Sitter du också framför datorn och surfar ensam? Jag är i 30-års-åldern och undrar hur det kunnat bli så att man har så få vänner. Sitter och läser på Facebook om andra som är ute och reser, fikar, sitter på uteserveringar med sina vänner men inte jag.
Jag är inte helt ensam men saknar vänner som är lite mer genuina och som man verkligen hänger ihop med, reser med och så. Har man inte skaffat detta när man var barn då verkar det vara nästan omöjligt.
Lever också själv och utan barn vilket är som jag vill ha det men det är svårt att hitta vänner som också lever på det sättet. Som bara kan ta en picknick lite spontant eller åka iväg någonstans över en dag.
Det är verkligen ledsamt att höra hur alla reser och hittar på saker med sina vänner medan man själv får göra saker på egen hand om man inte bara vill sitta hemma.
Vad gör man liksom?
Kommentera
Det är nog bättre att ha få vänner och med dem ha kvalitativ tid än massa ytliga - men det är som sagt något man inte alltid själv väljer. Ett tips, för att uppnå lite djupare, innerligare vänskap är att verkligen visa ett genuint intresse för en person - för det är så ovanligt, att den åersonen onekligen "faller för dig" o vänder sig till dig när det är något o även vill göra roliga saker ihop. Testa få du se!
Ursäkta slarvfel:..." att den PERSONEN onekligen..." ska det naturligtvis vara. Men det förstod du nog? :)
@Estherli: Ja, tyvärr så har jag inte träffat några sådana personer som uppskattar att man har ett genuint intresse för dem. Jag förstår hur du menar men jag upplever att folk antingen mest är ute efter ytliga relationer eller så har de alltid andra att vända sig till, t ex barndomsvänner, syskon eller sambo.
Jag söker själv efter personer med ett genuint intresse för mig och att bygga en mer nära vänskap men det är så mycket som ska funka så oftast brukar nya kontakter rinna ut i sanden.
Oavsett om du är ensam eller ej...så hoppas jag du mår bra och tänker så förbli....det är viktigt att kunna vara i bostaden ibland och sitta framför datorn...det är ett privilegium....liksom att få lyssna på musik....eller få besök....inget man bör räkna med...men om du vill dela din tid med någon....som mig...maila Mariana_clarissa@hotmail.com så kommer vi överens...
Jag kan inte säga att det måste vara så för dig, men jag har - efter många år av likadana erfarenheter som dina - kommit fram till att jag är en enstöring av naturen. Jag är inte road av det sociala spelet. Jag har egentligen aldrig tyckt att det har varit roligt att vara på fester och middagar och tvingas komma på någonting att säga för att inte komma utanför konversationen. För att inte den pinsamma tystnaden ska uppstå. Har mycket medvetet skaffat mig ett jobb där det inte finns en lunchmatsal t.ex., för detta att behöva äta med samma människor varje dag och försöka konversera var fruktansvärt. Likaså finns det inga bestämda fikaraster, vilket passar mig.
Jag har insett att det jag kände förr snarare var avundsjuka. Jag var avundsjuk för att ANDRA verkade ha så roligt på fester, disco o.s.v. - när jag inte var bjuden på något och inte hade någon att gå ut med. I verkligheten, de få gånger jag varit på sådant, så har jag aldrig haft roligt. Det är helt enkelt inte för mig.
DOCK hade jag inte velat bli utan familj! Jag skaffade mig en familj mycket medvetet med hjälp av ett dejtingforum. Min exman och jag är skilda nu, men vi har ett bra samarbete om barnen och är fortfarande bästa vänner. För det är så med mig, att jag klarar MYCKET NÄRA relationer. Jag har heller inga problem med att t.ex. fråga en fullkomlig främling om vägen. Det är de halvnära relationerna som inte funkar.
Nu när jag har mina barn och på sätt och vis min exman fortfarande, så har jag slutat tråna efter vänner och sällskapsliv. Jag har insett att det är så här jag ÄR: jag är lyckligare hemma framför datorn eller med en god bok - de helger då barnen är hos pappan - än ute på någon krog med hög musik, karlar som är tafsiga, sliskiga och för "på", kvinnor som ser en som en konkurrent och betraktar en värderande och ogillande, o.s.v., o.s.v..
Det var intressant och roligt att läsa ditt inlägg Magdalena, för jag känner så väl igen mig i det du skriver. För mig är det också mycket nära relationer eller ensamhet som gäller.
Att sitta på tu man hand med någon och ha riktigt djupa och meningsfulla samtal tycker jag är helt underbart. Jag kan öppna mig lika mycket för en total främling som för någon jag har känt hela mitt liv. Jag har ett genuint intresse av andra på ett djupare plan och är en god lyssnare. Därför är det inte ovanligt att jag får höra saker från andra som de aldrig någonsin tidigare har berättat för någon annan.
Men att sitta i en lite större grupp och prata om mer "ytliga" saker eller gå runt och mingla har jag MYCKET svårt för. Då hittar jag mycket hellre på något på egen hand. Det är inte så att jag är folkskygg utan jag gillar att ha massor av människor omkring mig, men det ska då vara tillräckligt många för att jag ska kunna bli en anonym person i den stora massan. Jag kan inte säga att jag egentligen någonsin känner mig ensam för att jag saknar någon att umgås med. Däremot kan jag ibland känna att det hade varit trevligt att dela vissa upplevelser med en annan person.
Jag känner mig ibland lite avvikande, men jag ser nu att det åtminstone finns en till som är ungefär som jag :-)
@Magdalena: Det var intressant att läsa ditt inlägg och få lite andra vinklingar på det hela. Jag ser mig inte som en enstöring men kan ändå känna igen mig i delar av det du skriver.
Jag vill gärna ha ett socialt jobb där man umgås på raster t ex men allt sådant är ju helt beroende av vilka personer man har kring sig. Om man som du säger mest känner sig tvingad att försöka hitta något att prata om, då är man nog så olika att det lika gärna kan kvitta och att man då lika gärna är ensam.
Jag känner nog mer sorg än avundsjuka över att jag själv inte har de där vännerna som man hänger med en fredag-eller lördagskväll. Som man kan umgås med på ett naturligt sätt utan att göra sig till.
Jag kan känna igen mig i det att jag gärna har väldigt nära relationer men relationer som är lite till och från blir jag mest besviken och irriterad över. Jag har ingen man eller barn utan söker en mer nära vänskap men det är den som är så svår att finna.
Om jag börjar prata om lojalitet och "bästisar" så ser de flesta en bara som konstig och att man inte klarar av att vara social med flera osv. Jag har ingen ännu hittat som söker en sådan vänskap. Därmed inte sagt att man umgås jämt men att det ändå är en, kanske max två eller tre vänner som man verkligen prioriterar.
@En man: Jag kan känna igen mig i delar av det du beskriver och som tidigare var inne på så är jag nog också mycket åt det hållet, dvs att antingen vara ensam eller att ha verkligt nära och pålitliga vänrelationer.
Ytligt snack och träffar där man drar ihop alla möjliga ger oftast inte speciellt mycket.
Jag känner mig ofta ensam i min ensamhet så min ensamhet är inte på något sätt självvald. Men det är just det knepiga i att hitta vänner som blir de där nära vännerna och som inte ser det som konstigt att man tycker att man ska prioritera varandra istället för ytligt umgänge i olika gäng. Därmed inte sagt att man måste vara singel och hänga ihop jämt men personer med många ytliga vänner där man ska planera in träffar flera dagar i förväg blir mest meningslös vänskap som jag ser det.
Men att sitta i en lite större grupp och prata om mer "ytliga" saker eller gå runt och mingla har jag MYCKET svårt för. Då hittar jag mycket hellre på något på egen hand. Det är inte så att jag är folkskygg utan jag gillar att ha massor av människor omkring mig, men det ska då vara tillräckligt många för att jag ska kunna bli en anonym person i den stora massan. Jag kan inte säga att jag egentligen någonsin känner mig ensam för att jag saknar någon att umgås med. Däremot kan jag ibland känna att det hade varit trevligt att dela vissa upplevelser med en annan person.
Jag känner mig ibland lite avvikande, men jag ser nu att det åtminstone finns en till som är ungefär som jag :-)
Måste skriva lite mer känner jag, när jag hittat ett par som verkar förstå!
Det jobbigaste tycker jag är just grupper som jag inte har kunnat välja, som arbetskamrater och tidigare skol- och studiekamrater, men som man förväntas umgås med hela dagarna. Personkemi och gemensamma intressen är nämligen mycket viktiga för mig, och i en slumpvis utvald grupp brukar det inte finnas så många som jag klickar med. Även om min erfarenhet är, att det blir fler ju mer man specialiserar sig.
I min grundskoleklass fanns det ingen som var som jag, på teoretisk gymnasielinje blev det lite bättre, och i min universitetsklass fanns det flera jag kunde vara med. Men nu har jag tyvärr tappat kontakten med dem också.
Jag har dock haft några nära vänskaper, bl.a. med de tre tjejer på universitetet som jag tänkte på ovan. Dock blev det även där tråkigheter. Jag förstod t.ex. vid ett tillfälle att en av tjejerna, som jag såg som min "bästis" (medan de andra två var det andra "bästisparet"), hade fört vidare till de två andra väldigt privata saker som jag anförtrott endast henne...
Vår vänskap - alltså med "bästisen" - avslutades också på ett mycket tråkigt sätt, då hon plötsligt som en blixt från klar himmel sa upp den. Hon räknade upp en lång lista på saker som hon retade sig på hos mig sedan flera år tillbaka. Men varför hade hon inte sagt något tidigare, så jag hade kunnat försöka ändra på dem..? En del hade hon dessutom helt missuppfattat.Men hon ville inte lyssna, inte prata med mig mer...
Det är alla sådana här dåliga erfarenheter som gör, att jag nästan tycker att det är lugnare och bättre att inte ha några vänner. För då blir man i alla fall inte besviken...
@Magdalena: Jag känner igen mig i flera av dina tankar.
Jag kan sakna nu när jag väl pluggat klart att ha vänner i samma klasser och så, jag har också gått på högskola och relativt nyligen tagit examen. Men som du säger så är det ofta så att man inte klickar med så många och framförallt är det ju ofta så på i alla fall universitet att många flyttar åt olika håll när studierna väl är klara.
Varför har du tappat kontakten med dina universitetsvänner? Kanske inget du vill berätta om här men.
Jag har en liknande situation, umgås/umgicks också med några tjejer från en tidigare högskoleklass men av olika anledningar så har det uppstått olika bråk. Inga större saker, mer värderingssaker och det gör liksom vänskapen "lappad" och jag har inte längre något större förtroende för dem. De andra är mer lika varandra än jag är dem och framförallt så är det inte den nära eller lojala vänskapen som jag kallar riktig vänskap.
Det är mer det här att träffas när det passar dem och när det sedan dyker upp "roligare" vänner, ja då är man inte så mycket värd. Av den anledningen så har jag mer och mer börjat dra mig undan och tänka lite som du menar, att man hellre är själv än har vänner man inte känner prioriterar en.
Det du skriver med uttalade svek är ju nästan oundvikligen så att man avslutar sådan vänskap. Det beror ju på vad det handlar om men har man berättat i förtroende, ja då skulle jag nog också avsluta en sådan vänskap.
Sen att din "vän" bara avslutar allt är ju ett svek i sig eftersom det är falskt att umgås i flera år och sen plötsligt komma på att det är massa fel på ens vänner. Varför har man då umgåtts under flera år kan man ju undra. Tråkigt är det ju förstås och jag resonerar precis som du där, i vissa, kanske många lägen är det bättre att vara ensam än att riskera att bli besviken.
Jag tror att det är väldigt få som i vuxen ålder söker en mer nära vänskap om man inte redan har den sedan barnåren. Så upplever jag det i alla fall. Börjar man ha lite synpunkter på att folk ska höra av sig, bry sig om en på ett mer seriöst plan, ja då slutar många att höra av sig eller försöker bryta kontakten på ett smidigt sätt.
Att vara ensam är inte lätt, men man måste våga vidga vyerna och se nya möten som möjligheter och nte som problem
<a href="http://ensam-singel.com/"> att leva i ensamhet</a>
hej på dig,
jag reser gärna ngnstans utomlands nu under aug. gärna så snart som möjligt. jag vill i första hand festa till det på kvällarna och på dagarna kan man gå runt o göra diverse turistgrejer ...
är du på? om du bor i sthlm kan vi ses o ta en fika ...
Känner igen mig så väl! Jag har sambo och några enstaka vänner, men känner mig ofta ensam och skulle gärna ha någon att fika med eller bara ringa och snacka lite skit med. Jag gillar att gå i skogen med mina hundar, resa och gå på bio. Är i trettioårsåldern och bor i sthlm. Nån som känner igen sig och vill vara lite "wild and crazy" och ta en fika med någon du aldrig träffat? jojjo54@hotmail.com
Ensam:
Jag känner också igen mig så i det du skriver. Jag är 29 år och när jag flyttade från min hemstad för att plugga förlorade jag de få barndomskompisar jag hade. Träffade visserligen nya i skolan men nu när examen är tagen flyttar man åt olika håll och förlorar kontakten även med dem.
Jag har sambo och känner mig inte ensam egentligen men samtidigt kan jag ibland känna en saknad över att inte ha en (eller flera) nära vänner att dela allt mellan himmel och jord med. Även om jag pratar mycket med min sambo kan det finnas saker som man gärna hellre skulle vilja prata med andra om. Jag har jobb och många kollegor som jag trivs bra med, men ingen som jag umgås privat med. Delvis beror det på saker jag varit med om tidigare som har gjort att jag har svårt att lita på andra människor och slappna av i deras sällskap.
Om någon känner igen sig och bor i Östergötland så kanske vi kan höras?
Du är ju inte ensam, för många andra med dig i vårt land sitter just i detta nu ensam...
Jag har visserligen en särbo, men inga vänner.
Det är inte självvalt av mig att dissa vänninor, alla vill nog ha åtminstående en riktig vän i sitt liv. Mitt misstag jag gjorde redan i tonåren var att låta pojkvännen komma i första hand istället för mina vänner och så fortsatte det. Jag fyller snart 30 år och har levt mer än halva livet utan vänner. Jag är absolut inte osocial, men något gör att jag inte kan skaffa en bra vän!? Så, visst är du inte ensam.. kanske kan det vara så att vi båda väljer bort människor som inte duger till vänner, precis som med människor som levt utan partner för länge - man blir kräsen helt enkelt!
Ang FB, så är jag emot hela konceptet (ja, jag vet jag är den enda i världen utan FB konto;), människor HAR INTE 300 vänner!!.hela FB går ut på att hävda sig själva - "titta vilken lyxig middag jag åt ikväll med min perfekta partner, mina perfekta barn i min perfekta lägenhet". En sak som är säker är att det är strunt hela grejen. Har man någonsin läst en blogg eller FB där människor skriver om att dom precis haft ett jättegräl med sin partner, slagit sina barn eller inte har råd med mat de sista fem dagarna innan lön?? Nej, det har aldrig hänt och kommer aldrig inträffa! Kanske är det min envishet som gör att även jag är "kompislös", man vill ju inte ha en nobody till vän. Man måste kunna lita totalt på en vän, ha skitskoj och skratta en massa, kunna gråta tillsammans också,glädjas åt den andre. men i dagens tillrättalagda samhällE tror jag att en sådan vän är ganska utrotad tyvärr.
Jag känner igen dig så väl.Jag hade många kompisar förut men successivt så har dom försvunnit och sluta höra av sig och blivit tråkiga helt enket..Jag är 29 år och fyller 30 i år och vill ha nya väninnor men det är svårt när man är vuxen..Är du tjej eller kille?