I helgen gick första "Sällskapsresan" i repris. Ni vet den om Stig-Helmer. Filmen var mycket roligare än vad jag mindes, träffsäkert radade den upp alla klyschor om charterresorna på den tiden, men vad jag faktiskt reagerade på var följande: Kim Anderzons veckiga, helt naturliga, kvinnliga mage, som friskt exponerades i bild och Lottie Ejebrants orakade armhålor. Åtskilliga gånger har jag faktiskt kommit på mig själv när jag sett "gamla" 70- och 80-talsfilmer med att tänka över hur "fula" skådespelarna var på den tiden. Feltänk, naturligtvis. Jag rättar alltid mig själv när jag inser att på den tiden kunde man vara naturlig och ofixad och ändå få vara med på TV/film. Något måste ju ändå ha gått helt snett när nutidens retuscerade närbilder låter skådespelarna få felfri hy och onaturligt perfekta leenden. Men det har ju blivit normen. En liten tanke från mig....
Kommentera
Vet inte om just den filmen är ett så bra exempel. De två tjejerna skulle ju inte vara några skönhetsdrottningar, utan snarare lite komiska. Det lustiga var ju just att de hade så vanliga, tråkiga jobb hemma, och att den där charterresan till Kanarieöarna blev så stor och märkvärdig för dem. De var inte heller helt unga om jag minns rätt nu. Stig-Helmer och norrmannen är ju inte heller snygga, utan lustiga.
Om du tittar på de verkligt stora stjärnorna vid denna tid, så var de minst lika perfekta och vackra och välansade som idag. Dock var kropparna lite fylligare, men absolut inte tjocka, och jag tror också att bystdrottningarna hade naturliga bröst fortfarande. Så så långt har du rätt.
Jag tror att vi måste sluta jämföra oss med skådespelerskor och fotomodeller överhuvudtaget. Vi måste se den världen som en mentalnöjespark dit vi kan gå för att roa oss, men vi måste fatta att det inte är verkligheten!