ANNONS

För frisk för att vara sjuk – en historia för alla

Det var egentligen bara vanligt mörker när hon vaknade. Radion småpratade och det strimmade grådisigt mellan fönsterkarmen och jalusigardinen. Friskluften fanns sporadiskt från det öppna fönstret men egentligen inte tillräckligt. "Det blir aldrig lagom", tänkte hon och svängde benen över sängkanten och balanserade ut på sovrumsgolvet. Alkoven och sängen var som gjorda för varandra så länge man inte skulle stå bredvid den, det tillhörde det normala att hålla sig i väggen på väg upp från sängen. Den här morgonen tog dock väggen slut för fort och hon famlade och försökte återfå balansen utan att lyckas, golvet kom rusande men lyckligtvis så sprang garderoben fortare och lyckades fånga upp henne i en hård omfamning. Hjärtat bultade, golvet gungade men garderoben stod där som ett monument över stabilitet i livet, lika stabilt som klädvalet den innehöll: blått, brunt, grått & svart. Hon trevade med handen för att hitta en annan trygg punkt i tillvaron, maken snarkade i sängen och även om det kändes tryggt gav det inte mycket hjälp där hon befann sig. Hon hittade dörrvredet och famlade vidare i det mörka huset. "Det känns inte riktigt bra nu" tänkte hon och undrade förvirrat vilken gen det var som gjorde att tankarna alltid formulerade sig som reklamslogans medan hon drog på sig stallkläderna.

Friskluften utanför huset ruskade om henne men hela världen fortsatte att gunga. Det hjälpte inte hur många andetag som fyllde lungorna och det var för långt mellan huset, garaget och stallet. Hästarnas välkomnande gnäggande hjälpte henne att fokusera de minuter som krävdes för att få på unghästen och hennes älskade Hårfagre grimmorna, släpa ut hö och hästar i hagen och till slut ta sig tillbaka in i huset.

- Mamma, vi måste åka nu? Dottern stod i sovrumsdörren och ropade försiktigt. "Hur hamnade jag här" tänkte hon förvirrat och vred på huvudet, det gjorde ont.

Det var ljusare i sovrummet nu, makens sida av sängen var tom och omedvetet var hon medveten om hundarnas smågläfs i hundgården. Något sprang runt i magen och letade på samma sätt som sonen rände runt och letade rena kalsonger och strumpor och hon hade lust att skicka både mage och unge till tvättkorgen. "Hur ska jag kunna köra bil", hjärnan letade desperat efter en lösning men hon insåg att både tiden och alternativen saknades.

När bilen låstes bakom noterade hon inte det vackra höstvädret. Tryggheten från hästarna som mumsade hö i hagen bar henne tillbaka in till det tysta mörkret i huset och sovrummet som kändes bekvämt och helande.

På den andra dagen vilande hon. Inte heller då verkade vädret utanför spela ngn roll, garderoben hade blivit utan närkontakt på morgonen men huvudet kändes för litet för vad det nu var som sprängde där inne. Den lille blå mannens vita piller skänkte bedövning och hon tyckte fruktansvärt synd om sig själv.

Förundrat gick hon på upptäcktsfärd i tv-tablåns utbud och kände stor empati med dem som var hänvisade dit mer frekvent. Lika förundrat insåg hon att hon inte visste när hon senast åt och först då orkade hon bli orolig. Det var för henne fullständigt främmande att inte ha någon aptit. "Hur liten och ynklig kan en vuxen kvinna bli mitt på ljusa dagen?" tänkte hon samtidigt som en oversized Ophra prisade amerikanska vardagshjältar.

På tredje dagens morgon visste hon inte vad som skulle hända när hon klev ur sängen. Hon ville ligga kvar med känslan att det var en vanlig dag, helst en lördag med hela helgen framför sig och inget schemalagt. Inga back-to-back möten med inplanerad transporttid, inga träningar, shoppingturer eller bortlovade skjutsar. Bara en tom kalender. Datorn verkade som en lagom sysselsättning trots allt, hon såg inte fram emot fler repriser av djurpoliserna varken i Houston eller Phoenix. Huvudet värkte fortfarande och hon undrade om det var normalt. "Jag får nog vänta till efter helgen" och det normala budskapet från syster Beata på vårdcentralen gnällde i huvudet:
"Drick mycket och ut i friska luften, det är gott. Du kan gärna ta några av den blå mannens piller, det hämmar eventuella inflammationer." Hon var faktiskt väldigt törstig. I brist på annat kom www.sjukvardsradgivningen.se upp och hon sökte på Huvudvärk.

Man ska kontakta en vårdcentral eller en akutmottagning direkt om man
• har ont i huvudet vid tinningen, är trött och har lätt feber
"Det är ju så jag mår…." Hon stirrade på skärmen - kontakta vårdcentral eller akutmottagning direkt.. Hon funderade över definitionen på direkt, på definitionen av ont och på vad trött egentligen stod för och blev med ens ännu sämre. Det var framförallt det som inte stod omnämnt i texten som oroade, varför direkt?

Hon vände sig till bokhyllan och satte sig med Nya Familje-Läkarboken, den stora nya medicinska uppslagsboken i knäet. Boken utlovade ”självdiagnosscheman som hjälper dig att avgöra när du behöver söka läkare” med erfarenhet från it-projekt kändes det tryggt med flödesscheman. Pilar och rutor med tydliga vägval - IF THEN GO TO. Om boken var lika tung innehållsmässigt som utseendemässigt lovade det gott men hon stötte på patrull omgående, vilket flödesschema skulle hon börja med?
9 - Matthet och Svimning
10 – Yrsel
11 – Huvudvärk

Hon läste förstrött den första rutan i Schema 9 – Matthet och svimning: "Uppträdde matthetskänslan tillsammans med yrsel?" och försökte tänka efter vilket som kom först och bestämde sig för att det nog inte spelar så stor roll och därmed svara JA på frågan. Flödesschemat gav resultatet "Se schema 10 Yrsel". Hon bläddrade vidare men kunde inte undgå att läsa ett antal pilar som alla tycktes sluta med Sök läkare omedelbart.

På sid 97 fanns schema 10 för Yrsel och den definition som hon tidigare inte lyckats formulera för sig själv: "En känsla av att benen är ostadiga eller att man själv eller omvärlden roterar".
Hur då ostadiga, hur då roterar? Orden lät som en klockren beskrivning av en rejäl bakfylla och hon gjorde en minnesnotering om yrsel som en politiskt korrekt omskrivning att använda i väl valt sammanhang. För nog kunde hon gå med på att benen var ostadiga men någon omvärldsrotation mer än jordens normala snurrande kunde hon inte känna och beslöt sig för att svara Nej på frågan "Har du en känsla av att du själv eller omvärlden roterar?".

Svaret kom snabbare än man hinner trycka på Enter - "Se schema 9 - Matthet och svimning". Hon suckade djupt och kände sig lika maktlös som inför sin första ABC programmering då hon förväntansfullt sett fram emot sitt resultat och bara fått ett grönt <ERROR på den svarta skärmen. På sidan för Yrsel noterade hon också minst tre slutresultat som gav svaret sök läkare snarast. Som om man inte skulle vara nog uppskrämd redan fanns också för säkerhets skull en ruta med texten "Cancerrisk. Yrselanfall kan tyda på en hjärntumör om symtomet uppträder tillsammans med återkommande huvudvärk som följs av illamående och kräkningar på morgnarna. Sök läkare snarast för en undersökning". Vid det här laget var hon säker på att nog var bäst att kontakta läkare men bestämde sig för att läsa under Huvudvärk också. Jag har nog inte Yrsel utan bara ett lätt balansproblem försökte hon trösta sig själv med och hittade schema 11 Huvudvärk på följande sida.

Någonstans i bakhuvudet mässade syster Beata om att dricka mycket och gå ut men hon tröstade sig medan vattnet sköljde genom strupen att hon i alla fall både morgon och kväll fick en rejäl dos frisk luft när hästarna skulle tas om hand.

"Huvudvärk kan vara ett lindrigt symtom men även så svårt att det är invalidiserande". Nu funderade hon på definitionen av invalidiserande, är det när man inte kan leva ett normalt liv, och vad är då normalt liv? Hon begrundade om hennes liv var normalt ens under normala omständigheter och kände hur det spände till över tinningen. "Smärta är relativt – så hur relativ är min huvudvärk, jag kanske bara är sjåpig" barnmorskans ord om att hon var smärttålig gungade på gungbrädan mellan verkligt sjuk och hypokondriker.
”Betyder det att jag egentligen har mer ont än vad jag tror eller betyder det att jag tänker för mycket?” tänkte hon och började följa flödesschemat i boken:
• Har du feber 38* eller mer? – Nej
• Har du fått ett slag mot huvudet under de närmast föregående dagarna? - Nej
• Har du varit illamående eller kräkts?
Här stannade hon upp och funderade igen, hon hade visserligen mått illa men när hon tjuvkikade på Ja-alternativet som slutade i uppmaningen "sök läkare omedelbart" valde hon att gå vidare med Nej istället.
• Tar du några mediciner regelbundet? – Nej
• Känner du dig täppt i näsan e t c ? – Nej
• Känner du dig spänd och stressad och/eller sover du dåligt?
Stressad, ja i alla fall när man börjar läsa här, sover dåligt - Nej, inte alls. Hon beslöt sig för att fortsätta Nej spåret och förundrades över att det fortfarande inte dykt upp något om läkare på ett tag i schemat.
• Började huvudvärken efter det att du läst eller sysslat med precisionsarbete?
”Hur långt efter räknas?” Hon tänkte på handarbetet som hon ägnat sig åt förra veckan men kom till slutsatsen att det nog inte räknades. – Nej
• Stämmer något av nedanstående alternativ in på vad som hände under de tolv timmarna som föregick i huvudvärkens uppkomst: (Hon fick nästan huvudvärk bara av att försöka förstå texten) ..vistades i starkt solsken…bullrig m.m. miljö….alkohol….hoppat över en måltid….?
Hon räknade, huvudvärk vid åtta på morgonen, minus 12 timmar gör åtta på kvällen, d v s inget solsken, måndagskväll innebar inte alkohol och hur många måltider äter man efter k l 20.00 på kvällen? Det fick bli Nej här också, hon läste förväntansfullt slutresultatet: "Om du inte kan komma fram till en diagnos med hjälp av detta schema och huvudvärken inte går över till följande morgon eller andra symtom uppkommer, bör du söka läkare".

Uppgivet smällde hon igen boken och noterade förvånat att det haglade utanför, varifrån kom det, sken inte solen nyss?
- Din plats är nu nummer, 5, i kön. Hon irriterade sig på att hon inte valt den bärbara telefonen och försökte foga sig i det stenåldersaktiga i att vara fastknuten i väggen med en sladd.

– Din plats är nu, 3, i kön. Vi tar hand om ditt samtal så fort vi kan. En gnagande oro om hon gjort rätt som ringde till Vårdcentralen direkt och inte till 1177 blandade sig med huvudvärken. Hon tittade på sina naglar och insåg att det var ett tag sedan nagelfilen var framme, förmodligen minst lika länge sedan som någon torkade under den här duken och tänkte precis försöka sträcka sig efter disktrasan när en riktig röst dök upp på andra sidan telefontråden.

– Välkommen till vårdcentralen du talar med syster Mimmi! Rösten var glad och käck, nästan som om den försökte bota vilken sjukdom som behagade ringa in bara genom att låta osjuk. Hon presenterade sig och hasplade lite virrigt fram anledningen till sitt samtal.
- Nämen ojdå, har du slagit dig i garderoben? Utropade syster Mimmi medlidsamt
- Stackars dig!
Hon funderade på att förklara att hon inte fick plats i garderoben och därmed inte kunde slagit sig i, möjligtvis slagit i, om hon nu gjort det, men det hade hon ju inte, och valde att inte utveckla det spåret. Återigen försökte hon förklara sitt sjukdomsförlopp (Var det det hon hade, ett sjukdomsförlopp?).

Syster Mimmi hummade och ojade sig:
- Jag förstår! Usch då! Oj, Oj! upprepades på ett slumpmässigt sätt under samtalets gång.
– Är ditt tillstånd akut? Frågade syster Mimmi fortfarande lika käckt och medkännande.
Hon vred och vände på ordet akut i huvudet, vilket gjorde ont, utan att komma fram till något bra svar.
- Det stod på sjukvardsradgivningen.se att man skulle kontakta läkare omedelbart? svarade hon dröjande och började känna sig lika fånig som Stig Helmer.
– Ja oj då, ojade syster Mimmi, jasså omedelbart. Du förstår jag har inga akuttider kvar, de försvinner ju så fort på förmiddagen och våra gula tider får jag inte boka samma dag.
Hon nästa hörde hur syster Mimmi nickade instämmande åt sig själv som för att bekräfta det absurda i vad som just sagts.
”Klart att man bara kan bli akut sjuk före 12.00.” Bara två minuters kontakt med vården bekräftade alla onda aningar, hon kände återigen stor empati med dem som behövda göra detta oftare.

Möjligtvis handlar det om träning och tanken slog henne att hon kanske var utsatt för någon form av nollning, ett test för att visa att man klarade av att ha kontakt med vården, tillräckligt frisk för att vara sjuk.
– Har du pratat med dem? undrade Syster Mimmi. Hon föreställde sig rösten i luren kommande från en retriever, ivrigt viftande på svansen.
- Med dem?
– Ja sjukvårdsrådgivningen, de kan nog lättare hjälpa dig få en akut tid, på närmsta lasarett.

Retrievern hade lagt sig bekvämt tillrätta på andra sidan luren.


- Din plats är nummer, 12, i kön. Vi tar strax emot ditt samtal. Du kan själv…..
Nöjd med att ha använt den bärbara gick hon omkring i huset för att ge sken av att vara effektiv. Hon slutade lyssna på den mässande rösten på andra sidan och konstaterade att tvättmaskinen var klar och sorterade en ny, startade diskmaskinen, bläddrade i tidningen från i förrgår, ingen hade orkat hämta posten på flera dagar, och drack vatten. Samtalet med syster Mimmi hade på något märkligt sätt triggat henne, visserligen var benen fortfarande kalvigt ostadiga och i huvudet skramlade brottstycken av saker som egentligen borde göras. Varje gång ett städa eller jobba slog till i hjärnbarken värkte det lite extra. Det var när hon precis hittat en fungerande penna för att lösa tidningens suduko som en vänlig röst började prata med henne.
- Sjukvårdsrådgivningen, det är syster Sandra? Återigen presenterade hon sig och försökte vara mer strukturerad i sin beskrivning den här gången. Syster Mimmi’s missuppfattningar hade lärt henne att tala tydligt, och hon letade febrilt, eller kanske febrigt, efter alternativ till ordet yrsel när hon berättade.
- Du gör helt rätt i att kontakta oss, tröstade syster Sandra. Behövde hon tröst, var det så uppenbart att det gnagde en oro inombords om varför all hjälp till självhjälp inte lett någon annan stans än till det här telefonsamtalet.

- Har du kontaktat vårdcentralen?
Frågan var väl helt självklar och när hon förklarat att hon ringde på syster Mimmi’s rekommendation blev det tyst i andra änden. Syster Sandra var nog definitivt ingen Golden retriever med sorgsna ögon och glatt viftande svans, hon såg framför sig en Boxer med stetoskop runt halsen och många ståtliga diplom på väggen.
- Uppfattade jag det rätt i att de inte kunde ta emot dig akut? Boxern sniffade i luften efter något den inte riktigt kunde placera.

- Kan du dröja lite så ska jag följa upp en sak? Syster Sandra väntade inte på svar utan det blev tyst i luren. Hon suckade och försökte koncentrera sig på sudukot medan hon väntade.
- Ursäkta att du får vänta, men ett ögonblick till bara. Varför fick hon vänta så länge, hade hennes sjukdomsförlopp satt igång akutlarmet på sjukvårdsrådgivningen?

Hon såg framför sig hur anropet gick till McDreamy på Seattle Grace Hospital och anledningen till att det dröjde var att han var upptagen med att ställa diagnos på en svårt sjuk patient. Meredith höjde undrande på ena ögonbrynet när personsökaren pep.
- Jag är ledsen att du fick vänta så länge men nu har jag pratat med din vårdcentral. Hon knyckte förvånat till med nacken när hon hörde Syster Sandra’s budskap i andra änden.
- Du förstår att vi här på sjukvårdsrådgivningen har ingen möjlighet att boka några tider utan det måste ske via din vårdcentral och jag har talat med din mottagningssköterska som kommer att ringa upp dig snart. Boxern hånlog från prispallen och utanför ringen satt den sorgsna retrievern.

Hon kände sig extra nöjd med att trycka på automatöppningen till vårdcentralen med armbågen medan hon famlade runt med tvättspriten på händerna. Som ett frågetecken blev hon stående innanför dörren och stirrade på lappen vid kassan - All personal på utbildning fram till 15.30. Syster Mimmi hade mycket riktigt ringt tillbaka nästan omedelbart och meddelat att hon självklart var välkommen ”nästan direkt, säj strax efter ett, eller kom vid ett eller du kan komma innan också om du vill”. Rösten hade drupit av ursäkter och bortförklaringar som bara gjorde det hela ännu fånigare. Det var kyligt ute och hon kurade ihop sig i pälskragen på jackan som för att söka skydd och värme trots att hon nu faktiskt var inomhus. Crocs, tofflor och sandaler av alla de slag vandrade runt i lokalerna som förutom henne var helt tom på patienter, hade hon tagit fel på dag? En toffla pratade syjunta med ett par sandaler och ett par crocs skrattade lågt i en telefon, det lät inte som del av en ordination, snarare som ett efterspel till något trevligt igår kväll. Hon funderade om det var skorna som gjorde att hon kände sig utanför för så ignorerad hade hon inte blivit sedan mellanstadiets klassfest. Någon log faktiskt åt henne och frågade medlidande om det var hon som lite ”yrslig”, hon nickade även om egentligen inte ville höra till schema 10 för yrsel men orkade inte med att förklara hur det egentligen förhöll sig ytterligare en gång. Den vänliga öppnade dörren till ett rum och mumlade något, så kom ett par sandaler ut ur rummet med en mycket liten och mycket rund kvinna i, det här är ju ingen retriever, tänkte hon, det här är en mops!

Soffan var inte bekväm men hon sjönk ändå ner och njöt av att faktiskt bli omhändertagen. Doktorn skulle komma strax utlovades det. Straxet räckte till ett toalettbesök, en damtidning, en liten slummer, en inredningstidning samt ett förstrött bläddrande i en ny informationsbroschyr som handlade om vilken förträfflig vårdcentral detta var och alla argument för att välja just den till sin egen. Hon satt just och funderade på vad som krävdes för att anmäla någon för falsk marknadsföring när ett par effektiva tofflor stannade till bredvid henne.
- Sitter du här än? Var är alla människor? Tofflorna tittade på henne och rynkade på ögonbrynen. Hon mumlade något om att det var någon utbildning och att doktorn skulle komma strax. Tofflorna tofflade iväg och öppnade en dörr i korridoren, pratade med någon, tofflade in i grannrummet och pratade med mopsen som kom ut som om hon trodde att Boxern var på ingång. Hon bävade för att Syster Mimmi skulle börja ursäkta sig igen, men hon var för trött för att egentligen bli irriterad, istället gjorde hon en grimas som skulle föreställa ett förlåtande leende och gick in till rummet där doktorn satt.

Bilen slingrade längs vägen men utan att hon märkte att landskapet utanför var väldigt vackert, välvårdade hus med välansade trädgårdar, hästar betande längs gröna sluttningar och klasar med brevlådor här och där som vittnar om att det finns fler hus inne i skogen än ögat faktiskt ser. Till och med småregnet till trots var det en pittoresk bild som passerade utanför bilfönstret men hon var fullt upptagen med att fundera på om det hon just fått besked om var bra eller dåligt. Efter allt blinkande, gapande, nålstickande, andande och berättande blev resultatet ingenting, enligt all klinisk teknisk bevisning var hon frisk, möjligtvis spökade ett litet virus men inte ett enda ynka recept fick hon med sig hem. Doktorn höll visserligen med om att hon gjort ALLDELES RÄTT som kontaktat vårdcentralen, men det var en klen tröst för hon kände sig mer sjuk än frisk och besvärad över att ha lagt beslag på de så sällsynta akuttiderna för lite huvudvärk.

Huset tog emot henne med en moderlig omfamning och hon sökte lindring med hjälp av eftermiddagssåporna på TV. 2 ½ män fick henne att le lite och när det välbekanta ljudet från en familj som vänder tillbaka efter vardagen gjorde huset till ett hem kände hon att det imorgon faktiskt kanske skulle bli en ny dag trots allt.


-------------------------------SLUT---------------

Kommentarer

ANNONS
ANNONS
ANNONS