Samma här. 33 år. Ett barn. Lärare som jobbade på tok för mycket övertid två år i rad och sedan blev sjukskriven en månad och därefter snabbt tillbaka på heltid (vilket jag verkligen ångrar idag) .Återkommande trötthet. Arbetar heltid igen men har bett att få gå ned i tid för att "orka" men får inte, pga. att jag anställdes på heltid enl. arbetsgivaren. Är istället tvungen vara hemma lite nu och då eftersom min kropp inte har någon motståndskraft mot sjukdomar. Har försökt motionera mig till mer ork, utan att lyckas. Lever med 40% av den energi jag hade tidigare. En stor sorg att inte orka mer!

Ja, jag var sjuk 6-7 månader. Har "huvudsäkringen" gått en gång, blir man aldrig riktigt hel igen! Jag kan inte stressa. Jag har ingen "överväxel/turbo" att slänga in, jag kör på trean, fyran......gör jag det går det bra, men händer det något "extra", får jag hjärtklappning och känner mig stressad, sen tar det lång tid att innan jag är normal igen. Jag är helt enkelt känsligare. Det gäller att skynda sakta för att fungera, men då går det bra. Jag jobbar heltid, har bytt jobb, då arbetet/cheferna var orsaken till min utbrändhet. Nu på nytt jobb, fungerar det bra.

/Birgitta

Hejsan Camilla! Jag känner så väl igen mig...drabbades av utmatnnings depression för snart 2 år sedan har jobbat sen i oktober och är uppe i 50% nu.Jag är snart 40 år,gift,2 barn,en på 5 år och en på 9 år.Jag är inte heller nedstämd med sååå jädra trött...noll energi.Går oftast och lägger mig samtidigt som barnen...inte såå kul men det verkar ta tid att komma tillbaka.Vill bara säga att du inte är ensam.Kram Ulrika

Det känns ändå lättare att höra att man inte är ensam, men dystert ändå.
Känner igen det ni skriver, ingen motståndskraft, motion gör mig nästan tröttare.
Något som jag tycker känns jobbigt är att man liksom inte kan förklara för andra, jag är inte sjuk, men funkar inte som jag ska. Trött kan ju alla vara, ffa småbarnsföräldrar, men detta är inte samma. Jag har gjort tester, men det är inget fel på mig.

Kramar till er!!

Jag idag 32 år och fick en utmattningsdepression 2007 och har kämpat med den sen dess. Har vägrat inse att min energi aldrig kommer att bli som förut och fortsatte att utmana min kropp. Detta har gjort att jag genom åren fallit tillbaka i depressioner och sämre självkänsla samt självförtroende över vad jag kan göra och vem jag är nu jämfört med då. Jag var sjukskriven till 2010 och orkade inte längre med läkarbesök och sitta hemma. Så jag bestämde mig för att själv tag tag i problemet och började studera med resultat stegvist genom åren blev bättre. Först studerade jag på distans och utvecklade detta till föreläsningar och seminarium med närvaro. Det har hjälpt mig oerhört att bli mer social och våga möta samhället efter mitt "misslyckande" (som det har känts som). Idag är det skiftande hur jag mår. Nyligen slog det mig att jag måste tänka om. Min utbildning är avslutad om ett år och jag utbildar mig inom en bransch som kräver hög stresstålighet. Jag förstår inte hur jag tänkte... Jag har ju inte samma förmåga längre. Är trött ofta och i stort behov för mitt eget tempo. Eftersom jag vägrat inse att jag blev sjuk 2007 och hur allvarligt det varit, så har försäkringskassan avslutat min sjukskrivning och möjligheten till arbetsträning. Jag är jätterädd för att gå tillbaka till arbetslivet. Och jag vill nu börja om och ge min kropp möjlighet att slappna av och hitta rätt. Vill nu praktisera någonstans där jag kan få försöka arbeta, kanske med hantverk eller någon trädgård. Men vet inte vart jag ska vända mig. Finns det någon som har varit med om detta eller fått praktik någonstans?

Känner så väl igen mig i både frågan och svaren. Har drabbats av utmattningsdepression två gånger i livet, en gång för 13 år sedan och igen för tre år sedan. Första gången kämpade jag mig tillbaka med ren viljekraft. Då var det lite tabu och kallades utbrändhet, forskningen hade inte kommit så långt. Något som inte släppte var däremot ångesten, framförallt när det gällde att prestera. Så var det då dags igen för tre år sedan, efter en tid av både positiv och negativ stress. Det tog tre månader av total vila innan jag kunde börja arbetsträna och efter ett år var jag åter på heltidsarbete. Har behövt äta antidepressiva sedan dess, och jag måste hela tiden hushålla med min energi. Tack vare en bra läkare (som jag nyss fått kontakt med), förstående vänner och arbetskamrater och arbetsgivare kan jag arbeta full tid. Men jag har inte fått tillbaka min ursprungsenergi. För mig har det varit viktigt att acceptera mina begränsningar. Värdesätter saker och ting på ett helt annat sätt idag och har fått ett bättre självförtroende. Men det har kostat på. Sörjer att jag inte kan "göra som alla andra" men gläds åt att jag blivit klokare och mer rädd om mig själv! Kram på er alla!

Nej du kommer aldrig tillbaka, inte som du var, man måste släppa och gå vidare. Man blir en annan. Jag gick själv igen en djup depression när jag gick in i väggen 2007, det har tagit 5 år att gå vidare med nytt jobb. Jag kan nog aldrig jobba heltid igen, man är så pass "skadad" om man har kört slut på sig totalt, det får man nog acceptera. En klok man sa till mig att man har igen broms, man måste använda sin mototbroms i stället. Jag orkade heller inte med f-kassan, AF, och allt som man har blivit tvungen att genom gå när man är som mest skör, utan har klarat mig på egenhand. För efter det första året så kan man ju inte vara sjuk längre...enligt dem.. Men detta har man nog med sig genom resten av livet, man hittar ett annat sätt att leva, och andra värderingar. Man måste lugna ner och ge sig själv den tiden och möjligheten. Att inte jobba heltid är ett pris man får betala, och den kostnaden för förlorad inkomst, ja den får man själv ta. Men jag kan nog säja att jag har nog ett bättre liv nu ändå, men som sagt ett helt annat. En annan normalitet. Man måste behålla mer av sig själv till sig själv, det är viktigt och att vila så gott man kan, hitta stunder.

38 år och fick symptomen utmattningsdepression för 1,5 år sedan. Sov mig genom månader. Fick antidepressiv medicin men var stor motståndare. Gav motvilligt med och provade dem och har inte ångrat mig en sekund. Allt blev mycket lättare! Jag orkade mer, ångesten försvann. Jag gick även i KBT. Grät, grät, grät i början men nu ses vi bara en gång i månaden som en utfasning. Hos KBT-terapeuten fick jag en uppgift som förändrade hela min inställning till mitt framtida liv. Att skriva ner hur jag skulle vilja att min liv såg ut. Inte utgå ifrån det jag har nu, utan tänka helt utanför ramarna. Hur vill jag bo (inte utgå ifrån vad jag har råd med utan hur jag skulle VILJA bo), relationer, jobb, vänner, fritid. Dröm dig bort! Upptäckte att jag inte alls levde ett liv som jag skulle vilja leva utan ett liv som formats efter slump och problem med att säga ner för att inte göra andra besvikna. Sedan dess har allt blivit så mycket lättare. När jag släppte krav och måsten så fick jag mer ork. Idag jobbar jag 60-70% och har anpassat mina kostnader för att få ett bättre liv. Det är långt mellan gångerna som jag är så trött att jag knappt kan stå upp men det finns oftast bakomliggande orsaker. Krav! Självklart ska du inte vara trött resten av livet. Jag tycker du ska uppsöka en annan läkare. Dock tar det tid att komma tillbaka och jag tror inte att man ska sträva efter att komma tillbaka till samma tempo i arbetslivet utan till en bättre insikt på att vi bara har ett liv!
Kram

Hej
Jag tror att det är väldigt viktigt och det enda rätta att acceptera. Det tar tid. Jag jobbar efter 10 år fortfarande med att acceptera att starka jag plötsligt ramlade ihop på Intersport den där vardagen i februari och att jag sedan dess aldrig har rest mig helt. Det har varit en lång resa som aldrig tycks ta slut. För mig är det nödvändigt att acceptera och förstå att jag alsrig kommer att bli som jag var och att det faktiskt också är något bra med det. Det finns en eller flera anledningar till att du också drabbades. Ta fasta på det och lär dig. Lär om. Hade du inte varit den och det du var hade du inte tagit slut. man vill så mycket, framför allt räcka till åt sina barn och sin familj. Alltid. Men du kan säga nej och stopp ibland och ändå vara världens bästa mamma, dotter, partner, vän etc. Ta hand om dig och må bra just där du är i dag oavsett hur mycket eller lite du orkar. Lev väl. Sov mycket. Ät bra mat och andas lugnt. Se något positivt och livsbejakande i varje dag. Kram