ANNONS

Slutar det någonsin att göra ont?

Så då har det fasansfulla som alla försöker besvärja sig ifrån hänt mig. Min sambo har varit otrogen, och lämnade mig under en tid för en annan kvinna. Jag läser allt jag kommer över för att försöka förstå och inser att jag är långt ifrån ensam. Men varje historia är unik och har sin egen tragiska bakgrund.
Ja, jag har tagit honom tillbaka och jag kan säga att arbetet med att försöka komma över sveket, smärtan av att bli bortvald och förrådd det är nog det svåraste jag varit med om. Trots konkurrens av många tidigare svårigheter i mitt liv (- jag har inte sett vare sig silverfat eller den omtalade segelturen på räkmackan i mitt liv ännu). Jag litade på min sambo som under våra två år dagligen bedyrat mig sin kärlek. Vi har haft våra svårigheter att kommunicera och förstå varandra. Vi har haft våra konflikter men vår kärlek har varit stor. Att försöka hitta förtroende och tillit igen känns nu ofta omöjligt. Ibland känns det bättre, men när man minst anar så slår smärtan och ångesten till med full kraft. Det blir riktigt fysiskt. Det känns som hårda knytnävsslag rakt i magen och jag förpassas 6 månader bakåt i tiden. Är inte det konstigt? Han har ju kommit tillbaka, han är ju här hos mig nu. Han har bönat, bett, tjatat sig till en ny chans och är så förtvivlad över att han tillfälligt tappade tron på oss och blev attraherad av en annan som han också lämnade mig för. Allt hände så snabbt, från att han uttryckt sin oro för vår relation så tog det två veckor för honom att flytta ut ur vårt hus och ur mitt liv. Nu har det gått 6 månader sedan han lämnade mig, och snart 4 månader sedan jag lät honom komma tillbaka. Själv ångrade han sig nästan genast, insåg vilket misstag han begick, nästan samtidigt som han flyttade ut. Men säger att han mått så dåligt i vår relation pga våra konflikter. Vem har inte gjort det? Men problem stannar man väl och löser? Hans handlande vittnar om en känslomässig omognad enligt mig, han har (har åtminstone haft?) stort bekräftelsebehov. Nu har han tagit hjälp av en terapeut och ser saker och ting på ett nytt sätt. Han säger själv att han är villig att jobba med sig själv för att stärka sin självkänsla för att kunna göra de rätta valen i livet. Jag ville inte att vårt liv tillsammans skulle vara över. Han säger att han älskar mig oändligt mycket och jag älskar honom. Men jag är så arg, ledsen och besviken emellanåt så jag vet inte hur jag ska komma igenom och över det. Jag vill förlåta och lägga det svåra bakom mig, men hur i h-e gör man? Snälla snälla finns det någon människa som vet? Någon som vet vad jag pratar om och som har lyckats gå vidare. Varför hamnar jag i den svarta, mörka känslan med smärtan av svek så ofta, ofta, ofta. Det går inte en dag utan att jag plågar mig med inre bilder av dom två. Han är ju här nu. Hos mig. Med sina armar och sin kropp nära mig och vill inget annat än att jag ska må bra med honom igen. Han tar på sig allt ansvar för vad som hänt. Det finns inga ursäkter och han säger att det var hans livs största misstag. Han kan för sitt liv inte förstå vad han såg i henne, vad som attraherade honom. Han mår så dåligt över vad han utsatt oss för. Varför plågar jag mig med bilder av hans händer, armar, kropp och själ med henne? Kommer det någonsin sluta göra ont? Hur länge orkar man? Skulle jag välja idag skulle jag ta den andra vägen. Bett honom fara dit pepparn växer och aldrig prata med honom mer. Vilket också var min första reaktion när han ville komma tillbaka. Jag kan inte i ord beskriva hur arg och besviken jag varit på honom. Jag var vid den tiden helt knäckt av smärta och det var även han. Med den erfarenheten jag har av hur ont det gör att släppa någon nära som har sårat och skadat dig så mycket så skulle jag idag hellre avstå från att ge mig in i det. Men nu är jag här och vill så gärna må bra med honom igen. Går det? Finns Du där ute med kloka insikter och erfarenhet i bagaget så hoppas jag Du vill dela med dig till mig.

Kommentarer

Jag har varit precis i dina kläder... men jag valde den andra vägen... jag lämnade till slut, men kämpade som du.. rätt lång tid.. Jag tror att det går över.. men det tar tid.. man måste få "älta", skrika & få förbanna sveket.. Men går ni tillsammans & pratar?? det skulle jag rekommendera..

Jag ångrar mig att jag lämnade, men för mig fanns ingen annan väg.. Tyvärr lämnade han inte sin "nya" så fort som din man gjort, hon fanns kvar i 1.5 år trots förnekelse att hon var ute ur vårt liv, så hela tiden under hela vår tid, då vi skulle bygga upp vårt liv igen, fanns hon där.. & alla om.. om jag gjort & sagt så finns hela tiden.. det jag ångrar är att jag verkligen från början hade varit stark & sagt ifrån på skarpen.. Men ett gott råd, Bea.. Vill du leva med honom, vill du försöka lösa era problem?? Ta hjälp av familjerådgvningen, i er kommun.. tappa inte varann.. Jag fick ingen mer chans, det är försent för oss.. mitt ex omkom i en arbetsolycka, innan jag fick möjligheten att tala om vilken fin kille han var, jag hatar inte mannen, utan hans handling.. & som sagt oftast finns det ju orsak till att den andra letar sig utanför förhållandet.. men det försvarar inte handlingen.. utan du har en skyldighet att tala om för din partner, när du mår dåligt i ditt förhållande.. men jag tror man kan hitta tillbaka till varann... det tror jag... men red ut ALLT, sen lämna det.. för att aldrig ta upp det igen.. Då tror jag man klarar det.. men alla korten på bordet, & det är inte lätt... men han måste ju bygga upp ditt förtroende igen..

Lycka till, & stor kram på dig!!

Jag berördes djupt av dina ord. Förstår vilken smärta det måste ha varit, och förmodligen fortfarande är, för dig. Livet gör ibland så himla ont! Vissa skador sätter stora bestående spår. Men det är så nyttigt att få perspektiv på sin situation ibland känner jag. Tack för att du ville berätta om din!
Idag går vi var för sig och pratar, men det är för att jag avböjt parsamtal just nu. Han vill att vi går tillsammans också och tar upp det med mig emellanåt, att det kanske skulle hjälpa oss. Men jag tycker att det är svårt. Det är nog ett led i förnekelse på något sätt tror jag. Smärta väcker minnen av tidigare smärta och det har säkert varit en del "gammalt" hos mig som förstärkt min starka reaktion på sveket. Det gör för ont att peta i sår som blöder, men jag ska absolut ta till mig ditt råd och fundera en gång till.
Du har så rätt i att man ska lägga det bakom sig sedan. För gott! Så sant, men så otroligt svårt för en sån som mig. Tiden som gått 4-6 månader kanske inte är så lång trots allt. Det är svårt med tålamodet och svårt att inte fastna, för det är väl den stora faran - att man aldrig kan släppa. Hur lång tid får det ta? Utan att man riskerar stanna i berbetningen för alltid? Hur släpper jag min offerkofta som jag sitter och broderar på? Det gör ju så himla ont att ha blivit bortvalt. Jag stod ju här med all min kärlek hela tiden. Hur kunde han tacka nej till den när han under två års tid talat om för mig hur glad han var över att ha träffat mig. Det bästa som hänt honom. Jag har ju varit densamma hela tiden. Nu vill han inget hellre än att allt ska bli bra igen. Men varför väljer man bort det då? När man både före och efter säger att det är allt man vill ha. Det är så otroligt förödande för ens självförtroende och till och med självkänsla.
Jag försöker verkligen glömma och komma över det. Men jag ser henne på stan ibland och då spricker mitt självförtroende igen. Jag vill bara springa fram och knuffa henne i väggen eller i älven eller var som helst. Jag som är så liten och vän. Vill att hon ska få känna smärta. Jag vet att den stora boven är min sambo, men jag känner sån avsmak för henne ändå. Jag kan inte respektera henne för hon har förfört min man. Jag är anhängare av yoga och annan mental träning. Jag inser principen av att det vi tänker på blir verkligt. Försöker att ha fokus på mina tankar, rikta tankarna på positiva saker. Men jag kan inte leva som jag lär.

Måste kännas fruktansvärt men det förstår man egentligen inte förrän man blivit utsatt för det själv.

Du måste nog fråga dig själv och din sambo, varför han var otrogen ö h t? Kräv ett svar! Ofta är det ju någon reaktion på att relationen inte är bra, att man saknar något i sin egen reaktion. Kanske något som är svårt att kommunicera om. Eller sånt som man själv förtränger. Eller kanske inte tycker lika om. Han kanske inte kände sig älskad av dig, har dålig självkänsla osv. Är definitivt ingen ursäkt för otrohet men kan dock vara en orsak.

Att det är plågsamt att tänka sig sin man med någon annan kan jag tänka mig. Men värre är ju om han mentalt och psykiskt blir kär i den andre personen. Kanske naivt att tro att man aldrig kommer att bli attraherad av någon annan person här i livet. Men att man låter sig själv bli det beror nog på att man öppnar den dörren på glänt av någon anledning (se ovan). Frågan är varför din man/sambo har öppnat den dörren ö h t? Kanske har han haft nån personlighets kris eller något?

Jobba på din egen självkänsla att du duger och är bra är nog mitt bästa tips.

Älskar man verkligen någon djupt och innerligt kan man nog faktiskt förlåta väldigt mycket mer än man någonsin skulle kunna tänka sig.

som du skriver. Visst fanns det orsaker för honom. Även om jag tycker det är omoget att söka bekräftelse från annat håll när man har en relation att vårda och ta hand om. Han har alltid bara haft sig själv att ta hänsyn till. Jag har däremot två barn att tänka på, fick barn tidigt, och har ensam haft ansvaret för dom.
Jag har under den sista tiden haft trauman med olyckor och dödsfall bland mina vänner och i min familj, flyttat till hans stad och bytt arbete. Allt har blivit för mycket för mig och fått mig att må mycket dåligt. Jag behövde stöd, men det hade inte han förmågan att ge mig. Han behöver själv mycket bekräftelse och uppskattning och förstod inte att man i krissituationer inte alltid ska räkna med att få det av den som mår dåligt. Jag har hela tiden kännt att han söker bekräftelse från andra. Kännt mig besviken på honom och säkert fått honom att känna sig otillräcklig. Det är väl för det mesta en serie av omständigheter som gör att man fattar fel beslut. Mår man dåligt så tolkar man lätt sina egna signaler felaktigt. Det är väl i korta ord vad som låg bakom hans svek mot mig.
Jag kan med mitt förnuft förstå det. Men mina känslor är iallafall så sårade och trampade på. Ungefär som när någon blir brutalt misshandlad och gärningsmannen sedan ber om ursäkt. Såren slutar inte blöda på kommando, benbrotten läker inte av orden. Man är fortfarande blåslagen trots ordet förlåt-
Han har ångrat sig och kommit tillbaka, men det gör ändå ont. Glöm och gå vidare om du bestämt dig säger de flesta. Varför är det då så svårt?

du litat mest på, gjort dig så illa... det kan man väl inte bara i en handvändningen bara se förbi..?? Jag kan än idag känna av.. smärtan som jag kände då av sveket.. (jag lämnade min för snart 6 år sen,) det kan man inte bara skaka av sig..Inte så att jag inte kan gå vidare..det har jag gjort, men... Tror inte att om man inte varit i våra kläder,Förtår man inte smärtan att bli sviken av en, man tror är den som ALDRIG skulle svika..Jag kan likna det så här, min pappa är den som betytt MEST för mig, min mamma dog när jag var 5.. när mitt ex kom in i mitt liv, kom han snett under på de jag litar på..Pappa först & sen kom han.. & när han hittade en som han valde att dela inte bara sex m utan förtroenden.. det känns.. Hon visste saker om mig.. som jag ABSOLUT inte ville att hon skulle veta.. & som du Bea, skriver när du ser henne på stan... Jag kan säga; Jag har inte glömt vad hon gjort mot mig...& nu blir det rama skri från andra här inne.. men lugn, låt mig förklara... OTROHETEN ansvarar min ex sambo för, HELT & HÅLLET... men det HON utsatte mig för efter DET håller jag henne ansvarig för.. HOT; BREV m detaljer om deras träffar, SAMTAL m dolt nummer, mm Men min ex sambo har verkligen fått sitt han.. Han förlorade MIG.. & det vet jag är något han ångrat djupt!
för det sa han... & det tror jag, eftersom han inte gick vidare i sitt liv m någon..Inte ens henne.. men hon var ju i färd m nästa man.. skrattretande, för när han blev ledig, var han inte intressant!! Så oskyldiga är inte alla, visst tror jag att man kan bli kär mm i upptagna män, & de i andra än sambon/frun... men varför vill man inte ha de för sig själva då?? Varför nöjer man sig att dela?? Men det är inte det som detta gäller.. Det är hur man ska göra för att gå vidare.. Ja, det är nog att först bestämma sig.. vill jag, kan jag komma vidare?? är han värd att kämpa för.. för det blir en HEL del tårar.. Men tror du måste tillåta dig att blir riktigt förbannad.. & visa att du blir det, tala om vad som gäller för dig i ett förhållande.. Men snälla vad lätt det är att tala om för andra hur det ska vara... ;) eller hur..?

Bea, om du vill kan vi prata via mail istället.. ? min är c.hemma@live.se jag har kontakt m 2 andra tjejer härifrån.. en som har gått vidare som jag, & en som försöker som du.. Via mailen kan jag bli lite mer privat, vill inte lämna ut för mycket.. även om det är anonymt... men ändå.. Så vill du, här finns jag... detta är också ett sätt för mig att hjälpa, & bearbeta mitt egna..

För som jag skrev innan.. jag "fick" inte chansen att sörja på ett normalt sätt, & han var ju trots allt en stor del av mitt liv.. en gång, var han mitt allt... Men via mitt sätt att få "prata" av mig, m vänner, & även de som kände honom.. har jag fått vissa svar.. som jag undrat..

Du har många bra reflektioner tycker jag. Tack för ditt förtroende, vill gärna prata mer med dig.
I kväll är jag så galet arg och upprörd igen. Min sambo som för det mesta är en snäll och förstående man har ju som oss alla andra en skuggsida. Det var den han visade mig i somras väldigt intensivt under vår separation. Han kan vara så otroligt styv i korken och dumdryg så jag ibland vill börja gnaga på min egen arm i ren frustration. Helst vill jag slå honom, men det får man ju inte. Jo, jag vet det! Men tankar får man ju ha.
Idag har han sagt ifrån till mig om att nu är det slutberbetat om det här. Han tänker inte stå till svars för vad han gjort längre. Nu ska han förlåta sig själv och det kan han inte om jag ska fortsätta vara ledsen och känna mig sviken.
Han säger att det finns gränser för vad han ska behöva ta. Han är inte det minsta nyanserad utan anklagar mig för att varje dag älta det som hänt och det tänker inte han ta längre. Det är klart han måste förlåta sig själv, men är det inte bra om vi båda kaan gå framåt?
Jag har så många frågor som han aldrig svarar mig på. Vad hände? hur gick det till? Var fanns tankarna på mig/oss? Men jag får inga svar. Hans terapeut har sagt till honom att inte ge mig några detaljer för då mår jag bara ännu sämre. Men jag vill ju veta vad som hände för att kunna förstå och släppa för att gå vidare. Jag tror han har svårt att stå tills svars inför mig för han ser mig trots allt som en stark person som är väldigt verbal i våra diskussioner. När terapeuten säger att han inte ska ge mig några detaljer så tar han det som ett argument för att slippa ta i det. Jag är så frustrerad och besviken och arg. Hur orkar man vidare i det här????

...mig i SÅ mycket som ni beskriver, både Bea och C!
Det gör ont. Och det gör ont länge!
Här har det gått snart 3 år sen jag gjorde min upptäckt (läs tråden: SMS-flört, kanske mer), men det kommer över mig än, som ni beskriver; Slag i magen.
Bilderna dansar på näthinnan.
Men jag tror och hoppas att smärtan blir mindre!
Det måste den ju bli!
Bea, jag ltade också detta, nästan in absurdum i 1,5 år efteråt. Med bästa väninnan, kuratorn och så tog jag ut frustation på sambon. VARFÖR, VARFÖR, VARFÖR?!?!
Till slut sa han som din; Jag kan inte förlåta mig själv om du inte släpper det.
Men hur ska man kunna släppa om man inte är klar?

anser jag. Ofta känns det som om man som kvinna skall förlåta, ta tillbaka, älska och - utplåna sig själv... Hur förhåller sig din man till allt detta? Är han tillräckligt stark att stå ut med din osäkerhet? För jag anser att du har rätt att vara arg - bearbeta de negativa känslorna för att kunna lämna dem därhän en dag. Han har varit ledsen, ja - men på vilket sätt bekräftar han sin kärlek till dig just idag?

Min nuvarande äkta man lämnade mig när jag blev oplanerat gravid. Ok, vi hade bara datetat en tid före händelserna tog en allvarlig riktning, men jag blev ensam kvar med allt ansvar - tog en risk och tänkte bli ensam mamma. Han sade verkligen elaka saker åt mig, som jag var tvungen att bearbeta under graviditeten. Men jag höll mig ifrån honom, lät honom vara - ville minska mitt eget lidande, planera för framtiden. Och plötsligt en dag stod han där igen. Och kanske just TID var det vi behövde på var sitt håll för att förstå vad vi ville? Plötsligt ville han alltså vara med, ville bekräfta att han ångrat sig, tog itu med att lära känna sin lilla dotter, på alla sätt uppvakta mig också som kvinna, inte bara moder... Men jag var arg till en början - fast jag ställde inga frågor om andra kvinnor etc. Behöver därför inte måla upp några bilder framför mig - låter bli att hitta på dem, eller: det är lättare att låta bli att illustrera det man INTE vet. Men jag var alltså MYCKET arg - ställde honom flere gånger mot väggen för hans forna beteende, för hans hårda ord etc. Jag vet inte om det är rätt taktik, verkligen inte, men det funkade för oss. Han tog kritiken som en man - som den man som hade bestämt sig för att vara med oss nu och i framtiden - lät mig vara arg, och vips, känslorna slutade svalla efter ett par månader och ersattes av romantik, förtroende, tro på framtiden... och allt bekräftades ytterligare när han bad mig bli hans fru.

Jag vill inte i denna dag veta vilka tjejer han datetat under graviditeten etc. Han kom alltså tillbaka och ville dessutom snart att vi skulle gifta oss - och jag sa ja. För jag tror på förlåtelse, jag tror på romantik... Kanske svaret kunde finnas i det att man INTE KAN fortsätta som om inget hänt, inte fortsätta på SAMMA sätt, utan man måste börjat något NYTT. För oss låg svaret i att gifta oss, som ett ömsesidigt tecken för det vi känner: "du är bäst, jag lämnar dig aldrig" och som han sa, "det finns en massa kvinnor där ute, men du är bäst och du är här med mig, så jag bryr mig attan i de andra", när jag ännu inför bröllopet hade en tveksam stund. Nu skall vi strax få vårt andra barn. För livet har gått vidare och det är bättre än jag någonsin kunnat tänka mig!

Det enda som grämer mig är att ett par av mina vänner fördömde/fördömer det hela. De är dessutom gudföräldrar till flickan. Efter att jag tog honom tillbaka in i våra liv, har de nästan helt brutit kontakten efter att de lät mig förstå att de inte tyckte om det. Men man får INTE ta hänsyn till vänner här, tycker jag! De är ett par och har två barn - varandra. De har/hade ingen aning om hur tungt det var både fysiskt och psykiskt att vänta ensam, att sköta barnet ensamt och ta allt ansvar under de två första månaderna han inte var närvarande ännu!... Det verkar som om de TROR att de vet och fördömer mig för att jag tog honom tillbaka - men det är lätt att avfärda deras åsikter: vi mår MYCKET bättre nu - både flickan och jag - med en far och en partner att dela allt med. Vi är en grupp nu, vi också. och, förlusten av vänner som saknar empati... kanske inte är så stor, trots allt. Tyvärr. Det är synd, förstås, att de numera ser ner på mig. Men man måste gå vidare, ta ansvar för sina val. Ibland går det väl inte att göra alla nöjda...

Bara glad om jag på något vis kan hjälpa dig... Om jag inte visste bättre, skulle jag kunna tro det var min exsambo som är din man... Känner så igen.. detta att inte få känna av sveket i min takt, på mitt sätt.. & få smälta.. & får att göra det, ja jag tror jag är som du.. vill veta! men jag hade ju en "flickvän" som så snällt informerade allt!! För jag var ju enligt henne så j...la sjuk ihuvudet! Som inte fattade att han ville bli av m mig.. Men lite svårt m dubbla budskap, han ville verkligen försöka enligt han, & hon sa att han ville jag skulle dra??

Men du tänk lite på det jag skrev om familje rådgivning.. för där kan han inte slinka undan, på det sättet hans terapeut säger åt honom idag.. utan där ser man till er båda.. Men sen tror jag inte du mår bättre av detaljerat vad som hände.. som jag fick veta.. men m vår terapeut där fick vi hjälp m hur vi, båda skulle kunna försöka gå vidare, hur jag skulle kunna leva vidare.. men sen fixade vi ju inte det.. men inte pga det.. utan av hans oförmåga att stå som vanligt för hans del i sveket!!Att det faktiskt var han som hoppat i säng m en annan... men på slutet blev det som en maktkamp mellan han & "flickvännen" vem av DEM som mådde sämst, & där i mellan stod jag..

Men vad säger din terapeut??

& vad då inte få älta?? det har ju bara gått 4 månader.. ingen lång tid.. & som sagt man måste älta, förbanna, & skrika.. för att komma vidare..

nä, man får inte slå.. hmm min fick sin mobil i huvudet.. jag sparkade en stor trädgårds kruka från trappan på huset.. & han stod där, men han hoppa undan.. men det var inte meningen att träffa honom m krukan.. utan det var min reflex på något han sa...Jag blev så grymt förbannad.. bara ..Jag är en person som aldrig blev arg, eller visar det.. Helt plötsligt, blev jag rosenrasande, svor som en bortbindare.. inga vackra ord där inte.. skrek.. & nu när jag tänker efter.. men herregud, att de inte spärra in mig..
Jag måste skrämt skiten ur honom, nu när jag tänker på det.. inte alls den jag nomalt är.. känd att vara lugn, inte brusa upp.. tycker inte om bråk..

Du´, gå på gym, kickboxning!! Jättebra..

Det är klart att det är smärtsamt att bli bedragen, men det är nästan lika smärtsamt att inte kunna/vilja lämna det bakom sig.
Får jag fråga varför du väljer att behålla offerkoftan på? Vilka tankar och känslor har du när du sätter på dig den, och vad kan du göra åt dessa tankar/känslor?
Du säger själv så klokt att det är gamla sår som rivs upp och så är det säkert. Men de gamla såren kan du inte lasta din sambo för, de är ditt ansvar.
Läker du inte dem nu när de är öppna så är risken stor att du kommer att bära med dem i framtiden och att de påverkar vilka val du kommer att göra.
Fler frågor att fundera på: Varför valde du din sambo från början? Du säger att han har ett enormt bekräftelsebehov, vad är det hos dig som triggas igång av det bekräftelsebehovet? Och mer: Det är ofantligt smärsamt att ta tag i gamla sår, men det är ännu mer smärtsamt att leva kvar utan att ta tag i dem. Varför vill du inte att ni pratar med någon tillsammans? Vad är du rädd för? Vad är det värsta som kan hända?
Din sambo kan inte läka dina smärtor, det är ditt eget ansvar. Det är också hans ansvar att ta tag i sitt svek och förlåta sig själv. Det finns ingenting du och han kan göra för få detta ogjort. Det som har hänt har hänt. När du kommer till den acceptansen så har du kommit en bra bit på väg.
Min mans svek öppnade mig för mig själv, och idag är jag tacksam för det. Ofantligt smärtsamt men ofantligt nyttigt, det krävdes att vi båda tog tag i våra gamla mönster och de smärtor som vi bar på och som vi hade burit med oss från barndomen.
Ingeting är sig likt, och allt är mycket bättre.

Lycka till och var rädd om dig.

Tack Gode Gud! Jag är inte ensam om att ha upplevt detta!
Missförstå mig rätt kära söta systrar, ingen är värd att bli så respektlöst behandlad. Ändå är vi så många som blivit och blir det. Det som känns som en tröst från er är ju tyvärr det faktum att Ni vet vad Ni pratar om. Jag har flera helt fantastiska väninnor som vill stötta. MEN har man inte själv upplevt sveket så kan man inte förstå. Så är det bara. Jag ältade i somras så mycket med mina underbara vänner, som verkligen fanns där för mig då. När jag sedan tog tillbaka min sambo så tog dom det som ett svek från min sida.
De hade allierat sig så starkt med mig, fördömt hans sätt att behandla mig (det var mycket hårda ord och aggressiv attityd i samband med att han lämnade mig. För att inte prata om alla lögner) så dom har ingen respekt kvar alls för honom. Ingen av mina vänner har varit hemma hos oss sedan han flyttade hem. De orkar inte med att träffa honom säger de. Vi ses alltid ute på stan eller hemma hos dom. De är inte stolta över att vara så långsinta, men är helt ärliga mot mig om det.
Som jag skrev så var det en tuff kväll igår. Jag försökte ta upp det med honom innan vi somnade, men han har intagit en stenhård attityd nu. Jag funderar nu på din fråga, Fru Finland, hur visar han mig sin kärlek? Mest i vackra ord tror jag tyvärr. Jag känner väl inte att han står stark nog att kunna hjälpa mig med min bearbetning. Han sätter upp tydliga gränser för vad han ska acceptera från mig. Som sagt, han ger nästan inga svar på mina viktiga frågor. Han tar det mesta som jag säger som anklagelser, han förstår inte att jag behöver älta för att tills sist förstå, släppa och gå vidare. Vad jag än vill prata om så är han snabb att säga att -han inte behöver stå till svars för det här längre, - Det finns gränser för vad han ska ta från mig, -han säger att han känner sig värd mindre än vatten.
Men jag tror att det är hans egen självbild som spökar. För har någon blivit behandlad som värd mindre än vatten, så är det väl jag!!? Fast vatten är ju väldigt viktigt ;-)
Kram på er alla systrar som är värd mer respekt än vad ni fått från den ni gett ert hjärta. Vi behöver sträcka på oss och åtminstone ge oss själva det!

... säg honom att ni måste tala ut om detta - lugnt. Men det kan vara trevligt, med god mat och vin (inte för mycket, så att det blir skrik ;-)), tända ljus, romantisk stämning. Berätta om dina innersta tankar och känslor - säg att du ger honom det förtroendet för att han betyder så mycket osv. Berätta allt detta du skrivit här för honom, lugnt och sansat med låg och tydlig stämma (som om du höll ett föredrag). Säg honom att det är viktigt för dig. Han är din partner - han var lovat att försöka vara det igen - och du bör berätta hur du känner t.ex. angående det viktiga faktum att du mist dina vänner. De är en deltragedi i detta som angår er båda!

Jag ältade sveket med min släkt och mina vänner - till all tur tog också de flesta av dem honom "tillbaka". Min svåger sade mig rakt ut att det var svårt i början när han uppenbarade sig, men alla adapterade sig. Underbara människor som i sanning bryr sig! Berätta för din man, alltså, om dina vänner som på ett sätt svikit dig då de inte har empati tillräckligt att älska dig nu, när du behöver det för att helas. Jag har haft tur när det endast är ett par vänner som försvunnit... En stor kram från mig och - verkligen: lycka till!

min blivande sambo var otrogen mot mig för ett par helger sedan.jag hade aldrig kunna tro att han kunde göra nåt sånt mot mig,vi har pratat mycket om det här med otrohet o han har varit rädd att jag ska vara det..inte en chans att jag skulle göra det.så går han o gör det!!
vi hade det jättemysigt på lördagskvällen ,gick över till en granne en stund ,de blev lite onyktra men vi gick hem i en bra tid.men så säger han nåt om att åka in till stan o gå ut,jag blir förvirrad o ledsen men inte arg.jag sa bara att det vill inte jag ,menar du allvar? vi har inte gått ut sen i våras kanske jag ska tillägga.
sen börjar han säga saker som gör mig ännu mer förvirrad.jag väljer att gå hem till mig o han slänger sig på telefon för att grannen skulle komma o festa vidare.
ni skulle bara veta hur mycket jag ångrar att jag gick hem...jag sover hemma eller försöker sova...mår piss o längtar efter min älskling.åker upp dit på förmiddan o låser upp dörren.min älskling kommer rusandes nerför trappan med kalsingarna i handen o säger bestämt åt mig att inte gå upp.
försent..hade redan sett tjejstövlarna i hallen o höll på falla ihop.hela min värld rasade samman!gick upp o fick se en naken tjej i sängen ,där jag brukar sova med mina täcken o kuddar o lakan.så vidrigt äckligt ,så..jag har inte ord för det!jag går ner efter att ha dragit bort det som är mitt i sängen o sagt åt tjejen att klä på sig ,han försvarar sig med att jag är dum i huvet osv...men sen tittar vi på varann..han darrar med läppen o jag gråter förtvivlat..o frågar hur han kunde göra det om o om igen...
går upp o pratar med tjejen o frågar henne om det jag vill veta,börjar packa ihop mina saker..lite svårt...det mesta i huset är mitt,men jag försökte iallafall...älsklingen går efter o försöker få mig att sluta packa ...förtvivlad han med.
jag frågar tjejen om hon behöver skjuts in till stan,hon trodde jag skojade med henne...tyvärr är jag så realistisk o praktiskt lagd att jag tänker så klart även vid en sån situation tydligen..
jag kör in henne o sen kommer jag tillbaks ...stannar o pratar en stund men rusar helt plötsligt upp o säger att jag måste hem.
är hemma några timmar men åker sen dit ..vi pratar o gråter o kramas.
ja,vi är fortfarande tillsammans,vi kämpar på..det kommer över mig lite då o då o jag undrar hur i all världen jag ska kunna lita på han nu ....jag vet inte hur jag ska komma över detta men envis som jag är tänker jag inte låta detta förstöra för oss o barnen...det ska gå på nåt sätt!jag tror ett sätt är att prata mycket om det ,om hur båda tänker förstås.vi är många som varit med om detta tyvärr,jag trodde inte jag skule vara en av dom...men nu är jag det o ska jag bara skita i allt o gråta floder?nä,det är inte jag riktigt...men jag har oftast bra dagar men ibland kommer det över mig o då säger jag till älsklingen att nu behöver jag prata .han är lite dålig på känslor men det kommer mer o mer o jag behöver få höra det för att vi ska kunna gå vidare o leva det liv vi hade tänkt oss att vi skulle ha....jag behövde få skriva av mig lite kände jag....för just nu var det lite tungt.kram på er alla därute som kämpar för kärleken!!

Trots att tiden ska läka alla sår. Tänk vad svek gör ont. Det går inte att beskriva med ord. Här går det upp och ner. Min sambos fd. älskarinna har nu slutat på deras gemensamma arbetsplats. Äntligen har man kommit till den ursprungliga rutan på spelplanen. Den som borde vara den första rutan man står på, att den han bedragit med inte längre finns kvar i hans liv. Men han har alltså arbetat vidare med henne i sin grupp sedan i somras- resjobb. Skitjobbigt, men vad gör man. Nu har hon som sagt slutat. TACK GODE GUD!!! Tänk man är tacksam för det mest basala. Plockar i si varje smula. Ingen vidare självrespekt men har som bedragen. Speciellt när man valt att ta emot sin bedragande sambo. Ta tillbaka den som ljugit och svikit för att få vara med en annan kvinna i lugn och ro. Låter jag bitter så är det nog för att jag är det.
Ikväll har jag fått veta min sambos inställning till bilder han har i sin hemdator på henne. De ska sparas eftersom de är jobbrelaterade säger han. Nu har hon som sagt slutat på jobbet så man kan ju tycka att de inte behöver finnas där längre. Eller är det jag som är konstig. Är jag onormal som tycker det känns kymigt att han har bilder på henne i sin dator, låt vara jobbreleterade - men ändå?? Han gör ingen skillnad på henne och på bilder han har på andra kollegor sger han. Det får jag acceptera enligt honom. Ja för mig är det stor skillnad iaf.
Ja inte är det lätt att gå vidare efter en otrohet. Jag säger det bara. Gör det inte om du står i valet av att förlåta eller kasta ut. Det är förödande för ens självkänsla och självrespekt att ta tillbaka någon som så djupt kränkt dig.

herregud!
jag e helt chockad över det du skrev,jag sitter här paff framför datorn o hittar inga ord.problemet e att kvinnor alltid ska vara praktiska o helst lösa alla svårigheter,jag kan se dig springa runt i lägenheten,förstörd o ledsen men ändå vilja hjälpa till på ngt sätt.du frågade tom henne hon behövde skjuts! chockad o helt tom i skallen just nu.

Tyvärr är det bara så .
Har jag inte heller mer ord att skriva till er till oss allihoppa som var offer för våra kärleken,våra hopp, våra stora varma hjärtan.
själv känner jag igen mig i varje ord ,varje rad och varje tår.
Jag som en gång i livet trodde på kärleken trodde att kärleken kommer alltid att vinna ,jag trodde på hans ord när han sa hur mycket han älskade mig,trodde på honom när han sa att jag var den enda och sista sannigen för honom.
Jag som alltid varit stark männikan gav honom allt gav honom mina fina känslor.mitt stort hjärtat som var bara fullt med värme och längtan efter honom och vad gjord han lämnade mig bara efeter 2 års förhållandet.
Ja han har kännt henne,nya tjejn när vi var tilsammans och i ett år umgicka de 2 eller kanke vi 3 jag ,hon och han utan att vi vissta något om varandra jag menar jag och tjejen.
När jag konfontrerar honom framför henne sa han att jag ljög,att jag bara hitta på,att jag är sjuk i huvudet,att han vill inte ha mig och att jag måste släppa taget och gå vidare med mitt liv.
Han säger att han älskar mig fast att han valde den andra.
Jag mådde så dåligt och mår fotfarande dåligt,har svårt att accepetera allt detta.
Jag får stöd från min omgivning och jag är tacksam för detta men kommer varje dag nya ord att han är egoist,att han vill ha hela tårtan(andra tjejen har pengar alltså)att han är psykopat,har bekräftelsebehov.
Hans familj tycker att han har problem med självförtroende,att han har det så svårt när han var barn osv....nu sitter jag framför data och älta mig och han har det så bra med den andra som jag hörde men känns som att alla killar är skitstövlar eller att bara tjejer med stora hjärtan som får betala högt priset för deras värme och medkänslan.
Men för er som vill kämpa för era kärleken och det tycker jag inte alls fel på ,gå efter mag känslan .
allt som har hänt var inte lätt men jag förstår inte heller såna egoista killar som gör oss illa och sedan vill inte förstå att vi har helt rätt att bli arga,inte kan lita på dem......ta er tid och känn efter bara ibland hittar man varandra efter en kris ibland hittar man aldrig varnadra föe man har aldrig varit med varandra eller för varandra,stor kram lycka till

ANNONS
ANNONS
ANNONS