hej!
...min bror har en sambo med adhd som precis "upptäckts" och håller på att diagnosticeras, alltså inga mediciner än. men hon stämmer in på alla symptom...det jag vill säga är egentligen bara att jag förstår dig. det kan vara en jäkla berg-och-dalbana att leva med en sådan person men du måste försöka 1) förstå och faktiskt KÄNNA att det handlar inte om dig, 2) vara tydlig och rak mot honom - annars kan du förlora dig själv på kuppen. det finns gränser för hur mkt man kan anpassa sig efter en annan människas funktionshinder, glöm inte bort dig själv. (min bror har tex blivit den som står för ansvar och ekonomi medan hon "lever i det blå", ganska slitsamt när åren går...) se till att ha andra goda relationer och intressen som stärker dig, allt kan inte kretsa kring en person.
oavsett det, vad härligt att du är kär :D

Tack så mycket för din kommentar...och såklart har du rätt i allt du skriver. Problemet för min del är att jag känner mig så sjukt ledsen och vanmäktig när han försvinner in i sin egen lilla värld...

Jag sliter som en tok för attinte visa honom detta, för jag vet också att han mår ännu sämre när jag mår dåligt.

berg och dalbana var det rätta ordet....man kastas hit och dit mellan hopp och förtvivlan..och man e ständigt orolig för vad som ska komma härnäst.

Han e diagnostiserad sen många år tillbaka och var innan diagnos missbrukare av amfetamin som så många med adhd. Kanske därför jag blir så ledsen när han drar sig undan. Rädd att han ska falla tillbaka i gamla mönster när röran och kaoset blir för påtagligt.

Man väljer inte vem man ska älska, och förnuftet styr ju inte alltid...men jag vill verkligen leva mitt liv med den här mannen, och kommer kämpa som en tok för det.

Hoppas läget blir lättare för din bror när hans flickvän börjar medicinera...det hjälper i alla fall litegranna.

/ Kacka

Vad jag känner igen mig när du beskriver hur du har det. Jag lever med en kille som har adhd o det är jätte på frestande ibland. Jag vill så gärna förstå honom, men ibland så kan jag bara inte göra det! Dom har väldigt svårt för att hantera kännslor o det kan va glada,ledsna,arga,besvikna kännslor. När det blir för mycket o dom inte kan hantera det, så agerar dom i att dra sig undan. Då kommer vi flickvänner in o vill i stället ge en kram o visa att vi bryr oss, oj oj vad fel vi gör där!!! Det vi gör är att vi tränger oss på dom o dom blir bara mer upprörda för dom vill bara va i fred. Sen denna rastlöshet...i bland kan den va charmig, men den kan även bli påfrestande! Jag älskar värkligen min kille med o jag har valt att leva med honom o hans adhd =). Det är jätte vanligt med adha, men inte alla som får hjälp o i stället så söker dom hjälp i droger i stället "självmidecering". Vet inte om detta va till någon hjälp direkt, men du e inte ensam.

Vet hur de känns men skulle inte byta ut min ADHD man för nån i hela världen. Visst kan det vara tungt ibland men vilka förhållanden är inte det?Det min mans läkare sagt är: DU ska inte anpassa dig efter hans problem! DU ska ställa krav och hjälpa honom att strukturera upp sitt liv MEN ta inte över.Det har jag försökt tänka på då det strulat. Han är en vuxen man med ett känt funktionshinder och han har ett ansvar att försöka få livet att fungera ändå. Svårast var det under barnens uppväxt då han inte alltid kunde förstå att han skulle agera VUXET han är så impulsstyrd. Ibland kändes det som jag hade ett extra barn att förklara för och att medla emellan.Men var inte rädd för själva funktionshindret! Alla har vi våra fel ,brister o defekter. Jag kan bara
känna att det är skönt att veta VARFÖR han ibland agerar så konstigt.Ge det en chans om du nu är så kär i honom. Lycka till!

Tack för ditt svar.

Såklart det är till stor hjälp att höra från någon som vet precis hur man har det...och få lite vinklingar och goda råd på vägen:)

Jag är otroligt kär i min "gubbe" och har bestämt mig för att kämpa stenhårt för att få det här att fungera, så för min del gäller väl nu att lära mig så mycket som möjligt om adhd, samt att jobba med mig själv för att inte agera helt motvals när dipparna kommer...

Jag har de senaste veckorna varit helt slut i skallen pga alla hans toppar och dalar, men det e nog dax att försöka greppa situationen nu tror jag. Försöka leta efter en stabilitet.

Tusen tack för dina ord och din kommentar...

Kram../ Kacka

och tack ska du ha för en go kommentar...

Du har helt rätt i att alla förhållanden har sina toppar och dalar, och att vi alla har våra brister och fel.

För min egen del ligger nog det största problemet i balansen mellan att ta över kontra styra vardagen.
Det kan ibland kännas som jag totalt förlorar all kontroll över mitt EGET liv om du förstår vad jag menar...

Hans impulsivitet och rastlöshet får mig ibland att nästan rasa...och sen ska man försöka styra upp och hitta nån form av balans i det hela...

Hur som haver...jag älskar honom precis som han är..och kommer såklart kämpa stenhårt för att vi ska få till ett fungerande liv tillsammans.

På ett vis kan man nog säga att ett liv tillsammans med en som har adhd, aldrig blir färglöst eller monotont iaf...det händer saker, och man vet aldrig riktigt vad som väntar..

tusen tack för ditt svar:)

hälsningar / Kacka

Hej!
Glad blir jag då jag läser om kärlek och att den finns trots diagnoser. För din kille är ju inte en diagnos, utan han är en person med ett funktionshinder som fått en diagnos. Concerta är en medicin som fungerar för hela dagen, för att ta bort topparna och dalarna för din kille. Den gör honom inte fri från sitt funktionshinder, men den hjälper honom att klara sina dagar mer jämnt. Att leva med någon som har detta funktionshinder är inte helt lätt, men det råd jag skulle vilja ge dig är att inte leva igenom honom. Det vill säga, att du försöker må bra, göra bra saker för dig när han "försvinner" in i sina svackor. Du kan hjälpa honom på många sätt, det finns bra informationer om ADHD och hur du som anhörig/flickvän kan hjälpa honom. Struktur är viktigt, och att du har en stark självkänsla. Många med ADHD har just dessa svackor där dom behöver vara för sig själv. Om du tänker dig att du är i ett rum, fullt med okända människor, röstvolymen är hög. Dom har även 2 olika stereoapparater som spelar högt med olika musik. Normalt kan vi utan ADHD diagnos stänga av och sortera ljuden. Har man ADHD kan man inte detta. Därför blir allt (som för oss utan diagnos )för mycket vissa perioder. Man behöver lixsom stänga in sig/stänga av och leva i en "ostkupa" ngn/några dagar tills man återfår balansen. Personer med ADHD har en tendens att tappa bort saker som är nödvändiga för olika uppgifter eller aktiviteter. De har ofta svårt att följa instruktioner från andra. Svårt att bibehålla uppmärksamhet. Verkar ofta inte lyssna på vad som sägs (ibland är det bara vissa saker dom ”hör”) Ofta lättdistraherad av yttre stimuli. Svårt att organisera målinriktade aktiviteter
Växlar ofta från en oavslutad aktivitet till en annan. En del hyperaktiva-impulsiva symptom tenderar att få fler problem med beteendet och uppförandet, och löper en högre risk att drabbas av andra störningar som depression eller ångest.
Några av de positiva aspekterna av ADHD: kreativa, charmerande personlighet, varmhjärtade,
ofta bra människokännedom, sinne för humor, kan snabbt förstå viktiga saker, flexibla, intuitiva, känslig för den närmsta omgivningen, passionerade (utifrån egna villkor), entuastiska, glömmer sina misstag, försöker istället göra bättre nästa gång.

Jag hoppas det går bra för er, sätt dig in i problematiken. Fråga om du kan få läsa ev. läkarutlåtande eller parta med någon som utrett din kille. Många ggr underlättar det när man vet och kan utifrån det känna sig säkrare i relationen.
Kram

tusen tack för din kommentar...

Min kille e verkligen en helt suveränt go människa..omtänksam, varm, rolig på alla vis...och för hans del vände ju livet när han fick sin diagnos. Då kom han från sitt missbruk och fick äntligen hjälp med balanserande medicin. Han äter dubbel dos concerta, så då kanske du förstår i vilken grad hans funktionshinder är.

Nu ska han börja med KBT igen, och vill att jag ska vara med. Jag har själv trillat in i en depression med panikångest och går sjukskriven för PTSD och är erbjuden att delta i hans kbt...vi tror att det kanske kan föra oss mer tillsammans och lära oss bena ut våra dippar och ångestattacker mer tillsammans.

Min diagnos är ju inte alls på något vis kronisk och jag sliter som ett djur med att verkligen ta mig upp till ytan igen, och jag vill ju vara alert och positiv om inte annat, så för min killes skull.

Jag samlar massa information från både nätet och i böcker...jag slukar allt som har med hans problematik att göra....och sakta men säkert faller bitarna på plats...

Jag VILL verkligen leva med honom...jag vill ta del av hans liv och jag vill att han ska kunna ta del av mitt...vi vill flytta ihop så småningom och försöka få ihop en skälig vardag...men självklart förstår jag att jag måste vårda mitt eget vid sidan av. När hans dalar kommer, kommer de med besked...de klubbar både honom och mig..jag vill lära mig hur man rustar sig för att mentalt klara av det här. Hans virriga humör, hans charmiga surr...det klarar jag galant...det är när han försvinner det är tufft. Det är då jag verkligen behöver förstå att han inte ratat MIG utan helt enkelt behöver isolera sig ett tag. Skitsvårt är det...och jag längtar så mycket efter honom att jag blir psykiskt slagen till backen.

Hur som helst...tack så innerligt igen..alla goda råd, alla tips och all erfarenhet e mer än välkommet.

// Kacka

Fanstastiskt att Du bestämt Dig att vara kvar i förhållandet och orka med honom. Lever själv med en dotter i övre tonåren och känner igen allt som Du och alla skrivit.
Det som fungerat bäst för mig är att få stöd genom samtal, att stärka mig själv. Det har även varit väldigt bra med gemensamma samtal, då har man ytterligare en person utanför som håller "oss på banan".
Jag rekommenderar varmt att Du skall följa med på samtalen som han föreslår, och absolut få lite enskilda samtal också, där Du kan ventilera sådant Du kanske inte vill "såra" din kille med.
När han drar sig undan tycker jag Du skall passa på att bygga upp Dig själv istället för tvärtom, aktivera Dig med något Du tycker är roligt, eller bara samla krafter till när han är tillbaka igen.
Dessa perioder hade jag inte klarat mig utan, att få återhämta mig. Klart att jag har ju inte behövt att oroa mig för att hon försvinner eller ratar mig, även om hon säger det. Du skall inte under den perioden oroa Dig för att han skall lämna Dig eller annat. Samla krafter istället.

tusen tack för ditt svar...

och ja, jag har bestämt mig för att köra på med gemensam KBT...vill så gärna lära mig allt jag behöver för att stå rustad inför det jag VET komma skall...

Jag är åxå erbjuden enskilda samtal, som jag såklart tackat ja till...ibland blir jag fruktansvärt frustrerad och ledsen, och vid dessa tillfällen behöver jag verkligen ventilera.

Jag är nog kanske inte så rädd för att bli ratad, som jag är rädd att hans isolationsperioder ska bli långa och plågsamma för oss bägge...jag är en fysisk person, jag längtar efter och behöver honom och saknaden efter honom när han "försvinner" är gruvligt jobbig.

Just nu är allt ok...långsamt e han på banan igen och sen igår är han hemma hos mig igen, där för övrigt det mesta av hans tillhörigheter numera finns...han e rastlös, virrig och babblig...men han är HÄR..och återigen kommer jag på mig själv med att fixa nätterna utan sömntabletter och ångest.

Det är inte bara hans problem längre, utan har blivit även mitt...och förmodligen lägger jag allt för mycket av hans sinnestillstånd inpå mig själv...å förhoppningsvis kommer jag nu lära mig hantera detta genom gemensam och enskild kbt.


Kram och tack för du delade med dig av dina erfarenheter.

//Kacka

Min man äter inte längre speciell ADHD medicin utan fick pröva Zoloft som är ett antidepressivt medel och det fungerar så mycket bättre. Han har inte längre de svackor som du beskriver. Han är mycket jämnare i humöret och mer fysisk på ett "lagom " sätt. Innan var han också fysísk men då var det alltid Sex i fokus så fort det kom till kramar. Det gjorde mig så irriterad ibland. Jag vill ha fysisk kontakt utan att det alltid leder till sex.Men jag har efter alla år kontasterat att det är just den personligthet som han har pga ADHD som gör att jag älskar honom så mycket. Jag hade säkert tröttnat på en "vanlig" man. Det är ofta full fart och nya upptåg. Han är påhittig och skojfrisk. Däremot kan han ibland ha problem i sociala kontakter då han ibland misstolkar andras kroppsspråk. Han kan inte "föra" sig i alla sammanhang vilket gör mig nervös ibland. Kan exempelvis dra en vits i helt fel sällskap...osv.Men han är min man och jag kommer nog aldrig älska någon så mycket som jag älskar honom. Kämpa på med din man!

kul att höra ifrån dig igen...

Förstår precis vad du menar med att det är personligheten de har, som gör man älskar dem näst intill vanvettigt:)
Ingen dag e den andra lik...på både gott och ont...

Vadjag kan uppleva tufft är att det sällan funkar attplanera nånting...vad som verkar tokballt ena stunden, faller i glömska den nästa...men men...det är som sagt på både gott och ont.

Min kille äter både concerta och ett zoloft-aktigt preparat...dessutom dubbel dos av dessa...hans problem är att han, när han HAR dem, överdoserar och därmed blir i obalans i slutet av veckorna..å just nu är det ett evigt meckande med att komma till en typ av balans..inte helt enkelt som du säkert förstår...han har lika många superbraiga ursäkter på lut, som det finns piller i apodosen. Däremot e han medveten om det här och försöker verkligen lära sig tygla det här pillerknaprandet.

Nu ska vi ju börja gemensam kbt, å det sätter jag jätteförhoppningar till...jag vill lära mig hur jag ska tackla och orka energislukandet, han faktiskt är specialist på...framför allt vill jag komma tillrätta med mig själv så jag lättare kan förstå att allt som händer INTE e riktat mot mig personligen.

Jag verkligen älskar den här killen, och liksom du har jag svårt att se mig med en vanlig, lugn och sansad kille...jag skulle förmodligen däcka av tristess.

Jag tänker göra precis allt jag kan för att få det här att funka...och ord från tjejer som dig...som VET vad det innebär...gör himla gott:)

Tack ska du ha:)
kram
// Kacka

Hej alla ni som lever med partner med ADHD. Min man som är 45 år har tok-ADHD och min dotter som är 18 likaså. Jag vet hur det känns att vara den ensammaste stollen i hela världen, och ensam om att få hela tillvaron att fungera. Visst är det så att man älskar dom till vansinne, men känslan av ömhet och kärlek som blandas med frustration, slitenhet, vansinne och ilska kan ibland vara övermäktig. Alla dessa utbrott, humörsvängningar och turboidéer kan slita ner en på fälgen totalt!
Många nattliga grubblerier har det blivit genom åren.
Tyvärr kommer självmedicinering i form av alkohol eller andra berusningsmedel ofta in i bilden, säkert till en början som en del av spänningssökeriet, men senare verkar det som om det blir ett sätt att döva tristess.
Min man har krökat hårt hela sitt liv, kuskat runt i världen och aldrig kunnat hålla sig till normer och regler. Blev satt på internatskola av sina olyckliga och frustrerade föräldrar (på den tiden visste man ju inte hur man skulle hantera ett tokspeedat barn som hamnade i dåligt och farligt sällskap hela tiden). Det har visserligen gett honom stil och fason, men också djupa kunskaper i pennalism. Detta drag kommer bara fram när han druckit, men FASA vilken mörkrets furste han förvandlas till! Jag inser givetvis att han hyser ett monumentalt självförakt som under alkoholens påverkan riktas mot mig.
En person med ADHD är ju ofta mycket intelligent och kreativ, så även min man. HAn är oerhört verbal och är medlem i Menza. Detta i kombination med hans ADHD gör att man måste som anhörig hitta egna copingstrategier. Aldrig ta det personligt, hitta sin egen styrka och balans. Men det är SVÅRT!!! MAn känner sig oälskad och åsidosatt, får stryka på foten för nya briljanta idéer som till varje pris måste genomföras direkt eller för 12 pavor vin under en helg (antisociala perioder när han stänger in sig o super i 3 dygn) fylld av verbala påhopp och vredesutbrott. Ååååhhh, och ändå är man så fylld av kärlek....
Ibland är jag beredd att kasta in handduken, men jag VET ju att han inte fungerar utan den struktur och den kärlek han får utan mig. Underligt...
Läste ditt inlägg och ville bara peta ner några tankar och berätta om min vardag. JAg älskar min man till vansinne, vi har det fantastiskt när livet är hyfsat lugnt utan bekymmer som hägrar.
Tack för ditt inlägg, det behövs. Många är de anhöriga som drabbas av stressrelaterade bekymmer och tillslut själva behöver hjälp och vård!
Lycka till söta du

Hälsningar

Jag har precis fått reda på att min kille har ADHD. Han har medicinerat mot det i flera år men aldrig berättat något för mig.i har känt varandra i två år. Jag såg hans medicin i badrummet och googlade den. Trodde att det var en migrän-medicin för han brukar ofta ha ont i huvudet, men upp dyker på Google information om att detta alltså är en medicin mot ADHD! Gissa om jag blev chockad. Han har alltid varit lite knepig, men jag har inte kunnat sätta fingret på det förrän nu.

Vill bara skriva och säga hur oerhört skönt det är att höra om andra som lever med någon med ADHD. Har alltid känt precis som ni ovan beskriver att han drar sig undan och är nere. Att ringa honom är lite som ett lotteri, man vet aldrig om han är på bra eller dåligt humör och ofta säger han att han vill sova själv, inte vill ses och jag har alltid tagit åt mig. Rätt var det är är han glad och världens underbaraste och mest omtänksamma människa igen och då glömmer jag att han var dum, men denna berg-och-dalbana tär på mig och jag vet inte om jag orkar.

Han sa för några veckor sen att han inte vet hur han känner för mig, och delvis kanske det är medicinen han blir avtrubbad av, för det vet jag att man blir av den och han var inne i en dålig period, men det är jobbigt att aldrig veta var man har honom och jag tar åt mig fast det inte beror på mig. Undrar om det är värt att stanna när han säger saker som att han inte vet om han vill, är det värt mödan då? Han sa iofs efteråt att det var idiotiskt sagt, men vad ska jag göra? Jag är kär i honom, men dessa perioder då han försvinner, hans dåliga humör och elaka kommentarer, gör det jobbigt.

Sedan undrar jag, har läst på internet om ADHD och sett att många skriver om taskiga kommentarer från personer med ADHD-diagnos, är det särskilt utmärkande?

Skönt att höra att man inte är ensam med att ha ett förhållande med någon med ADHD och tack för givande information ovan!

Min f.d har precis fått diagnosen adhd, men har inte fått sin medicin än. Det gick några år innan jag förstod vad hans dåliga bemötande berodde på, läste en del om adhd och började sakta förstå....
Känner så igen mig i dessa "svackor", då man helt plötsligt inte känner sig värd ett dugg ömsom perioder då man känner sig jätteälskad, men ALLTID på hans villkor. Det har varit en spelplan där han haft ALLA rättigheter och jag inga, där hans regler gällt då han dragit igång med sina projekt, då inte till 100% utan typ 1000%, vilket innebar att jag inte hade någon rätt till "egentid", utan skötte det mesta i hemmet samt att "vi-tid" som ett vuxet kärlekspar alltid hade sista prio av två ting. Sen blev man hånad när man försökte förklara att man behövde ömhet och uppskattning i vardagen ibland för att fungera tillsammans. Väldigt mycket konflikter om självklarheter har det varit, där mellanväxlarna saknats och allt har tolkats väldigt svart eller vitt av honom med mycket hån o förakt.
Känner så igen mig i det du beskriver om alkohol. Han söp oftast, när han drog igång i tre dygn. Jag fick sticka hemifrån, med flickan på armen, då han belägrade huset, och jag fick ta emot hur mycket hån, förakt och fruktansvärt elaka kommentarersom helst. Efteråt var han ångerfull kanske någon dag och var inte allt som vanligt igen nästa dag (om man fortfarande var ledsen o kränkt) så skrek han återigen hur mycket han hatade mig o.s.v.
Idag har han gått med i AA och har varit nykter i ett år, helt underbart. Nu vet vi, både han och jag, med en konstaterad diagnos VARFÖR. Och det konstiga är att jag är beredd att försöka, med hjälp av terapi o medicin, att lappa ihop våran trasiga familj, för det är ju som du säger så att det finns en väldigt fin sida av det hela också. Hoppas att din man kommer till insikt med alkoholen och tar steget att göra något åt det. Alla är olika individer, men det finns kanske ett hopp för er också om att göra något åt drickandet? Hoppas verkligen det, känner med dig för jag vet vad vidrigt det är att bli utsatt för det som du beskriver och som även jag fått utstå. Kram!

Hej!

Förstår hur du har det. Vi som lever med en partner som har funktionshindret ADHD måste hela tiden vara beredda på att sätta oss själva i andra hand.
Detta är förstås otroligt jobbigt rent känslomässigt.
Raseriutbrott och stora mått av egocentrering gör ju att vi sällan känner oss riktigt "sedda".
Skuldkänslorna kan lätt ligga på lur då vi vet att partnern inte viljemässigt behandlar oss illa..riktigt illa ibland.

Det finns en nätbaserad kurs som heter FOCUS. Den tar upp problematiken genom frågor som sedan besvaras med handfasta tips på hur man kan hantera situationer som dyker upp i vardagen.
Den är i och för sej riktad till personer med diagnosen men min erfarenhet är att jag själv kan tillämpa de råd som ges.
Helt klart är att det finns ett stort behov av ett forum där vi anhöriga kan få stöd och hjälp, det är jag den första att verkligen skriva under på...

Ett annat tips är att under lugna stunder sätta sej ner och göra en handlingsplan som båda är överens om gällande hur båda bör uppträda när det blir en sk "skarp" situation.
Den ena kanske går ut..??

Lycka Till!!

Det är inte klokt hur väl jag känner igen mig i det som skrivs här. Det enda där min pojkvän/sambo avviker i är de dygnslånga perioderna av drickande alt att han vill vara själv - det problemet har jag tack o lov inte haft med min pojkvän. Men humörsvängningarna är det gott om, de kan komma som en blixt från klar himmel, när man minst anar det och få förödande konsekvenser, resultera i uppslitande bråk o gräl, påhopp, elaka ord, hot om att han ska lämna mig, att jag inget är värd osv. Efter några timmar oftast, ibland dröjer det till nästa dag, är han oftast ångerfull, kan säga förlåt (dock utan att vilja diskutera), för att sedan - vid ett senare tillfälle - upprepa aggressionerna och utbrotten igen. Det är väldigt påfrestande för en som partner. Man är jämnt på spänn. Det kan börja med att en bilförare tränger sig före i trafiken för att han ska bli ursinnig, stampa på gasen, kalla vederbörande för massa otrevligheter, räcka finger eller vad det nu kan vara. Försöker jag lugna ner situationen kan jag lätt bli påhoppad och få elaka hugg tillbaks.
Alkoholen har väl också alltid funnits där under de dryga två år som vi hängt ihop. Inte att han sitter o toksuper men gärna i form av en nubbe en helt vanlig vardagskväll, eller ett par glas vin på väg hem från jobbet för att varva ner. Vardagen upplevs ofta som stressig och svår att planera. Jag försöker hjälpa honom, strukturera upp att-göra-listor (typ "jag gör detta, om du kan lova att göra detta idag" - det räcker med en sak per dag!), allt för att det ska verka mindre konfrontatoriskt från min sida. Tekniska prylar är en ständig källa till frustration hos min man - det tog 1,5 år för honom att koppla in en TV där han bor, och är det nåt knas med TV:n eller nån annan manick åker fjärrkontrollen gärna i vägen efter några sekunder....... Där står man och försöker värja barnen som lätt blir rädda o oroliga, det är inte lätt.
Uppmärksamheten riktas ofta på en sak/person i taget, antingen är han med barnen o glömmer bort att höra av sig till mig (kan gälla flera dagar), eller tvärtom (inte lika vanligt). Tidsuppfattningen är också uppåt väggarna, han kommer jämnt för sent och är tidsoptimist. Just nu driver han eget men jag tror att han saknar ett fast jobb, en anställning för bättre struktur i livet, dock hyser han rädsla för att känna sig instängd och styrd, han uppskattar också friheten som egen företagare även om det är en ständig kamp för att få det att gå ihop ekonomiskt och psykiskt givet ovan problem. Samtidigt kan han vara världens underbaraste, han är en väldigt fin människa som bara vill väl (jag tänker ofta på att hans sjukdom gör att han inte kan bättre, att han är funktionshindrad, och att detta inte är personligt riktat mot mig, det hjälper). Jag ser i honom ett litet, skadat barn som jag trots svårigheterna har svårt att lämna (även om jag tänkt tanken MÅNGA gånger, tro mig). Han måste börja få behandling, kanske utredas på nytt (det var många år sen han fick diagnosen tror jag) för det är så svårt som anhörig att orka sig igenom dessa turer. Skönt att läsa om hur andra har det och att man inte är ensam.

Jag är också någon som känner igen mig i så mycket av det som skrivits. Min pojkvän utreddes som liten och fick diagnosen ADHD, han har dock inte någon behandling, varken i form av medicinering eller terapi, och har aldrig haft det.
Just nu står jag inte ut med vårat förhållande. Jag känner mig ständigt åsidosatt och han vantrivs hemma och kommer aldrig hem efter jobbet utan hittar hela tiden på nya projekt åt sig själv. När man sedan påpekar det och ber om lite tid blir man kallad för oförstående och kontrollerande, och allt blir bara värre och får motsatt effekt. Allt är på hans villkor och 9 gånger av 10 hittar vi på saker han vill göra. Jag är en ganska lugn person men försöker allt vad jag orkar att hänga med i hans tempo och göra så mycket jag orkar av det han vill, om jag vill att vi ska umgås en helgdag t.ex så känner jag att jag måste ha aktiviteter inbokade för hela dagen, annars tycker han att det är "bortkastad tid". Det är jättejobbigt och sårande. Jag älskar honom otroligt mycket och vi har bott ihop i knappt ett år och varit tillsammans lite längre än så, men jag orkar snart inte mer. Så många frågor dyker upp; vad kan jag ställa för krav? Kan jag kräva att han ska söka för det här nu igen som vuxen? Mycket har hänt på 20 år..både vad gäller hans livssituation med vuxenliv och sambosskap men även vad gäller behandling av ADHD. Jag vill verkligen att det ska fungera för oss. Självklart skulle jag stötta honom i terapi och medicinering, följa med honom om han ville osv. Men jag är rädd att om jag tar upp det kommer han få ett utbrott och skrika på mig. Han är väldigt stolt som person och skulle se behandling som ett nederlag snarare än att han tar kontroll över sitt liv och för att behålla mig i det.
tack för alla inlägg, det va skönt på något vis att läsa och förstå att man inte är den enda i denna situation.

Hej!
Jag lever oxå i en ADHD relation. Min pojkvän sedan 10 år har grav ADHD. Fick diagnosen för 3 år sedan då jag "tvingade" honom att flytta ut för jag höll på att gå under. Vi blev särbos och hitta tillbaka till varandra. Är särbos fortfarande och har börjat prata om att flytta ihop men jag vet inte om han klarar det. Hans lgh står tom och vi är alltid hos mig. Han är mycket lugnare nu, men går ju "ner" i skov. Senast för 1 vecka sedan då han gapade och skrek. Det var fel på allt. Han mår dåligt, klarar inte vardagen, det händer inget i hans liv etc. Det är verkligen en berg och dalbana att leva så här. Jag älskar honom och vill att det ska vara vi samtidigt som jag ibland undrar hur jag ska orka! Känner mig helt slutkörd just nu men reser mig snart. Hans positiva sidor överväger hans negativa men visst är det slitsamt!
Han äter Concerta och mår mkt bra på det, men det tar ju bara topparna så att säga. Jag funderar själv på att gå och prata med någon för att få verktyg att orka med berg och dalbanan.

Må gott och tack för att ni lyssnade :)

Tack för det du skrivit känner igen mig med mannen jag är tillsamans med och som jag älskar fast det är påfrestande. Förstår bättre/Eva