det är bästa rådet jag kan ge. Ni kan behöva hjälp utifrån för att reda ut varför och hur det kunde hända och vart ni ska ta vägen från nu. Jag vet av egen erfarenhet vad det innebär att mannen är otrogen och det är fruktansvärt. Vi valde att gå vidare och försöka och har fått ett bra liv, men jag kan så här i efterhand säga att jag skulle ha gått när jag hade chansen. Otroheten kommer alltid att ligga där och skava på något sätt och det är svårt att gå vidare. Men det går! Älskar du verkligen din man? Älskar han verkligen dig? Min erfarenhet är att man är otrogen när något saknas i det egna förhållandet, annars har man alla dörrar stängda. Som sagt, gå i samtal. Om ni bor i Stockholm har jag ett namn på en mycket bra person att prata med.

Lycka till!

Otrohet är det värsta man kan råka ut för i ett förhållande näst efter misshandel.

Jag har erfarenhet av otrohet som många andra, men skillnaden är nog att min sambo gjorde det om och om igen under en viss period. Vi hade ett helvete som man inte önskar sin värsta ovän. Vi har klarat ut det själva och lever ett bra liv idag.Vi har det mycket bättre sexuellt och han värdesätter mig på ett sätt han inte gjorde innan.

Tipset jag vill ge dig är prata, prata, prata och åter prata om det som hänt. Oftast tycker mannen att det är jättejobbigt att prata om. Men han måste vara med i diskussionen, det är DIN väg tillbaka och DIN bearbetning.
Det är ju lite beroende också på hur du fått veta att han var otrogen. Berättade han det själv, kom du på honom , fick du veta av gemensamma vänner? Om det är så att han berättat själv går det lättare att gå vidare, tro mig. Då har han inte ljugit för dig och inte heller försökt mörklägga något som också det är ett stort svek.
En relation där man ljuger för varann är aldrig bra.

Nu när ni pratar om det måste han tillåta dig att fråga allt du vill veta och han MÅSTE svara. Annars blir det jättesvårt att gå vidare. När ni sen har pratat igenom händelsen måste ni lämna den bakom er. Kom inte efter en-två månader och fråga om samma saker som du frågat innan, allt måste vara avklarat och du måste känna att du är nöjd med dina svar. Sätt er sen ner och fundera på varför det hände. Du kanske inte har en aning om att han känner på ett visst sätt i ert förhållanda. Va tydliga mot varann! (Du har säkert också saker du vill säga till honom.)
Om ni är tydliga mot varann lovar jag att det kommer att lösa sig, det blir otroligt jobbigt en tid men det går. När ni pratar om det här åk bort en helg bara ni två och va på en annan plats än hemmet. Det är otroligt lättare att prata när man inte har massa av krav runt omkring, telefon ringer, det kommer besök mitt i allt, han har lättare att "smita undan". Min man lättade rejält när vi åkte bort. Det hade han inte gjort hemma då hade han hittat något i huset som han var tvungen att fixa med under tiden vi pratade. Det blir inte bra, männen ska inte komma undan.

Det är ju jättesvårt att tipsa och råda, jag vet ju inte hela historien. Men för oss har det funkat.
Och en sak till blanda inte in andra personer än möjligt din bästa väninna eller någon annan du litar på till 100 %.Om ett flertal personer blandas in lovar jag dig att dom kommer att påminna dig om saken när du har kommit så långt i bearbetningen att du känner dig någolunda stark. Då kommer allt rasa igen !! Om inget av det jag skriver funkar för just er gå i terapi, det är nog det bästa för er då!

1.prata,prata,prata
2.gå igenom ert förhållande, vad är bra vad är mindra bra.
3.älta inte
4.blanda inte in fler personer än ni kan lita på till 100 %.
5.förlåt, gå vidare och lämna otroheten bakom er.
6.Nödlösning: terapi!
7.tillåt läkning ta 1-2 år

Lycka till!!

Samtal är nog jättebra, men jag känner nog att jag först vill försöka klara av det här själv. Svårast just nu är att min sambo verkar tro att allting är ok bara för att jag har "accepterat och förlåtit", han vill bara fortsätta som om ingenting har hänt. Det är nu ca 3 veckor sedan jag fick reda på det här och jag tycker faktiskt att det känns värre nu än efter bara några dagar, det har nog liksom gått upp för mej vad fan han har gjort, jag är mer arg nu än tidigare. När jag tittar på honom blir jag så arg, lessen och otroligt besviken, fattar inte att han har tagit i smekt och älskat med en annan kvinna. Vi hade vad jag trodde ett normalt förhållande. Vi har varit tillsammmans i sju år. Kanske något fattigt med stunder när vi älskade, men jag trodde inte att det var så allvarligt, vi har pratat om det och vi tycker bägge att stunderna kunde vara fler men vi har barn (inga gemensamma) och jobbar heltid bägge två så stunderna blir inte så många när vi är själva och bara kan ägna oss åt varandra. Det betyder ju inte att jag inte älskar min man, och jag trodde faktiskt att han älskade mej mer än så här, han påstår att han gör det, men jag fattar inte varför man då gör en sån här grej. Han var på fyllan förstås och befann sig i en annan stad, så lägligt va! Att jag fick reda på alltihopa berodde på att han fick Klamydia och även jag naturligtvis.
Jag fattar inte hur jag ska kunna lita på honom igen, han har varit otrogen tidigare mot sin förra fru, det har han berättat tidigare. Han är otroligt trevlig och flörtig mot alla tjejer när vi är ute tillsammans och jag kan tänka mej hur han är när inte jag är med. Just nu känner jag mej bara så himla förvirrad och jag vill i och för sig fortsätta att leva med honom, vi har ett fint hem och mycket annat trevligt runt om oss men tryggheten är totalt borta, och det retar mej att han bara "trampar" på som om inget skulle ha hänt. När jag säger det så blir han arg och menar att det inte blir bättre av att man sitter och surar.
Jag är tacksam för fortsatta kommentarer från er, vill gärna ha någon utomstående att prata med, min bästa väninna vet om detta och jag pratar mycket med henne men det är skönt att höra andras kommentarer speciellt om ni har egna erfarenheter.
Tack

Jag vill bara göra ett inlägg eftersom jag är den som varit otrogen Jag kan bara utgå från mig och min erfarenheter men jag måste få säga efter att ha läst alla svar från de som blivit svikna att jag lever i ett helvete! De flesta tror att den som sviker mår okej, men det är så fel det bara kan bli. Sådan ångest och skuld som jag har levt med önskar jag ingen människa. Jag valde att flytta efter mitt svek. Jag såg ingen annan utväg, men nu vill vi försöka igen. Lättare sagt än gjort. Jag kan inte förlåta mig själv, ältar och sömnproblem. Men barn inblandade är det ännu svårare. Ibland tror jag inte att det kommer att fungera , trots en stark kärlek. Jag kan helt enkelt inte förlåta mig själv. Spelar ingen roll att jag är förlåten.tyvärr. Så till er alla som lider av att ha blivit svikna- det är en mardröm att vara den som svikit , att veta att det här har jag valt, mina val har lett till det här helvetet. Kanske inte ger någon tröst för er men jag vill visa ett annat perspektiv.

Jag har inte varit i den situationen, men har en stark övertygelse om att det inte funkar att lappa ihop ett sånt förhållande.
Kommer du någonsin kunna lite på honom fullt ut? Då han måste jobba över eller om han inte svara på sin mobil då du ringer?
VARFÖR var han otrogen? Saknas nåt i ert förhållande?
Jag skulle nog aldrig kunna lita på min man om han var otrogen, utan det skulle ligga och gnaga på min själ!

Jag sa redan från början till min man att om han någonsin var otrogen var han inte välkommen hem igen!

Vi har pratat mycket om otrohet tidigare och att vi inte accepterar det, han var ju som sagt var otrogen mot sin förra fru och det har jag alltid sagt att jag aldrig skulle förlåta. När nu detta trots allt har hänt, blir jag livrädd att förlora min man, älskar ju honom och vill verkligen leva med honom.
Om han saknar något i vårt förhållande, ja antagligen eftersom han gör en sån här grej. Jag känner ju en enorm press på mej att vara honom tillags och tillfredställa honom på alla sätt och vis efter detta. Han säger att det aldrig mer kommer att hända, men jag vet inte vad jag ska tro. Vi har pratat mycket dom här veckorna, speciellt om att jag tycker att han "spanar in" andra när vi är ute tillsammans, det kan hända var som helst i vardagen på mataffären, på IKEA överallt. Det är skitjobbigt tycker jag. Det här problemet har vi haft långt tidigare oxå, men det har ju av naturliga själ blivit än jobbigare efter otroheten, jag kan se fiender överallt och jag tycker inte att han visar mej respekt i detta. När jag nämner det fattar han inte vad jag pratar om, jag kanske överdriver efter otroheten men jag vet att det jag ser och känner är sant, hur klarar jag av detta??? Fattar inte hur jag ska orka med att ha en karl som suger åt sig kvinnor överallt.

hej till alla som läser. Jag har presic blivit bedragen av den som jag älskat så i 6 år. Vårt förhållande har varit lite speciellt pga mannen jag levt med är en känd person. Vi har varit me om så mkt i hop och till sommare hade vi tänkt att skaffa barn. Vi har haft en väldigt dålig period nu där vi just flytttat till ett annat land. har varit mkt hektiskt och stressat for honom men jag har alltid försökt stötta honom på bästa sätt även om jag har fått mina utbrott. men som sagt vi hade vår framtid utstakad och sa somnar han på fyllan och vaknar och sätter på en tjej som ville....ja vad ska man saga. han angrar sig sa och jag vet varken in eller ut.....ska man ge det en chans m tanke pa vad vi egentligen vill eller ska man kasta bort 6 ar och en hel framtid...jag vet inte vad som e bast eller ratt eller fel vet bara att jag älskat honom sa mycket och var där med honom innan kändiskapet eller pengar fanns for honom...jag har sa sa sa ont i mig. gar ju aldrig förklara helt vad man känner men jag har verkligen bara rasat!!!!vill att tiden ska ga sa snabbt och hoppas att tiden kan ge mig de svar jag vill och bli lite starkare.....

mvh en som fortfarande ar i chock...

Jag var tillsammans med en kille som spanade in andra tjejer. När vi t ex satt på ett café och talade kunde hans blick plötsligt vandra förbi mig coh jag könde mig helt ointressant. Han sänkte mitt självförtroende helt men det märkte jag inte förrän långt efteråt. När det tog slut mellan oss fortsatte vi ändå att vara vänner. Han träffade en annan och flyttade ihop med henne. Jag trodde att det bara var med mig som han spanat in andra men han berättade öppet för mig att han bytte telefonnummer med andra tjejer på krogen. Han tyckte inte att det var ngt fel i att skaffa nya vänner och han kommenterade andra tjejers utseende. Då äntligen blev jag varse om att det inte bara var mig han behandlat på detta sätt och att ränderna sitter i. Jag bröt kontakten helt med honom och såg en annan kille i min bekantskapskrets som bara hade ögon för mig. vi har två barn tillsammans men han vet att om han är otrogen är det slut mellan oss. Acceptera inte att era killar spanar in ngn annan. Ni är värda mera!

Hej!Jag blir förskräckt när en av er skrev att hon gjorde allt nu för att vara sin man till lags (efter att han varit otrogen)... Du har ett eget värde, ta hand om dig själv! Känn efter hur du vill leva för att må bra. Jag är separerad sen ca 2år tillbaka efter att min man var otrogen (fick veta det via anonyma brev, kompisar mm), han har aldrig erkänt det utan det närmaste han kom var att sms att han gjort ett misstag o inte fatta vart det bar av... Jag dumpa honom direkt, inte egentligen för otroheten men för att jag inte lita på honom,..han prioritera allt annat än familjen. Nu när jag tittar tillbaka på vårat förhållande så inser jag att han nog varit otrogen fler gånger..
Visst har det varit tungt många gånger men jag kämpar... har insett att jag blivit rädd för nya förhållanden, direkt det börjar bli allvarligare så backar jag.. Men jag är stark i mig själv o vet att jag har ett eget värde, härliga barn, ett bra jobb o livet är härligt,ibland :-))

Min sambos otrohet orsakade självklart att vi hamnade i en djup kris, men vi förstod båda hur mycket vi egentligen älskade varandra och hur mycket vi ville fortsätta vårat liv tillsammans. Det går det att förlåta otrohet bara om båda vill fortsätta efter det som hänt. Vi har kommit varandra så nära och är så mycket mer kärleksfulla till varandra. Genom det här har vi lärt oss uppskatta varandra mer och det blir bara bättre. Vi har pratat mycket om vi vill ha det och det gör att vi står på fast mark, om oss, framtiden, drömmar, känslor vad som är viktigt i livet hur vi vill leva osv. Det går inte att glömma en otrohet och jag vet att han lider av det likadant som jag fast genom sina skuldkänslor. Har man bestämt sig för att gå vidare så måste man börja leva här och nu och jag tycker inte att man behöver varken förlåta eller glömma men skall man kunna gå vidare så måste man sluta tänka på det varje dag inte gå och älta det för då blir det bara jobbigt. Jag bestämde mej tidigt att det var ”jag” som skulle bestämma hur jag skulle ha det och inte alla andra som kom med alla möjliga goda och dåliga råd. Ägna tid till varandra och älska varandra så klarar ni det här, lycka till

Varför ska man slösa tid på att repa något som garanterat kommer hända igen. Min syrra kom på sin kille med otrohet efter både 2 barn och giftermål, men vet ni han hade raggat upp en transing och min syrra garvade faktiskt åt det hela. Men hon frågade honom flera gånger varför och med åren tappade hon sin tro för honom i och med att han ljugit sig igenom historien så idag är dom skilda för sveket att han ljög.

Du pratar om din syster och inte nått du själv har upplevt och då har du nog ganska svårt att själv bedöma känslorna som är inblandade. Det är dom här ”dåliga” råden jag valde för att blunda för bl.a. Bara för att man har gjort en dum sak så måste man ju inte göra om den automatiskt .Alla människor är olika och är man riktigt kära i varandra så kan det överbrygga mycket. Vi har pratat mycket om otroheten och varför han gjorde det och hur vi ska undvika att det ska hända igen och jag tror på det här fullt ut. Det måste inte bara vara att ”dumpa” eller ” släng ut han”. Jag kan absolut klara mej själv och är inte alls beroende av honom men för mej finns det ingen annan jag vill leva med. Det som hände var en dum engångshändelse det är vi övertygade båda två och både han och jag har brister och fel som vi har löst tillsammans och nu fungerar allt bra.

Jag suger verkligen åt mej av vad Susanne skriver, jag vill verkligen känna som du. Min sambo och jag är nog på väg åt rätt håll hoppas jag, bara jag orkar med att bearbeta allt som har hänt.
Men jag undrar ju om du verkligen känner att du kan lita på din man och i så fall kom den känslan på en gång eller efter hur lång tid???
Och hur ska jag få min sambo att förstå att han sårar mej otroligt mycket är han tittar på andra?

Hej! Du kommer att få det jobbigt men känner du att du vill så försök... Men låter illa att han blir arg på dig när du säger vad du känner... Han måste först o främst inse verkligen inse att han gjort fel... Självklart är det något i erat förhållande som är eller varit galet... Jag håller med om att det som måste göras är att prata prata prata... O du har all rätt i världen att gapa skrika o gråta utan att han lägger över det på dig... Du måste få ur dig din sorg o klara han inte av det så kanske det inte funkar... Det kommer att ta tid... Men som du ser finns det många här som kan stötta dig!!! =) Så om du vill försöka utan riktig hjälp så ta hjälp här... Kan nog vara jätte bra att få ur sig saker med människor man inte känner o ser... O skriva e ju så jätte skönt ibland =)

Lycka till!!! Du kommer att gå stark ur det här hur det än slutar...

Kramisar/

Kära ,Myran!Det är oerhört smärtsamt att uppleva att ens man har varit otrogen.Æven du ska pråta med honom och gråta ,kommer han aldrig förstå vad du känner.Min man hade varit otrogen och vi hade gått genom samtalsterapi,men det hjälpte inte mig att spola bort alla minnen.Det blev avskyvärt att ha ngt sexliv med honom efter detta-ingentig blev som förut.Jag tyker inte att det fanns ngn problem i vårt förhållande fran min sida,utan det var hans eget sätt att førbättra sin självförtroende.Jag kan inte älska honom,för att inte litar på honom längre.MVH en vän

hej myran! jag har också eller rättare sagt sitter i samma sitution som du. har ett fem år långt förhållande bakom mig där min sambo varit otrogen både psykiskt o fysiskt. det är ett tungt jobb att komma till rätta igen, första gången tog det två år men bara ett halvår senare fick jag samma chock igen o det ligger fortfarande i luften. jag tänker kämpa för ett lyckligt slut men det är svårt att hitta förtroende igen. han mår i sin tur dåligt över vad han utsatt mig för och barnen blir ju påverkade över att vi inte har en bra relation just nu,min psykolog sa att jag kunde välja att lämna honom för någon jag inte vet hur det blir med, det kan bli både bättre eller sämre med någon annan men det kan också både bli bättre eller sämre med min sambo, det är en chansning oavsett. man behöver inte förlåta men man kan lära sig leva med det!

Ibland kan man tro att man vill hålla kvar vid någon el något för man är så rädd för vad man är utan den personen. Jag har precis tagit mig ur en relation jag inte mått bra i o upplever en oerhörd lättnad.Min kille kom hela tiden med små lögner o jag visste aldrig om det han sa var sant.Upplevde oxå att han kollade på ett sätt som var "för mycket" på andra. Hittade tusentals porr bilder som han sorterat i olika mappar och döpt till olika namn.Hade ångest attacker när jag försökte lämna men till slut var jag redo å nu är allt bara en lättnad...underbart.Jag har brutit all kontakt..det är oftast enda sättet. Nu ska jag bara göra saker jag mår bra av.När jag tänker på honom nu känns han bara patetisk.. jag tycker synd om honom.Tänk på vad som är viktigt i livet i ett större perspektiv än här o nu. Dina barn förtjänar en glad mamma. Lycka till!!

Har läst alla inlägg i den här tråden och berörs mycket av alla känslor som otrohet skapar. Jag vill bara berätta min version och det är att det för mig känns lika jobbigt att var den andra kvinnan.

Jag står och väger för och emot - han och jag har ännu inte tagit steget och haft sex med varandra, men vi mejlar, ringer och sms:ar.

Jag vill naturligtvis inget hellre än att han också var singel, men det är han inte... Jag mår jättedåligt av detta och har ångest. Jag vet att det är han som gör fel, men jag vet också att hade jag inte haft dessa starka känslor så hade det aldrig blivit något... i alla fall inte med mig. Jag har svårt att se en framtid för oss två, även om han lovar mig det. Jag vet inte om han talar sanning eller ljuger.

Det jag däremot vet är att när jag har bestämt mig så kommer jag stå för mitt beslut och jag kommer bara göra något jag känner att jag vill. Han kan inte bestämma åt mig, det är mitt liv, min kropp och mina känslor.

Men, som sagt det är inte smärtfritt att stå inför valet.

/Smulan

Tyvärr är tilliten borta vid en otrohet.
Det en man kan göra mot sin fru/sambo kvinna kan han upprepa mot dig smulan.
Har man väl tagit steget en gång är tröskeln inte lika hög.
Tillit är svår att reparera; visst är det svårt att bli sviken och sårad av den man älskar och lämna det man hade. Man har drömmen om det lyckliga livet kvar; men din man Myran har krossat din dröm, din illusion. Kan du få tilliten tillbaka kan du säkert bli lycklig; jag skulle aldrig bara "Älska glömma och förlåta" för så enkelt är det inte när man blivit sviken det grövsta av den man älskar

Det är just det som är mitt dilemma - för ett par år sedan var jag den försmådda sambon som efter upprepade affärer slängde ut karln! Nu vill jag helst inte men sitter i nästan samma sits igen - och det är det som gör att jag kommer tänka ett par varv innan jag agerar!

...att det bara hände den enda gången du fick reda på otroheten? Har det hänt fler gånger? Jag var själv den andra kvinnan i en helt fantastisk kärlekssaga, där jag var helt säker på att han och hans fru var helt färdiga med varandra. Hon fick efter några månader veta om vårt förhållande, han berättade efter påtryckningar. Han valde ändå att stanna, för att verkligen försöka. Det gick visst inte så bra... Efter ett tag tog vi upp det igen, klarade inte att stå emot, nån av oss. Trodde helt säkert då att han verkligen förstod vad han var tvungen att göra (lämna-tyckte jag). Men återigen bestämde han sig för att stanna hos sin fru.

Jag har själv fått veta att han haft åtminstone två otrohetsaffärer tidigare ("naturligtvis var han inte KÄR i dem som han var i mig" - se jag är också lurad...). Har pratat med honom om en av dem, där jag verkligen vet hur det låg till, fick veta genom kompisar. Han säger att hans fru vet om det, men har förlåtit och gått vidare. (Kanske sa han det för att jag inte skulle lockas att berätta för henne..?)

Vet hon verkligen? Och hur kan hon välja att stanna kvar??? Har frågat honom om han tror han kommer att vara otrogen igen, och han säger bestämt nej. Hur kan man vara så naiv? Han säger att hans fru inte vill prata mer om det hela, de lägger det bakom sig och siktar framåt. Tills det händer igen eller? Jag önskar verkligen att jag skulle vara stark nog att kasta ut honom, om jag var hans fru. Samtidigt förstår jag ju att hon älskar honom... Ledsen, jag ser ingen möjlighet att fortsätta ett sånt förhållande. Om man inte bestämmer sig för att det inte är viktigt om man är trogen eller inte! Och så vanligt som det är med otrohet så är det nog många som tycker att det inte spelar någon roll! Släng ut honom, flytta isär, och försöka vara vänner. Kan ni på sikt bygga upp ett förtroende igen, så kan man alltid försöka på nytt... Lycka till! Och låt dig inte plågas för länge! Det är han som gjort fel och han som bör lida, inte du som ska göra allt för att vara till lags. Bestäm vad som är viktigt för dig. Vill du leva med en otrogen man så gör det. Men gör det med öppna ögon. Har du en gång accepterat otroheten, så har du sagt att det är ok. Jag tror att han kan göra det igen då. Han fick ju i alla fall inget straff, snarare belöning, eftersom du fjäskar för honom så han ska vilja ha dig. Tror det är likadant för den man jag känner... Så när hon tröttnar på att fjäska och göra sig till för att han ska vara nöjd i förhållandet, så kommer han att söka sig iväg igen... Kanske var det så med hans tidigare otroheter, vem vet?

Hej S-andra,
jag förstår precis vad du menar.
Jag träffade en gift man som lovade skilja sig.
Jag var så kär och förälskad men kände ändå "om det blir vi kan jag aldrig lita på honom. Kan han vara otrogen mot sin fru så skulle han även kunna vara otrogen mot mig"
Spelade Bonnie Tyler så det dånade!

The world is full of married men
With wives who never understand
They’re looking for someone to share
The excitement of a love affair
Just as soon as they find you
They wine you and dine you
You fly on the wings of romance
But in the eyes of the world
You’re just another crazy girl
Who loves a married man
Oh your love is a secret
And you’ve got to keep it
As long as you can
No don’t cry for your lover
There’s always another married man
The world is full of married men

Oh yeah you make him feel so young
But his wife will still be number one
He promises to marry you
Just as soon as his divorce
Comes through
And it’s not just a fling
He swears it’s the real thing
A love that could last till the end
As he’s driving away
You know it’s true what they say
About married men

They do it, they do it, they do it
They do it again and again
They do it, they do it, they do it
They do it, married men

Oh he’ll run when the scandal
Gets too hot to handle
He’ll say I just want to be friends
They he’ll walk out of your life
He’ll go home to his wife
’cause he’s a married man

Oh your love is a secret
And you’ve got to keep it
As long as you can
No don’t cry for your lover
There’s always another married man
The world is full of married men

They do it, they do it, they do it
They do it again and again
They do it, they do it, they do it
They do it, married men

He’ll walk out of your life
And go home to his wife
A married man

Don’t cry for your lover
There’s always another married man

They do it, they do it, they do it
They do it again and again
They do it, they do it, they do it
They do it, married men....repeat and fade


Och jag tänkte, jag grät, jag sörjde, jag älskade, jag saknade,jag lämnade
men jag tappade aldrig tron på mig själv Jag MÅSTE kunna lita på den jag älskar; vill inte vara rädd för snedsteg, könssjukdomar...

Jag skulle aldrig sjunka så lågt att förlåta någon som har varit otrogen, hur mycket jag än älskade denna person. Denna person har gått så långt man kan gå för att töja på gränserna och har rätt till ångest, varför skulle inte han/hon göra det igen.? Oftast är man otrogen för en anledning, tex att det handlar om sex. Om den ena vill ha mer sex än den andra och inte får det. Eller så handlar det definitivt om bekräktelse och sjäkvförtroende. Man vill ha så mycket uppmärksamhet som möjligt. Det är bara att gå vidare. Han har varit en idiot och valt en annan före dig. Du förtjänar en bättre. Stå på dig!

Har "ögnat igenom" svaren som otrohet har fått, fastnade på era två och ...jag jag kan inte mer än hålla med er, ni skriver så himla bra tycker jag. Har själv nyligen blivit "dumpad" av min förre särbo efter flera års särboförhållande. Det värsta (tycker jag) är inte att han varit otrogen, det värsta tycker jag var dessa jävla lögner, trots att man vet och känner att något är fel och man står och pumpar männsikan på ett svar så enda man får är lögner. Han kunde inte ens avsluta vårat förhållande, det fick jag göra. Jag har mått jävligt dåligt över detta, men, när jag äntligen tog mig i kragen och avslutade allt bestämde jag mig för att jag ska börja ett nytt liv, göra saker som jag annars inte har gjort, umgås med människor som jag annars inte har umgåtts med, men, framförallt har jag pratat om det som verkligen har hänt, jag har inte tagit på mig någon skam och jag har gett mig fan på att jag ska ta mig hel ur dethär. Men, man mår dåligt mellan varven och vad gör man då ?????????????????Jag skriver och lyssnar mycket på musik men mer då !!!!!!!!!! vad gör ni????????

Bara undrar hur det har gått för dig Myran? Skriv gärna o berätta! ! ! Det är verkligen ett intressant ämne och om vi andra kan lära något av dig/er, så tycker jag det är jättebra!

Dessutom är jag nyfiken för egen del, jag undrar SÅ hur det går för den gifte man jag träffade, och hans fru. Ibland skulle man vilja prata med hans fru, men det kan jag såklart inte! Hon vet ju om, och vet vem jag är. Jag undrar så hur hon tänker... men jag kan ju förstå att hon älskar honom, det gör jag verkligen, men jag undrar så hur hon kan lita på honom..??? Eller gör hon det? Undrar om hon ens fattar att det var han som gjorde fel, att det var han som sårade henne, eller om hon lägger skulden på mig?! På sätt och vis skulle jag vilja säga förlåt, till hans fru. Det var inte min mening att vara delaktig i att såra någon. Men jag lovar, jag trodde verkligen att de två var klara med varandra, att han var på väg att bryta upp, eftersom han gjorde nåt sånt här. Det var intrycket jag fick... Men jag blev också lurad... (Jag var den som drev på så att han till sist berättade för henne, han och jag kunde inte avsluta och lämna varandra så det var ju det enda raka tyckte jag. Vi var så kära, passade så bra ihop..!)

Som sagt, Myran, skriv gärna o berätta hur det gått för er!!!

För att göra en lång historia kort..
Jag och min man har varit ett par i 17 år (jag är 33 år) gifta i 10år. Fick för 6 år sedan reda från honom att han varit otrogen på sin svensexa..en vecka innan vi gifte oss. När vi gifte oss var jag gravid med vårat andra barn.
Han valde själv att berätta detta pga att han inte kunde leva med detta. Efter många turer med äktenskapsrådgivning valde jag att lägga otoheten bakom mig och gå vidare.
Nu,sex år senare är vårat äktenskap sämre än någonsin.Under alla dessa år har han inte kunna fölåta sig själv och straffar sig själv för det han har gjort vilket har ledit till att han ändrats som person. Har verkligen kämpar under alla åren för att försöka få allt bra igen men jag tror att så länge han bär på allt detta så går förhållandet inte att rädda.
Han har nu börjat i terapi och ska få hjälp med att förlåta sig själv och gå vidare.
Jag tror tyvärr att det är några år försent..har bestämt mig för att ta mig ur allt detta men det känns som om jag sparkar på nån som redan ligger.. Har ständigt dåligt samvete mot honom..vill ju att han ska må bra men samtidigt inser jag i mitt hjärta att detta inte håller. Vet bara inte hur jag ska komma ur detta som en hel människa.. Jag har aldrig bott själv, hur kommer barnen att det (9 och 12 år) hur kommer han att må, var ska jag bo osv. osv.
Har ständigt ont i magen och tårarna ligger ständigt på lut. Att vara hemma känns som ett hus utan luft.
Han tycker att vi kan fortsätta bo i hop som vänner men ändå leva varsitt liv. Han tror att det är bäst för barnen vilket jag absolut inte håller med om. Han vill för allt i världen inte mist mig.
Vet inte riktigt hur jag ska gå vidare nu. Känner mig helt låst.Lite råd på vägen skulle kännas ganska skönt just nu.

Hej! Jag vet inte om jag är rätt person att ge råd, men jag tycker inte att ni ska hålla ihop bara för barnens skull. Det är bättre för dem, tror jag, att växa upp med två lyckliga föräldrar (även om ett uppbrott såklart är jobbigt i en kortare tid) även om föräldrar lever på var sitt håll. Jag har t ex en kompis vars föräldrar höll ihop " för barnens " skull. Sen skiljde de sig när hon var vuxen, kanske 20-25 år. Hon är fortfarande jättearg på sina föräldrar för detta. Hon vågade inte ta hem kompisar när hon var liten för hennes föräldrar bråkade så mycket. Mina egna föräldrar skiljde sig också när jag var vuxen. Även om de inte bråkade när jag växte upp, så har jag förstått att deras förhållande inte var särskilt kärleksfullt. Jag kan känna lite skuld för att mina föräldrar inte var lyckliga, och för att de nu är ensamma på ålderns höst. Ta tag i era liv medan ni ännu har goda chanser att finna lyckan med, eller utan, någon annan partner, tycker jag. Jag tror det är bättre att vara ett föredöme som förälder och visa att man kan skapa ett bra liv för sig själv, även om det innebär att man skiljer sig. Det viktigaste är att ni som föräldrar kan vara vänner. Hur ni än gör så kommer ni ju alltid att vara föräldrar tillsammans. Det kan inget ändra på, oavsett om ni båda skulle träffa en anna partner eller inte. Lycka till!

Sitter i precis samma situation som du... har fått veta att min sambo varit otrogen mot mig någonting som jag aldrig trodde att jag skulle bli utsatt för.. jag kunde tro mycket om honom men absolut inte det så det blev en stor chock. Frågar mig också hur jag skall kunna glömma och hur sjutton jag skall kunna närma mig honom sexuellt igen efter det. Jag upptäckte hundratals meddelande på hans mobil som båda skrivit och det var det vidrigaste jag någonsin läst.. det jag kände var att den passionen som de delat den hade vi aldrig nånsin varit i närheten av under vårt förhållande. jag läste hur tokig och kåt han blev när han tänkte på henne han hade skrivit riktiga sex"historier" riktigt dealjerat om vad han skulle göra när de träffades igen då de träffats under en helg och planerade att göra det igen.
Det har nu gått lite drygt en månad och jag kan fortfarande inte närma mig honom sexuellt... då jag får sådana äckelkänslor av vad han gjort med henne. Jag tänder inte på honom längre efter det han gjort....

Hur kan man vara så förbannat kategorisk? Att säga "jag hade aldrig förlåtit",
"Jag hade slängt ut honom"...
Hur vet Du det?
Om du någongång står där, den du älskar har gjort ett fel, ett stort djävla fel, men det kan faktiskt alla göra, eller? Om man verkligen älskar varandra så kan man lösa och komma över även otrohet. Ofta är det ju en signal på att man inte har det så bra som man vill, att man tar varandra förgivet och inte bryr sig så mycket längre. Då kan relationen faktiskt bli bättre och starkare än innan. Min man har aldrig varit otrogen, inte jag heller. Men jag är helt övertygad att jag skulle förlåta min man om han gjorde ett felsteg. Alla år, all kärlek och all våra drömmar är mycket mer värda en ett enda knull (ursäkta ordvalet). Däremot tror jag inte, att jag lika lätt skulle förlåta en relation, under en längre tid med en annan kvinna, eftersom han då hade gett mer av sig själv, n vid en enda tillfällig affär. Min uppfattning är att de som är helöt kategoriska med sitt mantra "Förlåt inte" har aldrig älskat någon annan människa djupt, innerligt och på riktigt! Stå på dig var stolt övera att kunna förlåta!

Innan jag fick veta att min sambo varit otrogen sa jag att jag ALDRIG skulle kunna förlåta otrohet ironiskt nog sa jag det till honom också... men när man väl sitter i den situationen.. (inte bara när det gäller otrohet) så är det inte så lätt att bara säga hejdå....
Jag har förlåtit honom men allting är ju inte som förut jag har inte klarat av att ha något sexuellt med honom än och det har gått lite drygt en månad min tillit till honom är helt borta.. har fått ett nästan sjukligt behov av att kolla upp honom.. blir misstänksam direkt.
Hade det varit en fyllegrej hade jag tagit det mycket bättre... men det var det inte de hade kontakt under några månader.. det var medvetet och uträknat.. det är det som gör mest ont..
hade ibörjan ett extremt hämndbehov.. han skulle få känna hur ont det gör men det har stillat nu... ilskan har nästan helt släppt nu.
Skulle vilja veta hur ni andra som varit utsatt för otrohet gjort för att kunna fortsätta... hur byggs tilliten upp igen? hur sjutton får man upp sitt eget självförtroende efter otrohet ens partner föredrog ju faktist en annan tjej framför en själv...

mer än ett år har gått sen jag fick reda på att min sambo varit otrogen efter fyra år tillsammans, inte bara en engångsgrej utan det pågick i flera månader. utåt sett har jag gått vidare, efter terapi i par och individuellt så har jag försökt att lägga det bakom mig, hela tiden med mantrat att "jag vill inte leva utan honom, det är därför jag väljer detta". men än idag gråter jag när jag läser inläggen på denna sida, över igenkännande och hur många det är som drabbas av detta fruktansvärda. jag tänker fortfarande jättemycket på sveket, lögnerna, de tillsammans, vad de egentligen gjorde som han ej sagt till mig och även hur jag, en stark och självständig kvinna i mina ögon, har kunnat fortsätta med en man som gjort så här mot mig. det finns nog inga enkla svar, rätt eller fel, när man står inför en sådan här situation, jag kan bara säga att jag har onda aningar om att jag nog aldrig kommer att kunna komma över detta helt, och jag funderar varje dag på hur jag hade mått idag om jag valt att lämna honom när detta kom fram för ett år sen - mindre sorgsen och med en förmåga att kunna glädjas åt småsaker, en känsla som alltmer försvunnit...??

Jag tror det finns många orsaker till otrohet. Man kan faktiskt älska den man lever med och vara otrogen.
Otrohet kan vara en tillfällig passion. Man behöver spänning i tillvaron.
Det är ett fruktansvärt svek.Jag vet vad det innebär och ställer mig mer ödmjuk efter det. Älskar man varandra kan man definitivt förlåta.Man kan till och med få det bättre efter en sån kris.
Upprepas det däremot flera gånger får man väl tänka på hur man vill ha sitt liv förstås.Men snälla ni DÖM inte dom som gjort fel om ni aldrig varit i samma situation.

Det är mycket mycket svårt, men det går!

Lider med dig Myran!
Jag har oxå fått mitt liv raserat. Min man har levt dubbelliv under de senaste fem åren. Han har haft sex med sju olika tjejer (flera gånger med vissa av dem) och flirtat med jag vet inte hur många. Detta kom till min kännedom för ca två månader sedan då jag kollade hans telefon.
För att på något sätt ge dig råd är att du måste ställa krav på honom, om han nu ångrar sig och vill att ni ska fortsätta så är det du som bestämmer vad som skall ske. Min man har stora problem med sin självkänsla och går nu i terapi för att få ordning på sitt destruktiva beteende. Tvinga honom att läsa Sjävkänsla nu som Mia Thörnblom skrivit, för det kanske sitter just där, dålig självkänsla. Ta inte på dig skulden för din killes handlingar. Fråga dig själv vad DU vill med ditt liv. Han har förbrukat sin rätt att bestämma i dagsläget. Jag tror att det är svårt att glömma och förlåta, men med hjälp från någon profisionell terapeut eller psykolog kan man få verktyg som hjälper till att lindra smärtan och sedan förhoppningsvis kunna gå vidare. Det allra viktigaste är att ni pratar med varandra om detta. Lämna bort barnen eller åk på minisemester så att ni verkligen får prata ostört. Vad det gäller sexet: det är jobbigt men prata om det också, det är ju trots allt inte det första ni behöver göra tillsammans nu! Släpp ångesten att försöka vara överambitiös för att behålla honom, det hjälper inte. Det är han som skall svansa efter dig, så att du inte lämnar honom. Lycka till! Kram

Vad anses som otrohet? Jag fick en konstig känsla i mitten på januari att jag skulle gå igenom min mans telefon o hitta en bild som jag fortfarande har i skallen som aldrig försvinner. Han kysste en tjej o tog bild på det.Vi har ett 14 år långt förhållande,en son på 11 år. I början av vårt förhållande sa jag att otrohet accepterar jag inte. Varför ska man leva tills. om man inte kan hålla sig till varandra.????? Jag kan inte lita på honom och jag älskar nog inte honom heller men det är svårt att lämna honom p.g.a våran son.Hans ursäkt när jag konfronterade honom att det var inte första gången o jag har haft den känslan länge.Jag skäms,som att det var jag som var otrogen. Jag har inte berättat för någon om det men jag orkar inte med detta heller.Jag tror att det är försent att lämna för han tror att jag glömt men varje dag tänker jag på det. Jag kan inte ta upp det med honom heller för han vill inte älta detta.Vad ska jag göra???

Har läst alla kommentarer och tips om hur man går vidare efter otroheten. Förstår att get gör ont när man upptäcker otrohet.
Men hur kan man aktivt välja att inte träffas när man älskar varandra? Att oavsett vad jag gör så tänker jag på honom och längtar. Att saknaden är otrolig djup när man inte kan träffas. Och att vi är gifta men inte med varandra - det gör ont men det går inte bara klippa av och sluta träffas. Vad gör man?
Livets omständigheter är på det sättet just nu att vi inte kan bryta våra respektive förhållande och vara tillsammans. Önskar av hela mitt hjärta att vi kan fortsätta vår relation och att ingenting kan komma emellan. Älskar honom över allt annat.

Vill bara dela min erfarenhet.
För 1 år sen träffade jag världens underbaraste tjej.
Kruxet var att jag fortfarande var kvar i en annan relation. Den relationen var på väg att ta slut.
Så jag bröt upp med mitt ex och inledde ett helt underbart förhållande med min nuvarane.
Efter drygt en månad kom verkligheten ifatt mig. Jag började få svackor o o i dessa svackor så var det en del i mig som började sakna mitt gamla.
Detta var ju fruktansvärt för jag ville ju inte tillbaka till det gamla o det kommer jag aldrig vilja. Mina svackor gjorde ont på min nya o vi bråkade en del. Men vi pratade om det redde upp hela tiden.
Jag började även i mkina svackor bedra min nya med min gamla. Varför har jag inget bra svar på. Fanns väl vanor o trygghet där som jag inte tillät mig finna i det nya pga min förvirring.
Sen längre fram så bedrog min nya mig. Det reddes upp.
Det stora misstaget jag sen gjorde var att jag inte berättade för min nya om mina snesteg...tills igår.
O nu är hon minst sagt arg, med all rätt, och förlovningsringen har hon tagit av sig o nu säger hon att allt är över. Ja jag fick väl vad jag fötjänar. Det som jag var i höstas var inte jag.
Nu har ni min erfarenhet! Tack!

Din man verkar vara omogen och känslokall. Dessutom har han ju varit otrogen flera gånger, inte bara mot dig. Mitt råd är att lämna honom bakom dig. Ni har ju faktiskt inte gemensamma barn. Du är värd så mycket mer än en sån idiot. Du tror att du älskar honom, men vilken kvinna kan älska en man som har varit otrogen?

Lämna honom! Ta hand om dig själv, älska dig själv. Detta är inte lätt när man ständigt har en man vid sin sida som påminner om att man har blivit bedragen.

Du kommer över honom med tiden. Lovar!

Om era män har varit underbara i flera år och sedan gör ett misstag så tycker jag att man ska förlåta. förhållande kan vara dåliga och det kan kännas hopplöst ibland. det är just i sådana lägen som man är otrogen. vem som helst kan falla och vara otrogen. beroende på omständigheterna så kan vem som helst bli kåt och ge efter.

har precis blivit sviken av min sambo som jag har två barn med .detta hända på midsomaraftaon ,vi skulle gå på dansen men jag hade ej någon lust så ja sade gå själv .men han mötte en seglar brud satte på henne och vi har sagt vi tolererar ej otrohet,jag mötte dom 4.2o
på morgonen redan då viste jagvad han hde gjort sa det han blånekar direkt
men erkänner efter 4 dagar han har fruktansvärd ångest efter detta ,men jag har förlåtit honom för han säger att han fortfarande älskar mig kan ej förklara varför han gjorde det men vi har sagt att vi ska försöka rädda det vi har för vi kan inte bara ge upp det liv vi har skapat ihop men gör han det igen drar jag direkt.man säger att man drar om något sådant händer men man vet ej förrän man råkar ut för det själv

läs alla inlägg och lägg märke till så enormt ont det gör att bli sviken.
Så ni som planerar otrohet och "drabbas" av den stora passionen. Var inte så egoistiska. Vill ni leva ut passionen; gör slut på ert pågående förhållande först.
Ni vill vara lyckliga och ge er hän; det är så vidrigt egoistiskt och bekvämt

Det låter så lätt att först göra slut på ett förhållande och ge sig hän åt passionen.Jag har under lång tid älskat två män. Jag har valt att leva vidare med honom jag är gift med men det går inte en dag utan att jag tänker på den andra mannen och det har jag gjort i många år.
Jag är olycklig hur jag än gör.Jag rår inte på mina känslor har verkligen försökt med allt.

Eat Pray Love av Elizabeth Gilbert. Vacker bok om livet, kärleken och att hitta sig själv. :)

Kära myran, sitter vid datorn mitt i natten och läser om otrohet medan min man sover gott. Kom på honom för några veckor sedan med inte mindre än två kvinnor som han haft förhållande med (vad jag känner till). Vi har varit ett par i 25 år och har 2 underbara barn (nästan vuxna). Ena dagen känns vi nära varann medan nästa kan kännas precis tvärtom. Jag vill verkligen försöka lappa ihop vårt äktenskap, vi älskar ju varandra. Fattar bara inte hur sjutton jag ska kunna lita på honom någonsin igen. Jag vet inte, men stundvis känns det inte som all smärta är värt det. Värken i bröstet är enorm. Han är mitt livs kärlek men varför ska jag tro att detta inte upprepar sig?
Vi går i terapi och många säger att det är enda vägen. Jag tror det kan stämma. Lycka till kära du...

Kära vän jag befinner mig på andra sidan.....Jag vet att man kan älska sin man/fru och trots det vara kär i en annan. Det är en svår och komplicerad situation. Både jag och min "andra man" vill leva vidare med våra respektive trots det har vi svårt att bryta med varandra. Det är så svårt men förhållandena jag har till mina båda män är helt olika, har inte riktigt med varandra att göra. Det kan nog bara personer som befinner /befunnit sig i samma situation förstå. Men om din man säger att han älskar dig tror jag nog han gör det . De andra fyller något annat hos honom. Och det beror inte på att du inte duger eller uppfyller ert förhållande till fullo.Jag hoppas ni finner ro med varandra till slut!
Kramar Från andra sidan...

Jag sitter i en relation med en man som är mytoman och periodare när det gäller att ragga kvinnor. Det går inte att sitta ner och tala med honom, om jag försöker föra ämnet på tal gapar och skriker han att jag är sinnessjuk med vilda fantasier. Kan inte se annat än att han är väldigt omogen, egoistisk och han vill nog fortsätta denna relation med mig för jag skulle utgöra en trygg hemmabas att komma till. Hans arbete gör att han jobbar och sover borta på annan ort 1 1/2 vecka sen hemma en helg. Vilka tillfällen han har att leka singel..... Jag har bestämt mig för att slänga ut honom och det känns så väldigt skönt att jag kommit dithän. Trots det jag fått veta om honom upplever jag en sorg över det som kunde ha blivit något fint och bra.

Min man har haft en icke sexuell relation via SMS, telefon, luncher och mail. Han hade en hemlig mailadress som de använde tillsammans. Nu har han kommit tillbaka och brutit med henne. Jag känner mig som alla andra otroligt osäker även om ångesten numera bara finns där några timmar varje dag och inte varje natt. Jag vet nu att jag lämnar honom om något nytt kommer fram. Hur kan man kolla på datorn vilka mailadresser han använder?

Hej Myran!
Jag har nu läst alla inlägg här. Vad jag inte kan förstå är: Varför vill man vara kvar med en som har gått bakom ens rygg. FÖR DEN SOM ÄR OTROGEN HAR SVIKIT SIN BÄSTA VÄN!!! DESSUTOM ÄR TILLITEN HELT BORTA!!!
OCH HUR KAN NI TYCKA SYND OM ERA KARLAR SOM HAR VARIT OTROGNA MOT ER???!!!! BARA FÖR DE HAR ÅNGEST EFTERÅT. NÄR DE HAR UTSATT ER FÖR EN SÅDAN FRUKTANSVÄRD UPPLEVELSE.(DE KUNDE HA LÅTIT BLI ATT FALLA FÖR FRESTELSEN)
JAG TYCKER SYND OM BARNEN SOM FÅR SIN FAMILJ SPLITTRAD PGA ATT NÅGON AV DERAS FÖRÄLDRAR HAR SVIKIT.
Jag har själv blivit bedragen så jag vet hur det känns. Min exman hade en älskarinna på jobbet. De åkte på konferenser både inom Sverige och utomlands. Han bjöd ut henne (hittade kvitton). Hemma var han snål och kostade inte på någonting i inredning, nya möbler, inga romantiska resor etc. Han tog inte i mig, inge sex, kärlek, ömhet, Jag kände mig fruktansvärt ful, oälskad och KRÄNKT! Varför dög inte jag. Vad var det hon hade som inte jag hade. Älskarinnan var också gift (är fortfarande).Hon var typiskt en sådan kvinna som bara ville ha lite spänning på sidan om. Det var kul så länge han var gift med mig.
Jag fick direkt nog!!! Jag lämnade honom och det har jag ALDRIG ångrat! Älskarinnan lämnade också honom. Idag har han lagt på sig en jäkla mage och han bryr sig inte ett dugg om sitt hem. Han kan ångra sig hur mycket han vill.Han mår dåligt. Jag bryr mig inte! Lagomt åt honom! Som man bäddar får man ligga.
Jag kan inte luta mig tillbaka och säga att min pappa var i alla fall en bra karl. TVÄRTOM, HAN VAR KONSTANT OTROGEN MOT MIN MAMMA. Och jag blev hånad och retad i skolan för detta.
DÄRFÖR HATAR JAG OTROHET!!!
Jag ha gått i terapi för jag har mått så dj..la då
ligt. Jag kan leva med det jag har varit med om men TILLITEN ÄR HELT BORTA! Jag kan idag inte lita på någon!
TILL ER SOM ÄR DEN ANDRA KVINNAN:HUR KAN NI PRASSLA MED EN MAN SOM REDAN HAR EN KVINNA?? HUR SKA NI KUNNA LITA PÅ HONOM? HAR NI INGE DÅLIGT SAMVETE FÖR ATT NI SÅRAR EN ANNAN KVINNA?
Idag är jag singel och får bekräftelse att jag ser bra ut. Jag tror inte på förhållande längre. Jag har en KK idag (även han singel) som jag träffar när det passar mig. Ingen svartsjuka eftersom jag inte är kär. Passar mig utmärkt. Skulle inte falla mig in att ha en gift man.
Myran och ni andra som har blivt svikna:LÄMNA SKITSTÖVLARNA OCH GÅ VIDARE! NI ÄR VÄRDA NÄGOT BÄTTRE!!!

Hej!

Om du vill kolla vad den lille grisen håller på med, installera "Family cyber alert". Kostar någon hundring men håller koll på allt som händer på datorn så som besökta hemsidor, tangenttryckningar mm. Tar dessutom bilder av skärmen med jämna mellanrum. Programmet ligger dolt och arbetar hela tiden. Ska han hitta det måste han veta vad han letar efter. Är det er gemensamma dator har du rätt att installera vad som helst och är han så dum att han använder den för sin otrohet så är det hans dumhet.

tror ni ni håller era män kvar genom att kontrolera dom?? Oj oj. Tillit är väl a och o i ett förhållande. Blir det sen otrohet är det väl bar att dra!

personligen tror jag på att allt har sin tid här i livet och man måste ta den tid det tar,tex,när ett förhållande tar slut,när någon dör.Kroppen och själen behöver tid för att läka och andas ut olika känslor.Det här med otrohet är väldigt individuellt.Man går igenom mycket efter en otrohet,om man älskar varandra ska man kämpa.båda kommer att behöva varandras stöd på olika sätt och det är bara den som har varit otrogen som kan ge det stödet och göra så att det blir bätre.lyssna på varandra och prata om vad som känns rätt och fel.man går igenom en stor prövning och misstänksamhet,men det är viktigt att lyssna och lyssna på sin parner.Det är viktigt att den som varit otrogen verkligen visar att parsonen är där för sin parner och visa större ömhet mer än nånsin.Sedan finns de som inte kan förlåta alls och vill bara därifrån.gömma sig nånstans och glömma allt.Det finns de som har barn och tycker att man måste förlåta och gå vidare för barnens skull. Vad man än bestämmer för att göra ska man göra det med hjärtat och kämpa,tänk på att livet är för kort för att låta bli att njuta och må bra,även om man i det ögönbliket inte gör det..ge det tid och våga berätta om hur pissigt man mår och varför...
lycka till.

Ser att det snart är tre år sedan "Myran" skrev sitt inlägg och är nyfiken på hur hon har det i dag.
Man kan väl aldrig säga hur en annan människa ska göra i en sådan situation. Har ingen egen erfarenhet av detta mer än att min svåger blev bedragen av sin sambo under lång tid. Han tillbringade mycket tid hos oss när detta uppdagades och hans smärta vi fick ta del av önskar jag ingen. Vi blev alla lika chockade när detta kom fram, allt verkade så bra. De försökte reparera sitt förhållande, de har minderåriga barn tillsammans, men är idag separerade. Han kunde inte lita på henne trots att han verkligen ville. Det är inte bara paret själva som lider av otrohetsaffärer utan även vänner, släktingar och arbetskamrater som ser smärtan och själva också känner sig svikna av personer som betyder mycket för dem. Man kan lyssna och finnas där men sorgearbetet tar den tid det tar med alla faser. I vårt fall fick vi mycket detaljerade berättelser om vad som hänt, saker som jag inte tror att min svåger ens vet om att han berättade. Vi kommer heller aldrig att ta upp dem eftersom han gav oss ett förtoende genom att vända sig till oss med sin förtvivlan. Idag mår han bättre men saknar "en hel familj" säger han. det gör faktiskt vi och våra barn också, vi gjorde så mycket roligt tillsammans familjevis, det gör vi fortfarande men det är inte som förr. Farmor och farfar saknar också möjligheten att kunna träffa barnbarnen varje vecka som de gjorde tidigare. Så att många påverkas är helt klart.

Har själv varit med om detta, jag kan i alla fall inte komma över det, så skulle det hända igen med honom eller någon annan så skulle jag lämna direkt.
Jag har dessutom tidigare i yngre dagar varit otrogen och tror att en gång otrogen alltid otrogen faktiskt stämmer, i alla fall i samma förhållande.
Tyvärr tycker jag nog att du ska lämna honom, för din självkänslas skull.
Lycka till.

Jag och min man har varit gifta i 15 år och det har varit upp och ner. Vi har haft det mycket bra med resor, två barn byggt hus mm. Så under förra vintern började min man fundera på om detta var allt vad livet gav.Under mars månad sökte han upp en kvinna som lever ensam och träffade henne ett antal gånger. Efter som vi känner varann så pass bra efter alla dessa år så misstänkte jag direkt att det var något på gång.
Jag såg ett SMS och gick på honom direkt. Han avslutade det han hade påbörjat och inget sex hade skett enligt honom. De hade bara pratat.
Vi gick några gånger till familjerådgivning. Han ville verkligen forsätta leva med mig säger han.
Jag hade massor av frågor så jag har pratat med kvinnan utom hans vetskap och det stämmer vad han säger.
Ortrohet är fruktansvärt smärtsamt och jag hatar vad han gjort mot mig och kan aldrig förlåta honom men med tiden så försonas jag med tanken. Nu så har det gått 6 månader sedan detta hände och jag har fortfarande svårt att lita på hans kärlek till mig.
Vi har det bra nu och många nya projekt på gång. Sexet fungerar väldigt bra men det finns längst bak och händer det igen lämnar jag honom direkt. Det är för smärtsamt att gå igenom igen.
Allt var inte hans fel och jag tänkt om ser nu mera framåt och vårdar vår kärlek.

*Otrogen.
*sex istället för kärlek.
*Onnani.
*Porrsaijter och filmer.
*Sökare,tittar på andra motsatta kön.
*Stirrig, i ett senare läge.
*Rastlös.
*Saknar ransakning.
*Egoism.
*Empatibrist.
*saknar respekt.
*saknar tillit.
*saknar lojalitet.
*Lögner.
*avhållsamhet till sin partner, kan komma i ett senare läge.
*Ser sin egen spegelbild.
* Mycket mer än andra..
*Man som Kvinna kan vara dysberoende.
*Dysberoende är en sjukdom.
*Sjukdomen fördjupas, vill ha mera,större kickar.
*Kan tillfriskna men aldrig bli frisk, om den kommer till insikt om sin diffe.
KÄRLEK FÖRST OCH SEX SEN, Självrespekt i all ära.

När människan visar vem dom är, tro dom den första gången, låt dom ej visa det 28 gånger! (Maya Angelo)

Min man och jag har alltid haft ett eldigt förhållande med mycket bråk och hot om att lämna varandra. Men ingen har tagit det steget. 11 år tillsammans 2 barn bägge under 5 år nyköpt hus ett liv tillsammans. En dag kommer han hem och säger att jag vill inte leva med dig längre,dagen efter var han tillsammans med en ny betydligt yngre tjej. Det kaos som blev för mig är så obeskrivbar. Jag kommer inte ens ihåg hur jag överlevde dagarna efter.Hade jag inte haft mina två små barn som inte kan klara sig utan mig hade jag nog avslutat det här jordelivet. Förnedringen, kränkningen över att inte duga längre. Första månaden kunde jag inte se honom i ögonen och svarade bara på det som jag ville eller var tvungen att svara på. Så osams som vi var, var en sådan obehaglig känsla ett värsting bråk som man har ibland men som går över efter några timmar varade i 2 månader! En dag när han kom för att hälsa på våra barn gick han som katten på het gröt runt mig och det slutade att vi låg med varandra,hoppet är det sista som överger människan och jag hoppades verkligen hela tiden att han skulle ändra sig och komma tillbaka till mig och barnen. Ja, han kom tillbaka och jag var så lycklig, men tilliten för honom är totalt borta fast att jag försöker varje dag att intala mig själv att jag ska förlåta honom.Jag gråter i smyg, blir arg på barnen fast att att det är igentligen han som jag är så arg och ledsen på. Men ändå står jag kvar vid hans sida och hoppas på att allt kommer att bli bra igen. Jag vill verkligen tro det för jag älskar den mannen så overhört mycket fast att han har svikit mig totalt.

Tror att det inte går att komma över ett sådant stort svek som en otrohet innebär men det går att arbeta med sina känslor. Kanske kan otroheten till sist förvandlas till den spänning som behövs för att hålla ett förhållande levande. Det som vi alla behöver för att kunna överse med vissa egenskaper hos dem vi älskar. Kanske kan känslan av att vara nära att mista ge samma upplevelse av att få ha kvar som en del människor beskriver då de sluppit undan en svår sjukdom. Jag tror framför allt dessa tankar kan användas för att beskriva vad som kan hända i förhållanden där barn är inblandade och i långvaraiga relationer. Jag bad min man att stanna och han gjorde det för att jag behövde det just då. Sedan ville han gå igen och jag slängde ut honom några gånger men hela tiden har vi fortsatt vårt liv tillsammans. Vi har barn, vi har gemensamma intressen i resor och i jobb men har svårt att tala så vi går nu i familjeterapi. Jag har mycket ångest, jag kan inte sluta kolla fullt ut. Ångesten är värst när vi har det som bäst. När vi har det dåligt slår jag undan den med att tänka på separation och då slipper jag oroa mig.
Det är väldigt svårt att fixa ett eget liv i en relation som är osäker men jag tror att det är den enda vägen. Att hitta egna intressen, att bli mer självständig, att visa mindre hur mycket man älskar. Det är svårt, det är hårt, men han har väl sin börda att bära. Han tycker att han gjort en stor uppoffring för mig och tycker nog ganska synd om sig själv. Man måste visa att man är stark, att man är en egen person trots all ångest det skapar och trots att det minskar möjligheten att kontrollera honom. Kontrollerna dödar och skapar mera ångest. Hittar ingen bra lösning, vet inte ens om han älskar mig men försöker tänka att det visste jag ju inte innan heller. Allt han säger vägs numera på guldvåg, alla hans telefonsamtal gör mig misstänksam, hela mitt liv kretsar kring tankat på detta forvarande efter sex månader sedan vårt senaste och som jag hoppas sista break. Jag vet inte om jag kommer att uppleva dessa åren som förlorade, jag tror inte det, lever så intensivt just nu. Våra barn har ännu en hel familj, vardagens guldkanter blir så tydliga, sexet så mycket mer begärligt, all närhet önskad, all samvaro lockande. Den minsta lilla framtidsplan ger känslor av spänning och förhoppningar. Det är lite som en passion igen. Försök se det positiva i det som hänt. Ge Dig hän om han är tillbaka. Läs tråden den andra kvinnan och hata henne. Så får Du utlopp för Din ångest. Se Dig om, finns det någon som attraherar Dig förutom Din man - Nähä, tänkte väl det. Då har Du ju fått den bästa av dem alla tillbaka. Var rädd om just honom men älska Dig själv också.

Har han gjort det en gång, kan han göra det igen. Jag hade aldrig kunnat förlåta. Jag har gjort det en gång men jag kunde inte glömma och ju mer jag tänkte på det desto mer mådde jag dåligt. Visst så älskade jag honom men jag insåg också att jag inte kunde leva med det. Ställ frågan till dig själv; kan du?

Jag fick veta för elva veckor sedan att min man haft ett förhållande med en kvinna på sitt jobb. jag fattade direkt varför: vi har haft det så jobbigt med våra barn, mitt ex, och hans enorma svartsjuka under alla år.
Så han var helt slut säger han, och var otrogen som en flykt.
Och efter detta , samma dag jag fick veta så rann hans svartsjuka bort. Konstigt, men han var helt förändrad. Vi har det mycket lugnare i situationen runt barnen och min man är så nära vid mig hela tiden.
Det är så konstigt, men det är som en nystart.
Visst har jag "meterologer" i bakhuvudet som frågar om det kan bli så här bra? Han säger att det äntligen tog slut med henne när jag fick veta, och att han hade fruktat att jag skulle lämna honom, och att det är slut nu.
Kanske är en otrohet ett rop på sin partner, en jättelängtan efter bekräftelse?

Är en man som läser detta. Jag har själv blivit utsatt för detta och det svek det innebar sitter kvar djupare än misshandel. Satsade stort på mitt livs kärlek, flyttade för hennes skull och lämnade barn etc. Sen framkommer flera andra historier hon haft (jag förstod-hon nekade-jag stod på mig tills hon berättade, lite lite) och då lovade hon att berätta om de hade kontakt igen. Detta löfte bröt hon gång på gång. Enbart telefonkontakt påstod hon. Jag vet inte. Känner mig djupt lurad och min tillit till henne är bortblåst. Dessa lögner och svek hade präglat hennes tidigare liv under många år och inget är varken bearbetat hos henne eller framlagt för de andra männen. Hon svek många människor och även de som hon svek andra med. Ingen har vågat konfrontera henne. Jag ville att vi skulle gå i samtal. Empati verkar faktiskt saknas hos henne och lögner är vardagsmat, även om obetydliga småsaker. Det låter hemskt men jag börjar inse att det ligger till så.
Själv tycker hon att hon är bäst och vackrast och det får mig bara att må dåligt numera. Tidigare var jag stolt över henne. Hon visar inga tecken på ånger eller skam för hur hon lurat andra. Jag tycker lögnerna och kallsinnigheten är värst. Hoppas dock hon ska mogna.

Såg nu att det var ett tag sedan du skrev detta, fast även under en sådan grej som hänt dig kan tiden verka stå still...

jag har varit igenom samma sak som dig... Först "slaget i ansiktet", orden som man inte vill höra, som man försöker tro att man missuppfattad... men som sedan verkar vara realiteten själv..

Det kändes konstigt, jag skämdes, jag grät, jag ville ge upp allt och jag visste inte vart jag skulle ta mig till. Skämdes så mycket så jag berättade det inte ens för så många av mina vänner.. det var en skam...
Men sen när det landade kom eftervågen.. mina misstankar JÄMT om allt han gjorde. Så fort han fick sms så undrade jag, hade det hänt flera gånger med andra tjejer eller var det bara med denna? Det är svårt och jag vet inte vilka råd man skall ge förutom att man kanske då bör träna sig i att lita på sin intution...
Magkänslan som oftast har rätt men som man så allt för sällan vågar lita på.
Jag lämnade allt bakom mig och gick vidare men först efter flera månader.

Kan inte säga vad det var som gjorde det, men jag var på väg hem från jobbet en eftermiddag, då jag bara kände "jag kan inte ta detta längre, jag ser ingen framtid och detta äter upp mig och JAG är inte värd detta"

Jag grät inte en tåre då men tror det beror på att jag hade redan sörjt så länge....utan att vara medveten om det själv.
Vissa par klarar sig, och får det t.o.m bättre efteråt men jag ingår inte i den klanen..
Jag litade på min magskänsla och är glad, såååå glad jag gjorde det.

Nu har jag äntligen gått vidare... och jag är lycklig - utan honom.

Lycka till och lita på din magskänsla.

/Lise

Hej, jag har precis samma problem! Känns som om jag ska slitas sönder inuti när jag tänker på det... Är fortfarande lite chockad, hade inte anat nånting o nu vill han att vi går i terapi. Jag vet ännu inte vad jag kommer ta för beslut, men funderar mycket på HUR vi ska göra allt bra igen, nej BÄTTRE! För uppenbarligen var det ju inte så bra som jag trodde... Bor i Stockholm, någon som kan rekommendera någon bra terapeut med erfarenhet av par i kris, otrohet osv...?
Tacksam för alla råd från er som varit i samma sits o tagit sig igenom detta.

Hej, jag har precis samma problem! Känns som om jag ska slitas sönder inuti när jag tänker på det... Är fortfarande lite chockad, hade inte anat nånting o nu vill han att vi går i terapi. Jag vet ännu inte vad jag kommer ta för beslut, men funderar mycket på HUR vi ska göra allt bra igen, nej BÄTTRE! För uppenbarligen var det ju inte så bra som jag trodde... Bor i Stockholm, någon som kan rekommendera någon bra terapeut med erfarenhet av par i kris, otrohet osv...?
Tacksam för alla råd från er som varit i samma sits o tagit sig igenom detta.

Han vill reda upp det. Du får honom tillbaka om DU vill. Så bra har det inte varit för mig. Jag siter här efter 3,5 år och vet vare sig ut eller in. Det var jag som bad honom stanna. Jag var och är i ett ständigt underläge. Det kommer inte Du att vara. Ta vara på möjligheten att hitta tillbaka till honom. Har Ni bra minnen? Har Ni ett gemensamt liv? Vad gick fel? Försök att bena ut allt från början? Vilka krav har Du för att Du skall kunna tro på honom, att få se mobilräkningen med samtalsspecifikation? Att få ha spionprogram på datorn? Han måste foga sig för at DU skall få lugn. Lycka till om Du älskar honom har Ni alla möjligheter till ett bättre liv!

Hej
Min sambo var otrogen mot mig. Kom hem och hittade honom naken i sovrummet med en kvinnlig kollega. han påstod att inget hänt.... sure....
Hon åkte ut med buller och bång och sen hade vi en mkt lång diskussion.
Vi lever fortfarande ihop, det var 2 år sen nu. Men kan säga att jag aldrig mer kommer få full tillit till honom igen.
Alltid finns det lilla tvivlet där.
Tror aldrig heller att det kommer försvinna.

Läste precis sista inlägget och undrar om män tror på att vi går på allt dom säger. Han blev påkommen naken hemma med sin jobbar kompis men säger att inget hänt. Det räcker ju bara med att vara naken med någon annan så har man gjort något man absolut inte ska göra. Nej vi måste tuffa till oss och kolla av dom ibland eftersom dom verkar vara lätt lurade av det kvinnliga könet. Jag tror inte det är så jävla svårt att få en gift man i säng bara man lägger ner lite jobb på det. Man behöver inte ens vara snygg. Bara villig. Själv är jag gift och låter bli gifta karlar. Tack för mig

Otrohet försvinner i princip aldrig eller så krävs det kanske större delen av ett helt liv för att minnet inte längre ska smärta. Är det värt att satsa på ett sånt förhållande ?

Vet Du att det är så? Kan Du berätta om Din erfarenhet? Måste få veta, blir snart tokig. Uppfattar allt han gör och säger som nya svek. Tänker på hur han satt förra julafton och ringde henne. Hur han kunde SMS-a tre gånger om dan. Oss andra svarade han inte. Hur irriterad han var på allt där hemma, hur han klagade på barnen, på hunden, på mig. Hur han lät sitt missnöje lysa igenom på alla sätt med han underhöll sig med henne.
Trots att vi fortvarande är gifta så sitter allt som taggar, det gör mindre ont med tiden men alla händelser som på något sätt påminner om den tiden väcker upp ångesten och oron. Det enda som hjälper då är att planera för att göra slut själv, vilket jag gör minst en gång om dagen trots att det gått 3,5 år sedan allt startade. Vill fortvarande fortsätta tropts allt men vet inte hur jag skall orka.

Gå därifrån i tid, låt inte honom förstöra resten av ditt liv. En gång otrogen alltid otrogen.

Hej!
Du mår inte bra i ditt förhållande. Gå därifrån och börja om på nytt. Jag tror inte på det där en gång otrogen alltid otrogen. Det är så olika från person till person och vad otroheten har grundat sig på. Men för din del tror jag inte det finns något annat än att lämna och börja ett nytt liv.Han ska ju inte tro att du står ut med vad som helst för då är nog risken stor att han "feller " för frestelsen igen...du stannar ju ändå kvar. Ha kakan och äta den du vet. Tänk nu bara på dig själv!!!

Jag har nu läst alla inlägg som sträcker sig över flera år. Mycket smärta och många besvikna män och kvinnor. Här är min historia: min man var otrogen med en gift sekreterare,XX,i asien när han åkte på arbetsresor dit. Jag fick reda på det när jag frågade honom rakt ut för han var så personlighetsförändrad. Man känner ju faktiskt en person när man varit gifta i nästan 20 år. Det var första gången jag frågat honom om han varit otrogen och det tog emot. Bara att ställa frågan betyder ju att man ej litar på personen. Han erkände att han varit otrogen men han skyllde i början på mig! Jag var tråkig, trött etc. Först så trodde jag på allt han sa men öppnade mig för en väninna. Hon hade en annan syn på saken. Sen drog jag igån kampanjen: tänka på mig själv. Först gynekolog besök (mannen tyckte det var onödigt, XX var så oskyldig) och jag testade positiv för Klamydia. Inte konstigt, min man var tredje västerlänningen som XX hade en affär med på kontoret. Inte roligt att vänta på HIV svar och nu fick min man höra på andra toner. Jag var tidigare snäll, lite tyst och medgörlig. Gav mycket service till min man, en curling fru. HIV negativ men det var ju faktiskt bara rena turen. Idioten hade oskyddad sex i sydostasien utan att tänka på vare sig STD eller graviditet. Nu ville han inte skiljas. XX var ju knappast ett kap! Han blev impotent på kuppen och kunde inte genomföra samlag. Det visade sig vara ett psykologiskt problem, skuld heter det. Sedan fick han högt blodtryck. Dyrt pris för 2 nätters sex.
Jag skaffade mig en kurators kontakt men inte som ett par. Nu var det dags att ta reda på vad jag ville med mitt liv. Min man hade redan gjort ett val men det hade inte jag. Jag ringde också sekreteraren och sa vad jag tyckte om hennes uppförande. Hon skulle egentligen vara hela familjen till hjälp för det var meningen att vi skulle åkt på utlandskontrakt. Hon blånekade till allt. Företaget skickade aldrig ut oss. Karriärnederlag för min man. Under den här tiden var jag helt öppen och ärlig med min man. Jag berättade allt jag gjorde för honom såsom tlefonsamtal till XX, info om skilsmässa, ändring av försäkringsmottagare, skrev över all egendom på mig, alla kuratorsamtal etc men han hade egentligen inget att säga till om. Ärligheten och öppenheten visade sig vara bra i längden.
Det har nu gått nästan 5 år sedan hans affär och vi är fortfarande gifta. Men mycket har förändrats eller snarare jag har förändrats. Bestämmde mig för att det var min tur. Jag var trött på att serva man och barn. Med facit i hand så hade det ju inte gjort mig lycklig eller trygg. Jag gick först färdigt min masterutbildning och har nu fått ett mycket bra, självständigt och välbetalt jobb. Började träna för att må bättre och gick ner 14kg på kuppen. Om jag ska vara ärlig så vill jag inte ha tillbaka gamla mig. Min man har fått tillbaka potensen men det fick vi arbeta på. Jag sa att jag är bara 40 år och vill ha ett sexliv i många år framåt så sök hjälp. Jag har också sett över allt ekonomiskt såsom egendom, pensinsparande etc till min fördel. Jag är ej naiv längre.
Idag har vi det faktiskt riktigt bra tillsammans. Går långa promenader, seglar och spelar golf. Min man är en romantiker och behöver kort, choklad, uppskattning för att känna sig älskad. Jag behöver fysisk närhet och samtal. Det har vi upptäckt efter otroheten. Tonårsbarnen har också fått en annan syn på mig. Dom är stolta över sin mamma.
Jag har upptäckt att det är två saker som jag inte vill vara utan: min hälsa, fysisk och psykisk, samt ett rent samvete. Det finns ingen börda som är så lätt att bära som ett rent samvete. Jag är faktiskt glad att det inte var jag som svek. Så till alla er som blivit svikna, ni kan gå vidare med högt huvud med eller utan partner. Det är aldrig den sviknes fel när det gäller otrohet. Den som svek hade ett val.

Jag anser att ditt intägg var det bästa av alla.
det kan aldrig sägas för många gånger att den som blir sviken aldrig bär ansvaret utan bakom varje otrogen man. kvinna står en lika lömsk man .kvinna som anser att de kan bete sig hur som helst utan skuld

Du har verkligen gjort allt rätt. Kan bara understryka hur viktig den rent ekonomiska sidan av saken är, se till att skydda Era tillgångar, gör upp äktenskapsförord och tänk på Er själva. Sådana enkla handlingar ger respekt och hjälper Er att behålla självrespekten när den behövs som mest. Efter en otrohet kommer mannen oftast att av och till längta tillbaka till henne, läs tråden älska två mæn så ser Ni hur det kan vara. Ni får alltså tillbaka en man som visserligen bestämt sig för att stanna kvar men som under en lång tid kommer att ha delar av sitt hjärta hos någon annan. Det är bara att hoppas att tiden läker alla sår och att frestelserna inte blir för stora. Om det varit en allvarlig passion har Ni nog kvar honom länge för det tar tid innan den rätta dyker upp igen si så där 10 år... Ni är ju också den rätta men det tar tid och arbete att få honom att fullt ut inse det. Ni har ju en gång haft en passion, man kan ibland hitta tillbaka till den. Du känner kanske redan av den, den brukar vakna upp då man riskerar att förlora sin älskade. Då kan det vara svårt att mötas då, mannen har sin passion riktad åt ett annat håll. Tilliten är ju helt förstörd men den kan komma tillbaka och lugnet likaså. En del av det svåra är försöken att se vad som ær bra i relationen, vad man vill med sitt liv och med sig själv, vilka krav som skall ställas på en lycklig relation. Blomman har löst det och gått stärkt ur sin kris, all heder åt henne! Vi alla lidande behöver hennes exempel och andras för att kunna hitta rätt och utvecklas när det värsta händer, det som man aldrig trodde skulle hända ramlar över ner i våra liv.

Jag har precis börjat den långa vägen tillbaka med min man. Jag fick veta för 2,5 månader sedan att han haft ett två år långt förhållande bakom min rygg. Han kom själv och berättade och var mycket ångerfull. Han påstår att det endast var sex och för att få bekräftelse. De första veckorna levde jag i någon slags chocktillstånd, vi pratade mycket, jag hade massor av frågor, han berättade allt och tog sig verkligen tid och bekräftade att det var mig han älskade och vill leva med. Han hade aldrig tänkt att lämna mig, och ville egentligen inte göra det han gjorde,och att han inte tänkte på konsekvenser då han inledde relationen och hade sedan svårt att ta sig ur, påstår han. Han berättade att han själv har mått hemst dåligt av allting och ångrar sig djupt. Han inser att han har svikit hela vår familj med tre barn.

Konstigt nog så gjorde dessa samtal och hans övertygelse och bekräftelse till mig att vi kom varandra närmare än vi någonsin har gjort tidigare. Självklart känner jag mig otroligt sviken, lurad och bedragen och vet faktiskt inte om jag egentligen litar på honom just nu, men den närhet vi fick i dessa samtal berörde mig och vi fick kontakt så som vi aldrig har fått tidigare, även sexuellt. Jag insåg då också vilka brister vi haft i vårt förhållande och som ingen av oss tagit tag i. Vi hade levt våra liv parallellt med mycket jobb och nästan ingen tid eller fokus på oss två. Det är självklart ingen ursäkt för att vara otrogen, men jag insåg då att någonting verkligen hade saknats i vårt förhållande.

De förtroliga samtalen, mina frågor, hans svar pågick i ungefär två månader sedan var det stopp. Jag kunde inte sluta älta, jag mådde bra av att höra hans övertygelse om och om igen och jag använde det som en drog istället för att ta tag i mina egna känslor. Han förklarade för mig att han nu för en gång skull varit ärlig, berättat allting och sagt vad han vill med oss och om framtiden och för att vi ska kunna fortsätta måste vi lägga det här bakom oss och sluta prata om det. Det är så vi nu försöker gå vidare.

Jag krävde av honom att gå hos psykolog för att reda ut varför det här har hänt och undvika att det händer igen, också ta tag i de problem som jag vet finns inom honom sedan tidigare. Hans enorma bekräftelsebehov måste bero på något. Det gör han nu också och tycker själv att han får ut mycket av det. Jag själv går också hos psykolog för att få hjälp att bearbeta alla mina känslor och tankar som det här innebär, också för att slippa älta detta med min man hela tiden då vi inte kommer vidare genom det. Jag har valt att inte berätta för mer än min närmaste väninna om det här, för vi har gemensamma vänner. Rådet jag fått av psykologen är att föröka möta och känna av mina känslor själv, inte hela tiden prata med honom om detta för att fly dem. Om jag själv förstår mina känslor och kan hantera dem kommer jag fortare över dem.

Så lever vi nu 2.5 månader efteråt, ibland är det jättejobbigt, jag är ledsen och gråter, känner mig deprimerad och ibland värdelös, han försöker att stötta mig så gott han kan, men tycker själv att det är jobbigt för han känner sådan enorm skuld. Jag kan inte lita på honom nu, det är helt omöjligt, men jag har ändå bestämt att inte bli ett kontrollfreak för att det kommer att kväva vår relation och skapa nya problem. Jag har bestämt mig för att försöka tro på det här, inte ta några stora beslut nu, vi har barn, jag avvaktar och tar varje dag som den kommer och har börjat skriva dagbok om mina känslor och efter ett tag får jag se hur jag egentligen mår, om jag kan lita på honom igen och om vi kommer att kunna fortsätta, och då kanske till och med på ett bättre sätt eftersom vi inte tar varandra för givet något mer och är mer rädda om varandra, och förstår varandras behov bättre.

ca 1 år sedan jag fick reda på min mans otrohet med sin kollega och jag vet faktiskt inte om jag älskar honom längre. han svek mig och som dig fick vi tillfälligt en bra sexuell relation och kom varandra nära men nu när jag smält allt vet jag inte om jag vill vara med honom då han svek mig hårt. Och jag tänker inte ta på mig skulden för hans snesteg jag vägrar. dessuton han svek ju henne med då han valde mig eller rättare sagt henne och hennes barn som lärde känna honom. men jag känner ingen åger med henne för hon vissta att jag o våra barn fanns långt innan jag visste om henne

Jag börjar att känna precis som du, dvs att jag faktiskt inte vill ha honom längre även om mitt praktiska logiska tänkande säger annorlunda då vi har barn ihop, varav ett bara är sex år. Det har gått 2.5 mån sedan jag fick veta allt, så jag har bestämt mig för att ge förhållandet lite mer tid att återhämta sig. Jag ska också ta till mig lite av Blommans handlingskraft att satsa mer på mig själv och bygga upp en ordentlig självkänsla och säkerhet i mig själv. Jag vet efter det här att man aldrig någonsin kan söka trygghet till 100% och lita på någon att få stöd. Vad som helst kan hända med vem som helst. Jag vill heller inte bli någon slags manshatare, men tyvärr måste jag säga att män (inte alla, men många) är som djur, dvs får de inte sex hemma så går de ut och får det någon annanstans. Jag försöker förklara för min man att sex för en kvinna bygger på känslor runt om kring, hur vardagen och förhållandet fungerar speglar sig sedan i sängen. Han säger att han har mognat efter den här händelsen och är villig att göra allt för att vårt förhållande ska fungera, vi får se hur det går. Även om jag inte tar på mig skulden för hans otrohet, för det gör jag absolut inte! så måste även jag se till att bidra med min bit i det här förhållandet så att vi båda får vad vi behöver, om det nu är så att vi ska fortsätta tillsammans. Jag är bara just nu rädd för att mina äkta kärlekskänslor som jag har haft för honom håller på att försvinna, och jag vill inte det. Hoppas att vi lyckas få tillbaka kontakten och börja om igen. Sveket var totalt, och jag kommer aldrig någonsin att 100% förlåta honom, jag hoppas att jag själv hittar en väg att leva med det här, eftersom det inte går att göra ogjort, och gå vidare och att vi lyckas bygga upp kontakt, tillit och kärlek igen. Tiden får utvisa det för oss. Det tar minst ett år att komma över en sådan här sak, och före dess vill jag inte ta något stort beslut som jag sedan kanske kommer att ångra.

Min fru var otrogen i mer än ett år. Det kom fram för ett par år sedan, efter att hon avslutat affären. Jag förstår hur det kunde bli så, men smärtan var oerhörd. Det är tungt fortfarande ibland. Och det går nog inte en vaken timme utan att jag tänker på det. Men det blir sakta bättre, det vill jag ändå säga. Och vi har kommit framåt på många sätt som vi nog inte skulle ha lyckats med utan det här. Det finns uppsidor. Jo, jag skulle vilja be om BOKTIPS - böcker där man får läsa om hur det i längden går för par som fortsätter efter otrohet. Vad tänker de och hur gör de och hur går det? Det mesta man hittar slutar liksom vid samtal, samtal, samtal. Men hur går det sen då?

Hej
Min man hade också en affär. Det slutade med att jag blev helt patologiskt svartsjuk och i princip upplevde ångest när han inte var hos mig och om han var hos mig, när han använde sin dator eller sin mobil. Han har flyttat nu pga min svartsjuka. Jag älskar honom men känner ändå en stor lättnad, ångesten har gått över i sorg. Jag är över 50 så jag vet att detta kan innebära ett fortsatt singelliv för mig men jag försöker tänka positivt även på det. Så gick det för mig, jag har inte så stark självkänsla att jag bara kan strunta i vad som hände även om han inte ens ansåg sig otrogen till slut (ingen sex). Vårt barn for illa naturligvis men det skulle han ha tänkt på innan. Kan Du glömma helt och hon bedyrar att hon ångrar sig och att detta inte kommer att upprepas går det nog att fortsätta. Är Du orolig varje dag och om Ert förhållande inte är allt för Dig skulle jag gå. Vill hon och Du så hittar Ni tillbaka till varandra även efter en separation men den gör Er mera jämnställda.

Jag är inte orolig direkt. Jag vet att hon älskar mig, och hon brände sig något fruktansvärt på detta, så otrogen tror jag inte att hon kommer att vara igen. Men det är klart att tilltron till kärlekens styrka har fått sig en rejäl törn. Det låter säkert väldigt "smått", men det är mycket min stolthet som ställer till det för mig: Hon har svårt sexuellt numera, men jag vet att det var mycket passion för honom (och för mig när vi träffades). Det är så fruktansvärt svårt att tänka på hur mycket hon ville ha honom och hur mycket trötthet och annat gör att det går trögt nu. Jag känner mig mindre attraktiv i hennes ögon och det är faktiskt jävligt svårt att känna sig som steget efter där. Ja, jag fattar att det är speciellt när man är kär och så. Min hjärna fattar det, men inte min själ. För mig är sex ett viktigt sätt att kommunicera närhet och starka känslor och när det funkar sämre, ja, då är det svårt - särskilt då i jämförelse... Usch, det låter bedrövligt. Men det är bra mycket av tiden. Livet. Glädjen. Barnen. Sexet också, men inte SÅ bra och inte särskilt ofta. Jag skäms för att känna så, men jag behöver känna mig som nummer ett. Om de där känslorna bara kunde försvinna och hålla sig borta, istället för att försvinna och komma tillbaka. Hur ska jag tänka för att komma ur den här mentala återvändsgränden?

Poserande lättklädda kvinnor inom reklamvärlden. Har funderat vad är bra med det. Typ toplady. Det förstör relationer, man far ifrån varandra. Om någon får sålt något är det då så mycket värt när man vet att man kilar in otrohet och bryter kunders eller deras respektives förtroende. Negativ PR, svarta listan m.m Jag tycker oändligt synd om er fattiga, arbetslösa, just utexaminerade småbarnsmammor med sömnbrist som blivit lämnade för den högavlönade mannens kvinnliga kollega på jobbet, (hon är delaktig i att svälta ut mamman och barnen om det går illa) men kanhända var det inte ett nöje eller värt att ha den mannen heller. Man vet ju inte alltid när man lovar varandra evig trohet att känslor ändras....jag kan aldrig mer lita på min man, intresset för andra kvinnor accelererar. Har inte råd att skiljas + småbarn, men när som helst brakar det ihop.

Ju mer han försökte bryta sig loss, desto mer sex ville jag ha och han också. Men sedan när svartsjukan tog över kändes även sexet tomt, när inte känslorna var med kom det att sakna värde för mig även om jag blev beroende. För honom verkade det som att då själva jakten försvann så blev det inte så attraktivt längre. När jag äntligen ville ofta vilket han uttryckligen längtat efter då sviktade han. Kanske för att känslorna inte fanns kvar. Kanske för att han då kände sig pressad vilket jag gjort tidigare under många år, ett ständigt gnagande dåligt samvete för att jag inte orkade när barnen var små. Jag längtar så tillbaka till vår dagliga samvaro, att laga mat, att talas vid vid frukosten att kunna resa iväg tillsammans med barnen. Jag förstår inte hur det skall kunna gå över någonsin, det är det man mister. Hela tillvaron känns som gungfly när det går upp att han inte finns i framtiden. Vi är nu separerade inför det slutliga dråpslaget som kommer efter 6 månader om det finns barn. För det mesta väljer jag att tänka på vår separation som något tillfälligt men ju längre tiden går desto troligare är det ju att han sänder in papperna och vi måste klippa alla band. Det finns så mycket olöst kvar, hans relation till mina tonårsdöttrar tex. Han har aldrig visat några känslor inför dem, bara missnöje med hur de skött sig. Bara surhet och ingen uttalad ilska utan en kroppslig demonstration. De hatar honom nu och är ju så glada att slippa honom men de är också förlorare den har ju bott med honom sedan förskoleålder. Vårt gemensamma barn skall vi inte tala om, han får ju ett tonårs helvete. Barnen far aldrig bra av en separation. Försök härda ut, Du växer av det.

Jag måste i alla fall säga att jag är glad att (två år efter att det kom fram) kunna känna så mycket glädje och styrka i livet igen. Visst finns det väldigt svåra stunder, helt klart. Men jag sover och jobbar (tankeintensivt jobb) bra, har mycket roligt och så har vi varma känslor för varandra. Men det finns en hel del kvar att gå igenom, det gör det. Det är tungt att det ska ta sån tid och att tunga känslor ska komma tillbaka igen och igen. Fast "skoven" är i alla fall mildare numera. Men fy 17 vad mycket skada otrohet gör! Det som orsakar otroheten kunde plockas fram tidigare, tycker man, så att alla får en chans att ändra sig medan tid är.

Myran,
Några förslag från mig, som också råkat ut men som nu har det riktigt bra med samma kvinna.
1) Försök få tid ihop. Bara ni två. För samtal och samvaro. Kanske med någon kurator eller nåt.
2) Låt den tiden handla om otroheten, men vik också tid för (bara) andra ämnen.
3) Vid någon punkt bör det få vara mer eller mindre slut på samtal och ilska (som man ger uttryck för) om vad som hänt, men det kan behöva ta ett tag. Men vid någon punkt måste den som gjort del få känna att perioden där man är en "syndare" är över.
4) Däremot kan man behöva prata mycket om vad man saknat/saknar i relationen.
5) Inse att det kommer att ta flera år innan du är helt cool igen. Men det finns förhoppningsvis många bra stunder i sikte mycket tidigare än så.
6) Det här kan föra er mycket närmare varandra.
7) Hur sånt här går är nog väldigt individuellt.
8) Individuella samtal med en kurator kan nog vara bra.
Lycka till! Tänker på dig!
/J