ANNONS

11-årig son - hur handskas man?

Hej alla mammor/pappor!
Vi har en 11-årig son, som i grund och botten är en helgo fin kille, duktig i skolan och massor av kompisar.Vårt problem är att vi har dagliga bråk med honom om ALLT! Vi har alltid satt gränser, noga med hur man uppför sig ( och vi får alltid höra hur artig o trevlig han är när han är borta)och vi ahr alltid pratat mycket med honom.
Vi känner oss mer o mer frustrerade, för vi vet inte vad vi gör för fel? När vi pratar med honom, lyssnar han inte, han svarar oss uppkäftigt,han skriker och tjuter om det inte går som han vill,trots att vi kanske kvällen innan haft ett snack med honom och han säger sig förstå, och är uppriktigt ledsen.Han kommer ideligen för sent, han "glömmer"sina sysslor...Jag som mamma har ett större mått tålamod o längre stubin, jag kan bli vansinnigt arg, men det tar ett tag.Hans pappa( min man) blir galen på honom av hans attityd, och det blir skrik och bråk tills jag (som försöker vara neutral så att pojken inte ska få olika signaler från oss)inte orkar vara kvar i rummet...Vi bråkar oxå om detta,vi vill samma sak, men det yttrar sig på olika sätt!Jag tycker han är för högljudd( sonen blir lika högljudd)och aggressiv, medan han tycker att jag mjäkar för mkt...Sedan har vi en 8-årig tjej som kommer i kläm, hon får ju ingen syl i vädret..Några bra tips please!Är det för mkt på g i hans kropp just nu med analkande pubertet, eller ??

Kommentarer

Hej!
Jag känner igen mig i mycket av det du skriver.Både vad det gäller sonen och mannen!
Min son är dock 13 år nu och det har blivit mycket
bättre.Det är en analkande pubertet,frigörelse. Ena stunden liten andra stunden stor.Försök att prata er samman så han inte får så olika signaler. Ibland får din man kanske skälla och ibland får han ligga lågt.Var tydlig med att det är ni som bestämmer men lyssna noga på vad han vill säga så han inte bara känner att han får skäll. Det är svårt!!! Det är en jättejobbig tid!!! Men det blir bättre....försök stå ut.

Tack Maria! Känns skönt bara att få höra att det inte bara är vi som har misslyckats totalt...
Det är just så som du skriver, att man känner att det BARA blir skäll hela tiden.Det är så lätt att hamna i nån slags "vana" att allt han gör framkallar bråk..för så är det ju inte riktigt.Jag kan ofta känna att min man är så inne på det spåret, så han inte märker själv att han bara är negativ gentemot honom.Jag är ju rädd att pojken ska få jättedåligt självförtroende på kuppen!Det kan ju bli så att han känner att det nite är någon ide att skärpa till sig, han får ju ändå bara skäll..Jag har pratat med min man om detta, att det är oerhört viktigt att även ge honom beröm då han verkligen har gjort nå´t bra och uppfört sig rätt! Men det är så lätt att glömma bort, särklit av min man...Snacka om att man lätt hamnar i mönster..Jag vill ju bara att det ska bli en fin kille av honom...Vilken mamma vill inte det?

men har nog haft tur, för vi bråkar aldrig (och har aldrig gjort), det har aldrig behövts. Nu vet ju jag att jag har haft tur (och jag kanske får igen i tonåren:).
Mitt tricks har varit att alltid uppmärksamma (och belöna) gott uppförande snarare än att ge uppmärsamhet för dåligt. Bjuda på en glass när det inte har efterfrågats, ge en spontan present när det inte har tjatats etc.
Även om det är självklart att man ska uppföra sig väl, så kanske man ska ge mer "credit" för det med vissa barn.
Din son verkar vilja ha uppmärksamhet, och till sist blir det strunt samma på vilket sätt han får den, bara han blir uppmärksammad.
Lyssna ordentligt på honom, han har säkert massor att säga om sitt eget beteende och varför det brister för honom trots goda avsikter.


Lycka till.

Där slog du huvudet på spiken! Har förstått att han vill ha uppmärksamhet.Det du skriver skulle ha kunnat vara mina åsikter, tror på beröm! Hur når jag fram med detta till min man?Han säger att det hjälper ju inte iallafall..men jag tror han har för dåligt tålamod för att vänta och se att det vänder...Är det manligt? Han är mer för bestraffningar, utegångsförbud, indragen veckopeng, hot om att få sluta på träningar m.m.m.m...Och har han slängt ur sig ett utegångsförbud( IGEN!)så kan ju inte jag stå inför sonen och protestera!Dessa bestraffningar kanske hjälper för stunden, men tro mig, min son blir varken rik eller får skavsår av uteskorna av denna metod!Är far och son för lika?Jag säger absolut inte att det är bara min metod och övertygelse som är det enda rätta, men..Blir bara så frustrerad, och det är inte bara en gång jag har lämnat rummet för att jag inte klarar av klimatet med skrik, gap och hot..Vill inte ha det så ..Tack för era råd!

Jag är mitt i en separation från barnens far. Delvis men inte enbart beroende på hans ständiga gapande, skrikande och hotande mot våra barn - som förstås tagit efter samma beteende. Och våra barn är ännu små, 5 och 8 år. Speciellt den äldsta beteer sig som din elvaårige son och det är så jobbigt! Jag vet inte heller vad jag gör för fel!!
Känner mig helt maktlös och ledsen av att ha ständiga konflikter med barnen. Jag är ändå den tålmodiga typen som är lugn och bestämd så långt det bara går. Men till sist brister det. Igår kunde jag inte låta bli att börja gråta (är lite labil pga separationen också) vilket ledde till att den äldsta tog på sig skulden och skrek ut sin ångest över hur värdelös hon är. Det hjälper inte hur mycket jag än förklarar att jag älskar henne, att hon är värdefull och bra. Inget biter. Jag säger bara: Hjälp mig. Hur ska det bli när hon blir tonåring om det här lynniga, uppkäftiga och självdestruktiva beteendet fortsätter? Hon gapar och skriker och gör illa sig själv eftersom hon inte får slå den hon är arg på... Och jag (för det är oftast jag) som blir utsatt vet inte varför hon blir så arg på mig. Hon kan inte förklara det heller, hon bara exploderar utan att jag gjort något och utan att vi bråkat. Ibland känns det som om jag inte passar att vara förälder. Jag orkar inte. Jag vill ha det lugnt omkring mig - usch vad egoistisk jag är...

Nä, du är inte egoistisk! Du är bara en mamma som vill kunna vara den mamma som du en gång föreställt dig att vara, och det kanske inte är så nu!Man orkar inte vara på topp om det är jobbigt, hur gärna man än vill!Jag brukar säga till mina barn att jag inte VILL vara en tjatmamma och erkänna för dem att jag inte alltid har tålamod, att jag inte alltid reagerar rättvist mot dem!Tror det är bra, så de också får uppleva att bråk ibland inte bara beror på att barnen är bråkiga!Jag talar om för dem när jag är så trött att gränsen för vad jag orkar med,nås ganska snabbt....
Vi får försöka komma ihåg att det inte finns någon bättre mamma för våra barn än just vi, trots allt..Men visst är det skönt att känna att man inte är ensam...

Jag tror att oenighet mellan föräldrar är en bidragande orsak till att barn "lever ut" sina frustrationer på det sätt som din son gör, och ni måste börja där. Sonen utagerande är ett symptom på dysfunktion i familjen.

Din man borde ju rimligtvis inse att hans bestraffningsmetod inte fungerar (och jag har heller inte hört ett enda fall där det har gjort det), men troligtvis är han uppvuxen på samma sätt "och det funkade ju med honom ":)

Det är ju inte bara relationen till er kille som förstörs, det är ju hela familjen som far illa.

Jag skulle starkt rekommendera er att ta hjälp utifrån, många lyssnar mer på andra än familjemedlemmar:), och en bra terapeut är guld värd.
Och alla skulle nog må så oerhört mycket bättre med en mjukare hållning...

Men det är lätt för mig att säga då jag har alltid varit ensamstående och har sluppit att behöva "slåss" mot en partner som tycker annorlunda.
Och min son har heller aldrig behövt kämpa för uppmärsamhet eftersom det ju alltid har varit bara vi 2 (jag har numera en partner, men vi bor inte ihop)

Önskar dig varmt lycka till!

ANNONS
ANNONS
ANNONS