ANNONS

Varför tar ni med era barn HELA tiden?

Ni med barn, jo nu är jag grymt dömmande, ber som ursäkt för det. men varför tar ni alltid med era barn när ni ska besöka någon? (om personen ifråga inte bett er om det). såå trött på att folk tar sig friheten att aaaalltid ta med sitt barn varje gång man ska ses, heeela tiden. fast barnet har en pappa där hemma så ska den med, jääämt. detta har gått så långt att jag inte bjuder hem dem mer till mig, vill inte träffa dem på stan- INGET. jag har umgåtts med mammorna o deras ungar nu konstant hur länge som helst men nu vill ja vara utan deras ungar. varför? jo, för att det inte går att snacka som förr. det är bara barn-barn-barn hela tiden. "titta nu spotta hon, nu trampa han på det, oj va han skriker" neeej. jag orkar inte. jag har inte valt ett barnliv, jag har inte sagt många gånger att ja vill att mina vänner ska ta med sina barn utan har uppmuntrat dem att umgåS utan men det göör dom inte. ALDRIG. så ni som är mammor, varför skiljs ni inte från barnen någon j****a gång?! (om ni har en pappa där hemma). tror ni på fullt allvar att ALLA väninnor älskar era barn som ni själva? ni måste komma ihåg att alla människor har behov att känna sig sedda och hörda och det är obefintligt om ni alltid tar med en tredjepart till sällskapet som stör. jag är ingen barnhatar men blir så frustrerad över att män inte ens tänker tanken medan kvinnorna gör det på automatik. skärpning om ni vill ha era väninnor kvar.

Kommentarer

Bra fråga!Själv har jag alltid skapat tillfällen då jag lämnar man och barn att roa sig själva.Visst träffades vi ofta med barn och ibland män,men ofta roade vi tjejer oss själva.Tro att det här att släpa med sig barnen hela tiden gör att män tar ännu mindre ansvar hemma.Sluta behandla era män som ett barn och kom ihåg att ha ett vuxenliv även efter barnen kommit.

Jag tycker du ska vara ärlig. Du vill ju egentligen bara umgås m dina väninnor och det är svårt m barn, vilken ålder som helst. Antingen stör dom eller så vill man prata om sådant ett äldre barn inte har med att göra.

Men seriöst, vad är du för väninna som inte accepterar att barnet/barnen är med. Har man valt att bilda familj så ingår det lixom att ta hand om dem. Jag har barn i olika åldrar, den minsta 3 år och hon hänger med mig om jag träffar mina väninnor. Ja, jag har oxå en man hemma men jag VILL ha min dotter med. och ja, hon är även med sin pappa, så vi lever inte grottliv. Skulle jag få reda på att mina väninnor diskuterar som du skulle det vara " Tack för kaffet och hej" inte min förlust. Vill man vara vän med mig så ingår hela kittet, inte bara de bästa bitarna enligt dig.

men snälla, du har väl fortfarande en egen identitet, eller? Varför kan du inte träffa vänner utan dina barn? Riktigt tragiskt att du uppenbarligen bara numera tituleras "mamma".

Liten fundering till dig Nina.är din vännina inte värd din odelade uppmärksamhet någongång?kan du inte visa den respekten att hon någongång vill träffa dig utan barn?Gör din man som du?Andra män i din omgivning?Mig veterligen är det här enbart en kvinnlig förekomst.Personligen tycker jag det här är ett större problem för jämnställdheten än lagstifningen om föräldraledigheten.naturligtvis måste vänninorna acceptera att deras vän skaffat barn,men lite balans mår alla bra av.Även barnen.

Vill jag umgås med min väninna eller med hennes barn...? Inget fel i att träffa hela familjen då och då, men inte blir det mycket prata av när barnen pockar på uppmärksamhet hela tiden.
Eftersom jag själv inte har barn är det dubbelt trist att inte få prata till punkt, eller få höra en hel berättelse utan barnavbrott. Jag klarar mig faktiskt bättre utan sådana möten...

Jag har ett ypperligt svar på ditt problem! Inled med att förklara att barn är ok sJålänge de är tysta!! Stilla!! Inte pillar på något, och om de tvunget ska gå löst ska! de vara kopplade i min lägenhet... För övrigt rör de inte några av mina djurs grejer (om de inte vill riskera att bli bitna/klösta) och de gör bäst i att undvika knivar, askfat osv som står framme... Ungar är alltså helt ok att ta hem till oss men då ska de (helst inte) ses och inte höras... Funkar det inte att få tyst på dem genom att stänga in den på toaletten åker de ut!!! Är de i mitt hem är det mina regler!!! Och däri passar inte ungar in!!! Värst är fan de som gnäller bara för att man röker när deras ungar är nära! Det gjorde ju alla när vi växte upp och inte fan dog vi för det... Vi är ju fan mindre allergiska än skitungarna av idag!!! My house, My rules

Hannah har rätt som säger "alltid". Barn skall också se sin mammas väninnor men en annan gång skall mamma visa respekt och sällskapa men sina väninnor, utan barn

BrittMarie: Skönt att du som ändå ÄR mamma själv kan förstå vad jag menar, tack för det. Önskar att fler var som du, då hade inte mitt inlägg ens existerat. För det handlar inte om att jag är fientlig mot deras barn eller deras livsval överhuvudtaget, det handlar om att även jag och andra barnlösa/barnfria vill kunna umgås med sin gamla vän utan att bli avbruten. Det finns något respektlöst i att hela tiden ta med sitt barn utan att ha frågat om det, jag förstår liksom inte hur de tänker? Om mina vänner hade varit ensamstående mammor skulle jag aldrig frågat denna fråga, men nu är ingen av dem det. De bara tar sig friheten att VARJE gång ta med ungarna när de ska träffa mig, trots att vi ses sällan ändå samt att jag själv är barnlös.
Nina: Du låter tyvärr som ett praktexempel på en mycket jobbig småbarnsmorsa som bara drar med sina småbarn överallt fast dom har en pappa hemma för att du "vill det". Stackars dina vänner då som efter 110:e gången blir avbrutna av dina barn för att DU tycker det är roligt. Nu kanske du bara har andra mammor som väninnor och då förstår jag att du tycker det är roligt, ni får nog inte mycket vettigt sagt där men jag gissar att det är så de flesta småbarnsmammor har det (japp, nu var jag ond här). Men det gör mig mörkrädd när du säger att det är "tack och hej" om du hade en väninna som vore som mig, då mitt krav inte är speciellt stort. Att jag får umgås 3 av 5 utan deras barn skulle vara en STOR hjälp för mig att kunna må lite bättre. Men nu är det 5 av 5 istället, dvs VARJE gån vilket att jag ALDRIG träffar mina vänner mer just för att vi aldrig kan snacka ostört. Jag har inte ens makten över mitt eget hem för bjuder jag hem en väninna till mig så får jag ett "VI kommer till dig" inte "jag kommer till dig". Fast att jag bara bjudit HENNE. Som sagt, jag stödjer gärna deras livsval och träffar deras barn ibland men det är sååå tråkigt att man aldriiiiiig kan träffas ensamma NÅGON JÄDRA GÅNG. Seriöst, vad tror ni era småbarn får ut av att höra "nej, rör inte det, sitt ner, vad tyst" under besöket? Vad tror ni den barnlösa väninnan tycker då era barn springer runt och drar i hennes byrålådor och smetar in fingrarna i den nya soffgruppen samtidigt som ingen av er aldrig får prata till punkt? Du Nina tycker väl det bara är helt underbart och underhållande. Då är det snarare tack och hej med såna vänner som dig som bara tänker på sig själva och sin familj och inga andra. Fy fasen för så egoistiska människor. Så jäkla synd att man inte bara kan umgås ensamma utan sura miner. Är det så jävla svårt att förstå att det finns personer UTANFÖR den egna familjer (vännerna) som också har behov att höras och synas? Blir riktigt rosenrasande när jag tänker på hur egoistiska många är. "klarar mig bra utan den vänskapen", ja visst, dumpa du dina barnfria vänner för att dom har krav dem med, gör det.

Suck......skulle ge vad som helst för att ha en väninna utan barn.

Jag har en vännina som tar med sig både sín man och sin son hela tiden, så har det varit sedan hon gifte sig och skaffade barn. Men jag känner att vi glider mer och mer ifrån varandra, vi ses aldrig själva och vi har känt varandra sedan gymnasiet och nu är vi lite över 30. Vi har varit nära vänner förut, men nu känns det som att hon bara är gift och mamma och inte vännina längre.

Jag är singel och utan barn och tyvärr även arbetslös. Jag får höra allt barnprat om hur deras son utvecklas och att han är så söt, och nu gjorde han si och så. Jag får även stå ut med att de inte gör något när han förstör saker i min lägenhet och vänder till i mina skåp. Jag vill inte ha hans dregel överallt och förstörda saker hela tiden. Jag får även höra att man ska satsa för att få ett jobb och att jag är misslyckad som inte har något jobb. Men jag söker flera hundra jobb och vill inte vara arbetslös. De pratar om sina fina jobbkarriärer och om att man måste utvecklas. Det känns som att de kommer till mig bara för att visa hur bra och duktiga de är på alla sätt. Jag orkar snart inte ha det så här längre.

De har båda två gått högskolan och har fina välbetalda jobb, men saknar helt social kompetens och empatiförmåga. Och de har även svårt att sköta hygienen både på sig själva och barnet som alltid luktar illa. Känns inte fräscht att få hem dem. Jag får alltid städa när de har gått och plocka iordning efter barnet.

"Bättre ensam än i fel sällskap"

Nej jag är ingen barnhatar, jag älskar mina syskonbarn och kusinbarn och även andra vänninors barn, men jag hatar deras äckliga ouppfostrade barn. Men barnet är väldigt likt sina föräldrar!

Instämmer helt! Jag tycker att jag anpassar mig efter dem och deras barn. Men av alla de tio gånger som jag träffar väninna med barn så är det 1 eller 0 gånger som de träffar mig utan sina barn. Jag har full förståelse om pappa inte är hemma, osv men när han är hemma, kan det inte vara skönt då.

En väninna tog priset för ett tag sen när hon tog med sig sin 1,5 årige son på en tjejkväll när vi dracj vin. Kul! Men hon drig rätt snabbt.

Jag har börjat sålla, de vänner med barn ligger inte bland priolistan längre och det är för att jag får inte ut nånting av ett umgänge nr deras unge är med jämt. Det är inte lätt att prata med någon som måste sparka en boll samtidigt och i varannan mening svara sin unge. Att man dessutom lever helt olika liv numer gör att det inte finns så mycket att prata om längre och då glider man isär.

Vill betona att jag inte är anti deras barn men nån gång vill jag få umgås med min väninna ifred. Och som det är nu känns det som att mina väninnor har mer behov av att träffa mig för de är alltid som som hör av sig för jag har fullt upp med annat men jag prioriterar som sagt inte dom, jag tvättar helllre eller tränar än att umgås med dom och deras barn.

Men sen finns det "bra" mammor också, som tycker det är skönt att få lämna ifrån sig ungen och ha lite vuxen-sällskap!

Jag håller med dig fullt Hannah! Jag har heller inga barn och jag vill kunna träffa mina väninnor UTAN att de har med sina barn, annars blir det, precis som du säger, bara barnprat och all uppmärksamhet riktas mot barnet. Jag vill kunna prata om annat!! Sedan min bästa väninna fick barn är hela hon uppslukad av dem, och ja jag förstår att hon älskar dem över allt annat, MEN man kan ju inte ge upp hela sitt liv för det? Något annat måste väl få plats? Det går inte prata i telefon längre med henne för det enda hon pratar om är sin familj, barnen och hur braaaa och myyysigt de har det hela tiden + att det sitter ett barn i knät hela samtalet "vad sa du plutten, nä inte får du göra så, nu blir mamma arg, åh vad duktig du är" osv osv i all evighet. Jag vill kunna föra ett vettigt vuxet samtal!!! Självklart vill jag ha egna barn en dag, men jag kommer inte släppa hela mitt liv för det, och jag kommer träffa mina väninnor UTAN barn, jag tror att man behöver det!
Kram från mig.

Skönt att se att så många känner igen sig. Det är minst sagt en laddad fråga man sällan hör. Det är ju sådan fruktansvärd tabu att ens yttra att man skulle tycka andras barn är jobbiga. Förr skulle barnen synas men inte höras idag är det både och plus lite till. Varför ska det vara så hemskt att behöva säga till att man föredrar att umgås ensam med sin väninna? Jo, för att alla mammor tar allt med deras barn så FRUKTANSVÄRT personligt. Vill jag träffas barnfritt är jag barnhatare i deras ögon. Inte bara en generell barnhatare utan en som hatar speciellt DERAS barn. Vilket då bara återstår ett faktum: skrota vänskapen och gå vidare. Det låter dramatiskt men vad är lösningen? Vara den krävande "oförstående" väninnan som bara är besvärlig och skall ha "allting på sitt vis" eller väninnan som plötligt bara försvann för att mammorna som älskar sina klängiga barn vägrar skilja sig ifrån dem 10 av 10 gånger? För mig är valet sorgligt men enkelt, vad får JAG ut av att umgås med dem? Ingenting. Det kommer inte ut EN normal mening föräns det händer något i bakgrunden så väninnan fullständigt tappar fokus åter igen och vi är tillbaka där vi slutade. Givande? Nej knappast. Jag skulle önska att varje mor tänkte en extra gång innan hon bara rutinmässigt slänger in ungen i framsätet utan att fråga om lov ber sin man passa deras barn. (jag tror han är minst lika kapabel). Om hon aldrig tänker denna tanke någonsin och hon vet med sig att hon och hennes väninna inte pratat ordentligt på år och dar på värderar hon vänskapen LÅGT. så pass lågt att hon är värd att dumpas. Hårt men sant, men vänskap ska vattnas av båda. Inte enbart från den barnlösa (och i hennes ögon, menlösa) väninna som bara är för snäll för att säga nej.

Hej! känner att jag också vill vara med och tycka lite. Har själv barn, men inga småbarn längre. När barnen var små så tog visserligen med dem ibland, och ibland inte. Vi var några kompisar som fick barn samtidigt, och just därför var det så viktigt att få träffas UTAN barn ibland, inte för att ungarna i sig var odrägliga utan för att bara få vara oss själva i egenskap av personer och tjejer och inte bara som mammor. Andra gånger träffades man med barn. Jag har vänner som inte har egna barn, men vi har inte tappat bort varann för det. Man "förvandlas" inte till Mamma eller Maka, utan det är en del av livet men inte det enda i livet!! Jag ville bara säga att jag är fortfarande samma person utan att det ena behöver utesluta det andra!

Skaffa barnlösa kompisar istället när du tycker detta är ett så stort problem! Det kan inte vara kul för dina kompisar heller när du ogillar att barn är med.

Jag spyr på allt jävla tjat om bebisar. Det verkar ju inte finnas nåt annat intresse än att ploppa ur ungar till höger och vänster i denna värld. Jag har väninnor med barn (jag har ej barn) och det är så jävla jobbigt och träffa dem med småbarn som kräver konstant jävla uppmärksamhet. Ungen ska vara på och dra i lådor och dra ut saker hemma hos mig, för så får han ju göra hos mamma o pappa - där får han göra precis vad han vill, slå på deras nya platt-tv också *kräks* Ok, lite OT det här för det var ju inte barnuppfostran som var huvudämnet. Men hur som helst, jag träffar knappt de längre med småbarn för ungarna ska ju ta mig fan alltid vara med och så får man ingen vettig social tid för ungen skriker och är hungrig eller ska på och kladda och dra ner eller vad fan det nu kan vara... Usch nej, bjuder sällan hem dem längre blir bara nervös med ungarna i mitt hem för de är så jävla hyperaktiva. Lider med dig TS!

Vad skönt att se att så många faktiskt samtycker med mig i dessa barnupplevelser. Alla argbiggor verkar vara mammor och det är klart de då ska försvara sig. Finns ingen som helst kompromiss hos morsorna, bara "men skaffa dig barnlösa vänner då!". Inte så lätt serru. Det som gör mig ledsen trots att vi är många som tycker lika, är det faktum att det är sådan hemsk tabu att vara ärlig i saken. Hur ofta har man sagt "jag är inte intresserad av barn, så jag umgås gärna med dig ensam"? Aldrig. För man vet därmed att man kommer förlora en vän även om man inte avskyr deras barn. Så synd att föräldrar blir som förbytta när dem får barn.

Vet inte om jag inbillar mig, men tycker det verkar som att barn har fått en alltmer central plats och i allt fler lägen. Det är naturligtvis inte fel att bry sig om sina barn, men ibland verkar det överdrivet. Måste tänka på barnen hit och dit - alltid. Alla är förstås inte så, tror att kvinnor som inte har egna intressen löper störst risk att bli så här. De lägger hela sin själ i barnen, vilket egentligen är synd om barnen.
Har en väninna, som alltid, när hennes barn bodde hemma, skulle hålla på och besvara deras frågor, samtidigt som hon pratade med mig i telefon. Hon ringde upp mig, men största delen av tiden pratade hon med sin ungar. Sa man till, blev hon skitsur. Många föräldrar kräver full förståelse av sin omgivning för sina knäppa beteenden. Fy, vad jobbigt.

ANNONS
ANNONS
ANNONS