ANNONS

Varför bor sk vuxna barn hemma?

Jag har märkt att en del vuxna (ålder 25+) bor kvar hemma hos sina föräldrar, oftare hos en ensamstående mamma än en ensam pappa. Undrar nu hur det kommer sig? Om det är temporärt, t ex vid en skilsmässa, mellan två jobb o liknande så går det att förstå det. Men de som bor kvar hemma år efter år, med eller utan jobb eller odiagnosticerade psykiska åkommor, varför får dom bo kvar? Vågar mamsen inte slänga ut dom? Varför tar dom inte kontakt med psykiatrin? Osv osv. Varför GÖR ni ingenting, ni kvinnor med hemmaboende vuxna barn, som låter det ske? Jag säger kvinnor därför att det verkar vara vanligast, bara på kort tid har jag snubblat över tre (3) fall där just sonen bor kvar hos mamma. Åldern har varit 25+, 30+ och 45+. Åren har gått o barnen bor kvar hemma. Och mamsen är utan annan man (får lite äckliga vibbar av att sonen blir nån slags ställföreträdande make eller bara nån dom kan sköta om, laga mat o tvätta åt i sin ensamhet).

Finns det nån kvinna i denna sits här som kan berätta lite om varför? På ett anonymt ställe som detta kan ni ju göra det helt ostört.

Kommentarer

Ja en orsak är bostadsbrist! Jag bor i Gbg och där är näst intill omöjligt att få ett förstahandskontrakt sen finns det säkert killar som av ren bekvämlighet stannar hos mamma,bortskämda barn har alltid funnits.

Ja Guud så hemskt att bo kvar hemma!
Är själv en tjej 45+ som fortfarande bor hemma hos mina föräldrar. Jag är deras enda barn och vi har genom åren varit ett stort stöd och haft hjälp och nytta av varandra. Det är inget "fel" på någon av oss. Istället har jag ett mycket krävande arbete och har gjort karriär och är en mycket uppskattadf och duktig yrkeskvinna. Men det bästa av allt - vi har sådan glädje av varandra. Varför skulle jag sitta ensam i en lägenhet och glo på väggarna när jag kan vara till gläde för mina föräldrar. De är verkligen priviligierade som fått ha mej i sin närhet hela sitt liv och jag dem.

Det finns fler sätt att leva sitt liv än att gifta och skilja sej upprepade gånger och få hur många kullar barn som helst som sedan ska knuffas ur boet fortast möjligt så den egotrippade mamman får leva livet"fullt ut" med allt vad det innebär.

Mycket trött på den trångsynthet som visas oss som bor "hemma".

Det är ju skönt om du tycker att du och dina föräldrar har glädje av varandra. Men du har inte dina föräldrar för evigt och då får du sitta där och glo på dina väggar för du har ju inga barn som kan "bo" hos dig eller komma och hälsa på! Jag ser inte att frågan är trångsynt , att bo hemma och vara 45+ är inte hälsosamt för varken barn eller föräldrar.Jag flyttade när jag var 19 och har en mycket nära kontakt med mina föräldrar. Vi har bott nära varandra många år och de hade glädjen att få se mina barn växa upp och fick vara ett stöd för dem. Nu är de över 80 och hoppas att de ska hinna få barnbarnsbarn innan de dör. De har alltid sagt att barn och barnbarn är de största glädjeämnena i livet. Det har du berövar dina föäldrar för att göra karriär...eller är det dina föräldrar som inte haft vett att klippa navelsträngen. Ledsamt och tragiskt att läsa tycker jag.

Till Ingrid
Visst förstår jag glädjen i att ha barn och barnbarn men att skaffa barn är mycket egoistiskt. Likaså att vilja ha barnbarn att gotta sej åt. Var helt säker redan i tonåren att jag aldrig skulle ha barn eftersom jag inte ville pådyvla någon livet. Du sätter inte bara ett gulligt litet barn till världen utan du sätter en som ska kämpa i 80-90 år om han eller hon får normal livslängd. Detta har jag inte samvete till. Därför vill jag skona mitt barn från livet. Kanske beror min syn på detta med barn eller inte på att jag hela min skoltid var mer eller mindre mobbad och aldrig en i gänget utan någon som lämnades utanför. Kan du och andra förstå mitt synsätt bättre då? Den som får gå "oskadd" genom livet ser ju förmodligen på annat sätt. Men när man träffat på så mycken ondska från andra så vill man inte utsätta sitt lilla barn för risken att bli lika illa hanterat. Äpplet brukar inte falla långt från trädet och om man själv är en snäll människa får man med största säkerhet ett barn med samma personlighet som lämpar sig utmärkt att trakassera för elaka föräldrars lika elaka barn. Därför har jag valt att sätta punkt och bli den sista i min familj. Jag har inte saknat kärlek i mitt liv. Jag har haft/har två stora kärlekar som har förstått mitt val utan att dömma mej.
Sedan tror jag även att min biologiska längtan efter barn aldrig funnits där från början.
Jag vet att många som haft det mycket svårare än jag ändå skaffat barn. Att dessa barn sedan också fått ett svårt liv gör mig mycket ont. Dessa barn kommer att fortsätta i samma spår och få barn som också kanske får det svårt. Kan någon se nyttan i detta. Varför inte sätta punkt och välja bort barn? För det är väl inte så illa så att barn är något man måste ha för att anses normal och för att passa in i normen?

Att ta ett liv är en allvarlig sak men att ge ett liv är också en allvarlig sak. Något att tänka på!

Varför vill någon som är vuxen bo hos sina föräldrar? Jag har jättebra föräldrar och hade en bra uppväxt, men jag växte upp, skaffade mig ett jobb vid sidan av skolan när jag var 16, fick min första lägenhet när jag var 17 och har försörjt mig själv sedan dess... De har ställt upp när jag varit mellan boenden och jag har kunnat ha prylar hos dem, vi har även kontakt och träffas och är goda vänner! Man måste ju inte flytta ut för att man tycker illa om varandra eller för att man ska skaffa barn!?! Jag har aldrig velat ha barn och kommer inte skaffa några heller, det var något mina föräldrar nog tyckte var tråkigt men de har accepterat det med åren! Jag anser dock att det tillhör processen med att växa upp att man skaffar ett eget boende, att bo hemma när man är överhuvudtaget över 20 är fan patetiskt, bostadsbrist i all ära... Själv bodde jag ett år i ett ockuperat hus... Det var dessutom gratis... Bortskämda är ni! Tror ni inte att era föräldrar trodde de skulle få ha det som alla andra? Skaffa kids, se dem växa upp, se dem flytta ut och därefter kunna leva vidare sina egna liv!?!?! "privilegie" att du bor hemma när du är 45, är du dum på riktigt eller gör du dig bara till?

Är man dum eller tragisk för att man inte är mainstream i alla avseenden?
Nej, dum är den som inte kan acceptera och respektera att alla inte lever sina liv så som merparten gör. Undra på att världen ser ut som den gör när det in i minsta detalj tittas snett på den som inte följer normen. Försök istället få Era trångsynta hjärnor att bli lite mer genomsläppliga och inte helt igenslammade av fördomar. Det vore "hälsosammare" för alla parter!
Många tycker säkert det vore "hälsosammare" att bo ihop med en kvinnomisshandlare och ha ett dagligt helvete än att ha valt att bo med sina föräldrar.

Hälsningar från
45-åringen som varken är dum eller gör sig till!

Är det mainstream att vilja växa upp och skaffa sig ett eget liv och egna erfarenheter? Jag har som sagt jobbat sen jag var 16, bott i diverse squats och occuperade hus runt om i världen, delat lägenheter i punkkollektiv, tältat hela somrar, sålt allt onödigt och stuckit till USA ett år ungefär, hela tiden jobbat och försörjt mig själv, och det är alltså mainstream? Nästa år kommer jag och min fru hyra ut lägenheten och dra runt i Europa och jobba här och där (mitt yrke låter mig gästjobba lite varstans) utan något egentligt mål, bara kul att se lite nytt i världen och inte egentligen bry sig om vilken stad eller vilket land vi är i nästa vecka, eller dag, eller månad, vi bor där det finns plats, jobbar en massa och festar när det blir tillfälle... Våra hundar har pass så de följer såklart med oss! Men vi är alltså mainstream? Och nej, vi är inte 20, vi är 40+ och har levt såhär Sålänge vi kunnat! Men det är ju tur att du inte har intresse av att skaffa dig ett eget liv, och samtidigt hindrar dina stackars föräldrar att göra det heller! För du vill ju inte vara så mainstream som oss... Mainstream i gypsyland möjligen??? Hade vi fått för oss att skaffa barn, vilket inte är aktuellt i och för sig, hade den ungen gjort bäst i att ha ett jobb när den antingen slutade gymnasiet eller hoppade av skolan, för då hade det varit finito på gästfriheten! Man kan hålla kontakt med familj ändå om man vill, man behöver inte bo ihop! Man kan till och med ha vänner utan att bo ihop... Du kanske skulle testa det, så är du mindre beroende av din mor och far, fast vänner är väl lite för mainstream att ha för dig?

Glömde dock säga att jag tycker du gör helt rätt i att låta bli att skaffa barn, fler borde tänka som dig/oss... Som världen ser ut nu verkar de flesta ha någon tävling i vem som kan överbefolka jorden fortast! 5 ungar är typ normalt? Samma människor tycker det är "sååå hemskt" att de visar bilder på somalier som svälter ihjäl på morgontv när de står och steker död gris åt sina feta bortskämda ungar... Så den biten håller jag fullständigt med dig om!!! Människan är i grunden en vidrig varelse och vi kan bara hoppas att den går under innan jorden gör det...

Nej du som kuskar land och rike runt du är verkligen inte mainstream. Kunde inte utläsa detta i ditt första inlägg. Grattis till ett härligt ovanligt liv!
Har du aldrig mött folk som ifrågasätter ditt sätt att leva? Det tror jag säkert att du har men jag tror också att du skiter fullständigt i vad andra tycker.
Det gör nämligen jag också för det mesta. Härligt att det finns fler än jag som anser att man inte till varje pris behöver föra sina gener vidare. Men det har du väl också fått förklara för mainstreamfolket varför det är så förmodar jag.
Mainstream är de som ängsligt jämför sig med grannar och vänner och ser till så att de inte har äldre bil, färre barn, åker på semester utomlands varje år, kanske inte bytt till flådigaste grillen och absolut inte har åsikter som skiljer sig från omgivningens....ja listan kan göras lång.....suck.
Är också hjärtligt trött på att höra om allas husrenoveringar som beskrivs in i minsta gullfiberfiber. Men bara de får vara med i mainstreamgemenskapen så håller alla god min.

45-åringen (kärringen mot strömmen)

Nu förstår jag även dig lite bättre, och jo visst har vi fått förklara varför vi inte vill vara ett av fåren (vår syn på de du kallar mainstream, de lever som får i en skock...) men jag försvarar det inte, har inget att försvara, förstår man inte sig på oss kan vi aldrig förklara vår rastlöshet och känsla av instängdhet om vi är på en plats för länge... Något år fungerar men även då vill vi ut och jobba någon månad i andra länder... Och nej, det där med att föra gener vidare känns som någon kristen ide om att alla måste fortplanta sig för det är minsann så det ska vara! Den biten är det fler som reagerar på dock då man säger till dem rakt ut att jag tycker inte om barn, vill inte ha några och har aldrig velat det, då slutar i regel diskussionen rätt snabbt...

Du på 45, betalar du hyra och kan komma överens och hjälper med städning och matllagning så ska de väl vara glada att du är kvar. Jag flyttade utomlands när jag var 19. Visst finns det de som snyltar på föräldrarna, jag tror nog jag vill ha mina barn hemma sålänge de själv vill fast de skulle vara myndiga.

Svar till Hanna.
Jag sätter guldkant på deras tillvaro genom att bla laga god mat som vi alla uppskattar mycket. Jag hjälper dem med många andra praktiska göromål som de tycker det är skönt att slippa ta ansvar för nu när de är lite äldre. De har alltid tyckt att det är en stor fördel att jag valt att stanna hos dem. Och jag uppskattar mycket deras sällskap. Många kan nog få den uppfattningen att vi gör allt tillsammans men så är inte alls fallet. Jag reser alltid på semester ensam tex. Vi lever alltså under samma tak men har ändå separata liv när vi så önskar. Alltså en win-winsituation i vårt fall. OCH ingen snyltar på den andra på något sätt, absolut inte ekonomiskt om någon skulle tro det.

Förstår inte riktigt varför du måste bo hemma hos dina föräldrar för att hjälpa dom med saker. Jag är i din ålder och har jättebra konatak med mina föräldrar, vi ses flera gånger varje vecka men jag har inte bott hemma sedan jag var 21 år. Man kan väl ha en egen lägenhet men ändå träffa föräldrarna! Tycker det skulle kännas VÄLDIGT konstigt att bo hemma i vår ålder!

Jag förstår inte varför är det fel att bo hos sina föräldrar i den åldern. Det beror på vilken situation människan ligger på. Det finns de som vill hjälpa sina föräldrar och vara alltid för dem när de behöver.
Och dem som behöver sina föräldrar och att leva med familjen och få uppmärksamghet.
Samhället här i Sverige står emot den här saken ibland märker jag, varför är det så svårt att acceptera det utan att klaga.
Är man arbetslös gör ingenting och blivit vuxen bor hos sina föräldrar, man borde verkligen då flytta ut och få leva lite det hårda livet för att vara ansvarig.
Men att klaga på vuxna som bor hos sina föräldrar för ingen anledning bara för de bor där, är fan det värsta jag har hört om.
Jag tycker inte att man ska flytta själv om man ska inte flytta med sin flickvän eller gifta sig!
Plus de flesta som har flyttat själva, har flyttat hem igen för de kunde inte hantera allt helt själva. De behövede en partner men så snabbt de gör slut så flyttar de hem till föräldrarna.
Det finns ju ingen mening med det att sitta helt ensam varje dag.
Det är något annat om man inte har någon familj.
Men har man familj så ska man utnyttja det och vara med dem hur mycket som helst.
Familjen är allt.. : )

Hej Amelia, ett mycket relevant ämne.

Jag är en man i livets härliga punkt (50+) där mina båda döttrar är vuxna och har ett eget härligt bra liv med bostad, jobb och pojkvänner.

Jag är frånskild efter ett 30 årigt äktenskap där exet var otrogen, såhär i efterhand kan jag bara tacka änglarna för händelsen, då jag för 5 år sedan träffar den underbaraste kvinna i mitt liv där ömsesidig kärlek fortfarande gnistrar så som när vi träffades.
Livet är underbart och vi båda njuter av varandra till fullo varje dag.

Det finns dock ett bekymmer som börjar- och förmodligen kommer att snabbt bli ett stort problem och jag vet inte vad jag skall göra.
Hoppas på bra import från dig.

Sambos vuxna son har hastigt och lustigt och permanent flyttat in till oss.
Han är 30 år, för visso osocial med psykiska bekymmer där en psykolog är inkopplad.
Han äger en villa på annan ort som hans biologiska far flyttat in i och mer eller mindre tagit över och där sonen inte vill vara alls.

Han har få- och lätträknade vänner utspridda i landet så den enda tryggheten han har är sin mor, min sambo, min stora kärlek...

Samtal mellan mor och son om rådande situation, framtiden, eget boende mm. förekommer inte alls. Ämnet sopas helt enkelt bort under mattan.

Jag vill hittills inte ställa krav på någon av dem då det är jag som har flyttat in till sambon och ämnet är med all sannolikhet känsligt och framför allt vet jag att "blod är tjockare än vatten" om du förstår min syftning.
Jag försökt däremot att hjälpa till genom bl.a. att anställa sonen i min firma så att han får träffa- och prata med andra "normala och vanliga" människor och därigenom snappa upp "den andra sidan av myntet"
Jag försöker involvera honom i alla vardagliga sysslor och resonemang, så att logiken och sunt förnuft för de dagliga beslut som alla måste fatta även blir naturligt för honom, men....
Det jag får tillbaka är ett ifrågasättande i varje fråga.

Hans nu nästan 2 åriga närvaro hos oss börjar åsidosätta mitt välmående och har åsidosatt mina vardagliga trivselrutiner som:

Att vakna till ett rent, undanplockat och avtorkat kök.

Att ställa undan sina skor när man kommer in och inte ställa dom där kan kliver in innanför entrédörren.

Att stänga toalettlocket efter sig och framför allt torka av sittningen om man absolut måste stå och kissa.

Eller att städa efter sig när man synligt smutsat ner.

För att nämna några exempel på faktorer som stör mig och som inte är bra i mitt nuvarande liv utan att veta utgången längre fram.
Vad skall jag göra och hur skall jag agera?

ANNONS
ANNONS
ANNONS