Jag är så ledsen och tom...

Träffade för ett år sedan en relativt nyskild man(sedan ett halvår) med en son på fyra år. Exfrun hade varit otrogen efter en lång tids relation. Min sambo var beredd att förlåta men det slutade med skilsmässa.

Vi träffades, blev kära och fann mkt i varann som vi sökt efter. Jag kände att jag hittat hem, liksom han. Det har varit en tuff tid med exfrun och dottern men vi har nu alla en fungerande relation men jag misstänker dock att xet ångrar sitt beslut och det är inte ovanligt att hon ringer eller messar sent vardag som helg. Den kärleken jag ser mellan min sambo och barnet får min längtan efter ett eget barn att bli större. Jag tycker min sambo är så fin med sitt barn och jag ser han som pappa till mina ofödda barn. Vi har pratat om att vi vill ha barn i framtiden, att vi vill skaffa ett gemensamt nytt hem osv. Parallellt med detta kommer nu saknaden efter sitt barn hos min sambo(han vill ha barnet mer hos sig), han känns inte tillfreds med läget. han har dessutom varit deprimerad en period men börjar nu komma tillbaks. Jag har verkligen stöttat honom i allt detta. För en månad sedan hände ngt, han blev mer låg och nu är vi där att han bara vill ta en dag i taget, njuta i stunden och sen får vi se vad som händer. Han kan inte lova mig barn eller ens om vi har en framtid ihop. Han säger att han älskar mig men att jag är fri att gå, för han förstår min längtan efter fam. När jag sa att jag kanske behöver flytta till mitt egna igen(vi är sambo), ge han tid så började han storgråta och ville inte jag skulle gå. Han känns så osäker... Detta skrämmer mig. Min största mardröm skulle va om han säger hejdå när jag är 37 år och kanske hittar nån ny när han är mer hel och min tröst inte behövs längre. Jag är helt enkelt rädd för att bli sårad men jag älskar han så och vår kärlek är i grunden stark. Så svårt att gå... Ngn med erfarenhet?

Kram bonusmamma