Jag har nog upplevt lite som du både kränkt och baktalad. Jag är 40 år, har förlorad två jobb på grund av att jag väntade barn, har fått gått ned i lön fast jag har gjort mer än vad en del av arbetskamraterna har och samma uppgifter. Jag har inte fjäskat och de som har fjäskat har fått behålla jobben men inte jag. Jag är inte för fjäsk och är hellre mig själv, jag skulle inte sjunka så lågt. och tycker man inte si eller så,jag då får man sparken. men ge inte upp, jag har inget kontaktnät nästan, så för min del är det kört eftersom jag inte är släkt med den eller den som då saknar utbildning och ändå får de jobb. men ibland är det bara ett mörker.och tillslut tappar man självförtroeendet. Det har jag börjat göra, att man inte duger men då tänker jag att jag är den jag är och vi är visst värda någonting bra och snart kommer det att vända och mitt fack har aldrig stöttat mig, men du har väl tagit detta med ditt fack??

Facket SKA hjälpa när man blir illa behandlad som du har blivit!Tyvärr tror jag mycket beror på att du är mörkhyad. Alla med annat ursrung får betala för alla invandrare som inte sköter sig. Det är ju så det har blivit . Jag har en väninna som precis som du är mörk och adopterad. Hon är snart 50 år och hon säger att hon hade inga problem som barn med sin hudfärg. Då var hon den exotiska lilla söta tjejen. Men med ökad gängkriminalitet och många våldsbrott utförda av utländska män o kvinnor har hennes situation avsevärt försämrats.Hon kan bli kallad för fula saker när vi går på stan och hon får jobba dubbelt så hårt som alla andra för att visa atth hon duger.Ta facket till hjälp du ska inte bli behandlad så då du kämpar för att få ett fast jobb. Lycka till!

Fy vad tråkigt! Det verkar som om du har gått igenom mycket. Har du aldrig haft funderingar på att starta eget? Bli din egen chef och styra dina arbetstider? Jag är återförsäljare för hälsoprodukter för ett världsledande hälsoföretag. Ett företag som växer trots lågkonjunkturen. Ett företag som verkligen är mån om sina medarbetare och satsar på utbildning och föreläsningar som man har nytta av både till vardags och för sitt jobb. De har otroligt mycket att erbjuda en som återförsäljare och man växer som människa. Man kan välja mellan att rekrytera nya medarbetare eller förmedla produkter, eller bägge delarna. Jag tror att detta kan vara något för dig så att du får tillbaka dit självförtroende och du kommer att få många nya härliga människor runt omkring dig. Är du det minsta intresserad så gå in på min hemsida och kolla: www.myaloevera.se/winberg
Hör av dig till mig om du vill ha mer information så ska jag hjälpa dig att få kontakt med en tjej som rekryterar.
Sköt om dig!

Tack för att ni tog er tid att läsa mitt inlägg, det värmde inombords att ni har tagit er tid att svara mig. Jag har gått arbetslös i två år nu och mitt självförtroende är i botten. Jag har sökt flera hundra jobb och fått många nej.

Jag vet ärligt talat inte om jag orkar kämpa längre nu och jag vet inte om jag vågar ge mig ut på arbetsmarknaden igen, jag vet inte om jag vågar lite på en arbetsgivare igen. Framför allt vet jag inte om jag vågar lita på alla dessa män när man kommer till ett nytt jobb, jag säger absolut inte att det är fel på alla män jag träffar, många är trevliga också, men min tillit är förstörd både i arbetslivet och i privatlivet. Jag lever som singel och är utan barn. Jag känner mig mycket ensam.

Min ekonomiska situation gör att jag håller mig mest hemma. Jag lagar all mat och bakar allt själv. Jag älskar att ge bort födelsedagspresenter och julklappar, men jag får handla dessa långt i förväg och jag missar aldrig en rea. Tråkigt liv, kanske ni tycker, men jag klarar mig själv och jag kan alltid betala alla mina räkningar varje månad.

Jag har valt att inte skaffa barn pga att jag inte har råd att ha barn. Jag anser att jag behöver ett fast heltidsjobb och en man som jag kan lita på om jag ska kunna bilda familj. Jag älskar barn, men på ålderns höst inser jag att jag kommer aldrig att bli mamma.

Javisst jag skulle vara jätteintresserad av att starta eget, funderar på hembakade kakor, men jag vet inte hur man gör och i lågkonjuktur ser det inte ljust ut att starta något alls. Jag tycker det där jobbet du pratade om som säljare låter mycket intressant, men jag har tappat självförtroendet!

Kram på er!

Du har nog sjunkit lägre än vad jag trodde, men det är aldrig försent att ta sig upp igen. Har du ingen i din bekantskapskrets som du kan prata med? Tyvärr så har jag också upplevt att facket inte lyssnar och att arbetsgivare är drumlar, men jag lovar att man blir väl omhändertagen som återförsäljare för Forever Living Products. De är väldigt måna om sina medarbetare och de har föreläsningar som får en att må bra. Man får många bra tips som man har fördelar av som återförsäljare men de går även att ha användning utav tipsen till vardags också. Jag vet inte var du bor, men det anordnas affärspresentationer lite överallt i Sverige dit du kan gå och lyssna och få information om verksamheten. Man får väldigt mycket uppmuntran, och det låter som att det är något som du behöver.
Sköt om dig och försök få kontakt med någon som kan hjälpa dig.
Jag tänker på dig!

Jovisst har jag vänner och utan dem skulle det inte vara mycket med mig idag. Det är alltid skönt att kunna prata av sig till dem och att man själv känner att någon behöver mig också. Jag har en helt underbar mamma som jag älskar över allt annat på jorden, syskon och en pappa och dem har jag alltid kunnat prata med! Men ibland är det lättare att prata med folk man inte känner, för de tar inte så illa vid sig när jag mår dåligt. Människor i min närhet är van vid att jag är stark och självständig och det är alltid jag som hjälper andra inte tvärtom.

Kram

tips på utbildning: medicinsk fotterapeut. Du kommer nästan garanterat att få jobb efter den utbildningen. Finns i Göteborg, Borås, Landskrona och är 1½-2 år.

Vad skönt att höra att du har folk omkring dig som du har stöttning i från, men jag förstår att du behöver utomstående också. Ibland kan man känna att man inte vill "nöta" på de närmaste och då är det skönt att skriva av sig till några andra. Man vill ju inte besvära sina närmaste allt för mycket, men man kan inte kapsla in allt inom sig själv heller. Jag håller tummarna för dig i framtiden och hoppas du hittar ett sätt att komma ur träsket. Kram Kram!

Jag har fått ett brev från min a-kassa nu under veckan med beskedet att jag snart är utstämplad och har inte rätt till någon ny ersättningsperiod! Jag vet att arbetsförmedlingen kommer att skriva in mig i jobb och utvecklingsgrantin, men vet inte vad det innebär för mig personligen. Jag kommer få lite nya dagar därigenom, men får jag inget jobb så är det kört för min del. Sedan blir det Socialen. Det känns inte som att det finns någon ljusglimt i mitt liv längre...jo egentligen finns det väl det, mina vänner och min familj. Tack och lov för dem, men det ger mig tyvärr inget jobb och inga pengar. Vad ska hända med mig nu??? Leva med Socialen är inget värdigt liv!!!Jag är rädd!!! Jag önskar mig bara ett heltidsjobb så att jag kan försörja mig själv och ha min frihet och värdighet i behåll...finns det någon som förstår min oro???!!!

TÖRNING.nu ser till så att du kommer till intervjuer och möten väl förberedd, motiverad och intressant. Vi garanterar att du är i arbete inom avtalad tid eller pengarna tillbaka!

Sök jobb där du har störst chans att lyckas

Det finns ingen anledning att utsätta sig för att söka arbete passivt & mekaniskt genom att söka på annons eller skicka spontanansökningar. Det kan vara med som komplement men helt klart inte huvudväg.

Som en jämförelse kan sägas att annonssökning efter arbete motsvarar en skogsstig, medan JobbHunting som TÖRNING.nu erbjuder motsvarar en 8-filig motorväg. Valet är ditt men glöm inte karta och kompass om du väljer skogsvägen och lycka till!

Läs mer på www.torning.nu

Hej! Blev lite nyfiken...förstår inte vad du menade och hur jag ska göra eller vad det kostar???!!! När man är abetslös sedan två år tillbaka och precis blivit utstämplad så har man inte massa pengar att gå på kurs för. Ursäkta att jag skriver detta, men hur seriös är du? Du kanske bara utnyttjar redan svårt kuvade människor som redan har det mycket svårt och mår otroligt dåligt ändå???!!!

Hej, jag är också 30 år, utstämplad och arbetslös. Jag har heller inga barn eller något... Nyligen blev jag inskriven i jobb och utvecklingsgarantin. I praktiken innebär det ingen större förändring för dig. Jag hade tur och fick träffa en bra coach som stöttar mig i mitt jobb sökande. Det är lätt att tappa hoppet när man har det som du (och jag). Läste dem tidigare inläggen här och vill bara varna dig för att gå på människor som lovar guld och gröna skogar som torning.nu eller aloeavera.se. Det är inte gratis vill jag lova! Har du funderat på att studera? Hör med din kommun om dem har uppdrag som kontaktperson eller ledsagare, det ger en extra slant i kassan. Sist men inte minst har jag ett bra boktips till dig, en bok som har hjälpt mig att se livet lite positivare, den heter Hemligheten av Rhona Byrne.

Många kramar,

Tack för ditt svar! Roligt att höra från en annan arbetslös i samma situation. Men nej du behöver inte vara orolig...jag är inte dum i huvudet, jag går inte på vad som helst till vilket pris som helst gäller både känslor och pengar!

Jag är livrädd att skrivas in i jobb och utvecklingsgarantin, jag hatar nämligen att vara på arbetsförmedlingen. Jag söker mina jobb hemifrån, för jag fick en dator i present nu när jag fyllde 30 år.

Men jag saknar ett jobb ända in i själen. Jag har gått två år nu, inte många förstår vilken psykisk påfrestning det är. Man tappar mycket socialt och många vänner man inte har råd att hälsa på osv.

Kram och lycka till! Skriv gärna igen och berätta hur det går för dig! Jag hoppas att du hittar ett jobb snart!

Det behöver inte kosta något att börja sälja produkterna vi har. Det är inte alla som kan börja med att köpa ett startpaket, men i vårat team så har vi startpaket somvi lånar ut. Jag ansåg mig inte ha råd att köpa ett startpaket när jag började utan tjejen som hjälpte mig igång lånade ut produkter till mig och efter första produktvisningen hade jag råd att köpa startpaketet och lämna tillbaka produkterna till henne. Vi är väldigt hjälpsamma i vårat team, och har väldigt kul ihop.

Jag har varit arbetslös i tolv år...
Men nu äntligen verkar det som om det vänder.
Jag har kommit in på undersköterske linjen.
Inte för att jag gillar sjukvården så mycket.
Jag tycker mer om friskvård.
En anläggning med bubbelpool, danssal
nagelvård och fotvård.
Man börjar i bubbelpoolen och dushar.
Sedan tar man på sig rena kläder och dansar en stund
Den som vill få naglarna målade innan festen börjar går till nagelvården.
Själv har jag nagelvård på in personal ibland.
Men vi har ingen bubbelpool.

Du behöver inte vara rädd för att skrivas in i jobb och utvecklingsgarantin. För mig blev det en vändning till det bättre. Jag fick en jättebra coach via Folkuniversitetet som hjälper och stöttar mig. Hon har hjälpt mig med att se på saker och ting ur ett nytt perspektiv. Varför inte ta vara på tiden som arbetslös? Passa på och gör saker som du normalt sett inte hinner med. Låna böcker på biblioteket, lär dig någonting nytt, gå ut i skogen. Ja, det är tråkigt att vara arbetslös, jag vet, men jag försöker se det positiva ändå.

Många kramar,

Klart att det finns jobb åt dig och klart att du kommer att hinna få barn om du bara är trettio år! Jag fick min dotter vid 37 års ålder och hoppas hinna få åtminstone ett barn till.
Det låter som om du har talang för att arbeta med människor! Däremot är acceptansen för mörkare hudfärg ofta större dels i större städer, dels i yrken där utbildningen är längre och fler människor med utländsk utseende finns. Tipset om att bli medicinsk fotvårdsterapeut lät bra i mina ögon utifrån det du berättar om dig själv. Du har inte funderat på att bli sjuksköterska? Det är relativt lätt att få jobb, du kan jobba utomlands, du träffar mycket folk och om du väljer att jobba på ett sjukhus är du garanterat inte den enda som har en mörkare hudfärg. Dessutom träffar man på en utbildning en massa andra människor som också vill förändra sitt liv, ett bra läge för att få många nya vänner (och ha en massa kul!!).
Hoppas att du hittar en bra lösning, stor kram och lycka till med livet! (Det har ju bara börjat för dig!)

Hej! Om någon undrar så är det saker på gång för min del, tillsammans med arbetspsykolog, arbetsterapeut och siuskonsult håller på och utredar vad jag passar till och inte!

Är nämligen 1,42 m lång och nu ska de sätta en handikappskod på mig pga att vissa yrken blir för tunga för mig, även om jag har viljan och motivationen att utföra allt, bara jag får ett jobb! Är man under medellängd är inget anpassat för en tyvärr och jag är lika arbetsför som någon annan.

Men jag måste inse mina begränsningar, i längden håller inte min kropp för tunga industrijobb t.ex.

De ska undersöka mina chanser att få komma ut på praktik och anpassa en arbetsplats för mig, för jag vill också ha fast heltidsjobb och försörja mig själv. Men då får jag bita i det sura äpplet och bli utnyttjad ett tag och jobba gratis och visa vad jag går för! Men det gör jag så gärna om det leder till ett fast heltidsjobb!

Efter regn kommer solsken!

Kram till er alla!!!

Hej!
Jag känner igen mig i vad du skriver och vad många andra också skriver. Blir ledsen när jag läser för att ord skulle kunna vara jag som har skrivit. Vi kanske skulle göra en bok om allt runt omkring arbetslösheten. Jag har många noteringar jag har gjort efter mina möten på arbetsförmedlingen. Folk tror en knappt en när man berättar vad dom säger till en.
Jag själv är långtidsarbetslös, varit inskriven sedan 2000. Haft ett kortare jobb. Praktikplatser där man är en gratis anställd utan att själv få en anställning. Sökt massvis med jobb, kommer på intervjuer. Skickat spontant ansökan, dyra telefonräkningar, annons i tidningen utan resultt. Skickar brev till regering - inge svar ännu!
Men sedan tar det stop!

Självkänslan är borta. Magen fungerar inte allt. Madrömmar varje natt. Panikångest med hur ska ekonomin bli, för den kan inte bli värre. Man undviker folk för att slippa frågan om vad man gör och hur man mår, att svara att man är arbetslös. Man frågar om någon vet något jobb åt en så vill ingen hjälpa till.

Man blir "utstängd" från det sociala livet med de få kompisar man har kvar. Man har ju inte pengar att följa med ut. Blivit en expert på att vända slantarna. Skulle kunna få jobb som ekonomi-expert i dessa kristider! Men inte ser någon det som en merit!

Det värsta av allt är arbetsförmedlingens förnedring när man är där. Ingen empati alls eller förståelse. Känns som om de är bara rädda om sina jobb och därför vill de inte hjälpa en på riktigt.
Att jag åter medicin mot min depression och sömntabletter började för flera år sedan på grund av min situation = arbetslös. Arbetsförmedlingen ville vända det som att det är mitt handikapp! Fick träffa en psykolog som tyckte att jag var hur trevlig som helst! Gjorde tester som visade att jag inte är dum i huvudet.
Nu har det gått så lång tid att jag är med i Jobb- och utvecklinggarantin FAS 3. Innebär vad jag har förståt att man ska ut i sysselsättning.
Inte praktik, det är att det ska leda till en anställning.
Sysselsättning är ett nytt ord för ALU. Jag har inte emot att ha något att göra, felet är att arbetsgivaren får drygt 4.000 kr/mån för att ta emot en. Det skulle jag behöva istället!
Man ska inte ta jobbet ifrån något eller utföra något som man kan bli anställd för. Och man ska "jobba" lika mycket tid som man vill ha ett riktigt betalt jobb för.
Jag har bestämt mig då att min sysselsättning ska bli till ett ställe pengarna kommer till verklig nytta, som ett katthem eller en förening som gör något riktigt vettigt MEN har inte råd att anställa.

Men i grunden mår man fortfarande för j-gt! Mår så dåligt att ibland önskade jag att jag istället fick en sjukdom så jag kunde dö och slippa allt. Klarar inte ens av längre och höra ordet jobb hit och dit på nyheterna. Min läkare säger att allt blir så bra så när jag får ett jobb.
Men efter sökt i snitt 400 jobb/år känns det som att man kan sin stad och alla gator och företag. Jag antecknar i min dator alla jobb jag söker! Precis alla, samt de jag bara spontan frågar. Detta vet arbetsförmedlingen om, och berömmer mig för detta. Men ändå inte får man någon direkt hjälp ändå.

Tänk om man kunde få veta att detta datum början du en anställning mot en värdig lön - inte underbetalt pga av sin arbetslöshet och 46 åriga ålder. Kunna verkligen slappna av ett par dagar. Slippa starta datorn och jagandet med ångesten tryckande mot bröstet.
Att med stolthet säga att jag har fått lön, ska på julbord, personalmöte m .m.
Ett ord jag har saknat i alla dessa år är ordet semester. Semester vad är det när man är arbetslös. Man har inga rättigheter bara skyldigheter. Törs knappt lämna staden för om man missar ett samtal om ett jobb. Semester kommer man inte att få första året men vilken längtan!

Jag vet inte längre om jag orkar. Är ledsen varje dag och inte gör saken bättre att man lever helt ensam och inte har någon familj. Pengar till en psykolog har man inte heller råd med. Snart har jag inte råd med medecin heller.

Du och jag är väldigt lika till våra egenskaper. Och jag har undrat och undrar hur och vart får jag min energi att nästa dag starta datorn och söka igen. Låta trevlig på telefonen när man ringer upp arbetsgivaren!Jag har även pratat med arbetsmarknadsutskottet!!! Där var det en person som faktisk lyssnade!

Jag tror att man får samla många "lata" (som en del tror) arbetsökande RESURSER för att möta politikerna i en stor diskussion. Du och jag är ju "gamla" i detta jobbsäkande. Chocken kommer nästa år för den stora massan som varit utan jobb i bara 1 år!!!
Jag har pratat med en journalist men jag tror att han backade. Rädslan för att höra sanningen.

Men något måste göras. Jag har inget mera att förlora. Min cv har hur många som helst;)
Själv har jag ett mindre handikapp, nedsatt funktion i en arm. Men det visar jag inte eller berättar. De ska inte anställa mig för ett bidrag de kan få. De ska anställa mig för den jag är och vad jag kan och ge till ett företag.

Jag är "glad" att jag hittade din insändare. Trösten är att man inte är ensam och ATT DET ÄR INTE OSS DET ÄR FEL PÅ!!!
Det är arbetsgivaren som går miste om en jätte resurs som du och jag!!!
Kram på DIG! Du får gärna kontakta mig så kanske du och jag kan starta en stor debatt på något sätt.

Jag blir nästan rädd när jag läser allt vad ni skrivit här. Jag är 50 år och har sagt upp mitt arbete pga all pendling. Har pendlat mellan arbetet och hemmet i många år, och har bara varit hemma på helgerna. Så nu orkade jag inte med det längre, sa upp mig och mår så bra nu. Nu vill jag bara vara ledig och göra allt som jag inte hunnit med innan. Sen kommer jag att ta tag med det där att hitta ngt nytt arbete. Jag har väl inte samma panik som ni när det gäller ekonomin, för den står min man för många gånger om (mycket högavlönad).
Om man sitter i "min" sitts, så finns det en o tusen saker att hitta på för att inte sitta hemma hela tiden o deppa. Det finns så många volontär jobb, folk som behöver hjälp utan att ha råd att betala.
Jag kan skriva en lång lista att göra för att få kontakt med andra människor saker att göra, för att inte hamna utanför den sociala bekanskapen. Visst är det härligt med arbetskamrater, härligt att planera in semestern, säga man är upptagen hela dagen för att man sitter i möte...komma hem helt slut efter en jobbig arbetsdag, och bara sätta sig ner o koppla av...och känna att man har gjort bra ifrån sig o förtjänar sin lön...Men om nu situationen är så att man inte har allt det där så tycker jag man ska se till att få det. Man kanske inte kan få ett avlönat arbete, men man kan få annat. Man kan ju säkert hitta likar ( i samma sitts) att prata med, fika med, promenera med, träna med..det finns faktiskt hur mycket som helst att göra när man är argetslös. Så deppa inte
ut och fixa dig något att göra, så lovar jag dig att du kommer att se arbetslösheten i annat perspektiv, och en arbetsgivare kommer att se i ditt CV att du varit aktiv under din arbetslösperiod, bara det är ett stort plus.

Jag lider verkligen med dig! Du har haft och har det tusen gånger värre än mig! Jag får önska dig lycka till att söka och få ett fast jobb!

Jag har mitt självförtroende och självkänsla i behåll. Jag är en fighter och ger aldrig upp! Jag har föräldrar, syskon, vänner och bekanta som finns där för mig, när jag behöver dem som mest, någon som lyssnar och förstår och bryr sig om mig precis som jag är!

Tusen kramar från mig

Ja, jag vet inte vad jag ska tro om dig. Hade jag haft fast heltidsjobb så hade jag aldrig sagt upp mig.

Vill man vara beroende av någon annan för att kunna leva sitt liv? Ja alla är vi olika, trodde det vara förgången tid!?

Har du fattat att det är lågkonjunktur i Sverige???och du säger upp dig???? Har du inte något innanför pannbenet???

Javisst det finns mycket och göra om man är rik och bortskämd, men skulle inte vilja byta med dig. Är en självständig kvinna och vill inte bli försörjd!

Nästan så jag hoppas att din man lämnar dig, så du vet vad det är att tjäna egna pengar och behovet av a-kassa, leva ekonomiskt osv.

Jag har inte varit arbetslös så länge, men redan nu börjar det krypa i kroppen. Jag kan bara ana hur det kommer att kännas efter att varit arbetslös i så många år som ni varit. Men jag blir så rädd när jag läser era inslag. Jag har bara varit arbetslös i en månad, men hatar det.Jag har inte än kommit ner i mörkret, men jag gör väl det som ni andra om jag inte får ett jobb snart. Det värsta är nog att man har svårt att komma igång med något. jag går mest hemma och gör inget...som en skrev här att hon var arbetslös och lycklig, HUR KAN MAN VARA DET????
Jag sa också upp mitt jobb för jag ville göra något annat. Man har ju läst så mycket om att vissa säger upp sitt arbete för att hitta sig själv, och göra något man brinner för, det vill jag med..men HUR?
Jag får skylla mig själv när jag var så blåögd och trodde att det inte skulle vara några problem att få något annat att göra. Antingen är man överkvalifiserad, eller så har man inte utbildningen. Jag skulle så gärna kunna tänka mig arbeta i en mode affär. Men där är jag aldeles för gammal för, och så har jag akademisk utbildning, en sån vill dom inte ha..jag som i min enfald trodde att, att få ett annat jobb skulle vara enkellt om man bara ville..
Det värsta är tristessen, hur gör man för att få dagarna att gå??
Hur går det för er, har det hänt något sen sist ni skrev här??

Har jag fattat rätt??? Har du sagt upp dig själv för att jobba med något som du trivs bättre med? Du har varit arbetslös i 1månad och klagar redan.

Tycker absolut inte synd om dig om du har sagt upp dig själv utan att ha ett nytt jobb på gång, hur dum får man bli?

Själv har jag varit ofrivilligt arbetslös i två år nu. Jag söker allt som jag kommer över och är väldigt aktiv i mitt jobbsökeri. För mig handlar det inte om att få ett jobb för att förverkliga mig själv eller något annat trams, jag är en självständig kvinna med båda fötterna på jorden och kan tänka mig att jobba med vadsomhelst om jag bara får jobba heltid och kan försörja mig själv.

Jo, du undrade om det hänt något nytt sedan jag senast skrev, inte på jobbfronten, men i kärlekslivet. Är fortfarande singel, men börjat dejta en snygg och charmig pilot. Visst jag skulle kunna bli försörjd och inte jobba alls, han har pengar, men tanken är inte lockande. Jag ska försörja mig själv med ett heltidsjobb, inte genom en man.

Jag undrar lite vad du igentligen är för en person!
Detta är väl ett forum för att föra olika diskutioner, eller har jag fattat det fel. Först beklagar du dig ( med all rätt) sen hoppar du på personer som inte har samma uppfattning som du. Som "dum ihuvudet" eller "Inget innanför pannbenet". Tackar f-n för att ingen vill antälla dig om du använder dig av sånna vokabulärer mot folk. Jag hade väl en väldig tur, för bara efter en månad så har jag nu fått ett arbete. Kanske hade jag en väldig tur, eller så kunde jag utrycka mig bättre än DU!!!Så ett tipps "arbetslös" tänk på nästa gång du öppnar munnen så det inte hoppar ut grodor ur den.

Jag har äntligen fått det roliga arbete jag har sökt efter. Jag jobbar över nätet vilket innebär att jag jobbar var och när jag vill!! Jag har får en otrolig utbildning över nätet som peppar mej både på det privata planet o inom mitt arbete! Nu ÄR jag nöjd o glad! Hör av dej till mej så berättar jag mer! ageleriksson@live.se

Nu kanske det börjar ljusna något även för mig! Jag ska ut och göra en praktik i en affär i januari månad. OM jag sköter mig finns det möjlighet att få stanna kvar, en del personal där ska gå i pension. Men då är det halvtidsjobb som gäller, men jag är glad och tacksam för det lilla som erbjuds!

Kolla denna sidan:
www.agel-health.se
Med vänliga hälsningar
Peter

Tack för ditt förslag, men nu har jag i alla fall fått en timmanställning, där jag gjorde min praktikplats. Jag trivs jättebra där. Både bra arbetsmiljö och arbetskamrater som är toppen!

Hej! Jag tror inte att det beror på att du är mörkhyad och kortväxt. Jag är nämligen din raka motsats: lång, blond och svensk. Men jag har varit ute för osannolikt många konstiga saker på arbetsplatser precis som du. Här är ett urval:

På en praktik på ett sjukhus var min handledare elak mot mig hela tiden. Om jag frågade om något så sa hon att det var "självklart, det behöver du väl inte fråga om". Blev det fel för att jag inte hade vågat fråga, så skrek hon "du måste fråga om du inte fattar". En gång SKREK hon, inför en hel avdelning med patienter och personal: "använd dina grå celler om du har några".

På ett kontor blev jag mobbad av en kvinna som bl.a. härmade min dialekt. Alltså: hon sa en massa dumma saker med "min" dialekt så att det skulle vara som att "jag" sa det. Och sedan försökte hon få med sig de andra på alla sätt. Det lyckades inte, men det var ingen som försvarade mig heller. Den kvinnan var kompis med chefen. När jag slutade fick jag ett betyg som var typ det svagaste man kan skriva. Det stod "godtagbart" i alla mellanrummen. Alltså: "hon har visat ett godtagbart intresse för arbetet" o.s.v.. Då gick jag till facket och personalchefen, och fick faktiskt upprättelse: personalchefen skrev själv ut ett nytt, bra betyg.

När jag var "extravuxen" i en skola (det här var en praktik genom Af), fick jag efter ett tag inga arbetsuppgifter. Det var meningen att lärarna skulle säga till mig att jag skulle följa med dem till deras lektioner, men det slutade de göra. Så jag fick sitta i lärarrummet nästan hela dagen! När jag frågade lärarna och rektorn, så viftade dom bara bort mig. Fick senare höra att rektorn hade pratat massor med skit om mig till Af, typ att jag var ovillig att arbeta, svår att få kontakt med o.s.v.!

Några somrar jobbade jag med dataregistrering på ett statligt verk. Jag var erkänt duktig. Vi fick göra hastighetsprover varje år, och sista sommaren hade jag bättre resultat än till och med någon fast anställd någonsin! Fick jag erbjudande om arbete för det? Nej. Sommaren därpå fick jag inte ens komma tillbaka som sommarvikarie! När jag pressade chefen, så sa hon till slut: "det var någon som tyckte att du inte fungerade i gruppen".

Den sista kränkningen: jag har varit arbetslös länge. Fick därför en coach på Af. Hon berättade att hon hade kontakter i arbetslivet, och det lät ju väldigt bra. Men hon ville lära känna mig först. När jag hade gått hos henne ett antal gånger, och frågade hur det skulle bli med kontakterna. Så sa hon att hon inte kunde rekommendera mig, för det hade varit att "kompromettera" henne själv! Hon ville inte precisera sig mera än att det "inte kändes rätt"...

Och då har jag alltid, på alla arbetsplatser, varit noggrann och ordentlig, kommit i tid, inte varit sjukskriven mycket, gjort vad cheferna sagt åt mig...

Det låter som att jag skulle ha skrivit detta! Jag kom fram till att det som var "fel" med mig var att jag vågar stå på mig när jag vet att jag har rätt, pratar inte skit vare sig om chefen eller arbetskamrater, vågar fråga när jag inte vet hur/vad jag ska göra, vågar komma med förslag, är inte arg på chefen för att han/hon är chef, vågar säga jag ifrån, är hjälpsam, vill att man ska hjälpas åt (tänker på gruppen), har ofta haft "fel" utbildning för mina jobb men klarat dem ändå. Jag ber heller aldrig om irsäkt för mig, min person. Självklart ber jag om ursäkt om jag gjort något fel. Dessutom ser jag bra ut och det retar ju också en del.

Jag letade efter fel på mig själv i många år innan jag kom fram till att det faktiskt inte är mig det är fel på. För int så länge sdan råkade jag ut för en sådan här sak igen. Vi spelade sällskapsspel med ett par kompisar och ytterligare ett par som vi inte träffat förut och jag kunde många svar på frågorna (vilket min man också kunde), till skillnad mot de andra paren. Gissa vem som fick dumma kommentarer från en av de andra kvinnorna? Jo, så klart var det jag. Samma kvinna uttryckte beundran för att min man var så duktig och kunde så mycket men mig gav hon spydiga kommentarer istället för mitt kunnande (trots att hon och jag var i samma lag så hon hade fördel av mitt kunnande). Numera märker jag oftast direkt om den här avundsjukan, eller vad det är , finns i luften vid nya bekanskaper. Jag jobbar på att säga ifrån direkt, men ofta blir man så förvånad när det kommer elakheter helt obefogat att man blir mållös. Man får träna sig i att vara mindre vänlig och inse att en del människor är elaka och gillar det. Tyvärr så blir man lite tillbakadragen med sådana här erfarenheter i bagaget vilket gör att en del uppfattar en som stroppig och då kan ju bli illa behandlad för det också.

Jag tycker det är helt ok att vara arbetslös...bara man själv tycker att man hatr ett värdigt liv...
Att vara hemma eller sjukskriven med daglig verksamhet. Så till er som är arbetslösa försök att få samma rättigheter som mig. Jag gick till läkare för depresion och fick Diagnos (10 år sedan) och idag har jag full "vård" med rätt till daglig verksamhet. Det kan förståss bli bättre...Helst skulle jag vilja ha egen verkstad och äga mina produktionsmedel kanske försörja mig på eget företag...men jag är en bit påväg dit. Lycka till allihop. Mariana

Tack för ditt svar! Ja, det kanske är avundsjuka som ligger bakom..? Jag är ju också intelligent, har bra språk och mycket allmänbildning, och såg bra ut när jag var ung (och hyfsat fortfarande fast jag gått upp en del i vikt).

Jag känner tyvärr igen det där att man blir mållös när någon plötsligt är elak. Och även det där att man blir tillbakadragen. Avvaktande och försiktig. För man väntar sig liksom elakheter hela tiden. Att någon ska bli arg och skrika åt en. För det är osannolikt många som har blivit arga och skrikit åt mig, utan att jag kan förstå orsaken. JAG har inte tyckt att jag har sagt eller gjort något /speciellt/ fel! I alla fall har jag aldrig MENAT något illa... :-(

För mig tar det lång tid innan jag vågar lita på människor, och innan dess kan jag inte bonda med dem. Det är säkert också en orsak till att jag blir ensam och illa omtyckt... Och att jag inte har några "allierade" som är på min sida när jag blir utsatt för elakheter. Det blir som en ond cirkel, och för min del började den onda cirkeln redan i första klass i skolan. Önskar att någon vuxen hade sett mig då och brytt sig om mig! :-(

Mycket av det du skriver har även jag vart med om. Är dödstrött på män som tar sig rättigheter de inte har befogenhet för och när man säger nej och stopp är det en själv som får betala priset!

Jag ser att en del skriver Starta Eget. Visst är det en lösning och har du en bra ide så Go for it. Men det är viktigt att minnas att man har inget liv första året, kan sällan plocka ut en lön, regler ändras i nästan varje branch hela tiden, likaså var och hur att skatta. Bl.a.

Jag skriver inte detta i avskräckande syfte - jag ska själv bli min egen MEN att vara sin egen innebär som sagt ALLT ANSVAR! Vem sjukanmäler du dig till? Bara en sån sak. Vem sköter ditt jobb när du inte kan!? Kolla upp sånt först, var beredd på hårt arbete.

Och Gubbväldet/Fega arbetsgivare oavsett kön - ja den kan vi få bukt med bara vi medmänniskor - oavsett kön här med - inte ger oss! Tillsammans står vi starka!

Kram

Någon tog bort mitt inlägg...där jag skrev råd och tips till Arbetslös om hur hon kunde få ett bättre liv hemma...utan att arbeta för andra...MOBBAD

Om det du skriver är sant så har du möjligen rätt till ersättning via Jämo eller arbetsdomstolen (kan inte detta) eller i en vanlig domstol. Du beskriver t.ex. sexuella trakasserier och självklart kan man inte gå omkring och spotta på folk. Det kan du polisanmäla, men du bör ha vittnen för att komma någon vart. Annars kommmer bara ord att stå mot ord. Om du dessutom blir kränkt på ett sådant sätt just p.g.a. din hudfärg så kan det kanske räknas som hatbrott och sådana brott ska ha extra hög prioritet. Har du verkligen berättat dessa saker för facket på ett lugnt och sakligt sätt? Om det är sant och du inte får någon hjälp så försök hitta en jurist som kan ge dig gratis rådgivning i ett första skede.

Att gå omkring och gnälla kommer du ingen vart med. Var saklig och tydlig. Sedan undrar jag vad du menar med "fjäsk". "Fjäsk" är vanligtvis inget annat än en nedsättande term som folk med mindre sociala förmågor använder som försvar mot de med bättre sociala förmågor. Att vara lagom trevlig mot chefen eller kollegor är klokt och en del av arbetslivet. Försök att se det så om du nu inte råkar vara den mest socciala eller öppna typen. På det sättet kan du kanske använda dig av samma sak för att nå dina mål. I arbetslivet är det sällan något framgångsrecept att vara butter, gnällig, sur eller icke-kommunikativ, även om man kanske är det naturligt på sin fritid. Det du själv är stolt över (att inte "fjäska") tolkas inte nödvändigtvis på ett positivt sätt av din omgivning.

Jo det jag skriver om är helt sant inget annat, annars skulle jag inte skriva ner det alls. Jag har andra saker i livet att göra än att bara "klaga" som du skriver. Jag kände behov av att skriva av mig lite, vad jag var ledsen och besviken över och vad som har hänt mig i mitt liv. Och jag märker att det inte bara är jag som gjort så. Du får anse att mitt liv är en klagan om du vill, jag är ingen perfekt människa som du tydligen är.

Jag är en mycket social person och inte svår att få kontakt med, när jag vill framföra något till facket har jag alltid varit lugn och sansad. Men det finns tydligen alltid kryphål till allt och de skyller på att man ska prata med olika personer osv och ingen brukar kunna ge konkreta svar på vad man ska göra.

Jag har alltid varit mycket noggrann, plikttrogen på alla mina jobb, passat tider, bytt tider med arbetskamrater om de vill ha ledigt osv, aldrig varit sjukskriven osv. Men det kanske inte är tillräckligt.

Men det är tur för dig att du alltid verkar uttrycka dig korrekt i alla lägen och vet hur man ska föra fram saker och använda rätt termer.

Jag fick sluta för tre år sedan på en annan firma. Kanske var det räddningen för att få tillbaka en del av självkänslan de tog från mig. Saken är att under 2,5 år fick jag endast ta ut 4 semesterdagar! Chefen mena att det inte var något vilohem. När en av personalen skrek och var genom elak och man gick till chefen fick man kommentaren " det är ett missförstånd" Jag fick en "vän" där. Saken är att chefen sa att det är gruppbildning att ha vänner. Vi fick inte ens äta lunch ihop och hon såg till det. Efter ett tag koppla jag in facket. Det började dyka upp mer och mer saker. Då fick jag gå. De fixa så att de aldrig fick straff. Chefen var väldigt bra på att vända om folk och få dem att dansa efter hennes pipa. Jag tog alla jobb jag kom över efter det. Idag är jag anställd på en annan firma. Där får man skratta, man får äta med sina kollegor på lunchen. Man får hälsa på dem efter sitt jobb. Där är det ingen som står och skriker efter en i korridoren, skriker att man är en idiot. En annan sak, här får man ta semester. Man behöver inte ens ställa in den om någon annan behöver ledigheten bättre.

Om det kan vara någon tröst så läs det här. Som t ex vår kära Sven Otto Littorin. Nu kan han känna av hur vi har det och haft det. Nu sitter han i tv och nästan gråter och tror att jag ska tycka synd om honom. Nu kan han få känna av hur det är att inte må bra. Pengar har han ju så det behöver han inte gråta över. Vi har inga pengar inte heller något jobb för det har han fixat att det ska vi inte ha. När mattan rycks bort från fötterna på en hur tror han att vi ska fungera i våran familj. Det har tärt mycket på familjen. När man inte har pengar så det räcker till ens barn. Det behöver han åtminstonde inte gråta över. Det kanske finns en gud i alla fall. Kan hända en del tycker nu att vad jag är hämdlysten. Ja då får jag stå för det. Men jag och många i min situation har haft en riktigt helvete med vad han har åstadkommit på dessa åren med A-kassa. Fy för en sådan människa. Jag tycker inte ett dugg synd om honom. Bläääää.

jag hoppas också han får smaka sin egen medicin. Saken är tror du att han kommer ha en låg a-kassa och söka alla jobb som dyker upp? Nej, tyvärr det är han för fin för. Fattar inte hur det kommer sig att man ska splittra familjer och tro att en familj hålls ihop om den ena får pendla och kanske ses för sällan. Hur mår barnen i ett sådant förhållande? Vem önskar inte att kunna köpa en fin leksak i julklapp, kläder och så till barnen utan att se om börsen håller för att man tyvärr hamnat i en arbetslös svacka? jag är en loppis freak och har upptäckt att många köper barnkläder via loppis. Inget fel i det. Jag har en kompis som har en son och går på socialbidrag och hon uppskattar även begagnade leksaker och kläder för hon sa att hon vill bort från bidragshärvan. Men vem drömmer inte att kunna åka ut och resa med sina barn. Visste ni om att 700000 svenskar har inte råd att åka på semester. I dag är nog siffran höjd. Vet man hur dåligt en människa mår att gå på bidrag. Jag mådde inte bra. Så jag hoppas som du skrev Anna att han får smaka av det han försämra för oss tillfälligt arbetslösa i samhället.

Tyvärr är det väl så att vi inte kan skylla det här med att man anställer släkt, vänner och bekantas bekanta inom vården under sommarmånaderna på de svåra tiderna. Idag handlar allt om att ha kontakter och det spelar ingen roll hur man är som person eller hur höga betyg man har.
Jag gjorde misstaget och påpekade detta fenomen, det blev ramaskri. Kontentan blev att jag stämplades för samarbetsproblem och att jag borde ha känt på mig att jag inte längre passade in i gänget. Det här med att vara ansvarsfull, noggrann och plikttrogen är helt ute.....
Nej det är bättre att vara bekant till chefen för då kan man komma och gå när man vill. Vara sjuk när kompisarna vill partaja och ändå få vikariat sommaren året efter. Den som är av annan åsikt skola förpassas till de obetalda jaktmarkerna.
Tyvärr är det inte många i dagens samhälle som vill höra sanningen..... den svider.... och om oturen är framme så kan man riskera att behöva stå för sina åsikter..... bättre följa med flödet.
Våra svenska politiker har valt att göra som strutsarna för de står alla med huvudena djupt nergrävda i sanden.

Tja jag vill inte tro att det är så jävla illa OM Du Ser normal ut och har normal figur & ansikte - OCH ÄR BarnLöz vilket kan vara rätt viktigt i dagens arbetsmarknad dvs inte är AvVikande - mörk hy är inte avvikande idag. Killen fick ju uppenbarligen Stake-på-Dig - så du kan inte se alltför jävla illa ut.

Jag reagerade själv väldigt illa på PalestierDamen (som talade perfekt västsvenska var det väl- som skulle få receptionsjobb men där arbetsgivaren vände helt om då hon visade sig - hon verkade trevlig seriös och vacker - jag hade sett henne som en tillgång i receptionen om jag vore boss).

Däremot är det rätt säkert att jag inte skulle anställa en manlig muslim på en kvinnlig arbetsplats.

Fundera på eftersom du är undersköterska - om du inte skulle läsa till leg sjuksköterska - hur lång tid tar sånt.

kan det vara så att du bor geografiskt idiotiskt`

Å adnra sidan är väl snart en majoritet i VårdSvängen invandrare - så där borde du kunna få fast tjänst.

År det så mycket bättre det jag råkat ut för - blev under senare delen av högt kvalificerade studier utsatt för ett olagligt poliseövergrepp - när jag anmälde poliserna stämplade de mig som narkoman i en i efterhand upprättad och icke-underskriven rapport.

Jag lyckades ändå ta examen försenat - och få ett adekvat jobb - (som anses som Top-Of-The Line) - då polisövergreppet kom fram fick jag sparken efter 4 mån (inga anmärkningar riktades mot mitt arbete) pga detta - jodå jag tog striden och fick skadestånd - men karriärmässigt var det katastrof- och ledde till 2 år och 2 mån arbetslöshet.

Lycka till & kindest regards

machodemon@gmail.com

Dear unemployed,

I'm terribly sorry for all that you've gone through. Every person should have the right to work to take care of themselves, without such we are left feeling depressed and helpless.

Sweden unfortunately is not a place where you can easily stand on your own two feet. Finding a job is hard, and for those that don't fit the social norm in appearance, it is damn near impossible. There are several traps people set out for you as a "solution" to your unemployment, but none of them ever lead to steady employment in most cases, just more depression. I'll be naming a few here.

I moved to this country 10 years ago, and I see the same cycles over and over again. At first the American in me took over and when I couldn't get a job I figured hard work and trying harder would get me there. Sadly, this is not the case. At first I decided language was the key - so I worked hard at Swedish and became fluent in reading, writing and most importantly - SPEAKING Swedish. (This is TRAP #1 the "If I speak the language I'll surely get a job trap" - for immigrants anyhow) Instead of opening more doors for me, it closed them. I found that using the language made people treat me terribly. If I spoke my own language, I was treated with respect by Swedes, but when I tried to assimilate in society and speak Swedish just the sound of an accent made me "an outsider" and the native folks would run all over me and treat me like a "dirty immigrant". Now I don't even bother, as every time I try, people just shit on me for it.

Even though I came here with a degree and 10 years work experience as a dental technician, my education wasn't "good enough" and they refused to accept it since it wasn't obtained in Sweden. I bit my lip again and tried harder even still, and fell into TRAP #2, going back to school...the "More education always leads to better employment opportunities" trap. Six years later and several degrees still no job, and no hope. I even chose a job that I thought I would excel at thanks to my native language (English teacher) but when a job comes up over here in Norrland for that - about 300 applicants apply for one job. Even the jobs that I've applied for that by law require a NATIVE ENGLISH SPEAKER always seems to somehow go to a Swede. Rules get bent up here, the last job that came up like that a bunch of us asked why they hired a non-native speaker (honestly, the woman hardly could speak English yet got a permanant job teaching native-speaking CHILDREN that had better language skills than she did). The answer from the kommun was "Oh, well...we couldn't find a native speaker to fill the position." Of course they didn't, because they never advertised the job as available, they simply went to their temporary pool (vikariepoolen) and looked around. I know tons of native speaking teachers in the area, but naturally none of us are in any "vikariepoolen" because we've never been offered any job and are pretty much left out of the system. But they know that.

Next trap is one Arbetsförmedlingen usually tosses at anyone that isn't Swedish (or doesn't look Swedish) and that's TRAP #3 - Start your own business. (The "I'll make my own job since I can't get employed" trap). Seriously, next time you are at AF take a look at what brochures they have in English, all of them are about starting a business since it is expected non-swedes are unemployable. Don't fall for that one, I'll tell you how THAT story ends when you get to the last chapter of the book. Your business fails because the economic market isn't set up for individual small business growth here. High taxes and overhead costs eat you up until you have to close, and then you're back to being without a job and probably in a mountain of debt.

The bitter truth is (that nobody dares to say) is that Swedes are in genreal a xenophobic bunch. They don't care for outsiders and the job market here is failing terribly. Since there aren't enough jobs for the blond blue-eyed Svens and Annikas, naturally someone like you and me are put on the back burner - they have an instinct to take care of their own first. And nobody here will help you. People here believe that it is always someone else's responsibility to make things right. If you have a problem with a job they'll expect the union to help you (yeah- right!), and if all fails that some other branch of government will somehow assist you. But that's because most of those optimistic Swedes have never had to resort to those parts of the system so in turn they really have no idea that the system isn't working. The government and unions helping you is a MYTH - they don't help anyone but themselves.

I feel really terrible for you. Cold fact is even though you are raised here you will ALWAYS be an outsider to them. They will never accept you as one of their own. I'm sure deep down in your gut you know this. It's cruel and unfair to judge someone by their skin tone or ethnic background, but the population does it in full force. I myself am packing up now and returning home to America. After ten long years of breaking my back to "change myself" to please the Swedes it now finally sunk in that no matter how hard I try they'll never accept me either - and I'll never have the simple right (much like you want) of just being allowed to work to care for myself and my family. I'm tired of sad Christmases with no presents for my children, and not having enough to eat. I'm getting out and I'm going to feel like a human again. I have worth - even if this country was too thick to see it and give me a chance.

I wish it was as easy for you, to be able to pack up and leave, but you're a citizen here. However, you still have options. Start applying for jobs in other countries. LEAVE SCANDINAVIA completely!! Try the UK....other countries are not as narrow minded as they are here and won't treat you like a dog. With your previous experience you should be able to land a job in Healthcare, and with enough work you will find a company willing to help you out with the appropriate visas so you can immigrate there, and have a guaranteed job once you arrive.

Life is short - don't waste your life away here in the sea of unemployment and despair. Even if you by some miracle get a steady job you'll never have room to grow with promotions and pay raises....jantelagen prevents that too. Get out before this place eats your soul completely. You deserve better!!!!

Best wishes to you...

Roligt att folk fortfarande skriver på tråden som jag startade.

Jag är fortfarande arbetslös och i slutet på året har jag gått 3år som arbetlös. Jag har hela Sverige som sökområde och söker allt som jag kommer över. Men många arbetsgivare tar mig inte på allvar när jag söker jobb flera mil från min bostadsort, men jag ringer och säger att jag är seriöst sökande. Jag är beredd att flytta vart som helst för att få ett jobb, bara det är fast heltidjobb och att jag får en lägenhet någonstans också.

Jag får ingen hjälp från arbetsförnedringen, arbetsförmedlingen. Men det är tur att jag har familj, släkt och vänner som bryr sig om mig, utan dem vet jag inte hur jag hade mått idag.

Jag mår bra, fast livet kunde vara roligare. Jag önskade ibland bara man hade råd att gå ut och ta en fika på stan eller äta mat på resturang eller gå på bio, för det var flera år sedan jag var på bio. Som jag har det nu lagar jag all mat och bakar alla mina bullar och kakor själv. Tur att en del i min bekantskapskrets bjuder ut mig ibland.

Till svar till dig som undrade hur jag såg ut, om jag såg bra ut, jo det gör jag faktiskt, men jag betackar mig för sexuella attacker på jobb ändå, där går min gräns!

Hittade din bloggartikkel, har en vänninna som blev utnytjad att göra privat arbete för sinn chef, menar gå ut med hennes hund, sopor, tvätta huset osv, det kan väl inte vara lagligt och att senn hota med att säga upp personen om hon inte gör som chefen vill?

Oansett, det är inte lätt att vara "färgad" Adopterad jag med, så vet hur svårt det kan vara, men det finns alltid något så ge inte upp, du kan ju prova utomlands också?
Exempelvis sjukhuset i østfold moss (norge) är ju underbemannat och det kanske är lättare att hitta ett jobb där du trivs och blir bra behandlad i utland, själv studerar jag i Australien och trivs faktiskt bättre här än vad jag gorde i Sverige eller Norge.

Lycka till vidare, ge inte upp

Verkar vara många i samma sits.
Jag är så trött på allt.
Båda mina syskon som är yngre än jag har lyckats skaffa jobb.
Själv var jag på intervju på ett dagis och dom ifråga satte om jag kunde leka med barnen eftersom jag är kraftigt byggd.

Så här sitter jag fyller snart 30, Arbetslös inga barn och dess utom tydligen för fet för att få jobb.
Jag älskar att arbeta, jag vill arbeta och söker arbete både här och utomlands men som det är nu vill man hälst gräva ner sig....

Detta var ingen rolig läsning, men jag vet att det är sant. Förutom att jag är svensk så jag hade språket med mej så har jag gått igenom allt det du beskriver. Du har rätt i allt du skriver om svenskar. Missunsamhet, avundsjuka, JANTELAGEN, varför?

Jag har ett företag som konkurrerar med kommunens verksamhet och de försöker hela tiden hindra mej och sätta käppar i hjulen för mej. Jag har varit i kontakt med konkurrensverket men får ingen hjälp fast de tycker att jag har rätt. Kommunen bryter mot lagen när de konkurrerar med mej. Folk FÖRSTÅR inte när jag vill berätta för dem, det är bara jättebra att KOMMUNEN tar hand om allting. Javisst, varför inte kommunala bilverkstäder, bondgårdar, fabriker, taxiföretag, korvkiosker osv. osv.

Sverige det nya Sovjetunionen?

Jag passar inte in här men har ingenstans att ta vägen.

Jag ser att min tråd som jag startade fortfarande läses av en del, roligt:)

Jag vill ge en kram till er som skriver och sitter i samma sits som mig. Man får inte ge upp hoppet. Just nu har jag börjat en utbildning som kan leda till att jag blir bagare eller kock. Jag har bara påbörjat utbildningen.

Känns som jag är för gammal för att utbilda mig, jag borde haft fast heltidsjobb för länge sedan, jag har inga dåliga referenser någonstans. Men jag är trött på samhällets fördomar.

Men jag kan inte bara gå och tycka synd om mig själv och egentligen så gör jag inte det. Jag har varit med om mycket, både positivt, men kanske mest negativt om man ska vara riktigt ärlig. Men jag har lärt mig något av alla motgångarna och jag har blivit en starkare människa.

Men mina vänner som skriver på denna tråden jag vill önska er lycka till och jag hopppas att ni hittar era jobb till slut.

Kram till er alla :)

Håller helt med dig och tycker att du är rätt stark som tog steget och flyttade till USA igen. Det tar mycket kraft att kämpa in i det sista, men än mer att erkänna att man nått så långt man kan och måste ta en helt ny väg.

Jag har vart arbetslös i snart ett år och det lär bli många många fler år. Bor i en stad där det är ungefär 400 sökande på alla jobb, jag är ensamstående med en liten 5-åring och har försörjningsstöd. Varje månad är det en oro för om pengar ska komma in från försörjningsstöd eller om jag ska bli ytterliggare skyldig pengar till vänner och bekanta för att kunna betala räkningar. Matkostnaderna har jag löst med att spendera 300kr på mat per vecka, mer skulle vi aldrig ha råd med.

Tidigare bodde vi i UK hos dotterns pappa, jag var hemmafru eftersom jag inte hade råd med dagiskostnadern (9000kr för full tid på dagis, jag skulle alltså ha mycket större dagiskostnader än inkomst oavsett jobb och jag sökte efter ALLT). Dottern började sen skolan när hon var 4,5 år gammal men istället för att äntligen kunna skaffa ett jobb och komma hemifrån, hamnade jag som vårdare av dottern. Detta pga att min käraste lillan kunde inte alls hantera disciplinen som var i engelska skolor och både hon och jag blev mobbade av skolan och andra föräldrar. Vi kunde aldrig passa in hur vi än gjorde, men dottern var mer illa däran som blev hårt mobbad av en lärare.

I början av detta året gav jag upp, inte för min skull utan för dotterns och flyttade hem till Sverige igen. Vid det laget var min lilla älskling både gravt självmordsbenägen, kunde inte sova alls pga mardrömmar, och försökte skada mig fysiskt och psykiskt med varje medel hon kunde, varje sekund av dagen. Situationen var ohållbar, speciellt eftersom jag saknade helt nätverk i UKoch fick ingen hjälp från sjukvården.

Jag ångrar inte att jag tog dotterns pick o pack och flyttade hem igen, det är här dotterns släktingar och mitt nätverk finns. Dottern mår nu jättebra här och stormälskar sitt dagis, och BUP pressar på att vi inte ska flytta mer. MEN VAR SKA JAG FÅ TAG PÅ JOBB???!!! Jo, utomlands. Men dottern har inte mått bra av att ha bott utomlands, hon mår bra här i Sverige och i staden där jag inte kan få ett endaste jobb. Det sista hon behöver är att flytta en endaste meter på sig.

Jag är vårdbiträde, butiksbiträde, lagerarbetare, städare, servitris, osv. Jag har haft en mängd med jobb men sen jag fick barn har jag inte haft ett endaste jobb; trots att jag alltid hållt det hemligt vid jobbsökningar att jag har barn.

Vill vara kvar här i Sverige men vill hitta ett jobb. Har märkt att det kommit ut en mängd med oseriösa säljar/rekryterarjobb på marknaden. Har fått en del arbetsintervjuer till sådana och jag gör alltid en grundlig undersökning av företaget så det visar att jag är påläst under intervjun; MEN hela tiden har det kommit fram online att det bara är rent ut sagt SKITJOBB. De flesta ger inte lön till sina anställda och ett jobbs rykte sa från fler än sju olika källor att de anställda kunde sägas upp efter endast en dags anställning.

Det ska tydligen finnas fler jobb nu i Sverige, men hur många fler seriösa jobb????

Usch vad hemskt att höra om din dotter, men jag blir glad i hjärtat av att du prioriterade henne och flyttade hem!

Dock blir jag förvånad över att det är så mycket lättare att skaffa jobb utomlands - de borde ju se dig som "utlänning", menar jag, och det borde göra det svårare. Och är det inte kris i hela Europa..?

Vad tror du själv att skillnaden beror på? Kan det vara att våra löner för "okvalificerade" jobb är högre? Eller att våra LAS-lagar gör arbetsgivarna mer försiktiga? Eller att svenskar har mer fördomar kring ålder? Nu vet jag inte hur gammal du är, men du har en femåring så du kan inte vara 20 i alla fall.

Eller att det är mer noga här, att man inte får ha några luckor i sitt CV? I UK är det väl, vad jag har förstått, mer "normalt" att ha varit hemmafru och därmed borta från arbetsmarknaden några år. Här i Sverige tror arbetsgivarna, vad jag har förstått (är själv i samma situation), att hemmafruår snarare döljer något annat och negativt...

Men - vad menar du med att du alltid är orolig för att du inte ska få ditt försörjningsstöd..? Jag har också försörjningsstöd sedan ett par år tillbaka, och det har ALDRIG krånglat. Som värst kom det den 27:de i en månad med 30 dagar, men aldrig värre än så.

Så fruktansvärt allt det jag läser om. Herregud. Det värsta jag gjort är att skälla ut chefen. Jag var sen 10 min och han börjar skrika på mig och anklaga mig för saker jag inte gjort eller varit inblandad i. Jag skriker tillbaka : e det här någon jävla militär skola ? kastar av mig tröjan med loggan tar mitt pick och pack och går ut i butiken endast i bh och byxor. Finns SÅ många puckon ! USCH. Bli spottad liksom - borde anmäla dåren !

Har varit arbetslös i 2 månader och bor hemma ( 21 år ) avskyr det och skickar evigt ut cv efter cv. Inga svar. Var behövs det arbete ? Är ochså villig att flytta men som sagt - dem tar en inte seriöst ! Jag bemöts även med förakt då jag pratar skånska, många äldre uppåtlandet som är negativa, har till och med tagit emot från en gubbe -> dansk jävel (?) vad är det här ! Var finns jobb för alla oss som är villiga att gå in med kraft och motivation ? Det borde dessutom vara affärerna som ber och bönar om arbetare inte arbetare som sänker sig själva ner till skit löner rent av USCH

Kram till alla om att det är DEM knäppisarna som e tokiga inte oss ! Någon gång då jävlar

Usch!!! Nu har jag lyckats ta mig från fas 3 och in till a-kassan igen... Men nu är jag lika arbetslös igen pga att jag inte kan hålla på att timvika hur som helst pga att jag nu bara har 75deltidsdagar att stämpla upp.

Jag är så trött och ledsen på alltihop... Jag vill bara ha ett fast heltidsjobb och inget annat!!! Hur ska jag få ett jobb i Sveriges avlånga land??? Jag är beredd att flytta vart som helst för att seriöst fast heltidsjobb, där jag inte blir utsatt för rasism eller sexuella trakasserier!