Hej!
Jag håller på att förgås av tankar som virvlar fram och tillbaka i ett enda kaos i mitt huvud.
Under nästan två års tid har jag, till och från, träffat en man som jag haft "någon sorts" relation till. Från början blev jag min vana trogen fort förälskad, då var han mer tveksam. När han blev mer "på" så backade jag eftersom jag kände att vi var på väg in i ett förhållande utan att jag gjort ett aktivt medvetet val för att hamna där. Sedan dess har det varit en slags berg-och dalbanefärd. Vi har träffats ganska regelbundet men inte haft något officiellt förhållande. Men med jämna mellanrum har det uppstått konflikter för att han (med all rätt) undrat över vad jag vill, hur vår relation skulle kunna utvecklas och vad jag känner för honom. Det har blivit väldigt jobbiga samtal eftersom jag känt mig pressad och inte kunnat svara på hans frågor, inte förstått vad han "kräver" av mig osv. Han i sin tur har varit väldigt frustrerad över att jag (som han anser) haft honom som gubben i lådan och plockat fram honom när det passat mig. Han vill vara en större del av mitt liv, och jag vet inte om jag klarar av det.
Jag tycker oerhört mycket om honom, han är en fantastisk människa, vi har samma värderingar, vi skrattar ihop och jag har aldrig mött någon som jag kan prata så obehindrat med och dessutom få intellektuellt motstånd. Problemet är dels att jag är rädd för något (förmodligen på grund av tidigare haverier), att jag inte tycker det finns någon sexuell gnista eller passion mellan oss samt att han har två barn från ett tidigare förhållande.
Detta skulle kunna bli hur långt som helst, men jag ska försöka sammanfatta det. Nu har han (åter igen) slagit bakut och sagt att vi inte kan fortsätta träffas på det här sättet. Och direkt får jag en klump i magen,saknar honom och känner mig ledsen och rådvill. Ska jag ge det en chans till och försöka satsa på "oss" trots mina rädslor för att det inte ska gå, för att han har två barn och att jag inte VET om han är rätt. Eller ska jag fortsätta leta efter Mr Right som kanske aldrig kommer?
Jag är 33 år och längtar efter att träffa någon som jag kan känna djup samhörighet med, känna trygghet hos. Någon jag kan prata med, som älskar mig och som gör att gnistor uppstår. Jag vill gärna ha barn och familj men kan inte hålla på och ständigt söka efter något bättre.
Det är otroligt svårt att inte veta vad jag vill. Ena halvan vill vara supersingel och leva egoliv, medan andra halvan vill ha allt det som den man jag nu är nära att förlora skulle kunna ge mig.
Skulle vara enormt tacksam för goda råd.
Kommentera
Det verkar ju uppenbart att ni har en bra relation och har ett fint förhållande så länge han inte ställer krav på dig. Du backar och blir rädd för att det hänt tråkiga saker tidigare. Om du aldrig vågar kommer du sluta dina dagar ensam och det kanske du inte vill. Din förra relation är slut och finns inte mer, den här relationen är ny och du har inte satsat fullt ut ännu och har ingen aning om ifall det skulle sluta som den förra. Du kan inte ta ut i förskott att det inte skulle hända igen, för det vet ingen. Men det kan lika gärna sluta hur lyckligt som helst. Du utsätter dessutom honom för frustration och han mår förmodligen jättedåligt av ditt beteende och att bli ifrågasatt hela tiden för att du är så osäker på honom eller på ifall det inte skulle hålla. Våga eller lämna honom du kan inte behandla andra på det viset och inte dig själv heller för den delen.
Ok, det enda rådet jag har att ge är att "hoppa", vad kan hända? Det värsta som kan hända är att du ramlar och slår dig, men slå ihjäl dig gör du aldrig!
Du skulle med all säkerhet ångra dig om du inte tog risken här.
Lycka till!
Nu är ju detta ett äldre inlägg men jag känner ändå att jag vill delge min åsikt ifall någon som sitter i samma situation kan bli hjälpt av det.
Jag känner igen mig i situationen som TS beskriver för jag och min ungdomskärlek höll på på detta sätt i sju år där vi träffades och försökte med jämna mellanrum. Jag kan ärligt säga att jag trodde att jag älskade honom. Hade då inte känt så för någon annan och han älskade mig tillbaka. Då och då krävde han att jag skulle bekänna färg, ta mer initiativ, visa mer att jag älskade honom, umgås mer då vi inte bodde tillsammans osv. Vid dessa tillfällen kommer jag ihåg att jag ville krypa ur mitt skinn samtidigt som jag förtvivlat försökte förstå mig själv och varför jag inte bara gjorde som han bad mig om. Idag vet jag att jag inte älskade honom så som jag trodde. Sista vändan vi försökte oss på tog en ände med förskräckelse då han pressade mig så att jag ville kasta ut honom och aldrig se honom igen. Inget av vad varken han eller jag gjorde gjorde vi för att skada. Jag hade, tror jag, förväxlat hans förtvivlan över att bli lämnad med mina egna känslor, hade låtit förälskelse gå över i kärlek till någon som desperat behövde kärlek. Jag älskade en människa som kom mig nära för att han såg att jag kunde älska honom. Vi skadade varandra tillslut eftersom en relation som var så skev som vår inte kan balanseras hur längre som helst. Jag vet idag att han inte mår bra psykiskt och att det jag kände någonstans inom mig helt enkelt stämde ifrån början. Jag vill bara säga att, behöver man fråga sig om man egentligen är kär eller älskar någon och ifall det är först i skarpa lägen man känner att man har känslor och att om det tar slut så kommer jag sakna personen, gå bara ut den relationen. Avsluta den innan någon börjar må dåligt på allvar! I mitt falla trodde jag att lösningen låg i att om han bara slutade vara så på skulle jag börja vara det. Självklart är det inte så det fungerar. Jag lever sedan några år tillbaka i en oerhört stabil relation där jag är älskad för min skull och där jag älskar min man huvudlöst och alldeles bara för att det är han. I och med att jag träffade honom så kan jag se på min förra relation med nya ögon. Det är först efter att ha varit i en sund och kärleksfull relation jag kan säga allt det där om den förra. Hade jag inte haft den här erfarenheten hade jag kanske inte förstått idag varför det tillslut behövde ta slut. Jag är hemskt ledsen över hur jag betedde mig innan och hur vi båda sårade varandra som två vilda djur i en för liten bur. Lita alltid på din magkänsla är mitt råd! Du kan inte tänka dig ur situationer där du själv har förvillat dig. Och finns det verkligen någon som älskar utan att veta om det? Som måste fråga sig själv om det är sant?
Lycka till!