Hur tänker "vänner"?

Efter en långdragen och smärtsam skilsmässa, stod jag där själv med tre barn.

Att ekonomin inte var att ljubla över är en sak. Att jag levt förtryckt och psykiskt misshandlad av min missbrukande make är en annan. Helt dränerad på krafter, bara att stiga upp var en kraftansträngning kanske man får räkna med. Men att mina vänner sedan barnsben skulle svika räknade jag inte med.

Ingen av mina forna vänner har jag kontakt med idag, hade så innerligt behövt ett trevligt samtal, bli bjuden på en middag, någon som kunde avlasta en stund med barnen, någon som drog ut mig på något kul...

Hur tänker man när man sviker sina vänner som mår dåligt? Jag som alltid försökt att backa upp alla som mått dåligt eller haft det jobbigt, det har alltid känts naturligt och som en självklarhet. Jag som var så säker på att det var riktiga vänner jag hade.

Att mitt i livet, utmattad, på gränsen till deprimerad med fullt ansvar för barn och hem, arbete, ekonomi... skaffa nya vänner är inte lätt. Just nu går dagarna mest åt till att överleva.