ANNONS

Hur vet man att man älskar någon?

Knäpp fråga kanske, men försök svara på den snabbt så ser du att svaret inte är så lätt eller självklart...egentligen.
Snart har det gått ett år sen HAN dök upp i mitt liv igen. 21 efter att vår tonårskärlek dött ut. 12 år för sent. Vi är idag båda gifta på var sitt håll, har villa, volvo, vovve o barn med våra respektive. Hela våren lät vi våra känslor styra, hela sommaren lät vi varandra vara och hela hösten har vi väntat. På att något ska hända. Hinner knappt ses, men när vi väl gör det är det som om tiden står stilla och vi börjar nästan skratta. Vi hör ihop så mycket att det är löjligt. Det finns ingen tid eller tilfällig separation som verkar kunna förändra det. Ändå är vi båda så rädda för att ta beslutet och följa våra hjärtan. Det är ju 7 personers liv utöver våra egna som påverkas av det vi bestämmer oss för att göra.
Så det enda jag kan göra är att känna efter vad jag egentligen har med min man, om det verkligen är kärlek jag känner för honom. Och det är här jag började undra: Hur vet man att man verkligen älskar någon? Har grubblat på vad det definitiva svaret kunde vara men det var först när jag såg på mina barn som det verkligen slog mig: Att älska någon är att inte kunna tänka sig att vara utan den personen i sitt liv. Jag skulle inte vilja leva mer om jag inte hade mina barn. Den kärleken är total. Men. Jag kan leva utan min man. Också insikten: Jag skulle inte vilja leva mer om jag inte hade HONOM. Vad gör jag? Är kärleken värd priset att riva upp allt man byggt upp? Och är inte livet för kort för att tveka..egentligen?
Kramar från mig.

Kommentarer

Jag är nästan i din situation men...skulle kunna skilja mig...men gör inte det än. Är rädd. Tänk om jag ångrar mig...Du verkar ha funnit harmonin o glädjen med den andra mannen. Han också.Det känns som att ni ska ta steget båda två. Bli ihop. Bygga ett gemensamt liv. Barnen har ju sina föräldrar ändo fast inte på samma ställe, så viktigt att du är en glad mamma? Eller hur? Ja, du. Det är inte lätt men om barnen nu var stora - då hade du gjort det.

Tack för ditt svar, Lisa. Det är ju precis som du skriver i slutet, att om barnen varit vuxna hade jag utan tvekan tagit steget nu. Men det gör så ont att splittra hela familjen för MIN kärleks skull. Samtidigt har/är jag ju själv med barnen så mycket ändå att det inte skulle förändra så jättemycket. Livet är sannerligen inte så långt och jag vill inte sitta om 15 år med fel man och undra vad som kunde ha blivit om jag vågat.
Vad är det som får dig att tveka mest? Är det det uns av kärlek som fortfarande är kvar..? Jag är mest rädd för att bli själv, att HAN inte vågar lämna sitt trots att jag gör det. Bara tanken på att börja om på "singelmarknaden" som ensamstående mamma till tre barn gör mig rätt så livrädd...
Har du träffat någon annan också?

Jag var i er sitution för exakt 2 år sedan jag hade ett bra liv med min för detta vi reste tillsammans vi kunde unna oss livets goda. Så träffade jag den stora passionen och blev blixförälskad kunde inte sova,äta ..Vi började smygträffas men insåg snart att vi ville mer än några heta träffar .Jag berättade det för min man som blev helt förtvivlad försökte med allt men jag hade bestämt mej så jag flyttade efter 4 månader.Min nye lämnade sin sambo och vi flyttade ihop men oj vad fel det blev att börja om är inte så enkelt även om vi var så kära. Min föredetta träffade så småningom en ny kvinna och lyckan borde vara total även om jag förstod ett detta skulle bli tufft.. 2 ÅR senare har passionen från min sida försvunnet och vi delade ganska snabbt på oss nu bor vi varsin lägenhet men fortsätter att träffas men vi har inget att säga varandra och min föredetta är oxså djup olycklig jag vet inte vad som kommer att hända men jag har verkligen försökt att få detta förhållandet att fungera eftersom vi har lämnat våra familjer men tyvärr det blir inte bättre än så här och nu mår jag så dåligt att jag går i samtalsterapi..Att börja om med en ny person är inte lätt det finns minderåriga barn att ta hänsyn till jag kan unna mej saker men han betalar dyra underhåll ochdet gör att vi kan inte göra saker tillsammans utan jag får resa själv mina barn är vuxna och klarar sig själv.. Vi har så olika intresse han är slarvig och jag tycker om att ha snyggt omkring mej detta ser man inte så länge man är nyförälskad men nu stör jag mej på allt. kram och lycka till
Julia2007-11-10

ANNONS
ANNONS
ANNONS