ANNONS

Jag vill inte ha barn!

Hejsan alla,
jag är 27 år gammal och har aldrig i hela mitt liv önskat mig barn. Jag lever nu ihop med en man som inte heller vill ha barn och jag är hemskt glad att vi känner likadant inför detta.
Jag har funderat på att sterilisera mig, om det blir av beror mycket på vilket motstånd jag stöter på från "vårdens" sida. Något som oroar mig är dock att jag kommer att bli "dömd" av andra kvinnor. Några av mina bästa vänner har uttalat sig mycket nedsättande om kvinnor som väljer bort barn. Varför gör kvinnor så mot varandra? Har inte alla rätt att välja sitt eget liv?
Kan ni därute ge mig tips och infallsvinklar? Både barnlösas och "barnrikas" kommentarer är värdefulla!
Kram

Kommentarer

Hej!

Jag är ett par år äldre än dig men har samma tankar som dig - jag tvekar om jag vill ha barn. Du får gärna höra av dig till mig - kanske kan vi tipsa varann! För det är inte direkt vanligt att man har de här tankarna - folk tittar på en som om man vore en alien!

Hör av dig! Kram Siv

Ja, visst är det ovanligt!
Jag har aldrig känt någon sådan drift.
Finns du på något annat forum här på internet?
/Sikkan

hej sikkan...
jag är en tjej på 21 år och har två underbara små tjejer.
en isabella på snart två år och en sofia på 2 månader!
jag kan inte säga varför men jag har i hela mit liv från det att man förstår vad barn inebär velat haft barn...
kanske därför jag fick så tidigt!!
jag måste säga att mina barn är det bästa som hänt mig!!! *
*vilken lycka*
men alla är inte som jag alla vill inte ha barn och då ska man juh inte skaffa några heller..!
jag har inga komentarer mot abort men varför inte förhindra att ett sånt ingreps ska behöva göras om det skulle hända sig att du blev gravid..!
och jag kan nästan försäkra dig om att läkare kommer att fråga om du verkligen är säker på att sterilisering är rätt val ...!
men om du skulle ångra dig så finns det juh tusentals barn som behöver adoptions föräldrar så en god järning är juh aldrig fel!:)
tycker att har du tänkt färdigt och bestämt dig varför inte !

Jag tycker det är helt självklart att man inte ska skaffa barn om man inte vill. Trots att jag själv har barn och väntar mitt andra - och nu aldrig skulle kunna tänka mig att välja något annat för egen del - är jag fullständigt övertygad om att man kan ha ett lika bra liv utan barn.

Men jag tycker att du ska vänta med att sterilisera dig. När jag var 27 VISSTE jag också HELT SÄKERT att jag inte ville ha barn. Även om du inte tror det nu, kan man ändra sig.

Om du fortsätter att vara helt säker på att du inte vill ha barn, kommer du att ha det som många/alla föräldrar längtar efter och drömmer om - nämligen obegränsat med "egentid".

Hej sikkan stå på dig.Barn ska vara önskade.Vi lever i en värld där vi kan göra våra egna val och inte låta omgivningen bestämma för oss. Lev ditt liv som du vill och bestäm över din egen kropp. Man kan ändra sig som jag gjorde men det finns inget värre för barnen än att vara oönskade. Det är människor vi pratar om så låt andra föda barn i drösor om de så önskar och kräv att de respekterar dig och dina val. Mina tankar är med barnen de ska ha föräldrar som vill ha dem.
Kram från en mamma till en väldigt efterlängtad pojk!

Jag är en tjej på 38 år och jag har aldrig viljat ha barn och visst har man stött på många som både tycker och tänker om det. Du är fortfarande väldigt ung så du kan komma att ändra dig så vänta med att sterilisera dig. Det många i den åldern som känner som du, som senare har fått barn och säger och menar att det är det bästa de har gjort. Vi alla är olika och man är ingen dålig människa om man inte vill ha barn som många vill tro. Du kanske blir dömd av andra kvinnor, men många kommer också beundra dig för att du "vågar" stå emtot. Det finns aldelles för många som inte borde ha skaffat barn. När man har gjort det valet så är märker man att det är flera i ens omgivning som "vågar" erkänna till mig att de inte borde skaffat barn, vilket de aldrig skulle säga till någon annan mamma för att inte verka som en dålig mamma.

Hej Sikkan!

Jag är en 32-årig kvinna som inte heller vill ha barn. Har en sambo som jag älskar och vi har precis köpt ett hus. Men jag vill inte få egna barn! Jag har inget emot barn. Men det ansvar som det innebär är en orsak till varför jag inte vill ha barn.Jag ska sterilisera mig i vår. Min sambo tycker det är ok. Jag fick ett fint bemötande från barnmorskan som jag pratade med. Hon var förstående och sa att alla behöver inte skaffa barn. Det är bara mina närmaste som vet att jag ska göra steriliseringen. Om det är någon som undrar när vi ska "skaffa" barn säger jag bara att jag inte vill egna barn.

Skrev in den här kommentaren på "Om bara en vill ha barn" idag så ni har ingen aning om hur skönt det känns att höra fler som inte vill ha barn. Man blir verkligen betraktad som en alien..

Om bara en vill ha barn
Efter läst allt det här börjar jag nästan tro att det är något fel på mig. Jag är 28, fyller snart 29 och det finns inte ett uns sug efter barn i mig. Älskar barn och har en brorson som är min kärlek i livet. De som känner mig får inte ihop det faktum att jag är så barnkär men samtidigt antagligen inte vill ha barn. Pluggar just nu t jurist och vill göra karriär. Livet bjuder ju på så mycket härligt som inte har med barn att göra!! Har precis träffat en man som är 42 och han vill ha familj. Han tyckte att det skulle passa att jag va höggravid på min sista lektion om tre år vilket gör mig galen, ska gärna in på arbetsmarknaden först. Då började han skämta om att byta ut p-pillren mot sockerpiller vilket jag aldrig skulle förlåta. Känner m de män som blir lurade in i graviditet. Jag kan förstå om man vill ha barn och känner sig stressad, men att lura någon in i det känns inte som ett lyckat alternativ. Jag kommer inte kunna lova han jag träffar nu att det kommer bli barn och är det det viktigaste för honom, då är jag ledsen men det är tack och hej. Låter kanske hårt men det är för hans skull i så fall. Oavsett önskar jag er all lycka som vill ha barn och att ni träffar någon underbar som har samma önskan, det finns många bra män där ute som jättegärna vill ha barn. Kram M

svea 2007-01-14 13:52

Hej!

Vid din ålder var jag totalt helt osugen på barn. Nu sex år senare kan jag inte säga att den biologiska klockan tickar för fullt, men jag har börjat kunna se mig själv som förälder och tror till och med att jag skulle tycka att livet vore rätt torftigt utan barn. Kort sagt så har jag gått från "aldrig!" till "absolut, men det kan vänta lite till".

Vad jag försöker säga är att vänta med att sterilisera dig!!! Skydda sig kan man ju göra på en massa bra sätt ändå. Om du skulle bli med barn har du ett val (inget roligt val, men dock ett val), men om du steriliserar dig är det för evigt. Jag har full förståelse för hur du känner, men ibland ändrar man åsikt, mot alla odds.

Hej!
Vid 29 års ålder var jag fast övertygad om att jag ALDRIG ville ha barn. Min man och jag misslyckades EN gång med att skydda oss och jag blev med barn. Den glädje jag kände vid beskedet överraskade mig mycket! Jag tror att vi har en genetisk drift som får de flesta av oss att vilja skaffa barn. (Nödvändigt egentligen - annars skulle mänskligheten dö ut.)Numera är jag mamma till två barn och vill inte ha det annorlunda. Livet skulle kännas väldigt fattigt utan dem. Jag är glad att vi "misslyckades" för jag tror inte att jag skulle ha tagit ett aktivt beslut att skaffa barn. Jag var ju som sagt på det klara med att barn inte var något för mig. Hur som helst tror jag att man kan leva ett fullvärdigt liv utan barn, men jag skulle råda dig att inte sterilisera dig. Det är så oåterkalleligt. Människan utvecklas, mognar, ändrar åsikter och livsstil under hela sitt liv. Skydda dig med t.ex. en hormonspiral (rekommenderas varmt), låt livet gå och se vad som händer. Kanske du ändrar dig, kanske du står fast vid ditt beslut att inte skaffa barn (något som INGEN har rätt att "döma dig för). På det sättet har du i alla fall lämnat alla dörrar öppna.

Hej,
Jag är journalist och arbetar just med ett reportage till en morgontidning om detta att inte vilja ha barn. Mycket i samhället/media kretsar ju kring föräldraskapet och föräldrarollen men alla vill ju inte ha barn (och alla kan inte heller få). Jag skulle gärna vilja intervjua några som valt att inte skaffa barn. Jag undrar om signaturerna Sikkan, Siv, Coja eller "en kvinna utan barn" kan tänka sig att bli intervjuade? I så fall får ni gärna mejla mig på i.skrivande.stund@hotmail.com, så kan jag berätta mer om artikeln och ni kan ta ställning till om ni har lust att vara med.
Hör gärna av er!

Skönt att veta att det finns andra. Jag vill inte heller ha barn, jag har inget emot barn, men skulle ALDRIG klara att gå igenom en graviditet, förlossning eller kejsarsnitt. Tycker det är helt sjukt vad man ska behöva gå igenom om man vill ha barn. Har hört SÅÅ många historier om saker som gått fel. Riktigt fel!! Eller det kallas ju knappt gått fel eftersom allt kallas naturligt när det gäller sådant. Så länge mamman och barnet typ lever säger man att "allt gick bra". För mig skulle sådant inte var ett dugg "naturligt".
Och inte nog med det..trots alla uppoffringar som en mamma då gör (även efter ungen är född) är det ju ingen garanti att barnen blir "tacksamma" och snälla. Nej, det är nog inget för mig...

Vad är det som gör att ni inte vill ha barn?
Jag är Mamma till 2 helt underbara flickor och jag kan säga att dom är det bästa som har hänt mig man kan inte älska någon så mkt som man älskar sina barn... Jag tycker att det är helt ok för den som väljer bort barn, men jag tycker också att det är mycket mycket synd!!! Fråga vem som helst som har barn om dom har ångrat sig att dom skaffade barn....
Tänk en extra gång innan ni väljer bort det...
När det gäller förlossningen så så klart gjorde det ont men vilken känsla att bli Mamma det är värt allt i hela världen..... Jag var jätte rädd för förlossningen men för mig var det inget verkligen inget problem.... Skulle gjort det flera gånger till om det skulle varit så...
Kram till alla

tur för er att eran mamma inte tänkte lika dant.

Hej Sikkan och alla andra. Vad skönt att se att så många tänker som jag och aktivt väljer bort barn! Jag är 38 år och har alltid fått höra att "vänta du, din klocka börjar nog ticka den med". Nix pix, helt tyst! Jag har liksom du funderat på att sterilisera mig men väntat. Om jag skulle ångra mig... Mannen i mitt liv (sen 6 år) har två underbara barn (tonåringar) sen sitt tidigare äktenskap. Jag älskar att umgås med mina 3 syskonbarn, men egna - nej tack. Varför blir man betraktad som en egotrippad barnhatare för att man inte vill föra sina egna gener vidare?? Jag skulle hellre adopterat, det finns så många oönskade barn som inte har några föräldrar. Min sambo har nu steriliserat sig eftersom han också är säker på att han inte vill ha (fler) barn. Det är ju så mycket lättare på en man... Och jag kan sluta med p-piller. Låt ingen trycka ner dig, det är ingen skyldighet att skaffa barn! Ingen automatisk rättighet heller, däremot en otrolig möjlighet för dem som vill och kan.

Du är inte ensam, jag har flera kvinnor i min bekantskapskrets som har avstått från barn. Det idiotiska är, att jag tror att det många gånger är de som väljer bort barn, som skulle ha blivit de bästa föräldrarna! Just för att de tänker efter ordentligt före, och har höga - kanske ALLTFÖR höga - krav på sig själva som föräldrar.

Medan de som kanske inte borde ha haft barn alls, inte tänker efter över huvud taget, utan barnen bara blir. För att "det är dags" eller "bästisen ska ha och jag vill vara mammaledig samtidigt", som en flykt från ett tråkigt jobb, eller bara för att de inte kan sköta preventivmedel.

Jag skulle dock råda dig att vänta tills du fyllt 33 i alla fall. Man mognar/ändrar sig fortfarande mycket efter 27! Saker som fortfarande känns jätteviktiga i den åldern, har man ofta tröttnat på när man blir några-och-trettio. Och det är då livet kan börja kännas tomt, ensamt och tråkigt om man inte har några barn...

Är 32 år och har alltid vetat att jag inte vill ha barn. Jag är gift, har ett intressant jobb, vänner och en hobby (ridning) som tar mycket tid. Min sambo och jag har pengar och tid över till resor och varandra. Mitt liv är helt enkelt perfekt som jag ser det. Har aldrig gillat att umgås med barn och tycker att barnfamiljer ofta lever ett ganska oattraktivt liv.

Jag försökte första gången vid 26 års ålder att få tid för en sterilisering men orkade inte stå emot den massiva kampanj som vården drog igång.

Jag gjorde en abort vid 15 års ålder och träffade då en kurator och en läkare. De berättade att det skulle bli jobbigt att ha barn men höll sig relativt neutrala. De jag träffade från vården vid 26 var långt ifrån neutrala. Tycker att det är facinerande att jag vid 15 ansågs tillräckligt gammal för att bestämma över min egen framtid men inte vid 26.

Nu har jag äntligen orkat stå på mig, kampanjen från sjukvården var precis lika jobbig som förra gången, men jag var j-vligt trött på folk som ifrågasatte mitt val och det var en stor drivkraft. I höst ska jag därför sterilisera mig. Ska göra det med en ny metod som innebär att man går i äggledarna via slidan och slipper på så sätt titthålsop.

När man nämner att man inte vill ha barn kommer den klassiska, "men du kommer att ändra dig, jag har en kompis som inte ville ha barn och nu vid 30 har hon X st...". Jag tror att det är skillnad på att inte ha varit intresserad av att skaffa barn och att ha tagit steget till att förbereda sig för en sterilisering.

Jag tror att om du är beredd på att genomgå en sterilisering, efter att ha läst på och funderat under en längre tid, då är du nog så pass säker att jag inte tror att du skulle ångra dig. Statistiken visar att det är en väldigt få som ångrar sina steriliseringar. Så är du säker - stå på dig- du har rätt att få en sterilisering efter 25 års ålder.

har aldrig känt längtan efter att få barn, trots att jag älskar barn (är det inte dumt att man måste försäkra sig och andra om att man inte är barnhatare bara för att man inte vill ha egna).

Gick trots det igenom en 30-årskris där jag kände "panik" över att jag måste ta ett beslut snart eftersom åren rinner iväg och eftersom det blir svårare och svårare att bli gravid med tiden. KOm tillslut fram till att man inte kan skaffa barn bara för den skull, och tänkte om jag nån gång ångrar mig finns alltid adoption som möjlighet.

Nu, par år senare, krisar det igen. Har haft några, goda barnlösa vänner, en del som inte velat ha barn, o en som vill ha men som lever i ett ostabilt förhållande och därför inte vill skaffa. Men nu känns det som om "alla" i min omgivning blir gravida och får barn. T.o.m. de som sagt att de aldrig velat ha och aldrig kommer att "skaffa ungar". Nu har jag bara 2 väninnor kvar som är barnlösa...och jag börjar känna mig "utanför". Innan man får barn kan man inte föreställa sig hur graviditet, förlossning, kärleken till barnet känns, så det blir ju en klyfta. Allt i deras liv kretsar ju också kring barnet så man pratar och umgås inte längre på samma sätt som tidigare.
Känner mig fortfarande inte mogen för barn, vet inte om/när jag kommer att göra det, men börjar känna mig ensam....

när jag va 27 så fick jag mitt 3 barn.
en underbar pojke.

alla vill inte ha barn.
men hoppas ni inte ångrar er sen när det är försent.

Hej!

Jag är en tjej som är precis fyllda 30 år. Jag letar efter ett forum för frivilligt barnlösa/barnfria. Jag älskar barn men kommer ändå välja bort egna. Anledningen är att jag nu är lycklig och vill fortsätta vara lycklig. Jag har drabbats av flera depressioner, främst så kallade utmattningsdepression trots en familj som älskar mig, en underbar man, fina vänner, bar jobb m.m. När det var som värst var jag sjukskriven i ett år. Jag blev bra m.h.a. av antidepressiva, citalophram och kognitivt terapi. Jag ville dock så gärna ha barn och har bl.a. pga av detta slutat med medicinen några gånger. Varje gång har jag mått dåligt igen. Det har bara tagit olika lång tid varje gång. Jag har provat det mesta andra för att bli frisk och leva utan medicin. Terapi, EFT (energi psykologi), kinesologi, kosttillskot, speciell kost, träning, sollampa, mental träning m.m. Det har hjälpt mig att må bra men utan medicinen hjälper det inte. Sista gången jag slutade med medicinen tänkte jag att nu går det bara inte att bli deprimerad, jag mår så fantastiskt bra och livet leker. Jag och min man bestämde oss för att försöka bli gravid. Efter en tid började jag må lite konstigt och jag tänkte att jag nog var gravid. Så var dock inte fallet utan istället blev jag sjuk igen.Jag vill aboslut inte äta medicin igen men till slut gick jag till doktorn efter påhejning fråm mina nära och kära. Varför detta motstånd mot medicin? Jo jag ville ha barn. Jag vet att det finns några få studier som säger att det inte är farligt för barnet om mamman äter citalophram men det finns alldeles för lite forskning på detta område.

Jag har dock insett att jag har en liten genestisk defekt som gör att jag lätt blir deprimerad och därför behöve antidepressiva.

Nu har funderar jag fram och tillbaka men har till slut bestämt mig för att jag inte vill skaffa barn. Det har två orsaker, jag är inte beredd att äta medicin då jag är gravid och utan medicin mår jag inte bra. Jag är inte beredd att välja att må dåligt igen.

Dessutom betyder att ha barn ett mycket stressigare liv. Man ska hinna med både jobb, hemmet, barn, man, vänner m.m. Det verkar också vara betydligt mer markarbete än man tror. Ett evigt passande. Jag vet också av erfarenhet att stress gör att jag mår sämre och större risk att jag blir sjuk. Jaag kommer då hellet inte att få tid för mig själv på de härliga sätt jag har idag. Nej jag är inte beredd att betala priset.

Jag har dock några rädslor och oro angående detta. För det första har jag inte så många att prata med. Därför blev jag så glad när jag hittade denna tråd.Det känns likom inte som det är OK att tänka som jag gör. Framförallt inte från svårföräldrarna och mina föräldrar. Barn är ju meningen med livet eller? Det känns som om att de skulle tycka att jag är själviskt om jag berättar för det hur jag tänker enl ovan.

Jag är också rädd för att bli ensam.

Men min största rädla är min man och mitt äktenskap. Jag älskar verligen min man oerhört myckg och vi
har ett fantastiskt bra äktenskap trots den jobbiga
tid jag har haft. Han tycker dock det är jobbigt att prata om känslor, jobbiga saker m.m. Jag är helt tvärtom och har stor behov av det. Han tyckte dock det blev jätte jobbigt när jag förtvivlat sa att jag aldrig skulle kunna skaffa barn (för några månader sedan när jag var utmattningdeprimerad). Efter att jag upprepade gånger hade tagit upp min rädlsa för hur livet skulle bli utan barn, vad han skulle tycka m.m. blev det så jobbigt för honom att han ville att vi skulle prata om det när han jag mådde bra igen. Vi bestämde därför att vi skulle prata om det igen efter 1 år (i april nästa år). Jag oroar mig dock för hur det ska bli då. Nu har han ju ändå hoppet kvar om att skaffa barn med mig i framtiden. Vi har alltid drömt om en gemensam familj med många barn. Hur blir det nu? Jag har ju efter 7 månaders bearbetande kommit fram till att jag vill vara barnfri. Hur kommer han reargera? Jag tror inte han komme lämna mig men däremot är jag rädd för att han inte kommer bli lycklig. Jag är rädd för att det här kommer komma mellan oss. Jag älskar honom så otroligt mkt men jag kan ju inte skaffa för att göra honom lyckligt. Jag tror inte det är bar för någon, varken barnet, mig eller min man. Jag märket ju också att ju bätte jag mår desto lyckligare blir han. Därför tror jag att det viktigaste för hans lycka är att jag mår bra vilket jag tror är större sannolikhet för att jag gör om vi är barnfria.

Jag vill gärna ha kontakt med andra tjejer som jag behöver stöd i sitt val att vara barnfri.

Hej Ina, har du tänkt på det att kanske du behöver en barn att bli frisk från depresion???Jag blev frisk från epilepsi efter min första barn.

Hejsan fullt normala Sickan,
många frågor i damrummet som är intressanta att skriva om men denna är absolut mest intressant. Jag tillhör också en av dem som aldrig drömt om familjelivet. Jag är 38 år idag och känner fortfarande inte så. Jag kan säga helt ärligt att det inte har varit särskilt enkelt att vara "motvallskärring". Som kvinna förväntas man fortfarande att vilja ha familj. Att ursäkta sig med att "jag har flera underbara syskonbarn, det räcker" är jag så trött på...allt för att på något vis ändå bli accepterad i gruppen...Idag, tack och lov, är det mer accepterat efterom det har etablerats fler livsstilar (homo, bi, singelhushåll mm) så det känns inte lika onromalt idag. När jag var 20 sa alltid "äldre och visare" att "men lilla gumman, du kommer att ändra dig, vänta bara". Nope, har inte ändrat mig. Jag har haft och har sååå många saker jag har velat göra och ska göra i livet och som inte innefattar barn. Jag har rest och jobbat jättemycket och stormtrivts med det. Jag tänker inte hymla och säga att "det kan man visst göra med barn också...". Jag vet att när jag blir gammal kommer jag inte att ångra någonting, det lovar jag. Jag har flera i min vänkrets som lever som jag och som inte heller är 20 längre...vi är fler än du tror. Barn ska vara efterlängtade brukar min kära mor säga, så som vi var efterläntade. Ett barn är inget man bara skaffar sig för att passa in i mallen, det är ett nytt liv som skapas och som förtjänar all omsorg det kan få. Det finns för många barn redan som inte skulle må dåligt av mer omsorg än de får. Jag längtar tills den dagen när människor inte tittar konstigt på en för att man valde en annan väg än de flesta andra. Att man slipper höra kommentarer av typen "du har inte träffat den rätte än" eller "det är ju meningen med livet", "tänk om du ångrar dig när du blir gammal" eller ännu värre "mitt liv hade varit meningslöst utan mina barn". Ska man skaffa barn "om i fall man ångrar sig när man blir gammal", skulle inte tro det...Människor med sådana kommentarer borde tänka på de som vill ha barn och som inte kan få...är deras liv meninsglöst då? Kanske ett tag men man måste ju leva för sig själv med. Hoppas snart att det får finnas lika många livsstilar som liv. Du som lever med en man som vill annorlunda när det rör så stora saker som barn, tänk om, det finns faktiskt matchande grabbar. Jag vet!
Det är ju faktiskt så också att alla männsikor kan ändra sig men att en del har det "inbyggt från början", längtan efter familj. Det handlar om en naturlig instinkt som kanske inte alla har. En del vill ju så himla gärna träffa någon att skaffa barn med, långt innan de verkligen har träffat "den rätte". Jag kan fortsätta i evighet i detta ämne eftersom jag vet så väl hur du tänker. Hoppas att du gör det som känns rätt för DIg och inte bara för din man!
Stor kram, Loppan

Hej på er alla!
Jag är mamma till två barn och jobbar sedan många år innom barnomsorgen. Jag tycker ni gör helt rätt i att välja bort barn om ni vill satsa på andra saker i livet. Det är ni som gör det RÄTTA!Jag träffar varje dag barn som inte är önskvärda av sina föräldrar. Men det tillhör att man ska ha barn,hus ,2 bilar och karriär....osv. DE är inte ett dugg intresserade av sina barn. De lämnas på förskolan trots att föräldrarna är hemma och är lediga.6.00-18.00 på fritids är inget ovanligt.Det är onaturligt tycker jag. Skaffa barn som man sen skiter i. Så ser det tyvärr ut för allt för många barn i dagens sverige.Stå på er ni som väljer bort barn. Ni har rätt att göra ett aktivt val.Lycka till i era liv.

varför är det så enormt laddat med att inte vilja det man "borde" vilja? Jag är 31 och har heller aldrig känt någon barnlängtan, trots att jag liksom flera här tycker om barn, har goda relationer till vänners barn och till och med har jobbat som danslärare för barn... Det har ingenting med det att göra. Jag har aldrig känt att mitt liv skulle vara mindre värt om jag inte blir mamma, det enda jag har känt är en rädsla för att bli ensam när jag blir gammal - men det vore ju världens sämsta och mest egoistiska anledning till att skaffa barn! Jag har också levt i en lång relation med en fin man utan att den driften har väckts, så i mitt fall verkar det heller inte handla om att vänta på "den rätte" som ska "sätta igång" mig. Hjälp vad mycket sådant jag har hört genom åren, nu börjar i och för sig rösterna som tycker "vänta bara du är ju så ung" bli glesare när jag har passerat 30-strecket. Nej, kanske är det så att det är en slags naturlig avvikelse för att hålla nere nativiteten? Att alla inte ska vilja? Hur som helst, jag vill i alla fall ha alla mina möjligheter att ändra mig kvar, eftersom det har hänt annat i livet som jag aldrig trodde skulle hända och jag plötsligt har tänkt om. Så jag tänker fortsätta att ha möjligheten, för det känns sorgligt att tänka att jag kanske vaknar en morgon vid säg 37 och att jag plötsligt vill men inte längre har någon möjlighet. Jag vill lämna dörren öppen för att tänka om. Men det är ju jag och inte du! Det är din kropp och känner du dig säker på att det är rätt beslut finns det ingen som kan säga att det är fel. Stå på dig och gör som du känner!

Hittade hit efter en stunds letande på nätet.
Det börjar i bekantskapskretsen bli fler och fler bebisar vilket naturligtvis är roligt. Men med det så ökar tjatet på mig om att skaffa barn. Är jag verkligen en sämre människa för att jag inte vill det? Är det verkligen så att det är den enda meningen med livet.... Jag tror faktiskt inte det. Jag har ett bra liv och tycker bara det är skönt att leva för min egen skull, ett ganska egoistiskt liv skulle kanske en del tycka. Visst, men varför inte?
Suck, skönt att bara få skriva av sig. Tack för att ni finns.

ni som valt bort barn.
Ni har rätt at bestämma över era egna liv och kroppar. Vill ni inte så vill ni inte, och det valet måste respekteras så länge ni respekterar dem som valt annorlunda. Ni är inte ensamma, det finns många många kvinnor som valt bort barn.
Och i vår del av världen har kvinnor möjlighet at välja, vilket inte är fallet överrallt.

Själv skulle jag inte vilja ha ett liv utan barn.
Jag kände omedelbart när jag blev gravid att den här ungen ska jag ha, så var det bara.Trots att jag inte tänkt så mycket på barn tidigare._Har aldrig ångrat mitt val en minut.Är säker på att min dotter alltid känt sig älskad och välkommen. Men det som var rätt för mig behöver inte vara det för alla andra.
Däremot är jag inte alls sugen på ett syskon till mitt barn. Det tycker många är konstigt, men jag kan ju knappast skaffa ett syskon enbart för att normen säger så eller för at min dotter är så förtjust i bebisar. Jag skulle inte heller bli en bra mamma till ett barn jag inte verkligen kände att jag ville ha.Det pratas väldigt lite om det här också, att inte vilja ha syskon till sitt barn utan vara nöjd med "bara" ett. Men det måste väl finnas fler som känner som jag?

Hejsan alla! Jag tycker det är helt OK att inte vilja ha barn. Tyvärr är det inte lika OK för alla,
jag är 37 år och har fortfarande inga barn, så jag har hört de flesta varianter på frågor. Och jag är sååå trött på det. Jag och min sambo ville ha barn
när vi var yngre, men nu vill han inte längre, och jag vet inte vad jag vill. Ibland vill jag och ibland inte. Hade kanske varit lättare också om min storasyster hade skaffat barn, då hade "pressen" på mig inte varit så stor. Det är bara en vän jag har pratat med om detta och hon tror att jag egentligen vill ha barn, men eftersom min sambo inte vill, rättar jag mig efter honom, och kommer ångra mig. Men vi har det bra som det är, men är ändå rädd att jag kommer ångra mig när
jag sitter där och är gammal och ensam... Känner också igen mig när det gäller kompisar, de flesta har barn, och har inte tid att träffas, eller så pratar de bara barn. Men vet man bestämt att man inte vill ha barn, skall man stå på sig.

Hur kan man ångra något mna inte ville? Det är, enligt mig, bara en klyscha för att rätat inalla människor i samma fack. Jga är själv 38 och har aldrig funderat på barn. Lever i en underbar relation och har många vänner med eller utan barn. Mna kan ju inte skaffa barn bara för att "just in case jag ångrar mig när jag blir gammal och ensam". Vem har sagta tt man inte blir ensam när man blir gammal om man har barn? Hur ofta besöker ni själva era äldre släktingar?? Inte särskilt ofta, kan tänkas. Barn ska väl för fan vara efterlängtade. SLUTA tjata på oss barnfria (inte barnlösa) om att vi borde göra somallaandra. Är de som har barn så förbannat olyckliga/uttråkade i sin liv att ni måste lägga er i våra? "Men tänk om du ångrar dig" Ja tänk om, "jag borde nog skaffa barn ändå..." Hur skulle det låta "Jag är gravid för att att ajg ska slippa vara ensam när jag blir gammal...gapskratt. Mna kan inte skaffa barn för att sen bara leva för dem, man måste ha sitt eget liv också. Tänk om, ve och fasa, barnen flyttar till Australien. Går ens eget liv under då? Skulleinte tro det heller.
Stå på er ni som vill ha barn och ni som inet vill!!

Tack för ditt underbara inlägg, bra med någon som skiter i vad andra tycker, önskar jag var mer som du. Vi lever också lyckligt tillsammans, jag och min sambo, och jag tror faktiskt att mycket beror på att vi inte har barn. Vi har tid att göra det vi vill och har tid för varandra.Nu kommer väl många säga att jag är egoistisk, men det finns många som skaffar barn för sin egen skull, och det är mer egoistiskt. Man måste vara beredd att ta hand om sina barn också. Vem som helst får skaffa barn som man sedan överlåter ansvaret för på dagis och skola. Det finns allt för många barn som ingen har tid med. Du har rätt, man vet aldrig vad som händer när man blir gammal, även om man har barn kan man vara ensam. Jag hoppas bara att folk kunde sluta fråga när man skall skaffa barn, jag har aldrig något bra svar, för jag blir förvånad varje gång. Jag skulle aldrig få för mig att fråga någon om något så personligt. Vi har i alla fall ett fadderbarn som jag tycker är jättekul. Det finns så många barn i världen som behöver hjälp.
Nu skall jag bara lista ut vad jag själv vill, och det är ju inte så bara det.
Ha det bra alla med eller utan barn!

Hej igen, jag vill bara säga att vi tror att vi lever i ett fritt land men det gör vi inte alltid. Kom alltid ihåg att ingen tackar dig sen för att du gjorde som alla andar ville. Om någon frpgar dig varför du inte har barn...jag brukade alltid ursäkta mig tidigare med att jag hade syskonbarn som jag är jätteglad för...somom jag blev mer accepterad då, så otroligt fjantigt. Numera säger jag (beroende på hur de frågar) "Ehh nää, jag har lyckats hålla mig ifrån det" skratt. Det brukar få de mest påflugna att bli tysta. Det roligaste jga har hört var när ett par jag känner och som varit särbo i över 10 år fick frågan på varför de aldrig flyttar ihop...jo, då svarar han: Ähh, man måste vällära känna varandra först. Det tyckte i alla fall jag var jättekul. De är ju upp till var och en att leva sitt liv efter egna förutsättningar och önskemål. Tänk om vi skulle lägga oss i deras barnuppfostran...huuuuvaaa. DÅ skulle det bli liv för det ska vi ju absolut inte lägga oss i för vi vet minsann inte hur det är att ha barn sominga egna har...Så summa summarum...stå på dig!! Sommin kära mamma alltid sagt; Ja du gumman, bry dig inte. Men OM du eb dag skulle vilja ha barn, ja då VET jag att det verkligen är ett efterlängtat barn...så sant. Tills dess eller aldrig...njut av livet, det går som bekant inte i repris. Ha kul, res och njut av din man. DET gör jag!
KRAM :)

Stå på dig du. Du ska inte ha barn om du inte vill. Det är helt i sin ordning.
Ett barn ska vara önskat och få må bra i livet.
Man behöver inte heller få barn för att utvecklas till kvinna osv...Det är bara dumheter. Fyll livet med andra saker med gott samvete, karriär eller vad som kan intressera.

Om jag själv har barn eller inte är inte intressant att skriva här. Alltför många har gjort det och det är inte det frågeställningen handlar om.

Lycka till i livet.

Halloj! Självklart har alla rätt att välja om de ska ha barn eller inte! Självklart är barn inget "måste", vill man inte så vill man inte. Jag vill bara berätta om hur det varit för mig, inga pekpinnar eller rynkningar på näsan eller "vänta bara och se..". Men när jag var 29 år så berättade jag för mina föräldrar att jag aldrig skulle skaffa barn, en stor sak att tala om för dem och noga genomtänkt då jag inte har några syskon = inga barnbarn alls för dem.. Hade aldrig velat ha barn, tyckte inte om barn överhuvudtaget, förstod inte poängen med det, det fanns inte en endast liten cell i min kropp som ens viskade "baby" hur jag ens försökte framkalla någon sorts "barnkänsla" etc. Men vid 32års ålder vaknade jag en morgon och kunde inte sluta att tänka på barn. Jag ville..bara..ha..barn..NUU.. Är nu 35år och hemma med vårt 2:a barn och ångrar det faktiskt inte en sekund.. Det var faktiskt så att den första babyn jag överhuvudtaget höll i längre än ca 1 minut(sedan langade jag, som jag då tyckte och kände, "drägglet" vidare) var min dotter den dagen hon föddes..När jag träffar kompisar som jag inte sett på ett par år så skrattar de så att de kiknar när de får veta att jag, av alla människor ynglat av mig.. Så mitt råd är att gör ingen definitivt än. Vem vet, kanske du vaknar upp en dag som mig, eller så gör du inte det. Hur som helst så har du fortfarande valmöjligheten kvar! Och hur du väljer ska INGEN lägga sig i!!! Lycka till med ditt liv!!

Hej Sikkan!

Jag är 32 år och har två barn. Den "stora" är 1 år och 9 månader och lillen är 6 månader!
Jag tycker att du har konstiga "vänner" som inte respekterar ditt beslut. ALLA vill faktiskt inte ha barn och det är bara så dumt att lägga sig i...
Alla vill inte ha barn, så är det bara. Jag har iofs två stycken men är inte "barnkär" i den bemärkelsen att jag älskar alla bebisar. Ärligt talat så bryr jag mig inte så mycket om andra barn än mina egna som jag älskar över allt annat!
Jag vill oxå sterilisera mig då jag har bestämt mig för att jag vill inte ha fler barn. Men som du så finns det motstånd inom vården. Är du riktigt säker? Du kanske vill ha fler barn om några år...NEJ, jag vill inte ha fler barn. När man är vuxen är man fullt kapabel att fatta sina egna beslut.

Jag är jätteglad för din skull att du har träffat den rätta mannen för dig som tycker likadant :)

Kram

Hej Sikkan

Jag har som du aldrig längtat efter barn. Jag är en frihetsälskande person som inte alls är någon mamma typ som gillar att sitta i sandlåda och prata blöjor och amning. Jag blev trots det gravid, när jag var 35 då jag kände att nu, nu visste jag att jag inte ville ha barn för nu hade jag mitt på det torra och jag var lite väl gammal för att skaffa barn. Jag födde trots detta mitt barn och det tog ca 6 månader för mig att acceptera att jag var mamma. Jag hade jättesvårt att ställa om mig till att vara till hands 24 timmar om dygnet för en liten varelse som alltid behövde ha min närhet.
Jag ångrar självklart inte idag att jag födde mitt barn, jag älskar honom över allt på denna jord. Men jag känner samtidigt att jag mycket väl hade kunnat klara mig om jag valt den andra vägen.
Jag vet att det här kan provocera många, men jag tror det är så mycket tabu kring det här ämnet för när man är kvinna är det precis som om man måste längta efter barn, annars är man ingen riktig kvinna.
Så jag tycker att du ska känna efter själv och inte alls bry dig om vad andra tycker. Gå din väg och ge tusan i deras värderingar. Dom pratar utifrån sina känslor och det är deras. Du måste gå efter dina egna.

förrän jag var över 30 år. Fick mitt första vid 33 år och hon var absolut inte planerad. Men vilken otrolig kick det var! Hon var så välkommen! Hade jag vetat det skulle jag försökt få barn tidigare, kan jag tänka i efterhand. Men saken är väl den att jag inte alls var redo för barn innan, därför längtade jag inte heller. Jag har inte ens tyckt om barn sådär i allmänhet - man älskar sina egna och tycker oftast om deras kompisar. Men innan tyckte jag mest att barn var lite jobbiga...
Vad jag vill säga är - ni som funderar på att sterilisera er och är under 30 år; vänta i några år. Du kan vara tvärsäker nu och i 10 år framåt - men sen KAN det hända att du ångrar dig. Om du inte ändrat dig inom 10 år,sterilisera dig då istället.

Hej!

Jag är en tjej på 36 år som inte heller vill ha barn. Jag förstår egentligen inte varför man skall behöva försvara sig eftersom ingen brukar fråga dem som har barn om deras motiv och varför de valt att skaffa barn.

Tidigare var jag en ivrig läsare av Amelia men nu tycker jag att tidningen fokuserar alltför mycket på barn, speciellt bebisar, och numera bläddrar jag bara i tidningen på biblioteket. Ändå finns det nu mer singlar än nånsin tidigare och därför är jag lite förvånad över Amelias grepp om sin målgrupp.

Hej alla som kommenterat mitt inlägg.

Nu är jag snart 29 år och känner likadant som tidigare.

Jag har några ytterligare tankar om det här med barn och barnlängtan.
De allra flesta jag känner har sagt "ja, men jag kände precis som du förut, att barn inte passar i mitt liv nu". Jag vill då påpeka att de allra flesta som säger "du kommer garanterat ångra dig senare" är sådana som själva ändå tänkt att barn var en del av deras framtid, bara inte just NU. Så har det aldrig varit för mig. Jag har aldrig känt en längtan efter att bli mamma. Däremot kan jag säga att jag kan känna ett rent kroppsligt "sug" när jag håller i ett spädbarn. Men det suget har inget som helst med mig och mitt liv att göra. Jag erkänner att det är en ren biologisk instinkt att försöka sig, jag känner den fysiska dragningen själv, men JAG vill inte. Jag tror faktiskt inte att vi enbart fungerar på grund av biologiska drifter. Och jag tänker inte ge efter för en sådan drift eftersom "det som är jag" inte är med på det. Precis på samma sätt kan jag avstå sex fastän jag känner driften. Jag har förmågan att resonera mig fram till att sex med vissa individer skulle få mig att må psykiskt dåligt. På samma sätt kan jag resonera fram att barn inte skulle gynna min personliga utveckling.

Någon härovan skrev att hon hade ändrat sig. Hon hade inte tyckt om barn alls från början. JAG tycker om barn. Jag älskar mina vänners barn och mina guddöttrar. Det är jätteskojigt att leka med dem och att prata med dem. Men jag känner inte att jag behöver ha några egna. Det känns som om de korta stunderna jag umgås med dem mer än väl fyller "barnkvoten" för mig. Lika kul som det är att träffa dem, lika skönt är det att komma därifrån.

Nu är det många som skrivit att det är dumt att sterilisera sig så tidigt. Nå, det finns flera anledningar till att det alternativet fortfarande är det bästa för mig. Jag bär på ärftliga anlag för flera ganska tråkiga sjukdomar och att sätta ett liv till världen och riskera att föra vidare anlagen skulle vara en otänkbarhet även om jag ville ha barn.

Mitt resonemang är följande:
Naturligtvis kan jag inte veta om den personen jag är idag fattar rätt beslut för den personen jag är om tio eller tjugo år. (Men det vet inte heller de som skaffar barn)
Det finns en helvetes massa riktigt dåliga föräldrar därute. Jag tänker inte riskera att bli en av dem som förstör nästa generation.
Om jag av någon anledning skulle ångra mig och vilja ha barn i framtiden finns möjligheten att adoptera. Processen man går igenom för att bli adoptivförälder skulle garantera att jag VERKLIGEN ville ha barn.

Vad jag frågade mig i första inlägget är ju fortfarande aktuellt. Varför rackar man ner på kvinnor som inte vill ha barn? Vad ger en kvinna som har barn rätten att säga: "jaja, så säger du nu, vänta bara några år så sitter du där med". Varför får inte mitt liv och mina livsval duga?

Och till dem som säger "men tänk om du ångrar dig när du blir gammal?"... Man gör många val i livet och en del kommer man säkert att ångra. Men det är mina val, mitt liv. Jag har andra planer för min ålderdom än att ha en massa barnbarn rännande runt fötterna... ;)

Tack för alla fina svar! :)

...som känner precis som dej. Och, de är ändå i 35-års åldern! Men du borde vänta med att sterilisera dej, för dina känslor kan faktiskt ändras, även om du inte tror det nu. Och, då kan det vara svårt att få det ogjort. Jag är övertygad om att alla som väljer att inte skaffa barn kommer att ångra det valet förr eller senare, och då är det försent. Tänk att dö utan att ha upplevt den största kärleken som finns och känslan av att vara mamma. Och, man ångrar bara det man inte gjort...

Du har en ganska inskränkt syn på hur det mänskliga psyket ser ut tycker jag. Jag tror på människans fria vilja.

Du kan inte ha läst mitt inlägg precis härovan där jag skrev att det finns flera skäl till att sterilisering är det bästa alternativet för mig. Vad har jag för rätt att sätta en människa till världen som kanske inte kommer att överleva, trots att jag vet om det? Och vad har jag alls för rätt att sätta ett helt oönskat liv till världen?

Och du har helt och hållet fel i att alla kommer att ångra sig som inte skaffar barn. Jag har träffat väldigt många kvinnor som inte kan undanhålla att de ångrar att de faktiskt skaffade barn. Är inte det den största försyndelsen en människa kan göra? Att sätta ett liv till världen och ångra det?

Jag har gjort saker jag ångrat i mina dagar. Det här är min övertygelse, jag kommer inte att ångra mig. Och skulle jag göra det kan jag lova att jag skulle älska mina adoptivbarn lika mycket som om de vore biologiska.

Jag kan bara hålla med dig Sikkan, GUD vad folk är inskränkta här också...
Man kan väl för h-e inte ångar något man aldrig ville...
Jga har ett bra ex...min syster som sa: "Jag fick inet barn förrän jag var över 30, at det lugnt, du ändrar dig säkert". Jamen den stora skillnaden är att hon alltod VELAT HA barn och jag inte...
Jga tycker i alla fall att barn ska vara efterlängtade. Jga är dessutom övertygad om att den imkompetente kvinnan skrev förra inlägget bara skriver det hon skriver för att såra ocg trycka in oss i sitt fack. Hon har nog ett rätt fattigt liv som måste fösa in oss i den stora massan. Vi gör alla våra val, jag vet att jag aldrig kommer att ångra mitt beslut, lika lite som något annat i livet kan man bara ångra det man VILLE göra och aldrig gjorde...
STOR KRAM från en medsyster!!

Du vet ju verkligen inte vad du pratar om! Jag kan med största säkerhet säga att du inte skulle ångra dina egna barn. De skulle vara det mest fantastiska som någonsin hänt dej. TRO MEJ!!! Man ångrar aldrig sina barn, man ångrar bara de man inte fått...
Jag kan inte annat än att tycka synd om dej. Men vi gör alla våra egna val här i livet. Och, självklart kan man älska sina adoptivbarn lika mycket som sina biologiska. .
Och, vad menar du med att ditt barn kanske inte skulle överleva? Skulle ta ta livet av ditt eget barn? Har du såna tendenser så tycker jag verkligen inte att du ska skaffa barn, utan söka hjälp istället!
Jag lovar också att barn behöver inte vara oönskade bara för att de inte är planerade. Jag vet vad jag talar om, för jag har varit där. En olycka kan vändas till den mest fantastiska lyckan!

Tycker du att bögar borde omvändas också?? Gapskratt. Jga förstår fullständigt att du måste vara en fantastisk mamma och helt överlycklig över din situation. MEN tvinga inte på andra det sominte vill....Vaddå ångra sig? Hur kan man ångra något man aldrig ville. Jag vet nämligen också vad jag talar om...jag är snart 40 och lever ett underbart liv med en härlig man som känner precis som jag. Vi har bott utomlands, haft himal kul (vilket du antagligen tycker är en omogen komm) och vi har ingen som helst lust att ändra på det. Så lär dig en gång för alla att alla människor har rätt till sin egen livsstil. Precis som du har valt din, har jag valt min. Du har nog det rätt tråkigt ibland eftersom du vill fösa in alla andra i din värld...
hahaha. Fan vad jag är glad att jag inte har en endaste vän som du, ja då hade de nog inte varit det...usch, vad jobbigt. Tänk om man inte KUNDE FÅ barn...ja hur had edet då låtit från dig??? Antagligen inte lika fördömande...Detta var sista gången jag skrev i detta forum så bry dig inte om att skriva igen...nu ska jag bara ägna mig åt att läsa sånt som jag mår bra av och inte sånt skitsnack som man bara blir deppig av...

Förlåt, men jag har inte läst det inlägget där du skrev om att du bär på genetiska anlag. Isåfall hade jag naturligtvis inte uttalat mej så som jag gjorde. Då är det ju en helt annan sak. Visst kan jag förstå varför du väljer att avstå från barn då. Men att adoptera är ju också ett alternativ, om du skulle känna för det senare. Du kan ju inte veta nu hur du känner om 5-10 år.
Och, jag är verkligen inte någon som enbart lever för att föröka mej. Verkligen inte! Finns det nån som gör det??? Jävligt sorgligt liv isåfall!

DU vet inte vad DU pratar om. Det ska du ha helt klart för dig. I ett tidigare inlägg skrev jag att jag bär på ärftliga anlag för flera sjukdomar. DET i sig är en anledning att välja bort biologiska barn. Och naturligtvis menar jag inte att jag skulle skada ett barn. Men att sterilisera mig är ett sätt att undvika en nödvändig abort om jag skulle "råka" bli med barn. För mig skulle det enda alternativet idag, om preventivmedlen svek, vara en abort. Och det är något jag inte vill utsätta mig för. Jag vill inte föda ett oönskat barn bara för att jag tycker att abort är moraliskt fel. Alltför många oönskade barn kommer till på det sättet.

Och du skriver att man aldrig ångrar barn. Du kan inte ha mer fel. Jag har träffat människor som djupt ångrar att de skaffade barn. Du anar inte så jäkla dåligt man mår av att se sådana personer... Jag tänker inte bli en sådan.

Mitt liv är lyckligt och innehållsrikt utan barn. Jag tror faktiskt inte att vi bara är djur vars enda instinkt är att föröka sig. Men du Lindali, visar att det finns sådana också...

Om man ångrar sitt eget barn måste man verkligen vara antingen psykiskt instabil eller en människa som saknar empati. Sorgligt.
Hur som helst, så måste det vara ytterst ovanligt. Tur att man inte har såna föräldrar. Man kan ju aldrig veta innan man får barn hur man kommer att reagera över det, men jag är säker på att i stort sett alla ser det som något oerhört positivt förr eller senare.

HEJSAN

Jag känner igen mig i dig.
kanske vi kan bli vänner
skriv till mig
email asa.oberg@brfnorrgarden.se
väntar på att höra från dig
kram

Detta har du säkert hört förut men jag respekterar att inte alla vill skaffa barn men förstår inte varför du vill sterilisera dig. Det är ju ett beslut för hela livet och du är ju så ung.
Jag var också less på allt tjat innan jag fick barn för det är väl upp till var och en. Tycker bara det är synd om du kommer att ångra dig. Man vet ju aldrig.


Du Lindali, du kanske inte ska vara så snabb
att döma andra, jag är personligt bekant med en
kvinna som är 45 år gammal, med två vuxna barn.
Hon säger att om hon skulle leva om sitt liv så skulle hon välja bort barn. Hon säger att hon inte
önskar bort sina barn, men att hon nog hade slagit
in på en annan väg i så fall. Hon är inte det minsta knäpp eller mentalt instabil. Hitills så har vi inte fått något vettigt svar från alla pro-barnmänniskor om varför de ska döma oss som inte
har eller vill ha barn. Min erfarenhet är att de innerst inne är avundsjuka på att man dels inte är uppbunden o kan göra vad man vill, dels att man vågar stå för sin åsikt o värdering. Men i det här samhället så ska man dels vilja ha barn o dels vara beredd på att bli hånad och bespottad av självgoda människor som tror att de vet vad alla andra känner o upplever. Jag har en hund, ska inte alla ni som har barn skaffa en hund? Jag vet att ni kommer att ångra er om ni inte gör det....
Även om ni inte gillar hundar så vet jag att ni inte ännu har förstått att ni gör det.
Och ja, man KAN, ve o fasa, göra jämförelsen barn=hund! I detta land så är det tabu att göra en sån jämförelse så jag vet att ni kommer bli skogstokiga när ni läser detta :)

Stå på er alla som vågar gå er egen väg!

Visst kan man jämföra barn/hund. Alla människor behöver någon att älska och någon som älskar en. Vågar/orkar/vill man inte skaffa barn så är väl en hund ett alternativ. MEN alla ni som hävdar er rätt att inte skaffa barn fördöm inte oss som valt barn. Det är trots allt en djupt rotad mänsklig drift att vi ska fortplanta oss. Annars skulle människosläktet dö ut. Det är heller inte för enbart nöjes skull vi är försedda med en stark sexualdrift...

Hur som helst, det finns människor som är homosexuella, asexuella, saknar drift att fortplanta sig osv osv. Det är inte ett val man gjort utan det är bara sån man är. Sen finns det människor som gör ett aktivt val och "sätter sig över" den genetiska driften att fortplanta sig (p.gr.a. en massa orsaker, t.ex.: vill inte sätta barn till en usel värld, rädd för förlossningen, trivs med livet som barnlös osv). Så alla ni som väljer att inte skaffa barn, respektera mig som klampar vidare i mina förfäders spår och följer mina medfödda (djuriska?) drifter och har skaffat barn, så ska jag respektera er barnlöshet, oavsett orsaken till den.

Jag arbetar med barn och möter dem dagligen, har en flera år lång högskoleutbildning med fokus på barn och är väldigt intresserad av barns lärande och utveckling. Ändå känner jag tvivel kring tanken på egna barn - är inte DET konstigt (i andras ögon)? Ibland längtar jag, särskilt när jag möter stabila familjer som hålls samman av stark värdegemenskap, men minst lika ofta känner jag... att det inte är något för mig och min man. Vi är båda ganska mycket ensamvargar med stort behov av tid för oss sjäva och med varandra. Ibland är jag rädd att ett barn skulle komma emellan vår gemenskap. Jag har också ett ganska labilt psyke och känner mig i vissa avseenden själv som ett barn. Jag är inte ens trettio år ännu och har många år på mig att fundera och vrida på detta, men kan ändå känna mig ensam med mina tankar. För mig handlar det ju inte alls om att jag inte tycker om barn eller lever ett bekymmerslöst ungdomsliv och på något sätt gör det att mina funderingar är mycket svårare att dela med andra hyfsat jämnåriga.

Jag håller i vilket fall helt med dig som skrev ursprungsinlägget att man har den moraliska rättigheten att välja bort barn utan att behöva dömas för det. Du verkar väldigt mogen i ditt beslut.

Då hade man inte blivit till. men det man inte vet lider man ju inte heller av :)

Åh, ni anar inte hur skönt det känns att det finns fler som känner som jag! Jag kan känna mig så vansinnigt ensam i detta ibland. Jag är 36 & har aldrig känt någon längtan efer barn. Många undrar vad man har emot barn när man säger att man inte vill ha några egna. Men för mig är det inte så att jag har nå't särskilt emot dem, jag har bara aldrig känt den där längtan som alla pratar så mycket om. Och eftersom jag inte längtar så har jag heller inga planer på att skaffa några, hur mycket folk i min omgivning än påstår att jag kommer ångra mig. För om jag följer mitt hjärta så tror jag inte att jag ångrar mig... Man kan ju inte skaffa barn för att andra tycker att man borde, eller hur?

Tack alla som delat med sig av sina känslor kring det här, det lättar min börda oerhört!

Det underlättar för oss med att du skriver också...jag vet exakt känslan av att inte vara riktigt accepterad för sin livsstil. Man skulle kunna tro att vi kommit längre i dagens samhälle men tyvärr. Kul att du också är 30 +, själv är jag då 38, fyller 39 i år. Jag tror att vi är många men många av oss vågar inte "komma ut med detta" för det är precis så det känns. Man blir ifrågasatt. Jag tycker dock att det är betydligt lättare nu då jag är äldre och folk börjar släppa taget om barnnojjan. Dessutom är ju många skilda och ahr inga lätta liv precis, då är det svårt att komma med en massa förmaningar till mig...
Jag har 4 syskonbarn och 3 gudbarn men inga egna barn. Det räcker mer än väl för mig och jag trivs bra som extra nanny ibalnd istället. min kille känner likadant så vi bara njuter av livet och slipper tänka så mycket, urskönt!
Ha det toppen!

Jag är 28 år och min man är 30. Vi bor på en släktgård på landet. Jag kan inte hjälpa detta men det barnfria livet tycker jag verkar väldigt tilltalande. Vi vill jobba med intressanta saker och resa mycket och men gillar också att umgås bara på tu man hand. Förut trodde jag nästan det var något fel på mig som inte ville ha barn. Det är inte så att jag direkt ogillar barn, jag gillar ju människor i allmänhet och barn är ju människor. Däremot kan jag inte säga att jag tycker om barn bara för att dom är barn, lika lite som jag tycker om medelålders människor för att de är just medelålders. Det handlar ju om individer. Däremot tycker jag det är väldigt givande och viktigt att arbeta för barns rättigheter i samhället. Skulle gärna vilja lära känna/ha kontakt med andra par som inte heller har barn eller känner att det är någonting som man vill skaffa.

Vilken trevlig och intressant diskussion! Jag läser i tråden en del människor som påstår att man aldrig kan ångra att man skaffar barn, det enda man kan ångra är att man avstod från att få barn... Som erfaren kurator och socionom vill jag tillägga "jo, man kan ångra att man skaffade barn". Jag träffar ibland människor som utan att riktigt reflektera köpt bilden av man, barn, villa osv. Jag säger inte att denna livsform är fel på något vis. Men känner man i magen att det inte känns riktigt rätt med barn, så lyssna på den känslan! Att avstå från barn är ett minst lika lyckat och medvetet val som att bestämma sig för att skaffa barn.

Jag har inte heller velat ha barn tills jag träffade min sambo år 2004. Men jag är inte redo ännu, även fast jag är 30år och alla tjatar på oss. Problemet är att varje gång jag träffar en vän med sin son/dotter känner jag att jag inte vill ha barn. Det är jobbigt men jag vet att det är en mognadssak och jag känner mig inte klar med mig själv ännu och vill inte prioritera ett barn då. Det jobbigaste är att alla tjatar i vår närhet så att jag blir galen! Jag tycker att jag inte är gammal när jag är 30år men det verkar alla andra tycka. Människor ska alltid lägga sig i och jag förstår att du möter motstånd från vården men försök att styra dit du/ni vill! Lycka till, Kram Jenny

TACK för ditt inlägg! Jag var inte personen som startade diskussionen men som väl har bidragit med en del tankar. DU förstår vad vi menar...så himla skönt! Det är ju inte det att man inte tycker om barn, man har ju själv varit barn och har ju barn omkring sig. Det har med livsstilen att göra för mig...jag har alltid varit på språng, rest och bott på olika platser. Mitt liv hade inte varit komplett utan dessa erfarenheter precis på samma sätt som en som vill bli mor känner det. Man har olika intressen i livet coh det är upp till var och en hur man väljer att leva sitt liv. Jag skulle kunna babbla på i evighet om detta men ville mest säga att det var ett trevligt inlägg från dig! Du är nog mycket bra i ditt arbete som ser till individen snarare än till samhället i stort, det måste verkligen bidra till något gott att du är sådan av naturen!
Ha en härlig helg, det tänker jag ha...framför brasan med min själs älskade som är den mest fantastiska man jag träffat (den som väntar på ngt gott väntar ALLTID för länge, haha...träffades vid 37)
Kram

Sikkan - jag tycker att du ska göra som du vill. Säger magkänslan sterilisering så ska du skita i vad andra tycker, det är ju trots allt ditt liv.
Jag är själv 34 år och har aldrig längtat efter barn. Jag är inte ett dugg avundsjuk på mina vänner som får barn även om jag gläds med dem för jag vet att de längtat efter sina barn. Men det livet lockar inte mig. Vill man ha ovillkorlig kärlek kan man skaffa djur istället. Och barn kan man alltid umgås med ändå om man gillar det. Man kan ju sitta barnvakt åt vännernas barn.

Ni som inte accepterar våra val - vad är det ni är rädda för? Att vi ska ångra oss? Men det är väl iså fall vårt eget ansvar - inte erat. Jag är vuxen nog att själv ta ansvar för mina handlingar och att kunna ta konsekvenserna OM jag nu skulle ångra mig en dag. Även om man valt att skaffa barn så finns det ändå en risk senare i livet att man ångrar nåt annat val man gjorde eller inte gjorde. Det kan man aldrig komma ifrån.

Jag tycker nog det svåraste är att hitta mannen man vill leva med som inte heller vill ha barn. Tänk om man träffar den rätte och måste låta honom gå för att han så gärna vill bli pappa? Men det är en annan diskussion i en annan tråd.

Jag är iaf glad att se att jag inte är så ensam som jag trodde. Vi kanske borde starta ett eget forum där vi kan diskutera vidare?

Bara ett tips...på facebook finns det en grupp som heter DINKs United (Double income no kids). Där kan man diskutera detta ämne utan inblandning av oförstående...kram på er alla "riktiga kvinnor även utan barn"...

Vad är det stora problemet? Varför denna långa diskussion?

Den som vill ha barn kan ju skaffa barn och den som inte vill ha barn skaffar inte barn.

Enkelt och okomplicerat!

Hej igen!!
Jag ska som sagt skriva en artikel om två,tre kvinnor som inte vill skaffa barn.

Någon som vill vara med och utveckla detta?

Hör av er!
073- 600 14 02

Hej!
Jag gör ett reportage om kvinnor som inte vill ha barn. Vill du vara med? Hör av dig!!!

Hallå!
Jag ska skriva en artikel om kvinnor som inte vill ha barn. Kan du tänka dig att vara med? Vore jättekul!

Det had eså klart varit bra och kul att få prata om sitt val. MEN tyvärr är det fortfarande så "infekterat" att man måste vara anonym om man inte vill ha en massa knäppgökar som skäller på en/hotar en för ens beslut. Om du vill ha input i ditt arbete ställer jag (och även väninnor) gärna upp anonymt. Efterlys "barnfri".

Hej alla, jag känner att jag håller på att expoldera av alla tankar " är jag knäpp, onormal osv" som inte vill ha barn. Så det är oerhört skönt att få läsa att det finns så många som jag! Jag är 34 år och har aldrig, inte en sekund, velat ha barn. Trots att jag har sambo sedan 3 år.
Och jag blir gaaaalen av svärmors små odiskreta hintar. Jag gillar inte ens barn överhududtaget (oj så "får" man inte säga!) Jag har syskonbarn och ett gudbarn och det räcker gott och väl.
Och nu börjar alla mina kompisar skaffa barn och gifta sig. Jag vill fortfarande gå ut och ta en drink, gå på konserter, dricka öl och ha kul, men har inte en enda kompis kvar att göra det med :(
För den skull anser jag inte att jag är omogen, jag vill bara ha lite kul någon gång ibland. Men upplever att de som gift sig/skaffat barn blivit så annorlunda. Och jag förstår att de prioriterar annat, det gör jag! Men jag börjar känna mig ensam, tyckte att jag hade många vänner, men nu känns vi så distanserade.
Så om någon här har tips på andra forum där man kan "prata" med likasinnade...? Skulle gärna vilja ha kontakt med fler i min ålder och situation för att skriva av sig med varann och kanske tom någon gång ses över en öl. Jag bor i Stockholm.
Mvh
/M

Hej, jag rä med på facebook, är du det? Där rä en grupp som heter DINK United (doubl income no kids...)
Vill ju inte gärna lämna ut mailadress här men du hittar nog mig där om du går med i denna grupp. Inte många svenskar än så länge.
Kram på dig!

Hittar tyvärr inte ovan nämda grupp på facebook. Någon som kan tipsa om något liknande?

Hittar du inte gruppen?
DINKs United
Type: Just for Fun - Totally Random
Description: What does DINK stand for? Double Income No Kids. If you are married or living with your SO, bring in two incomes, and have no kids (whether it be by circumstance or choice) then join this group!

Vi ses i rymden...
ha det toppen!

Det känns otroligt skönt att läsa om alla som är som jag :-) 38 år och ingen längtan efter barn - tvärtom! Och alla dessa hopplösa kommentarer om att man kommer ångra sig, snart ändrar sig osv - så tröttsamt!

Däremot känner jag mig rätt ensam i ett avseende - jag har inte någon partner att dela detta med. Jag var till för ca 1,5 år sen i ett långt förhållande, sambo och allt, sedan 6 år. Jag har hela tiden varit tydlig med att inte vilja ha barn, men jag gissar att han ändå hoppades. Så till slut fick vi gå skilda vägar. Och jag kan berätta att försöka hitta en kille som inte vill ha barn inte är det lättaste! Plötsligt känns det väldigt ensamt faktiskt! Nu råkar jag trivas väldigt bra med att vara själv, förmodligen en av orsakerna till att jag inte vill ha barn, men att leva livet utan någon speciell i livet känns ändå trist. Och som någon här ovan skrev - vännerna skaffar barn och plötsligt är man inte på samma plan längre. Det är ju jätteskönt att kunna resa, sova, gå på restaurang osv utan barn - men helt själv är det inte fullt så kul... Jag har ändå ett himla aktivt liv med hästar, katter och resor.

Så jag efterlyser gruppen SINK istället - Single Income No Kids! Några likasinnande?

Men alltså, Dinks är ju inte enbart för par.
Alla människor är ju inte par hela tiden.
Men kanske finns det Sinks också, vad vet jag.

Enligt beskrivningen är den det - bara för par alltså. Hittade en SINK också - med det rafflande antalet 9 medlemmar :-) Nu har dom 10 :-)

Att skaffa barn är ett val man gör och inget måste. Om du inte vill ha barn så skaffa inga. Du säger att kvinnor har sagt negativa saker om andra som väljer att inte skaffa barn; Dra inte slutsatsen om att alla tänker så. Jag umgås med många kvinnor och alla tycker att beslutet att inte skaffa barn och istället ägna livet åt något annat är helt förståligt.

Det verkar som om du redan har bestämt dig för att inte skaffa barn. Eller? Lyssna till ditt hjärta. Om du skaffar barn ska det grunda i att du vill ha barn och inte att du känner att det är ett måste.

Angående om du ska sterilisera dig är det viktigt att du tänker på att det är stort beslut. Även om du känner idag att du inte vill ha barn och den tanken ha ändrats om ett par år.

Facebook i all ära, men jag är nyfiken på om det finns något annat samtalsforum för oss frivilligt barnfria?

Jag är själv 37 år, lyckligt gift och lyckligt barnlös. Det vore kul att få möjlighet att prata med andra barnfria par utan att behöva känna sig som ett UFO...

Vad jag vet så finns det inga forum för oss i Sverige. I USA finns det bland annat "Childfree"- nätklubbar m fl.
Facebook är väl seriöst? Det tycker jag i alla fall. Jag bryr mig inte så mycket om vad om är seriöst eller inte, där samlas ju likasinnade.
Annars vet jag inget i Sverige.

Jag inser att jag nog uttryckte mig lite slarvigt. Jag är själv en ivrig Facebookanvändare, och nog tycker jag att sajten är seriös.

Det jag skulle drömma om att hitta vore ett forum där man:
* inte behöver vara registrerad på Facebook för att delta
* bara samlade ihop frivilligt barnlösa för att diskutera de bra och dåliga saker som följer med barnfriheten, utan att behöva väga varje ord på guldvåg för att man vet att människor med barn följer med i samtalen

Jag får väl starta nåt själv så småningom :-)

Hör av dig när du startat/hittat ett passande forum ;-)

Helt enig i att det hade varit fint med ett forum för lyckligt barnlösa. Jag är 42 år, utan barn, och upplever att jag har enormt hög livskvalitet. Men det provocerar mig att många lägger huvudet på sned och tycker synd om mig, trots att de totalt saknar inblick i mina känslor och tankar kring min situation.
Barnlösa människor skall, enligt normen, uppleva tomhet och saknad.
Jag gör inte det.
Jag känner stor tacksamhet för att jag är så lyckligt lottad att leva i ett samhälle där jag haft förmånen att KUNNA välja bort barn.
För det är väl ingen skyldighet att vara barnkär, och tycka att barn är meningen med livet?
Eller?

Välkommen att joina oss..."vi" finns på facebook. Dinks United
Även om du inte levr i en relation kan man ju vara med där. Ha det bra!

Stor kram till STOLT UFO. Heja, heja, heja!

Intressanta inlägg från många måste jag säga, kul att höra att det finns likasinnade därute. Jag är själv 27, snart 28 och har aldrig känt längan efter barn mer än den här smått påtvingade känslan man kan drabbas av att "jo jag borde nog vilja eftersom det är en naturlig del av livet och nog kommer jag känna mig ensam om 40 år om jag valt bort barn.." Är också hjärtligt trött på dessa förbannade "bara gör det"-råden man får av folk som skaffat barn och tycker att man ska göra likadant eftersom det är så himla fantastiskt.
Jag har tänkt lite på det här med varför man egentligen vill ha barn, och för egen del så är min mikroskopiska längtan sedan länge färgad av mina egna föräldrars anledning till att skaffa mig och mina syskon (min mamma förlorade sina föräldrar tidigt och ville att livet skulle gå vidare och detta blev ju en drift för henne) En annan anledning är att världen ser ut som den gör. Idag måste vi inte skaffa barn, människan kommer överleva ändå och den driften behöver inte styra oss längre. Som det ser ut idag så kanske det inte längre är barn som är den ultimata lyckan och det som gör att livet landar på riktigt, jag tror kanske att det är dags att vi vänjer oss vid en lite annorlunda och ny bild av vad som gör ett liv lyckligt. Bara för att man väljer bort barn så betyder inte det att man lever i nån sorts Sex and the City-värld där man inte tål att se barn eller dreggel eller så, men för min egen utvecklings skull så måste det inte till barn för att det ska bli fulländat.

Intressanta inlägg. Jag är 44 och nu har frågorna om barn äntligen slutat hagla, men ända upp i 38-års åldern kom folk med käcka tillrop om att det ännu inte är för sent, frågade varför jag inte har barn osv. För mig är barn helt främmande, och jag har egentligen inte träffat några småbarn sedan jag själv var barn. När någon nybliven mamma tagit med sin bebis till arbetsplatsen så flockas alla tjejer runt vagnen, jag förstår det inte men inser att för andra är detta viktigt och intressant. När någon har med sig äldre barn (10-12 års åldern) till jobbet så hör jag att andra kollegor ändrar rösten och pratar till barnen på ett annat sätt, jag förstår inte det heller. Om jag ser barn på tunnelbanan eller i affären t ex känns det helt främmande. Det är klart att man undrar lite grann över hur det skulle ha inneburit att ha barn, när man läser kommentarer som "barn är det bästa som kan hända en människa". Jaha. Tycker ni läsare verkligen att en peson som är så ointresserad borde 'skaffa barn'? Man måste tänka lite på barnen också. Självfallet har jag aldrig hjälpt någon med läxorna, inte heller följt med på någon utflyktsdag i skolan, läst en godnattsaga etc. Jag har liksom bara den intellektuella insikten om att det förmodlien fattas en hel serie av väl så fantastiska erfarenheter och upplevelser, men ingen konkret längtan efter att försöka göra något för att fylla det där oprecisa tomrummet.

Jag har skrivit ganska många gånger om detta ämne förr men på senare år har jag inte bemödat mig. Jag lever mitt liv men läser ofta om män och kvinnor som tycker precis som jag coh min kille gör. Jag tycker bara att det är så tråkigt att mammor och andra "upplysta" kvinnor tycker sig veta vilka livsstilar som är de enda rätta här i livet. För mig har aldrig familjelivet lockat heller och fram till jag fyllde 40 fick jag höra idel tjat om detta underbara som jag bara måste uppleva. Det gick så långt att jag numera inte ens har kontakt med min syster eftersom hon inte tycker att jag är "normal", vad det nu innebär. Varenda middag hemma hos mamma och övrig släkt har hon kommenterat vår (jag och min killes) livsstil och att det snart är försent. Varje gång åkte jag hem och kände mig så misslyckad för att jag inte levde upp till hennes förväntningar. Men vem är hon att döma mig?? Själv är hon skild och alltså ensamstående mamma med två barn. Hur fan kan hon prata om att "när du träffat den rätte vill man ha barn" när hon själv har barn med en man som hon uppenbarligen hatar mest av allt idag. Detta kunde hon säga inför min kille som jag älskar så oerhört mycket. Vi delar allt och jobbar hårt båda två. Vi tycker själva att vi har ett toppenliv tillsammans och har försökt att inte ta åt oss. Tyvärr försöker alla andra att bita ihop och "nu pratar vi om något annat"-mentalitet så något större stöd från övriga släkten har vi inte även om de fullt accepterar vår livsstil. Jag undrar varför andra människor har ett så stort behov/verkar känna sig hotade av andra som kanske inte lever enligt mallen. Kan någon förklara det för mig? Kan ju alltid hoppas att Fru "den perfekta mamman" Skugge läser så kanske hon kan publicera ännu fler elaka inlägg om oss avarter. ELLEr så kanske hon för en gång skull inser att hon lever i det förgångna och att alla har rätt till sitt eget val i livet UTAN att för den sakens skull bli smutskastade...

Hej alla! Tänk vad skönt att vi bor i ett land där vi kan bestämma själva! Var och en gör som de vill och har man hyfs så varken man frågar eller tjatar om barn, då det är mycket ofint. Endel här ställer frågan; varför vill ni inte ha barn? I mitt fall kan jag svara följande;

Jag vill sova hela natten
Jag vill ha egen tid
Jag anser att det finns tillräckligt med barn i världen, många har det svårt, onödigt att skaffa fler, bättre att ta hand om ett redan existerande.
Jag anser inte mina gener är ovärdeliga
Jag tycker inte om att leka
Jag tycker inte om blöjor och spyor
Jag vill inte spricka och sys och aldrig bli som vanligt
Jag tycker människan utvecklas sent och att minst 18 år med ansvar verkar fruktansvärt.
Tänk om barnet inte blir intellligent?
Jag önskar att alla barn som finns har det bra och är välkomna, många är dessvärre inte det.
Så, gör som ni vill, så här gör jag.

Heder åt er som vågar välja bort barn!! Allt för många skaffar barn för att det "hör till". Men sen lämnar man dom på dagis 40- 50 timmar i veckan. Jag beundrar er för att ni står för era val.Läste för en stund sen skräckhistorier på länken varför ha barn på dagis o fritids....varför har en del människor barn när de ändå inte vill ha dom hemma?

Det är så skönt att veta att jag inte är ensam. Har aldrig heller velat ha barn. Jag är uppväxt med 3 syskon, jag har varit barnvakt åt syskon, kusiner och dagbarn sedan jag var 11 år och en klok kollega sa till mig att jag nog betraktade det med barn som ett jobb..! Jo, så är det nog och det är nästan ett av de tristaste jobb jag haft.Det blev ett måste och jag gillar inte måsten! Gillar inte heller att leka, hatar grupplekar/sporter. Nä, tyvärr så är det nog så att jag tycker barn är ganska trista...

Dom är avundsjuka på ert liv så enkelt är svaret,de som har barn har offrat sin frihet, och mår bäst av att inte påminnas om det av lyckliga barnlösa par,eller för all del singlar. Helst ska man sitta med tårblanka ögon i sällskap som dessa när frågan om när man ska skaffa barn,eller, om man har barn kommer.Sen ska man viska fram lite tvetydigt att tyvärr det blir nog inte så, eller det blev inte så. Då är alla nöjda, och de med barn och framförallt många barn känner sig inte hotade att dom har valt fel väg i livet.
Stor kram till dig, njut av friheten.

Jag tycker att det är onödigt att du steriliserar dig nu eftersom du är så ung och har så många år på dig att ändra dig och ångra dig i så fall.

Jag har ett tråkigt exempel på en kvinna i min vänkrets som steriliserade sig så fort hon fick: vid 25. Hon hade nämligen bestämt sig för att göra karriär inom UD eller liknande, och INGET fick komma ivägen för karriären! Hennes kille kände likadant.

Det var bara det, att när hon var klar med sina studier i statsvetenskap, nationalekonomi och så vidare så... blev hon inte antagen till aspirantprogrammet på UD. Fast hon försökte flera år i rad, och läste till språkkurser och så vidare. Inte heller kom hon in på trainee-utbildningar på andra förvaltningar.

Under hela den här tråkiga processen, så gjorde hennes killa slut - och träffade en trevlig och okomplicerad tjej, som han skaffade barn med!

Till slut var min väninna tvungen att börja försörja sig på någonting, och då pluggade hon till bibliotekarie. Sedan var det inte så lätt att få arbete inom det området heller. Hon blev tvungen att söka över hela landet. Hon jobbar nu som bibliotekarie på en liten ort på landsbygden där hon inte trivs, och inte känner någon som hon vill umgås privat med. Hon var också tvungen att acceptera en mycket låg lön.

Hon är ensam och barnlös och har sagt till mig att steriliseringen var det dummaste misstag hon någonsin gjort! Hon skulle göra vad som helst för att ha en familj idag, och även om hon hade kunnat få UD-karriären så hade hon valt bort den för att ha ett barn som hör henne till idag.

Sense moralen av det här är väl: tänk dig noga för och vänta några år till!

Ja jag kan bara skriva vad jag känner rent spontant då jag läser vad du skrivit; -Det är Inte Meningen! att alla Ska ha barn!Jag blir bara än mer övertygad om detta faktum då jag läste detta skitsnack!(DU skrivit)Du skall nog definitivt Inte ha barn! Men fördom då inte alla andra som är Lämpade för det !

Mamma till två tonåringar !

Detta är nog ett typiskt Svenskt resonemang!Om Alla resonerade så som ni gör i detta avseende så skulle befolkningen snart dö ut!Kanske är det meningen? Synd då att inte Era Mammor resonerade som Er eller hur?Verkligen Synd!Då hade ni inte kunnat sitta och skriva sådant som ni gör.Ni kan bara inte vara nöjda med och respektera livet?!Visst man gör som man vill men Varför!? fördömmer ni sådant som ni ej har en aning om vad det innebär?Föraktar ni sådana som Har barn eller vad?!Jag har Aldrig föraktat barnlösa i alla fall Trots att jag har barn.(Stackars mig)Glöm inte heller att det finns Massor av människor som väntar Länge på att få adoptera och är MKT ledsna för att dom inte kan få barn.Ja,jag håller med Anna,det är nog Inte meningen att Alla ska ha barn!
Till sist,Sikkan! Jag tycker Inte att du skall skaffa barn om du inte vill!Verkligen Inte! Men DÖM bara Inte dom som Har barn och som Inte föraktar sådana som Inte har!Tror att ditt ganska oskyldiga inlägg i barndebatten väckte "Ont blod" hos en del

Hälsningar från en Stolt och glad Mamma!

Precis som detta föreg inlägg som gör att man som lyckligt barnfri slår bakut. Tror denna morsa verkligen att hon skaffat barn för att samhället skulle övrleva!? Hahaha. I sådana fall hade det varit betydligt lämpligare att resa till Indien eller Kina där det finns gott om barn som bara sätts på trappen till alla barnhem. Nej, såå kärleksfull är hon inte...hon vill ju ha sina egna gener så klart...Snacka då om att skita i samhället, haha. Jag har aldrig önskat mig barn, har aldrig känt behovet av det och idag är jag så glad att det "kommit ut" fler som känner som jag. Och att jag nu har en man som känner likadant. Vi är båda över 40 och har ett mycket bra liv tillsammans. Förr var det mycket tuffare att säga att familjelivet inte lockade oss än det är nu dock, puuh ;) Nu har man i alla accepterat att homosexuella inte går att omvända, när ska ni sluta föröska övertyga oss vanliga heterosexuella om att vi missar något när vi inte alls känner så!?

Jag skulle absolut varit mycket lämplig som mamma, nu har jag passerat gränsen för barnafödande rent åldersmässigt. Men jag har däremot alltid jobbat med barn och tyckt det varit fantastiskt roligt.
Jag står ändock fast vid att det visst finns avundsjuka från de som är bundna vid sin familj och sina barn,gentemot barnlösa, det märks påtagligt om man berättar något roligt man gjort eller har planer som man vill göra, det gör en ledsen eftersom man har engagerat sig i deras barn och gläds med dom, men då har jag förstått att här är det bäst att hålla igen för att inte väcka för mycket ont blod.Nu kanske du inte känner så, och det är väl bra.

Långt ner i denna tråd fanns ett inlägg från Ina som gruvade sig för att tala om för sin partner att hon inte ville ha barn, helt enkelt för att hon hade en tendens till depression och inte ville medicinera under graviditeten och inte trodde hon skulle orka att vara mamma. Jag undrar så hur det gick. Kunde han ta det? Är ni fortfarande ett par? Jag hoppas det. Men jag skulle vilja säga att om du oroar dig för att medicinen kan skada barnet så tror jag att depressionen kan göra det med...Och då är det bättre att medicinera. Depression är inte bara att vara hängig i största allmänhet, det är en livsfarlig sjukdom! Dessutom finns det annan medicin än Citalopram som använts av gravida tidigare, minns inte namnet nu men det kan läkaren säkert säga.
Själv har jag i minst tio års tid försökt övertyga mig själv om att vilja få barn. Ja, det låter inte klokt. Men jag tror att man går miste om mycket om man väljer bort den delen av livet. Som att bo i ett hus utan att använda alla rummen, eller nå't. Men jag vill i alla fall inte! Livet är jobbigt nog ändå (ja, Ina, jag har också en tendens till depression) och jag ser vänner i omgivningen som får kämpa för att orka med livet som förälder. Hur skulle då jag orka som tycker det är jobbigt redan innan? Bara tanken på att köpa vinteroveraller, hämta och lämna på dagis, uppfostra ett eller flera trilskande barn och som belöning få en kladdig puss emellanåt och hålla koll på utflyktslådor och reda ut mobbingsituationer och tonårskriser gör mig totalt matt. Det jobbiga överväger så som jag ser det. Då är jag väldigt glad att jag inte har barn och att jag talade om det för min man innan vi gifte oss, att jag kanske aldrig kommer att vilja ha barn.
So what's the problem? Jo, det är att jag känner skuld. För min man har förvisso valt mig med öppna ögon och säger "hellre du och inga barn än barn med någon annan". Han vill ju ändå ha barn och jag känner sorg över att han inte kommer att få det, det är ju mitt fel. Visst, han har gjort ett eget val och det får han stå för men faktum kvarstår att om jag ändrade mig skulle det nog bli barn (om man nu kan få, det vet man ju inte förrän det är fött). Så nu när hans lillebror nummer två väntar barn sitter jag där och är ledsen för att jag är så motvals. Suck.

Ja, man saknar väl inte det man har eftersom att man inte vet vad man saknar... Jag har två underbara barn som jag aldrig skulle vilja ha ogjorda för någonting i världen! Och, jag är rätt så övertygad av att de som väljer bort barn kommer att ångra sig någon gång i livet. Om inte annat så när de är gamla och sitter där ensamma och alla får besök av sina barn och barnbarn, men själv får man inte besök av någon. Det kan fan inte vara roligt alltså! :( Att sterilisera sig när man bara är i 20-årsåldern är väl verkligen riktigt korkat. Det finns de som inte börjar längta efter barn förrän de börjar närma sig 40! Och, det där med att de som väljer barn väljer bort sin frihet... Vilket skitsnack! Det ena behöver väl inte utesluta det andra. Man kan resa och man kan ha roligt fast man har barn! Och, barnen blir ju dessutom stora någongång och då är man nog väldigt glad över att man har dem. En annan sak: tänk att dö utan att ha fått uppleva känslan av att bli och vara mamma... Tur att jag inte behöver känna den känslan!

Vissa bara verkar ha den där längtan efter barn. Jag är 41 och har aldrig känt någon längtan efter barn. Tycker att detta är upp till var och en att bestämma men ändå har jag hela livet fått höra "men vem ska då komma och hälsa på dig när du är gammal?" osv.

Varför kommenterar folk så? Jag tror inte jag hade blivit någon bra förälder om jag skaffat barn bara för att det är något man ska göra. Varför måste det vara fel att känna på ena eller andra viset? Vissa säger att du kommer ändra dig när du har ditt barn i famnen. Men om jag inte gör det? Är det värt att ta chancen att ge ett barn en uppväxt där det inte känner sig eller är älskat? Är det inte bättre att avstå då?

Och detta om att vi kommer dö ut om inte alla skaffar barn är strunt, vi kommer antagligen ändå ha utplånat planeten med alla föroreningar och annat innan det kommer ske.

Hej!
Det finns en ny svensk hemsida avsedd för oss frivilligt barnfria. Tanken är att vi i det forumet ska få vara fredade från omvärldens kommentarer om att man minsann "kommer att ångra sig" eller att man "snart kommer bli sugen på att skaffa barn". Vi är en liten skara medlemmar just nu men hoppas på att bli fler. www.barnfri.egetforum.se

Men hallå...hur kan du rekommendera denna helt onaturliga grupp!?...

Hahaha, skojade...gick nyss med. Tack för tipset, vi ses på barnfri :)
Kram från medsyster

Jag ör 32 år gammal och sterilserade mig när jag var 27 år. Min man är 40 år och vi vill inte ha barn. Alla vill inte ha barn och det är en rättighet att välja hur man vill. Skulle alla skaffa barn så skulle hela världen gå under för jorden skulle inte kunna försörja alla.

Läste ett inlägg att ni skulle komma att ångra er om ni inte skaffade barn. Speciellt när ni sitter på hemmet. Då kan jag tala om att om man skaffar barn för att få besök på hemmet när man är gammal så kan dom flesta känna sig lurade.
Min mamma har i många år jobbat inom äldrevården och tyvärr så är det få som får besök av sina barn och barnbarn. Så det så!

Vill man ha barn så skaffar man det, vill man inte så ska man inte.
Jag och min man har inte ångrat oss utan vi har våra hundar och varann.

Jag önskar att fler skulle tänka innan de skaffar barn. Tänk på alla dessa barn som är oönskade och far illa och har föräldrar som skaffat dom av en olyckshändelse eller för att man ska ha barn.

Jag menar inte att alla ska låta bli att skaffa barn, men låt det vara upp till var och en och låt bli att TRAKASSERA de som väljer bort det.

Verkar som det börjar pluppa upp sidor om frivillig barnlöshet på svenska nu. Kul!
Barnfri.se är ytterligare en nystartad sida med information om hur det är att vara barnfri. Den har bara varit uppe i två dygn, men jag tror på den.
http://www.barnfri.se

Hej, jag var oönskad. Mina föräldrar vile inte ha barn och detta har jag alltid känt, även om ingen sade det rätt ut.Det var väldigt tråkigt att ha en sådan uppväxt. Tack vare en äldre släkting fungerade det ändå hyfsat, men jag råkade också illa ut och fick ingen hjälp av föräldrarna. Nuförtiden är väl det sociala skyddsnätet bättre. När jag var barn fantiserade jag om att jag var adopterad och att min "riktiga" mamma skulle komma och hämta mig. Jag fantiserade om att hon var så ung när hon fick mig att hon inte kunde ta hand om mig fast hon jättegärna ville. Jag längade så efter att ha en "riktig" mamma som älskade mig. Det var inte roligt att växa upp på det viset. Trots detta är jag själv mamma till två numera stora barn och har enligt vad de säger varit en bra mamma, vilket jag är glad för med tanke på min uppväxt. Skaffa inte barn om ni känner motstånd för det blir barnen som få lida! En annan sak: man måste inte vara perfekt för att vara en bra förälder. Jag har fått uppfattningen att en del väljer bort barn för att de inte tror sig om att klara av föräldraskapet och bara det att man reflekterar över det gör att man blir en "good enough mother".

Jag var förvisso ett från min mors sida oönskat barn, men min motvilja mot att skaffa barn har knappast speciellt mycket med detta faktum att göra. Ofta känner jag att det förväntas av mig som kvinna att jag ska finna umgänget med barn naturligt, vilket inte är fallet. Jag har mycket svårt att relatera till barn, trots ett förflutet som såväl lärare som ridinstruktör, och hyser ingen som helst önskan att skaffa egna barn. Därmed känns det ganska besvärligt att såväl min sambo (världens mest förstående, visserligen) som mina "svärföräldrar" inget hellre önskar, och att omgivningen förväntar sig detta. Min åsikt är inte att det för mig är helt obegripligt att andra vill ha barn, utan snarare är det så att jag inte förstår den känslomässiga aspekten av familjebildandet. Möjligen har detta med min Aspegerdiagnos att göra, men icke desto mindre bör mina åsikter respekteras. Situationen är på det stora hela väldigt tröttande.

Ja självklart ska man inte känna tvång att skaffa barn. Jag var oönskad men blev mor till två ändå och har trivts bra med det, trots att jag alltid fick höra när jag själv var barn hur mycket besvär det var med barn. Trots att jag själv har två barn har jag råkat ut detsamma som en del av er andra. Det är så att min sambo inte är pappa till barnen och vi fick många kommentarer av omgivningen för att vi inte skaffade barn tillsammans, det dög liksom inte med att han i praktiken var pappa till mina barn. Det är honom de räknar som pappa och som har fungerat som en pappa. Hans mamma har mer eller mindre krävt att jag ska göra henne till farmor. Möjligen kan det vara detta (att vi inte har skaffat gemensamma barn) som gör att hon inte accpterar mig. Mina svärföräldrar behandlar dessutom min man och hans syster (som har barn) vädigt orättvist, som att hon skulle vara mer värd för att hon har biologiska barn, min man är ju "bara" styvpappa. Det är ju inte klokt att andra ska lägga sig i ett sådans beslut, det är verkligen upp till var och en att skaffa barn. Var inte mesiga som jag varit om ni har en sån dum svärmor som jag utan säg ifrån direkt att hon inte har med saken att göra.

Kul att du träffat en kille som precis som du väljer att inte skaffa barn. Bry er inte vad andra tycker. Så fort nån blir ihop så kommer tjatet om barn, flytta ihop osv. Och när sedan paret fått ett barn så kommer tjatet om när kommer nästa barn. Din kille skulle annars kunna sterilisera sig för det är ju enklare på en kille. Visst händer det väl att steriliserade ändrar sig senare i livet, men det kanske inte är så vanligt. Själv har jag barn, men de flesta av mina kompisar e barnlösa. Det blir tråkigt att bara umgås med andra föräldrar som bara sitter o pratar om sina nappflaskor mm. När jag var yngre, vid 20 ,ville jag inte alls ha barn. Jag har aldrig varit speciellt barnkär, men älskar mina barn. Jag tycker det är gulligare med djurungar än bebisar. Det är mkt jobb med barn, speciellt småbarn o tonåringar. Jag ångrar inte mina barn-de var planerade, men som sagt det går bra med egna för mig. Tittar aldrig ner i andras barnvagnar. Hoppas era vänner mfl accepterar ert val.

Jag är också 27 år och känner inte heller någon längtan efter barn - just nu. Men vem vet, den kanske kommer längre fram? Jag tycker du bör vänta med att sterilisera dig om jag får ge dig ett råd. Något som känns helt rätt just nu kan kännas hel fel om några år när man är i en annan fas i livet. Det är nog därför du möter motstånd ifrån vårdens sida, dom är rädda för att du en dag ska ångra dig. Varför göra ett sådant ingrepp förresten? Det är väl bara att ni inte skaffar barn helt enkelt?!
Annars håller jag med dig om att det är tråkigt att folk i allmänhet ser ner på de som väljer ett liv utan barn ( i synnerhet kvinnor och de som är mammor) . Livets mening behöver inte vara att skaffa barn. Jag tycker du ska tala om för dina vänner att du blir sårad när dom säger sådana saker. Du säger ju inte nedsättande saker om dem för att de valt att skaffa barn, eller hur? Dom borde respektera dig om dom är riktiga vänner.

Här kommer ett litet inlägg från trådstartaren. En hel del har förändrats i mitt liv sedan jag startade tråden. Jag är nu 30 år och har lämnat förhållandet jag nämnde i mitt första inlägg. Varför, jo, han upptäckte att han visst ville ha barn. Eller rättare sagt, han hade alltid velat ha barn och trodde mig aldrig när jag sa att jag inte ville ha några. I hans värld ville alla kvinnor ha barn. På slutet erkände han att han bara gick och väntade på den dagen då jag skulle komma till honom och be på mina bara knän att få bli mamma. Jag fann det oerhört sårande. Inte nog med att han undanhöll för mig vad han själv ville, han trodde inte att jag menade vad jag sa. Så kontentan blev att jag lämnade honom och i ett svep blev arbetslös, bostadslös och singel... Men det är en annan historia.
Vad jag vill berätta för er med det här är att jag faktiskt vet vad jag vill. Det är inte bara ett infall, inte en protest mot något, helt enkelt är det bara så jag känner. Barn skulle inte tillföra något i mitt liv. Jag har syskonbarn och gudbarn men det är fullt tillräckligt för mig. Jag har inget behov av att ha en annan person helt beroende av mig. Inget behov av den sortens kärlek. Varför är det så svårt att förstå? Jag har "vetat" sedan jag var mycket liten att jag inte ville ha barn. Det är inte en följd av en dålig barndom, tvärtom var min mycket harmonisk.
Och till dem som ifrågasätter sterilisering. Ja, nu är det ju inte aktuellt för mig eftersom jag inte lever i ett förhållande längre. Min tanke var helt enkelt att det är en bra preventivmetod om man, som jag, är helt säker. Min kropp reagerar inte speciellt bra på hormonpreparat och jag får inte sätta in spiral.
Så enkelt är det.
Ser fram emot fler inlägg!

Jag tycker det är underbart att fler och fler vågar säga öppet att barn inte är ett självklart val i deras liv. Själv är jag 41 år och barnlös. Har liksom du aldrig känt nån längtan efter barn. När jag var i 20-årsåldern sa alla att "klockan kommer att börja ticka hos dig också".Fel, fel, fel! Nu är jag sambo sen en del år med en man som har 2 barn (nu vuxna)och på väg att flytta. Många har tyckt att vi skulle skaffa barn ihop för att "kitta ihop" familjen. Kommer inte på fråga. Kanske är jag egoistisk, en del tycker det. Men om jag skulle skaffa barn hade jag nog adopterat, det finns så många barn i världen som inte har föräldrar. Så varför insistera på att avla egna, = mycket känslig fråga hos föräldrar... Jag har liksom du haft en bra normal svenssonuppväxt med föräldrar och ett syskon. Kanske är det så att efterhand som normerna förändras och valmöjligheterna blir större så förändras också vår inställning. Förr var ju barn en förutsättning för överlevnad på gamla dar. Traditionen är stark men jag tror att om 20-30 år så är det nog inte så laddat som idag att välja bort barnafödande till fördel för sig själv.

men vad tråkigt att höra att din kille ljög! Annars hade det ju varit toppen att hitta en partner som vill lika som en själv, i detta fall strunta i barnanskaffandet. Hoppas du hittar någon ny kille någon gång som heller inte vill ha barn eller en som redan har o är klar med detta. Vill man inte en sak så vill man inte o det måste andra acceptera. Hoppas du slipper tjat från föräldrar o svärföräldrar mfl den dag du blir ihop med någon. Själv har jag barn, men har flera barnlösa kompisar. Självklart är de lika kul att träffa ändå och jag lägger mig inte i deras val. DEt är inte så kul alla ggr o lyssna på föräldrar som bara pratar om sina barn, graviditeter mm precis som de skulle vara de första i världen som får barn.. Lycka till.

När jag läste inlägget "Barn är meningen med livet" kände jag bara att jag var tvungen att skriva lite själv... Jag är 32 år och har genom hela livet haft återkommande djupa depressioner. Jag har en mamma och en syster med samma problem. Mitt beslut att inte skaffa barn beror till största delen på det här - jag kommer inte att kunna fungera som mamma i perioder när jag är sjuk, och jag vill inte heller föra mina gener vidare och riskera att mina barn måste leva med den här plågsamma sjukdomen. Jag har både en fin sambo och en bra doktor, men livet med depessioner är inte lätt. Det gör mig både ledsen och upprörd att någon tar sig friheten att berätta för mig att jag väljer bort det som är meningen med livet! Jag tycker att man kan tänka sig för och förstå att andra kan ha goda skäl till de val de gör. Kanske komma med en uppriktigt intresserad fråga om mitt val istället för en självcentrerad kommentar... Att välja bort barn kan vara både smärtsamt och sorgligt, för att inte tala om att man får stå ut med andras åsikter och kommentarer! Det behöver verkligen inte handla om att man är "omogen" och vill kunna resa och ha kul! Som jag ser det kan det vara ett ansvarsfullt och genomtänkt beslut, det vore mer själviskt att skaffa barn för att känna sig som alla andra och bli betraktad som en riktig människa av omgivningen! Nä, jag skulle önska att vi kunde låta bli att värdera varandras val, det skulle bli mycket lättare för oss som vill eller måste bryta mot normerna då!

Jag har fått reda på nu som vuxen, 30, att jag har 5 halvsyskon som är en bit älre än jag, som min mor fick i ett annat förhållande före min o min helbrors tid. Min mor var 18 när hon fick första barnet, tydligen på 60 talet, hon levde med en man som missbrukade och själv var hon deppig, hon fick ytterligare 4 barn med denna man, för att det inte fanns några preventivmedel som passade enligt henne när jag konfronterade henne om detta, vad jag vet har kondomen funnits sen 1700 talet! Hon adoperade bort alla barnen för hon orakde inte me dem, o jag fick veta detta genom ett brev för 4 år sen av min "halvbror" att de alla fanns, typ chockad, ja!!
När alla barn hade nya hem träffade hon min far o de fick mig 1979 "för att han ville ha barn". Så jag var alltså den första hon behållt, o vad jag vet kunde hon inte ta mig till sig som en mor utan det fick min farmor göra och min far gillade ju mig men under min uppväxt har han hela tiden varit frånvarande, likaså min mor hon har aldrigt brytt sig att man funnits typ. Nu när man är äldre vill hon ha "mig tillbaka" den kärringen.
Konstigt att inte jag vill ha barn?? Jag kan inte påstå att jag haft någon glad barndom inte heller att jag haft någon kvinnlig förebild. Under min ungdom va de så jobbigt hemma att jag önskade att jag fick komma till fosterhem!! Haha kul va, ironiskt!!

Hej,

Jag är 26 år i höst och kan inte ens se mig själv i situationen med barn. Kanske ändrar jag mig framöver, men just nu har jag och min sambo det bra ihop utan barn. Varför ska en norm påverka oss och varför ska man känna sig pressad till något för att "alla andra tycker" att man ska skaffa barn. Snarare är det så att kanske fler borde tänker efter mer när de skaffar barn? Det är ett stort åtagande och kanske till och med det största du kan ge dig in på här i livet. Ska jag ha barn vill jag vara så säker som möjligt på att jag kan ge mitt barn det bästa. Man kan aldrig garantera det, men så länge man inte känner sig redo är det nog ingen bra idé. Alien är man inte, man kanske bara inte är mogen och kanske inte har känslan av att skaffa barn i sig.

Har bara en liten sak att säga: Vill inte du ha barn så ska du inte skaffa barn. Jag tycker att du gör rätt i att sterilisera dig. Skulle du allt förmodan ångra dig så är världen full av barn som behöver ett kärleksfullt hem. Adoptera ett barn om du ångrar dig.

Jag var 31 år då jag födde vår underbare son! Då hade jag varit ihop med min nuvarande man i mer än ett år. Vi ångrar inget! Men när jag var yngre ville jag inte ha barn. Ändrade mig senare då jag var 27 år. Men det är ju så olika! Självklart måste det vara fritt val! Har en väninna som är 40 år och som inte har barn. Hon får också ibland dumma kommentarer. Tycker det är hemskt!

Livet med barn är att försaka en stor del av det liv man hade innan man skaffade barn, det är också ett stort ansvar, men även underbart! Men som sagt så är det frivilligt, jag dömer ingen. Trotsåldern är en tuff tid, vår son är 3 år så det är tufft, ibland önskar man att man inte fött barn, men det är bara då sonen skriker, är arg, slåss, då tänker jag så. Han är en sådan fin liten kille som lätt blir omtyckt och kramar och pussar oss varje dag:-)Han har lätt för att lära och älskar att leka!

Missförstå mig inte, jag ångrar INTE att vi skaffade barn, jag får bara tankar som försvinner då jag pratat med sonen om det som gjorde honom arg. Då tar vi en mysstund. Självklart är det ett fritt val att skaffa barn! Vår son var efterlängtad och det är det viktigaste, att man VILL ha barn!

Hej på er!

Jag är 22 år och vill inte heller ha barn, vilket jag inte känt hela livet. Däremot började jag ifrågasätta det här med barn när jag började arbeta på förskolor, vilket iförsig kanske kom rätt naturligt eftersom jag inte trivdes med jobbet i sig.

Jag såg föräldrar som verkligen OFFRADE sig för sina barn, som enbart var föräldrar. T ex är man mamma så är man enbart mamma och inget annat. Man ger upp sig själv. Jag vet, inte alla men otroligt många och så vill jag inte bli.

Sedan tycker jag att barnlivet verkar ofantligt tråkigt. Att leka och umgås med barn kan vara kul i två minuter (om ens det) men sedan tröttnar jag.

Jag brukar tänka på det här med syftet att skaffa barn och jag kan inte komma på varför jag någonsin skulle vilja ha barn. Sedan förmodar jag att många (det är väl ingen nyrhet direkt) skaffar barn bara för att och det tycker jag är så extremt sorgligt.

Sedan vill jag säga en sak till er som säger att barn är en gåva, som man bör ta vara på och vara tacksam över. Jag kanske inte anser att det är en gåva? Det talar för det mesta.

Det finns många som påstår att ett liv utan barn är ett ensam liv, men varför skulle det vara det? Pojkvän/make, kompisar, familj har jag ju.

Nej, barnlivet är inget för mig. Känner inget sug alls och jag hoppas i ärlighetens namn att det förbli så. Barn står mig upp i halsen och jag vill ta vara på mitt liv och det är inte ett dugg egocentrerat som en del påstår. Varför skulle det vara det? I första hand ska man finnas till för sin egen skull, inte för någon annans.

Stå på er ni som känner av "barnpressen"!

Hej!

Jag är en tjej på 28, snart 29, som inte heller känner längtan efter barn. Visst ibland har jag känt det, men det är bara flyktigt. När man tänker på verkligheten med barn verkar det bara så jobbigt!! Allt man måste oroa sig för med barnet. Sen allt man måste ge upp, sexlivet kommer på andra plats osv.. Jag vet inte om jag kan tänka mig det på riktigt.

Visst, det är säkert jätte bra med barn när man är gammal, men å andra sidan ska man försaka livet medan man är ung för att ha det bra när man är gammal?

Jag har en liten hund och den fyller min längtan efter att ha något litet att ta hand om. Jag har alltid varit intresserad av djur sedan barnsben, medan jag aldrig har varit intresserad av mindre barn.

Men, kanske det blir ett barn någon gång om många år...vem vet. Nu känns det till 80% inte så.

MEN ALLA SKA FÅ LEVA SOM DOM VILL, MED ELLER UTAN BARN. OCH UTAN DUMMA KOMMENTARER!

Är varje människas upphov till liv.
Varje människas beslut.

Det enda som inte hon/han själv kan bestämma är:- vem som skall skall bli hennes/hans mor och far. Att ha' ett barn som frågar: "Varför födde du mig?", skall inte behöva drabba någon förälder. Tycker du är stärk i ditt val, stöttar och beundrar.
Kram.

Jag är snart 42 år och har aldrig velat ha ungar.
Så skönt att höra att det finns flera som känner som jag.
Någon var inne på det där med att vara oönskad och inte vilja ha ungar för det.

Undrar om det ligger något i det.
Min mor var 18 när hon fick mig och av någon anledning lämnades jag att växa upp hos mormor och morfar.
Hade det bra där så inget ont om dom.

Men aldrig var det tal om att jag skulle flytta hem till mamma.
Och hon brydde sig väl inte speciellt mycket om mig, kom och hälsade på med jämna mellanrum.
Man undrar om det var av tvång ?

Ibland har jag funderat på om det kan vara orsaken till att jag inte vill ha ungar eller om det ligger i släkten att inte vilja ha.
För hon ville ju uppenbarligen inte ha mig.
Finns även en annan nära släkting som inte ville ha sin unge.

Vore trevligt om någon som kan sådant där svarade på min undran.

Jag tror att barnvilja är något man har i sig. Antingen vill man ha barn eller inte. Jag är 41 och har heller aldrig velat ha barn. Jag hade en mycket bra uppväxt med föräldrar som verkligen var glada över mig. Jag har dessutom två systrar så nog gillade mina föräldrar tanken på barn. Mina systrar har även de valt att skaffa barn, som en självklar del av livet. Jag tror inte alls att "man vill ha barn när den rätte dyker upp" då det finns människor som längtar efter barn när de är singlar. Dessutom tjafsas det ganska mycket kan jag tycka, tjejer som vill ha barn men inte mannen. Då är det väl bättre att träffa någon som också vill leva familjelivet. Jag var, mer eller mindre, singel tills jag var 38 och träffade en man som ville samma sak som mig, nämligen att inte leva familjelivet. En gemensam väninna till oss kände oss ju båda och tänkte att vi kanske kunde passa ihop. Denna underbart snygga, trevliga och underbara man...jag var så rädd att han skulle säga att han ville ha barn men sedan insåg jag att min väninna "parat" ihop oss just av den anledningen att han inte heller ville. Hade önskat att alla barnfria kunde få uppleva detta, ni som vill träffa någon. Det var ett lätt val att välja bort barn för mig men desto svårare att träffa någon som kände som jag.

PS. Det finns ett forum som heter www.barnfri.se

Fan vad skönt att hitta den här tråden! Inte för att jag inte tror att jag kommer vilja ha barn(jag är 21 och lesbisk) utan för att alla utgår ifrån att man, särskilt som kvinna 1. vill ha barn och 2.vill man inte det så ändrar man sig när barnet väl är där(vilket jag i och för sig hoppas att man gör till viss del, för barnets skull). Jag är inte säker än men jag är ganska sugen på att ta hand om fosterbarn/familjehemsbarn.

Jag sympatiserar med heterosexuella kvinnor och den dubbelmoral som råder när det gäller abort och P-medel, dvs du får bestämma NÄR men inte OM du vill skaffa barn.

Lite mindre press har jag nog på mig på grund av min sexuella läggning(allra mest tabu är ju när heterosexuella sambos inte vill ha barn - DET är ju onaturligt!). För inte så länge sen hade väl min sexuella läggning inneburit att jag varit "off the hook" när det gäller barnfrågan -jag trodde själv det - men numera skaffar ju typ ALLA lesbiska par i amerikanska TV-program barn...Min mamma tycker typ att det är väl bara att åka till Danmark? Jag är ju kvinna och TVÅ kvinnor måste ju ha dubbel längtan efter barn. Suck...Jag vill ha ett VAL.

Får jag barn ska jag aldrig tracka på dom kvinnor som väljer något annat. Dom har säkert en viss distans men tänk på dom som VILL ha barn och inte KAN. Fan vad sårade dom måste bli. Vissa människor borde återvända till dagis och lära sig hänsyn...

Jag har läst tråden o alla kommentarer här o känner att man glömmer bort att barn är en gåva inte något man ska ha som ett litet smycke bara för att man ska ha så enlig många i detta samhäle!!!!
Jag själv är 33 o barnlös av olika anledningar, har varit gravid två gånger med sena missfall...jobbigt o sorligt att genomleva!
Nu har jag insett att barn inte är ett måste även om jag har en sambo som jag lever med, vi vill gärna ha barn men min rädsla över ännu ett missfall är stor, priset blir att jag har tänkt om allt är värt bara för man vill ha en familj. När jag var 20 hade jag en inre dröm att vid 27 vara gift ha två barn o hus...13 år senare är jag ej gift bor i lgh mitt i stockholm o inga barn i sikte ännu!
Vad jag vill ha sagt är att man blir uppfostrad o samhället sätter upp normer till att vi kvinnor ska ha o ska vilja ha barn!
Alla har vi ett val, så tjejer stå på er om ni ej vill ha barn! Ingen ska kunna bestämma över era liv o kroppar!
Kom bara ihåg att barn är en gåva om man verkligen vill ha barn! Inte ett måste pga av normer i samhället!!
Kram i vinterkylan!

Det hade varit svårt att skriva detta med andra ord. Känner verkligen igen mig!

Hejsan!

Jag skriver en C-uppsats kring barnfrihet och vill gärna komma i kontakt med kvinnor som valt att leva utan barn i åldern 30 och uppåt.

Maila mig på barnfri@hotmail.se så får du veta mer och kan bestämma om du har lust att ställa upp.
Självklart är allt konfidentiellt och du kommer vara anonym. Intervjuerna kommer genomföras via internet.

Ha det fint!

Jag var inte speciellt intresserad av att få barn för nio år sedan trots att jag och min man var kära och nygifta. Nu vill jag inte byta ut dem (våra barn) för något i världen. Som 15-19 åring trodde jag att atletiska tjejer ansågs fula, sån var jag och trodde att ingen ville ha mig och gav helt upp iden med att tillfredställa männens krav på skönhet, jag gick helt upp i träningen. Jag ville inte ha barn men ville inte heller ha sex. Jag skulle aldrig ha gjort abort ens ifall jag blev våldtagen, men jag trodde inte de skulle vilja ha mig heller. Man måste se ut som en hora för att bli gift tänkte jag. Jag har vetat om min mans existens sedan jag var 4 år och han säger att jag aldrig varit ful, tvärtom. Av någon anledning blev jag väldigt eftertraktad vid 21 års ålder fast jag tränade intensivt varje dag och älskade det. Men barn ville jag inte ha. Det kändes fånigt att min chef blev trakasserad för barnarbete och "att det är brottsligt att anställa fjortisar heltid, hur ska hon orka med skolan, bla bla, bla." Jag var 22 år. Jag anses ännu vara en skönhet och 22 år fast jag är 32. Konstigt. Men barn vill jag ha. SÅ DU KANSKE ÄNDRAS SOM PERSON.

Jag har svårt att ta det på allvar när tjejer på under 30 år uttalar sig tvärsäkert om att de minsann inte ska ha barn. Därför att jag minns hur många av mina kompisar som var helt övertygade om att de alldrig skule ha barn... och nu när vi passerat 40 så har nästan alla det änddå... man kan ha en övertygelse när man är 27 och sen kommer suget när man är 37... Därför tycker jag det är mer vettigt att nöja sig med att säga att "som det känns nu så kommer jag alldrig vilja ha barn". Och definitivt jag tycker det är dumt att serilisera sig före 30-års åldern, kanske 35... Alldeles för stor risk att man ångrar sig. Det ska absolut vara frivilligt och helt ok att välja att inte skaffa barn, men att sterilisera sig som ung är inte att välja, det är att ta bort valmöjligheten.

Varför skulle du bli "dömd" av andra kvinnor? På vilket sätt angår det dom om du vill ha barn eller inte? Ditt beslut om barn eller inte barn ska väl knappast påverkas av vad andra tycker i alla fall, så glöm det. Nej, var stolt istället för att du inte sätter ytterligare en människa till världen som ska tära på jordens resurser. Att inte skaffa barn är bland det bästa man kan göra ur miljösynpunkt. Man talar om en människas ekologiska fotavtryck. Vad tror du är bäst, att du kämpar och minskar ditt eget med 30% och föder fram, säg, tre ungar med sina ekologiska fotavtryck - eller att du helt enkelt ger f-n i att skaffa barn? Få saker som vanligt folk gör är i slutändan mer miljöförstörande än barnafödande. (Jo, jag tycker faktiskt mycket om barn.)

Jag är 38 år och bosatt i Sydafrika sedan 7 år. Jag har aldrig velat har barn och känner så fortfarande. Varför vet jag inte. Jag hade en bra uppväxt och allt sånt. Jag och min partner som är 7 år yngre än mig har varit tillsammans i ca 4½ år nu. Jag sa till honom i början av vårt förhållande att jag sannolikt inte vill ha barn och att om jag ändrade mig så vill jag ha barn i Sverige. Vi har varit överens om detta tills nu. Nu har min partner ändrat sig och vill absolut ha barn och i Sydafrika. Helst vill han ha barn om 4 år så där. Jag här nu både ledsen och arg. Jag älskar honom, men nu är det upp till mig om vårt förhållande ska fortsätta. Han kanske kan tänka sig att flytta till Sverige några år, men sen vill han flytta tillbaka till Sydafrika. Det lär nog inte jag vilja. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra? Har någon annan känt som jag och kan komma med lite råd?

Ja, ur miljöaspekt är det jättebra att vissa människor inte vill skaffa barn. Och rent ego, ur samma aspekt, så skiter jag i vilket! Men ju fler människor som inte vill ha barn desto fler barn kan jag skaffa utan dåligt miljösamvete ju. :)

Är sugen på trean nu och det kommer nog inte stanna där...tycker barn är helt underbara och hade varit sjukt olycklig utan.

(Tycker enormt synd om de personer som inte kan få barn, men hade jag varit i den situationen hade jag adopterat faktiskt. Aldrig ett liv utan barn iaf.)

Hej, jag är snart 30 och har aldrig känt någon längtan efter att "skaffa barn". Med glädje läser jag era inlägg - att det blivit en så lång tråd känns stärkande, på något sätt...

Vilket är ert främsta argument för att inte skaffa barn? "Aldrig haft någon längtan" utgår ju från idén om att barn är något man skaffar pga en känsla, men jag undrar om det är så enkelt för alla? För mig är det inte alls så enkelt - jag längtar inte efter barn, men det finns stunder då det kanske skulle vara mysigt. Hur gör man då? "Lånar" ett barn för eget behov, när man känner för det? Nej, så fungerar det ju inte. För mig är det en känsla, men ibland har jag känslan att barn vore mysigt - ambivalensen gör det omöjligt att skaffa för om jag inte är säker innan finns det inget som garanterar att jag är säker efteråt! Jag vet också att jag förmodligen skulle bli en fantastisk mamma - jag har stort "barntycke", de flesta barn tycker att jag är jätterolig. Men tänk om jag skulle bli så arg någon gång att jag skulle göra fel mot mitt barn? Jag kan inte alltid kontrollera mina impulser nu, vad säger att jag kan göra det bara för att jag blivit mamma? Jag är också oerhört nyckfull, tänk om jag inte vill ha dem, eller inte vill fortsätta vara mamma för alltid? Jag tror inte att jag skulle kunna lämna dem även om jag inte längre vill vara mamma eller leva familjeliv...

Suck, alltså. För mig är det inte så enkelt som en känsla, utan så krångligt som tuden känslor och tankar och scenarion som alla slutar i att det nog är bäst om jag låter bli.

Den senaste tiden har jag också dragits mellan två scenarion som båda ingjuter stor skräck i mig:
1.
Femton år fram i tiden. Jag står vid spisen i brallor som sitter illa. Jag har gått upp femton kilo pga stress, dålig motion och snabbmat för att hinna med mitt liv. In genom dörren kommer en femtonåring och ropar "Mamma, var är min hockey-bag? jag måste äta nu! Du kan väl köra mig?" samtidigt som tonåring nummer två kommer in, svartsminkad och med på tok för lite kläder. Sur som ett skrälle och gnäller om att jag tvättat en kjol på fel sätt.

- JAG kan inte ta ansvar för något sådant! Så vuxen är inte jag, det där är inte mitt liv som jag vill ha det!!

2.
Tänk om jag når klimakteriet och kommer på att jag vill ha barn. Tänk om jag levt ett tråkigt liv, inte alls särskilt viktigt eller stimulerande, utan bara trampat på - och sen kommer på att "just det - barn hade ju varit roligt!" Då är det ju för sent och jag kommer aldrig att förlåta mig själv. För:

Vad skulle meningen med livet möjligtvis kunna vara om det inte vore att ha barn? Själva vår existens bygger på att vilja föra släktet vidare. Tom virusinfektioner följer detta incitament!

Såg ett vykort som satt på svägerskans vägg (en av dem som inte tycks kunna komma över att vi inte vill): Ånej, jag glömde skaffa barn. Shit vad provocerad jag blev, ville riva ner bilden. Det är ju en sak att vara glad över sina egna barn - en helt annan att insinuera att andra gör fel om de inte skaffar dem! Att man skulle vara "smartare" eller "förmer" bara för att man har barn!

Hej! Alla underbara människor. Jag trodde jag var ensam om tanken att välja bort barn i mitt liv.
Jag är 43 år gammal.Sedan ungdomen kände jag ingen längtan efter egna barn. Alltid brukade jag säga att vill man ha barn, så får man rädda ett barn som redan finns.
Jag är väldigt barnkär, rolig med barn. Mina vänners barn älskar mig.
Självklart sitter man ibland och tänker tanken om att jag kommer att bli ensam när man blir gammal. Men vem garanterar att man ska leva så länge, eller det eventuella barnet kommer att vara hos dig, när du blir gammal.
Efter omgivningens påverkan försökte min man och jag att skaffa barn en period, men det gick inte. Vilket vi båda är väldigt glada för idag.
Jag säger bara stå på er, ni och vi som har valt bort att ha barn. Det finns så många barn i världen som behöver hjälp. Varför sätta nya liv till det överbefolkade och otrygga världen.
Kraaaaaaaaaaam

Jag tänker inte babbla nån sörja liknande allt det som redan nämnts "jag lovar dyrt och heligt att jag älskar mitt barn över allt och hon är det absolut bästa som hänt mig, men när ungen trotsar blir jag lite arg, inte så att jag ångrar på nåt sätt, men det blir lite jobbigt ibland...blablabla"

Ibland hatar jag att vara mamma. Det finns stunder när jag ångrar mig nåt fruktansvärt och fantiserar om allt jag skulle gjort om jag var ensam. Jag jobbar på dagarna, kommer hem till gnälliga barn, jag städar, tjafsar, lagar mat, bråkar, tvättar, plockar, tjatar, stöttar, fixar och ordnar. Dagarna i ända, och har så gjort i tretton år nu.

Så jag förstår absolut er som inga barn vill ha! Det kommer säkert stunder när ni ångrar er. Men jag försäkrar er, trots vad alla tidigare garanterat, det finns mammor som också ångrar sig ibland och funderar på hur det skulle varit om man inte..

Jag tycker det är sånt trams att vi hela tiden måste gå runt med ett leende på läpparna och försäkra oss själva och omvärlden om att vi gjort rätt och vårt liv är fantastiskt och att barnen är det bästa som hänt oss.

Min mamma hatade säkert mig ibland och tyckte det var underbart att få stänga dörren till gråtande ungar och gå ut och roa sig på egen hand. Jag kan inte tro nåt annat än att det fanns stunder när hon inget hellre önskade än ett barnfritt liv. Och hon var en underbar mamma och jag har alltid känt mig älskad.

Ingen tvivlar på att jag inte älskar mina. Jag gör ett kanonjobb som mamma och mina är trygga och fina.

Ändå är jag döless ibland och längtar bort!

Döm mig ni som kan!!

Jag är bara 20 år och jag har under min barndom alltid trott att en dag i framtiden kommer jag att bli mamma. Men nu när jag har mer insikt i vem jag är och vad jag själv har för värderingar så känner jag att jag troligtvis aldrig kommer att skaffa barn. Som blivande förälder tycker jag att det är viktigt att inse att barnet som man skapar är en egen individ, den tillhör inte någon. Man skall inte skaffa barn för att fylla ut ett tomrum i sitt liv, inte heller för att "försäkra" sig om att man inte kommer att bli lämnad ensam som åldring. När man skaffar barn tycker jag att man inte ska göra det för att "inte gå miste" om något i livet, barn är inte någon upplevelseförstärkare. Barn är ett eget liv som inte ska ha några förpliktelser om att uppfylla en vision som man själv har (det är var och ens egen uppgift att uppfylla).
Ingen väljer om de skall födas och ingen har den valmöjligheten att välja sina föräldrar, familj, samhälle som man föds in i.
Om man skapar ett liv som inte ens har den valmöjligheten att välja huruvida den skall föds eller ej, så tycker jag att man som förälder har i uppgift att se till att åtminstone ge barnet friheten att bli sin egen individ som inte tillhör någon annan än sig själv.

Måste berätta att jag träffade min nuvarande make för 7 år sedan, jag hade då tre barn från tidigare förhållande De bor hos oss på heltid då fadern inte bryr sej så mycket,,,Han hade alltid sagt att han aldrig ville ha barn,,Han ändrade sej själv sedan och nu har vi en 4 årig under´bar dotter som han verkligen avgudar. Man är absolut inte samma människa efter man fått barn, det har han erfarit..Men,,självklart är valet ens eget,,känner man inte för att skaffa barn så ska man inte göra det

Hej! Jag är nyligen fyllda 29 år och funderar mkt på detta med att skaffa barn eller inte. Jag har en sambo sedan 4 år som är 34, och han är inställd på att vi ska ha barn i framtiden. Jag känner igen mig i både "ja och nej"-sidan i de tidigare inläggen. Runtomkring mig får många vänner nu barn, och det känns som om alla bara tar för givet att vi vill och ska få det också. Jag tycker att det är tråkigt att det känns som att jag förlorat mina vänner då allt numer cirklar kring barnet, barnet, barnet. Det jag vill prata med dem om är plötsligt inte viktigt alls. Jag har en storasyster som är 33 och hon går med samma funderingar som mig, lever i en längre relation men vet inte om barn är det rätta för henne. Till saken hör att vi själva haft en underbar och trygg uppväxt, och kanske är det just det som gör att vi känner prestationskravet "hur ska vi någonsin kunna bli lika bra föräldrar som våra var för oss?" Jag skräms av många olika saker dels av förlossningsmärtor, har hört vänner berätta om hemska traumatiska förlossningar, och också inte veta om jag klarar av och orkar med att ansvara för en annan människa i mer än 18 år (mina föräldrar har då fått stötta längre än till myndighetsålder). Mitt i allt har jag en mamma som menar att hon tycker att det var det bästa som hänt henne att få barn, hon fick ökat välmående psykiskt iom det, kände sig mer trygg, stabil och "rotad". Hon har också berättat om att hennes förlosningar med oss, var lätta, vi halkade ut som tvålar (hmm, jag anar att det kan vara lite modifierade versioner...) För mig betyder familjen och släkten otroligt mkt och jag har en nära relation, mer syskonlik, till kusinerna, alltid stått nära mor- och farföräldrar och min syster tex. Så ur den aspekten känns det ju som att bilda familj är rätt. Samtidigt finns ju aldrig några garantier, och jag är rädd för att ångra mig och då finns ången ångervecka, eller öppet köp. Annat i livet kan man ju ändra på i efterhand, har jag tagit mig vatten över huvudet med ett alltför svårt arbete kan jag ju alltid säga upp mig, men det kan man ju inte med föräldraskapet. Ett stort kontrollbehov är troligen en förklaring på detta, och kanske är föräldraskapet en träning i att lära sig att acceptera att jag inte kan ha kontroll på allt(?) Jag har ingen barnvana alls, tycker det är ganska avskräckande med bajsblöjor, dregel och kräks, och tycker inte så ofta att barn är söta, (hellre hundvalpar och kattungar) men tror också att det är skillnad på egna barn och andras ungar. Jag är nog mest rädd att ångra mig när jag är för gammal för att kunna skaffa egna barn, och att gå miste om ngt som jag inte ens vet om hur "fantastiskt" det är. Alltså INTE att jag vill skaffa barn för att ha ngn som (ev.) kommer och hälsar på mig som gammal. Min mamma, som är i klimakteriet, sa nyligen att hon fått en känsla av att "varför skaffade vi inte fler barn?". Då sa jag "men var glad för att du skaffade oss två iallafall om du nu känner så". Jag känner verkligen ingen press från mina föräldrar, de skulle acceptera om jag valde att avstå barn. Att omgivningen förväntar sig barn känns heller inte som min största issue, det kan jag hantera. Det svåra är min egna ambivalens, hur jag ska veta vad som är rätt för mig. Jag är även orolig för hur min sambo skulle göra om jag bestämde mig för ett definitivt nej. Vi har pratat massor om detta, och eftersom jag ofta intar nej-sidans argument, lyfter upp baksidan med att ha barn, så "väger han upp det" med att propagera FÖR barn. Och då blir det en märklig diskussion som båda ska vinna. Samtidgt som han säger att han inte känner sig redo nu menar han att man nog aldrig gör det heller. Jag skulle givetvis aldrig skaffa barn för hans skull. Vi har det jättebra tillsammans och jag är dels rädd att få konkurrens om hans kärlek av en annan individ , väldigt egoistiskt givetvis, samt att vårt sexliv skulle påverkas negativt, att vi pga sömnbrist blir irriterade på varandra och stressade. Kroppens förändring är också en aspekt...Hur hantera att gå upp mkt i vikt och sedan trivas med ett kanske förändrat utseende. Kommer jag att hinna ta hand om min egen kropp, själ och hälsa, som jag har lyxen att göra idag för att se till att jag funkar och mår bra. Och identiteten, blir jag bara mamma sedan, en vandrande amningsbehållare? Jag ogillar verkligen när jag sett hur ytligt bekanta har tagit sig friheten att kommentera vänners växande magar, att ta på deras gravidmagar etc, det känns gränslöst. Ja, detta blir ett väldigt långt och något ostrukturerat inlägg i diskussionen. Tacksam för tankar, synpunkter osv från er andra..

Hej, ville bara skriva. Bry dig inte, om du har hittat dig själv i ditt liv just nu om att du inte vill ha barn så låt ingen komma med kommenterar ännu mindre nedsättande om att du inte vill ha barn. Människor som kommer med en massa råd/tips vet inte bättre men det enda de har glömt är att hålla tyst och behålla sina kommentarer för sig själva.
Det är bara en dum norm, en oskriven regel, att alla kvinnor vill ha en bulle i magen. Vissa längtar efter det men andra inte. Alla är olika. Alla har rätt och vara olika.
Vad du än gör, gör det för att du själv har hittat balans och harmoni i ditt liv. Bry dig inte om alla kommentarer "hoppas du inte ångrar dig", ursäkta mig men vad f*n vet ni?
Det är ditt liv och dina livsval och ingen annans. Ha det fint och ge inte efter för andras idéer/kommentarer. Och du skriver att du har hittat en partner som tänker som du, toppen ju. Ni har varandra, ge varandra en massa kärlek istället :) ha det fint och stå upp för dig själv!

Jag har gått från att som 19 åring hävda med en dåres envishet att jag absoluuuuut ville ha barn till att idag, 36 år gammal, säga att jag inte ska ha och inte vill ha barn. Det som kom i vägen var livet, erfarenheter och en djupare självkännedom. Jag behöver inte bli mamma för att vara någon, om ni förstår? Mitt liv är både helt och fullständigt ändå! Min identitet sitter inte i huruvida jag föder barn eller inte.
Detta är något som brukar provocera folk rätt ordentligt, men icke desto mindre är det ju så jag känner! Jag är inte rädd för en graviditet eller en smärtsam förlossning (man behöver ju inte vara nåt geni för att räkna ut att det gör ont av bara he****e) utan det som bekymrar mig är att det är ett gigantiskt åtagande och ansvar för många år framåt.
Jag beundrar de som väljer att skaffa barn, för själv skulle jag aldrig göra det. Tar förhållandet jag lever i slut pga att han vill men inte jag så må det vara hänt. Jag vill inte bli sedd som "avelsobjekt" utan som människa.

Att folk är dömande mot oss frivilligt barnlösa beror på att den sociala normen i samhället är att man ska bilda familj, man ska köpa hus, man ska en väldig massa saker. Frågan är ju varifrån normen kommer, vem har satt normen som alla människor förväntas leva efter? Samhället som social konstruktion är rätt så faschinerande faktiskt. Personligen tror jag att normen är ett slags moderniserad kvarleva från länge svunna tider, då kvinnan inte hade något annat val än att gifta sig för att klara sig.
I dagens samhälle klarar kvinnor sig ändå, och valfriheten har ökat markant. Tyvärr inte tillräckligt mycket för att valet att avstå barn ska vara fullt ut accepterat. I alla fall inte om man är kvinna. Ifrågasätts en man som väljer bort barn på samma sätt som en kvinna som väljer bort barn? Inte enligt min erfarenhet i alla fall. Men även för män finns ett stråk av "han kommer ändra sig med tiden"-mentaliteten.

Skönt att skriva av sig lite! =)

jag har alltid vetat att jag nog inte kommer skaffa några barn.Häpnar ständigt över folks ohämmade fräckhet med uttalanden som : " Men ska inte NI ha barn snart då !? "
eller " Men du måste väl vilja ha barn!"
Nää faktiskt så måste man inte det!
Det är vi många bara här på detta forum som bevisar! Jag för min del har valt djuren istället.
Kan slå vad om att många fnyser föraktfullt just här ; )
men det är så oacceptabelt i detta förlegade Lutherska samhälle att våga säga NEJ TILL BARN, Även UTAN fysiska orsaker. Jag skulle vilja vända på frågan: VARFÖR skall jag skaffa något jag ALDRIG velat ha, som kommer kosta mig OERHÖRT Både ekonomiskt, fysiskt,tidsmässigt och i slutändan dig själv!
Och då har jag inte ens nämt SMÄRTAN och faktiskt risken att dö vid en svår förlossning, För den finns den med, fast den talas väldigt tyst om!
Har nyligen satt in en hormonspiral, och tro mig- det ingreppet innebar en smärta jag inte TRODDE FANNS !
Har fortfarande 3 månader senare mer el. mindre ont av denna nästintill vare dag.
Men ingen bemödade sig att tala om detta innan jag bokade tid för detta, först efteråt har jag läst på forum på nätet om att det är rätt vanligt att detta är oerhört smärtsamt i vaket tillstånd!
VARFÖR talas det aldrig öppet o ärligt om de smärtor o risker vi kvinnor ständigt måste möta i livet, vare sig vi skaffar barn el. inte !?
Jag tror nog chocken av detta ingrepp varit betydligt lindrigare om jag vetat om risken innan,
antagligen hade jag då endera krävt bedövning el. skitit i alltihopa.
Detta kommer jag nu få lida för i kanske uppemot 1 år, känner mig minst sagt lurad!
Och ärligt talat, hur ofta träffar du någon som är densamme efter att de skaffat barn!?
Som inte tjatar , prackar,övertalar och värst av allt- GNÄLLER o Beklagar sig som om de vill ha nån slags beundran och medömkan för att sen i nästa andetag utbrista : " men du då! Du måste väl ha barn !" Med risk för att låta elak o att dra alla över en kam, vilket jag inte vill-så undrar man många gånger om det inte för dessa mammor är viktigast med en medsyster i eländet med stress, skrik, spyor, blöjor o sömnlöshet,
och kan hon tvekar hon inte att dra med dig i skiten. Riktigt egoistiskt!
Det är en skam att vi i dagens samhälle inte kommit längre än såhär i kvinnosynen! Hör gärna av er , likasinnade!

Håller med dig i allt du skriver, så sant så!
Du har verkligen satt på pränt vad jag många gånger tänkt.Lycka till med ditt barnfria och förhoppningsvis roligare och rikare liv!

Ja och det där man hört tusentals gånger
" Hon Kommer ändra sig..bla bla "
det är ju riktigt översitteri!
Tror inget retar mig mer än det !
Skaffa er ett eget liv liksom!
Förmodligen har dessa avelskossor inget liv utan sina barn , stackars männsikor ..

Jag är "bara" 22 år men har i hela mitt liv tagit avstånd ifrån barn. Som liten fick jag och min 2 år äldre syster varsin skrållandocka av farmor och farfar och de sa då dessa är nu era bäbisar dem får ni ta hand om. Jag ville inte änns ta i dockan och medans min syster lekte glatt med den där docka i flera år låg min i en låda ute i förådet. Jag gick på kyrkans barntimmar och fick där lära mig bönen - gud som haver barnen kär. Varje kväll innan jag somande bad jag den bönen och önskade sedan att gud skulle se till så att jag absolut inte fick något småsyskon ( de funkade ^^ )Jag har många yngre kusiner och när dem föddes ville jag inte alls åka o kolla på dem. Jag tyckte de var fula, äckliga och jobbiga förstod inte alls hur alla kunnde tycka att de va så roligt.

De här har hängt med mig hela livet. Jag gillar inte barn. Jag är absolut inte elak, jag är inge monster men jag bara ignorerar dem. Barn finns inte i min värld. Jag tycker inte om när barn kommer fram, jag vill inte se kort på din unge och nej jag tycker inte de är kul att du är med barn och vill verkligen inte känna på din mage.

Som ni säkert då förstår så vill jag verkligen inte ha barn. Att bli gravid vore så sjukt äckligt för mig så jag vet inte vad jag skulle ta mig till. Tanken på att något levande skall växa i mig likt en mask gör mig illamående.

Jag vet att jag fortfarande är ung, men snälla ni jag har kännt såhär i hela mitt liv. Jag tar de faktiskt som en förolämpning när folk säger att jag kommer ångra mig, de är väll typ som att jag skulle säga de till någon som är gravid. En del gillar inte hundar, jag gillar inte barn acceptera det tack! sen får folk tycka och tro vad de vill men de behöver f*n inte säga de till mig.

Läser även om er lite äldre kvinnor som valt bort barn, att sammhället fortfarande är "på" er. Hur gammal måste man bli för att folk skall acceptera vårt val och kommer de då tro på oss, eller kommer de mest tänka - gud stackars människa som aldrig fick några barn!?

Åååå jag blir så frustrerad!

Hej!

Ändå sedan jag var tretton år har jag alltid sagt att jag inte ska ha barn, inte bara inte vill, utan ABSOLUT inte vill, och jag har inte ändrat mig ännu och kommer aldrig att göra det heller. Dessutom har jag alltid tyckt att kejsarsnitt hörs hemskt och tänkt att om jag hade varit en sådan som ville ha barn, så hade jag i alla fall aldrig valt kejsarsnitt (som många väljer nuförtiden utan att de måste).

Men vad händer då? Jo, när jag är 40+ drabbas jag av knutor, ofarliga visserligen, men som gör att jag måste operera bort livmodern och även en annan cysta i närområdet. Alltså hamnar jag på kvinnokliniken i alla fall, min barnfrihet till trots, och får göra en operation som betraktas som större än ett kejsarsnitt. (Livmodern inklusive myom var stort som ett barnhuvud och så då plus en dermoidcysta i närheten också.) Gissa om det känns som ödets "ironi"!

Jag har haft tre saker som skulle vara det absolut värsta som skulle kunna hända i mitt liv; bli med barn, få en obotlig sjukdom eller krig. Och till obotlig sjukdom räknades även att vara tvungen att opereras/bli sövd, även om det så klart hade varit ännu värre om det verkligen varit obotligt. Så när jag skulle bli opererad kände jag samma panik som jag vet att jag skulle gjort om jag blivit gravid och funderade på vilket som hade varit värst. Ett barn skulle förhoppningsvis kunnat födas vanligt och jag hade sluppit att bli opererad, men i gengäld slipper jag ta hand om det som opererats bort i tjugo år framåt, ja egentligen mer eller mindre för alltid. Och jag är evigt tacksam att jag överlevde operationen och att det inte var något farligt i knutorna.

Slutsats: Egna barn har jag kunnat undvika, men sjukdomar bestämmer man inte själv över. (Kan tillägga att det är några år sedan operationen nu, så det är inget nytt.)

Men för att återgå till temat: Visst är det konstigt att många som själv har barn tycker att det är helt ok att ifrågasätta oss som inte har valt till barn. Det är väl ändå vars och ens eget val? Och någon måste ju tänka på överbefolkningen...

I 9 år var jag mobbad i skolan för jag bar inga märkeskläder, mina föräldrar hade fel yrke genom klasskamrater. Mina föräldrar drev en ladugård. När jag var 14 år fick jag en häst som kompis av föräldrarna och då var det "ute" med häst, för då började klasskamraterna med annan hobby. Som sagt var efter 9 års mobbning har man varken självskänsla eller självförtroende kvar. Jag flytta till småland från Lappland 1995 och det blev min räddning. Jag började kunna prata, inse att alla inte är elaka och så. Men tyvärr gjorde jag misstaget och flytta hem. Än idag fast man snart är 40 år kan man möta gamla grundskola elever som man gick i samma klass med som slänger elaka kommentarer efter en. Jag var över 30 år när jag fick min första pojkvän och det håller än. Men jag är livrädd att skaffa barn. Jag vill inte att barnet ska vara utsatt samma h-vete som jag upplevde. Jag har inte ens kommit tillbaka från det. Mardrömmar på nätter och så. Jag har gått hos en psykolog men det gav inget. Jag har fått "nya vänner" med åren, de vet inget om min bakgrund. De har skaffat barn som jag älskar att pyssla med. De frågar varför jag och min sambo inte knådar ihop en egen. Vad säger man?? Jo, "äh, vi börjar bli för gamla" istället för "jag vill inte att den ska bli mobbad". Tänk om man har fel yrke, tänk om man inte har råd till en massa märkeskläder, tänk om man inte har råd att resa jorden runt med barnet... Fast man skaffar den för kärlek och inte för att visa upp den i dyra saker. Ibland vill jag flytta, men min sambo vägrar, han menar att han har sitt liv här. Vart jag än flyttar så kommer jag må lika dåligt. För någon vecka sedan var jag och en kompis på bio. Bakom satt en gammal klasskompis till mig tyvärr. Han slängde upp fötterna på mitt ryggstöd så jag fick de i huvudet. Det var bara att gå. Missa filmen och allt och min kompis fråga vilken idiot som snart är 40 år beteer sig som en barnrumpa. Tänk om jag är ute och går med en barnvagn och någon kommer och välter den? Så detta är mitt val varför jag är barnlös. Jag får hålla mig till vännernas barn.

Så många kvinnor som tänker likadant - var är ni i verkliga livet :)

Jag är 38 år och har alltid vetat att jag inte ska ha barn - precis som flera andra här tycker jag att barnfamiljers liv verkar fruktansvärt oattraktivt och mamman som erkände hur hon ibland ångrar sina barn bekräftar det jag misstänkt länge - det är klart som 17 att de känslorna måste poppa upp ibland, men det är såååå förbjudet.

Har också alltid hört att klockan kommer att börja ticka, men faktum är att den blivit svagare och svagare för varje kompis som fått barn.

De som brinner för att skaffa barn - gör så, men vi som inte vill måste bli respekterade för det valet också och inte bli omyndigförklarade av besserwissrar. Planeten håller på att överbefolkas - det kan ju vara så att driften att föröka sig numera går stick i stäv med överlevnadsvillkoren. Jag menar - det ligger inte i människans intresse att föröka sig om man bara ser till artens fortlevnad - arten överlever lättare om den bestod av färre individer.

Det måste vara ett svårt val, jag skulle själv
Aldrig fundera på det, eftersom jag älskar barn.
Men är det inte lite att ta i med sterilisering?
Tänk om ni någon gång skulle ångra er.

Det finns ju så mycket bra preventivmedel idag.
Men om man är säker på hur man vill leva sitt liv
Så är det ju så. Nu kanske ni inte tycker att ni inte vill ha barn,
Men tänk om 20-25 år då alla vänner och bekanta sitter med barn och barnbarn osv, då måste det väl kännas tomt. Jag personligen skulle inte klara det. Jag älskar barn så mycket och hoppas att jag plussar snart. Tänk igenom noga innan ni gör ett sådant beslut. Lycka till

Hej, måste bara skriva att SVERIGE kommer att
Vara utdöda snart, om så många inte vill föröka sig. Jag undrar bara vad det är för fel? Det är väl därför man på ett sätt finns, för att på generation på generation bli fler osv. Alla gör väl misstag, men vad är det för fel på barn nu då? Kan tycka att det är lite själviskt. Men men jag är iaf lyckligt lottad som vill och kommer få barn.
Thats it of disskusion!!!!!

Först och främst startades denna tråd 2006. Ts: hur har det gått?

För det andra tycker jag det är lite lustigt att läsa i alla dessa trådar. Kvinnor som ej vill ha barn är ok. Men när männen i relationerna inte vill så låter det: "Kom igen, guuud vad ego han är!"

Vi är människor allihopa. En del vill ha barn, en del inte. Varför diskutera?

Vad är själviskt med att inte vilja ha barn? Är det inte mer ego att skaffa barn när man känner att man inte skulle orka ta hand om dem?

är det helt okay att du inte vill ha barn det är ju upp till var o en men sterilisera dig inte du kanske ändrar dig senare dina väninnor verkar inskränkta om dom är dina bästa vänner accepterar dom ditt beslut även fast dom själva tycker annorlunda

Hej.
Jag hittade denna tråd på Internet. Fantastiskt att den startade 2006 och är fortfarande i liv. Jag är en kille (eller man får man väl ändå skriva) på snart 35 år. Många av mina vänner har barn men inget jag strävar efter. Jag själv älskar barn men att vara föräldrar är inget som lockar mig. Jag lever ett liv där jag reser mycket och har ett bra jobb, men detta är inget som hindrar mina tankar om barn. resa kan man göra ändå och jobbet har jag ju ändå kvar. Jag vet bara inte varför.

Ofta får jag höra att jag kommer vara ensam som gammal utan barn. Vissa hävdar att detta är mening med livet. För mig känns det som ett krav från samhället att man ska skaffa barn. Inte skall väl anledningen vara att jag är rädd att sitta ensam som gammal? Jag hoppas väl jag sitter där med mitt livs kärlek eller? Jag får ofta höra efter någon resa jag gjort från föräldrar att dom också önskar att dom kunde göra samma sak.

Ska jag vara ärlig så är jag rädd för att ångra mig. Jag har väl kanske längre tid på mig som man än kvinnor, men jag vill inte vara över 60 när mitt barn är 20. Först måste jag hitta någon som jag vill ha barn med vilket inte är lätt. Så press har jag trots att man är man och har några år på mig.

Ville bara skriva ner mina tankar.

Jorden är överbefolkad. Om du vill ha barn eller inte angår ingen annan än dig och din partner. Du har turen att ha en partner som tänker lika dant som du. Idioter som på ett negativt sätt lägger sig i era familjebildningspreferenser är inte värda er tid att umgås med.

Om det finns någon moral i ämnet så är den på er sida eftersom bland det värsta man kan göra för miljön är att yngla av sig. Man talar om att minska sitt ekologiska fotavtryck. Sedan dubblerar par sina avtryck genom att skaffa två barn... Jag skaffar själv gärna barn, men folk som är elaka förtjänar att höra sanningen.

Jag är 26 år gammal och vill inte skaffa barn. Jag vill ha friheten att göra vad jag vill. Samtidigt är det lite ensamt nu men vill hitta någon tjej där ute som också är barnfri. Ska imorgon in till klinik se hur mycket en vasektomi kostar. Vill inte att det händer en olycka och resulterar i barn. Kondomen kan faktiskt gå sönder.

Så väl jag känner igen mig i dina tankar! Jag är kvinna och 30 år och vet inte om jag vill ha barn. Precis som för dig är anledningen att jag är osäker att jag är lite rädd för att ångra mig när det är försent. Men som du säger så är ju knappast det en anledning till att skaffa barn. Jag har svårt att förstå det här med hur man kan veta om man vill ha barn eller inte. Kanske är det så att man känner när man verkligen vill. Fast å andra sidan så bör det väl vara olika för alla...

Hej det var fint det du skrev om att ha sin livs kärlek bredvid sig när man blir gammal. Det kan ju tyvärr bli så att ens livs kärlek kan gå bort långt före en själv men så finns det ju alltid vänner och övrig familj så ensam behöver man ju aldrig bli.
När man är gammal så bor man ju ändå inte tillsammans med sina barn de kanske inte ens bor i samma land när de vuxit upp, man kan aldrig veta hur det blir.
När du träffar ditt livs kärlek kommer du få det mer klart för dig hur du vill göra angående barn.
Själv vill jag inte ha barn och min sambo tror inte att han vill ha det heller men han hade nog kunnat tänkt sig barn om jag hade velat ha det.
Jag är inte speciellt förtjust i barn över huvud taget faktiskt, alla andra här skriver att de älskar barn men att de inte vill ha några själva, men jag känner inte att jag älskar barn.
Jag känner ingenting för barn annat än att jag blir arg när jag hör om barn som far illa.
Det är väl något fel på mig antar jag som inte har någon längtan efter barn vilket ändå de flesta verkar ha. Om några år kommer jag vara den enda av alla mina vänner som inte har barn.
Jag är 31år och min sambo 35.

Jo, men den du älskar kan ju dö före dig. Eller det kan bli skilsmässa. Barnen har man däremot alltid, hela livet ut (i normalfallet). De är en bra investering!

Jag upplever själv, att familjen bli bara viktigare och viktigare för varje år som går (jag är mellan 40 och 50). Medan sådant som jag uppskattade som ung - vänner, nöjen, uteliv, resor - blir allt mera ointressant. Därför är jag så oerhört glad att jag ändå skaffade barn medan jag kunde, trots att jag fortfarande var mitt uppe i en förlängd ungdomstid då när jag fattade beslutet.

...men som man så har du, som du själv säger, mera tid än vi kvinnor. Så förhoppningsvis är det inte försent den dag då du verkligen börjar känna en ensamhet och tomhet och längtan efter en egen familj.

Ursäkta? Barnen har man alltid hela livet ut? För det första kan ens barn faktiskt dö av olika anledningar. För det andra så känner jag många som inte vill ha med sina föräldrar att göra pgs bråk mm. Min mamma har tre barn. Hennes äldsta son bor i las vegas och hon träffar honom cirka vart 4:e år. Hennes andra son bor i Sverige men i en annan stad långt bort. Jag bor i Brasilien och har inte träffat min mamma på 1 år. Vet inte om jag någonsin kommer att träffa henne igen. Och vi har inte ens bråkat , alltid haft det bra tillsammans. Barnen blir självständiga och vill ha sina egna. Finns ingen garanti att de alltid kommer att finns där för sina föräldrar. Till alla er som är rädda för att ångra er för att ni inte vill vara "själva" när ni blir gammla; ni kan umgås med er syskon, era syskons barn,era kusiner,era kusiners barn,kompisar, jobbarkamrater, gå med i föreningar och göra olika kurser. Vi har alltid människor omkring oss. Och vill vi umgås med barn kan vi alltid vara barnvakt eller umgås med släktingars barn. För barn kan vara kul. Är dock skillnad på att vara barnvakt imellanåt och att verkligen behöver ta hand om ett barn på heltid. När man får barn är det helst plötsligt någon annan man måste ta i första hand. Så investeringen handlar snarare om vad man vill här i livet!

Är det så man ska betrakta skaffandet av barn? Visst, männen i ens liv kan komma och gå men barnen består. Å andra sidan finns det inga garantier för att man blir mindre ensam bara för att man skaffar barn. De kan ju t.ex. få för sig att bosätta sig permanent andra sidan jordklotet. Då sitter man där likafullt ensam på hemmet...

En hund däremot är ett säkert kort :-)

Hundar lever inte så länge.

Visst - barn kan bosätta sig på andra sidan jorden. Men å andra sidan är det vanligare att de _inte_ gör det. Och även _om_ det skulle gå så illa, så "har" man dem ändå. Även om man bara får träffa dem en gång om året, och i övrigt se dem och prata med dem på webcam, få och skicka brev o.s.v. - så är det helt annorlunda mot att inga barn ha och veta att det inte längre återstår en möjlighet att få några...

Men visst förstår jag det här med att inte vilja ha barn också. Småbarnsåren var väldigt jobbiga! Jag var inte riktigt rätt person för att ta hand om småbarn heller: jag är lite för otålig, och lite för petnoga med att vilja ha rent och fint i hemmet och så. Som man inte kan ha när man har småbarn. Samt för mån om min egen tid...

Ska jag vara riktigt ärlig, så skulle jag nog inte ha skaffat barn om jag hade kunnat se in i framtiden och se att min man skulle dö efter mig och vi skulle hålla ihop hela livet. För vi skulle ha kunnat ha ett rikt och lyckligt liv bara på tu man hand också. Och såååå mycket enklare och lugnare och mindre oro och problem!

...men det är just det där, att man inte har några garantier för andra relationer än de biologiska. Hade jag haft syskon så hade jag kanske också tänkt annorlunda, och tyckt att de - och deras barn - kunde ha räckt som mitt skyddsnät om jag blev lämnad av mannen. Men nu hade jag inte det...

Hallooj! I livet har vi alla olika val. Det kan handla om allt ifrån att vi inte vill ha barn, till att vi inte vill sminka oss eller skaffa en högskoleutbildning. Människor dömer hela tiden varandra för olika saker. Alla har olika stereotyper om hur det ska vara eller inte vara. Lyssna på dig själv, du har bara ett liv. Om det finns människor som har sina åsikter så får dem väl ha det, men det är du som gäller hur du ska regera på det. Om du väljer att ta åt dig eller strunta i andras många gånger obetänkta kommentarer. Finns alltid grupptryck här i världen. När jag var 15 år blev jag tex utdömd för att jag inte rakade benen. Alla andra tjejerna gjorde det. Så det går liksom att bli dömd för vadsomhelst. Umgås med de vänner du trivs med och hitta fler som lever utan barn. Samt fokusera dig på det du verkligen vill i ditt liv! Dina drömmar. Lycka till!

Vad intressant att läsa alla dessa inlägg, skönt att veta att man inte är ensam om sitt val av barnfritt liv.. Man trodde ju att nu när man närmar sej 40 så ska man slippa tjatet från omvärlden, men nehej då! Om det är någon som känner för att slänga iväg ett mejl, gör gärna det, kul att prata med "likasinnade" gärna i Östergötland..
Mvh Linda

edmanlinda07@gmail.com

Hej!
Jag är 32år och vill inte heller ha barn. Jag är nyfiken om du fortfarande inte skaffat barn och om du steriliserat dig nu efter så många år. Hör av dig om du vill!

Med vänlig hälsning/Mia

Kom på en intressant infallsvinkel på varför folk med barn lägger sig i att andra inte vill ha barn. Kanske för att vi ingår i ett sammanhang. Precis som vi själva värdesätter våra syskon och ibland kusiner, kanske de känner att era val påverkar dem? Jag säger verkligen inte att de har rätt att tänka så, men kanske känenr de att de och deras barn blir "lurade" på släkt/vänner. Innan vi skaffade vår pojke fick vi många frågor om när vi skulle ha barn, för alla ville ju ha kusiner och barnbarn! Som sagt. Inte rätt alls, men en känsla av att nu har vi minsann lagt 18 år på att älska och ta hand om dig, nu ska du ge mig ett barnbarn! Detta kan nog gälla för vänner också, som har byggt upp ett scenario där era barn skulle leka ihop och bli bästa vänner. Bara en tanke. Jag tror faktiskt inte att de som bara råkar försäga sig på någon fest och pladdrar om att ni inte har träffat den rätte, menar något illa eller ens något starkt egentligen (även om det säkert kan verka så). Var och en har sin verklighet. Och de vet nog bara att för dem så ÄR barnen allt, meningen med livet, vännerna och t.o.m partnern föll lite, lite i värde när barnet kom osv. Så de antar att ni inte vet, men kommer att fatta sen. Det är ALLTID svårt att gå emot strömmen. Att vilja leva utan partner, eller med partner av samma kön, det är ALLTID svårt. Vi lever i en tid av förändring. Om ett par geenrationer tror jag att saker ser helt annorlunda ut. Tills dess får ni bryta ny mark!

Så skönt att höra att det finns fler som känner likadant som jag. Jag är 34år har sambo sedan några år tillbaka. Jag har aldrig varit sugen på barn, har ingen speciell anledning men det skulle inte passa mig då jag inte skulle vilja offra så mycket av mig själv samt allt annat som tex sömnlösa nätter skulle vara värt det. Blir ledsen och arg när jag läser vad många kvinnor får utstå som inte vill ha barn som att vi skulle sluta utvecklas som människa. Jag har många vänner som har barn och jag tycker om barn, många som har svårt att få det att gå ihop. Jag får ofta höra detta tragglande och lite konstiga kommentarer när det gäller min åsikt, jag pratar sällan om det själv med mina vänner/omgivning men dom som kommer med kommentarer ständigt tills största delen negativt. Förstår inte vad det är som är så provocerande, jag ser själv inte ner på folk som skaffar barn. Som någon skrev i tidigare inlägg känner jag igen att man kan känna sig lite ensam i sin umgängeskrets. Just nu är det mycket barnsnack, amning etc i min och jag känner att jag inte riktigt hör hemma och att det blir jobbigt att alltid försvara att man lever i ett bra förhållande trots man inte vill ha barn.Hade varit trevligt med något forum för oss "icke riktiga" kvinnor att snacka lite och kanske ta ett glas vin el nått:) Kram på er alla

ANNONS
ANNONS
ANNONS