Jag vet inte vad eller hur jag ska göra. Jag har velat länge nu när det gäller relationen, om jag ska lämna honom eller inte. Men jag ångrar mej alltid och tänker att jag kan inte. Vill inte ha barnen bara varannan vecka, plus att jag inte tycker att det är rätt mot barnen. Dessutom har jag en väldigt liten inkomst och just nu har jag inte ens ett deltidsarbete och ingen a-kassa. Så jag har inte råd att flytta heller.
Men jag är inte lycklig. Jag orkar snart inte mer. Vi har nästan aldrig sex. Max en gång i månaden, om ens det, och alltid bara en snabbis. Jag blir aldrig speciellt tillfredställd. Det är som att det bara är till för honom.
Vi gör aldrig något tillsammans, alltid bara var för sig. Han vill aldrig göra något. Jag vill resa. Han är inte intresserad. Han är mycket hellre hemma. Vi har aldig barnvakt. Han verkar inte intresserad av det heller, för han tar aldrig initiativ till något. Jag har försökt många gånger, tro mej, men han vill ju aldrig. Många gånger kan jag tänka att han är så jävla tråkig och ska jag verkligen bara acceptera det här? Ska det behöva vara så här?
Vi bråkar ofta. Vi lever oftast inte som ett par. Det är inte mycket närhet oss emellan. Försöker jag blir jag ofta avvisad. Vi har nu varit tillsammans i sex år och har två barn. Det äldsta är inte hans biologiska, men är som hans ändå, eftersom att hon aldrig haft någon annan pappa och hon var bara en bebis då jag träffade honom.
Det är också ett problem. Vi har pratat om att han ska adoptera tjejen, men för det krävs det att vi är gifta. Och, giftemål är ju knappast aktuellt när det är så här. Så om vi separerar har han ju ingen som helst rätt till honom. Jag har ju ensam vårdnad. Men så vill jag ju heller inte att det ska vara. För henne är han ju pappa och han ser henne som sin dotter.
Åh, jag vet varken ut eller in. Vet bara att jag inte orkar ha det så här längre. Jag känner mej så ensam, olycklig och oattraktiv. :(
Kram från mej!
Kommentera
Jag vet precis hur du känner, befann mig i en liknande situation för ca 6 år sedan. I flera år gick jag och funderade på om jag skulle våga lämna min dåvarande sambo. Kände som du att hur ska vi isåfall klara oss, jag tjänade dåligt och ville som du inte leva varannan veckas livet. Vi hade ingen vidare relation, han var ofta borta på grund av jobbet och när han väl var hemma så tyckte han att det inte var mer än rätt att han skulle ängna sig åt sina fritidsintressen. Att han sen hade en liten dotter och en sambo var tydligen inte lika viktigt. Svartsjukan kom ofta fram också, ofta så blev jag anklagad för att ha någon annan när han var borta på jobb. Hur jag skulle ha haft tid med det vet jag inte eftersom jag hade fullt upp med jobb och vår dotter, men det lyssnade ju inte han på. Ofta fick jag och min dotter gå ensamma på släktillställningar (även om han var hemma), antingen hade han ont i huvudet eller så var ju det här med att vara "social" onödigt när man kunde hitta på något roligare. Utåt höll jag upp en fasad, men de flesta i min omgivning anade nog ändå hur det låg till. Men om någon sa något så försvarade jag honom. Det var inte många tårfria kvällar! Tillslut orkade jag bara inte mer, jag började titta efter en lägenhet och tänkte att det fick bära eller brista. Det kändes som om allt var bättre än att leva så. En dag så sa jag till honom att jag tänkte lämna honom, han blev nog egentligen inte särskilt förvånad. Vi kom själva fram till att vår dotter skulle bo hos mig och träffa honom varannan helg. Nu skulle jag gärna vilja säga att allt flöt på hur bra som helst efter detta, men det gjorde det naturligtvis inte. Min dotter mådde ofta dåligt i början, men vi tog oss igenom det och idag känner jag att det var det bästa för henne också. Jag har under åren levt på gränsen vad gäller pengar och inte hitta någon ny man att leva med, men ändå känner jag att det steget jag tog den dagen var det bästa jag har gjort. För det liv jag levde då var tio gånger värre än det jag lever idag! Vad gäller tjejen som inte är hans, så kan ni säkert göra en överenskommelse att han får träffa henne ändå. I början kan det vara svårt att prata med varandra men man får tänka på att man har barn ihop och de måste komma i första hand. Tycker fortfarande att min föredetta är en stor skit, men jag kan nu mera prata lungt och sansat med honom. Vet ju att jag sedan kan leva mitt eget liv oavsett vad han tycker! Så mitt råd till dig är att våga! Jag lovar att du kommer att må bättre, inte direkt men så småning och då kommer du känna dig lättad.