Jag är snart 30 och jobbar på en typiskt manlig arbetsplats. Jag och en manlig kollega som är 60 år satt och pratade och han frågade när jag skulle skaffa barn. Jag sa att jag kanske aldrig skulle göra det, jag hade inte bestämt mig än. Då frågar han hur jag kan tänka så, om jag inte gillar mina kompisars barn. Jag säger då att nej jag gillar inte barn speciellt mycket. Jag vill självklart att barn ska ha det bra och jag tycker att alla barn är lika värda oavsett hudfärg, ursprung m.m. Men att jag aldrig har känt att jag vill gulla och hålla på med barn, utan att jag känner mig "fel" och nervös bland barn, att jag inte vet vad ska jag säga och tycker att det känns onaturligt att prata med barn. Då säger en annan tjej på jobbet som är 24 år att hon också känner så, men att hon är helt säker på att hon inte vill ha barn.
Då säger gubben så här:
Vad är ni för fruntimmer? Ni är inga riktiga fruntimmer!
Jag blev så jävla arg och förolämpad!! Vad har han för rätt att tycka att vi inte är "riktiga" fruntimmer om vi väljer bort barn.
Ska vi känns oss mindre värda som kvinnor??
Kommentera
Åh, jag blir så arg! Och det kommer upp tusen följdfrågor: Var går gränsen? Är man en riktig kvinna om man föder barn? Men om man inte kan? Eller inte vill? Ska infertila kvinnor ses som UFO:n från Mars, eller som en lägrestående ras?
Jag har för övrigt lagt märke till en konstig sak: De personer som är absolut mest lämpade till att axla ett så stort ansvar som föräldraskap, de väljer att vara barnfria...
Och den där gubbstrutten - han borde sättas dit! Han har inget förstånd - och det är värre än att inte ha barn.
Kram på dig!
Bry dig inte om det där Pia, det finns massor av kvinnor som inte har någon speciell önskan att få barn. Tur är väl det eftersom det också finns massor av män som inte har någon speciell önskan att få barn.
Mindre värd i vems ögon? Kanske i hans, men du är kanske "mer värd" i ögonen på dem som känner ungefär som du eller som helt enkelt valt bort barn av andra skäl.
Du är säkert ett helt underbart "fruntimmer"!
Håller med dig om att du har rätt till dina egna beslut inom ett så privat område. Självklart har ingen rätt att säga så till dig.
Men jag vill ändå inflika en sak. Det _är_ sant det där som man hör, att det _blir_ annorlunda med ens egna barn!
För jag känner igen mig _precis_ i det du skriver om att du känner dig illa till mods tillsammans med barn. Jag hade en skräckperiod i mitt liv en gång, när jag praktiserade på en skola. Det var _hemskt_: jag visste inte vad jag skulle säga till barnen, vilket tonfall jag skulle ha, när det var OK att ryta i o.s.v.. Jag var rädd för att ta initiativ med dem. Jag ville bara springa och gömma mig..!
Men med mina egna blev det helt annorlunda! För man är ju med dem och känner dem så väl från det man känner deras första sparkar... Och sedan är de helt beroende av en, och sedan växer man ihop och utvecklas tillsammans... Det finns aldrig någon anledning att känna den där osäkerheten och rädslan att de inte ska tycka om en, som man kan känna om man jobbar med andras barn. För det är självklart att barn och föräldrar älskar varandra och hör ihop - i alla åldrar!
Dock ska jag erkänna att jag fortfarande känner mig osäker inför en del av mina barns kamrater. När de frågar om de får följa med oss hem t.ex., så blir jag osäker och ha svårt att säga ifrån, vet inte vilket tonfall jag ska ha, om jag behöver hitta på en ursäkt eller bara kan säga "nej" rakt av etc.. Eller om de är för högljudda när de leker hemma hos oss, eller så... Då är jag rädd för att göra fel, både om jag säger ifrån och om jag inte gör det... Men det är ändå ett väldigt litet pris att betala för lyckan i att ha barn..! :-)
Håller med dig om att du har rätt till dina egna beslut inom ett så privat område. Självklart har ingen rätt att säga så till dig.
Men jag vill ändå inflika en sak. Det _är_ sant det där som man hör, att det _blir_ annorlunda med ens egna barn!
För jag känner igen mig _precis_ i det du skriver om att du känner dig illa till mods tillsammans med barn. Jag hade en skräckperiod i mitt liv en gång, när jag praktiserade på en skola. Det var _hemskt_: jag visste inte vad jag skulle säga till barnen, vilket tonfall jag skulle ha, när det var OK att ryta i o.s.v.. Jag var rädd för att ta initiativ med dem. Jag ville bara springa och gömma mig..!
Men med mina egna blev det helt annorlunda! För man är ju med dem och känner dem så väl från det man känner deras första sparkar... Och sedan är de helt beroende av en, och sedan växer man ihop och utvecklas tillsammans... Det finns aldrig någon anledning att känna den där osäkerheten och rädslan att de inte ska tycka om en, som man kan känna om man jobbar med andras barn. För det är självklart att barn och föräldrar älskar varandra och hör ihop - i alla åldrar!
Dock ska jag erkänna att jag fortfarande känner mig osäker inför en del av mina barns kamrater. När de frågar om de får följa med oss hem t.ex., så blir jag osäker och ha svårt att säga ifrån, vet inte vilket tonfall jag ska ha, om jag behöver hitta på en ursäkt eller bara kan säga "nej" rakt av etc.. Eller om de är för högljudda när de leker hemma hos oss, eller så... Då är jag rädd för att göra fel, både om jag säger ifrån och om jag inte gör det... Men det är ändå ett väldigt litet pris att betala för lyckan i att ha barn..! :-)
Vissa tycker att man inte är en riktig kvinna om man inte skaffar barn. Andra tycker att man är en idiot om man har strumpor till sandaler. En del retar upp sig om man låter julgranen stå kvar hela januari. Det finns kvinnor som inte tycker att man är en riktig man om man inte är lång och muskulös. Vi har ALLA, så även du, en massa åsikter om hur andra bör vara som vi inte alls har med att göra.
Jag tycker att du bör ställa sig följande fråga: Är verkligen åsikterna hos en person, vars gillande jag inte behöver, viktigare för mig än vad jag själv känner? Om inte, strunta bara i vad han säger. Du kan ägna resten av ditt liv åt att försöka förändra hans synsätt utan att lyckas. Om du istället försöker förändra dig själv och hur du reagerar på den här typen av inskränkta uttalanden kommer det att hjälpa dig många gånger under livet.
Att du känner dig nervös och osäker tillsammans med barn ser jag däremot som något som du borde försöka övervinna vare sig du tänker skaffa egna eller ej. Jag tycker att det är samma sak som att man känner sig osäker bland pensionärer, frikyrkliga, invandrare, handikappade eller vilken gruppering av människor som helst. Alla inom en grupp är inte lika, men man måste bryta ned sina egna barriärer och fördomar innan man kan upptäcka det.