vänner, för att han investerat allt i dubbla utbildningar mm för att jag velat vara här. Utan oss uttrycker han att han skulle gå under här. Bättre en lycklig pappa långt borta än ett vrak här. Jag har också varit arg på honom för att han tänker att han skulle åka. Som mamma skulle man ju inte ens tänka tanken att lämna sina barn i ett annat land och åka hem..men samtidigt förstår jag. Sverige är ett kallt land ur många aspekter om man kommer från vissa länder, det går inte att jämföra med hur jag blivit mottagen i hans land. Är man uppvuxen i en gruppkultur där man ställer upp även för sin granne i vått och torrt helt osjälviskt så är det nog omöjligt att någonsin förstå ett sätt där man bokar tid med sin allra bästa vän om två veckor klockan fyra.
   
   Jag försöker lite till...

   Skrivet: 3 februari 2012

   Anmäl svar Svara

   0 röst(er)
   Pia

   Sv: 7 veckor kvar till förlossningen och vi ska skiljas!

   Apropå driva familjen som ett företag... Jag har också varit där efter ca 10 års äktenskap men nu har vi faktiskt hittat tillbaka till glöden igen. Det krävdes att vi ställde hårt mot hårt och var helt öppna med varandra med förväntningar, förhoppningar, tankar och drömmar. Det visade sig att kärleken fanns kvar i alla fall och att vi vill fortsätta att vara tillsammans.
   
   Lycka till!

   Skrivet: 9 februari 2012

   Anmäl svar

   0 röst(er)
7. Angelica

   Sv: 7 veckor kvar till förlossningen och vi ska skiljas!

   Det här är inte menat som kritik mot dig som mamma, jag vet att man blir trött och frustrerad. Men det din son sa till dig om att ta ut bebisen på promenad, det fick mig att gråta. Ett tioårigt barn ska inte veta om att föräldrarna bråkar, för de tar på sig skulden direkt! Det är helt okej att tycka olika, diskutera och komma fram till en lösning. Det ska man göra med barnet och framför barnet. Man ska aldrig bråka inför ett barn. Hur trött och frustrerad ni än är, för när du säger något sårande till din man så kan jag lova dig att det gör ondare i din son.
   
   Oavsett om ni löser det här eller inte så måste ni bete er som vuxna sansade människor inför barnen. Du får aldrig säga något nedvärderade till eller om deras pappa. Aldrig.

   Skrivet: 25 februari 2012

   Anmäl svar Svara

   0 röst(er)