Nu vet jag inte om det här gäller i ditt fall, men det vanligaste misstaget är nog att man har haft för bråttom när man inlett relationen.

Välj män där både han och exet är känslomässigt färdiga med separationen, där de har levt på skilda håll ett bra tag och nu kanske till och med har en sund vänskapsrelation till varandra. Då är risken låg för den där typen av reaktioner.

Om mannen har gått direkt från ett förhållande till ett annat, eller han har en dålig relation till exet (vilket tyder på obearbetade känslor) är det nog mer regel än undantag att det kommer att bli problem.

Jag träffade min nuvarande man direkt efter hans skilsmässa och hade det rätt jobbigt i några år innan alla band dem emellan lösts upp. Så mitt råd är: inled aldrig en relation med en nyskild man. Idag har vi det bra men jag fick betala ett högt pris i början. Sedan: jag är själv skild och förstår egentligen inte varför jag skulle intressera mig för min mans nya kvinna . Jag har ingen rätt att ha synpunkter på vad han gör. Det är hans liv och jag lägger mig inte i. Jag har inget intresse alls av att veta hur eller med vem han lever. Vi ses väl nån gång i samband med barnens (vuxna) högtider men det är allt. Mitt liv har jag tillsammans med min nya man. Jag vet inte hur andra frånskilda kvinnor tänker men så tänker jag. Du ska inte behöva bete dig på något särskilt sätt alls, det är upp till din mans ex att förstå att det inte är hennes man och det är upp till din man att förstå att han är skild och lever med dig nu. Kram

Hej,

det här med biomammor/biopappor och fungerande relation till en ny familjekonstellation är inte lätt oavsett om det nya förhållandet kommer relativt snart eller många år efter.

Jag lever med en man som inte levt med barnets mamma sedan pojken var ca 3 år och det hjälper inte! Nu är pojken snart 12 år och de senaste åren har varit ett rent helvete! Det spelar ingen roll vad jag gör så är det fel fel fel! Hon gör allt från att sabotera umgänge mellan far och son plus vår vuxenrelation, ringer de mest konstiga tider på dygnet med och kan då fråga vad vi gör, klaga på att hon kännner sej ensam, att hon vill ha tillbaka mannen som hon sitter och säger att hon äcklas av i familjerätten, klaga på hur vi bor= att det ine är tillräckligt stort och fint. Kort sagt allt är fel. Själv har hon vid 48 års ålder nyss panikflyttat hem till sina föräldrar och bonusbarnet bor i hennes gamla flickrum och hon sover i föräldrarnas tv-rum. Om hon är fattig, nej det står en bostadsrätt i ett exklusivt område som hon inte vill bo i för att det är för syrt men hon säljer inte. Hon jobbar och tjänar bera med pengar men det hindrar henne inte från att ringa och kräva att vi ska ge henne mer pengar. Då har hon både underhåll och barnbidrag plus att vi ändå köper kläder och betalar aktiviteter.

Anledningen är att hon inte vill att pojken ska ha ett fungerande umgänge med sin far. Hon vill heller inte att pojken ska få knyta an till någon annan vuxen, min klena tröst är väl att hon hade reagerat likadant oavsett vilken kvinna min sambo än hade valt. Dessutom så vill hon inte att jag ska vara hemma i mitt eget hem när far och son ska umgås.

Vad har vi då gjort? Jag träffade inte mitt bonusbarn förrän vi varit ett par i 8 månader eftersomjag inte ville vara en såndär jojo vuxen som dyker upp och försvinner lika hastigt. Jag har heller aldrig försökt ta över mammarollen, jag är bonusvuxen med vuxenansvar och omsorg av barnet och bryr mej. Men jag har aldrig sagt att jag är mamma eller bett pojken kalla mej för det. Vi ser till att far och son har så mycket egentid så att pojken knappt känner mej trots flera års relation och ändå så är jag ett hot? Vem eller vad tävlar en del föräldrar om?

Till saken hör att biomamman i vårt fall påstår sej ha haft en relation under flera års tid men det är inget som barnet har nämnt. Då kan man även undra vad kvinnan vill uppnå med att vilja börja om med någon som hon säger allt möjligt elakt om.

Det finns många teorier om det här problemet. Vi har redan nämnt det här med att känna sej hotad i mammarollen, annat kan väl vara att hon inte ingår i familjen på samma sätt ( i vårt fall så är hon inte välkommen hos vare sej svärmor eller min sambos vänner) att min sambo sätter gränser och inte vill vara ständog passupp och leva efter hennes krav och påhitt 24 timmar och dygnet kanske spelar in. För oss gick det så långt att vi fick göra en anmälan till Familjerätten som ställt sej på vår sida, men dumheterna fortsätter. Hade jag haft facit i hand så hade jag inte fortsatt relationen. Då kan jag tillägga att detta är min stora kärlek i livet, mannen med stort m som jag träffade efter 40!

Jag har flertalet vänner som har samma problem som vi har och där är det olika utgångspunker dvs allt från nästan nyskild partner till någon som levt ensam länge som i fallet med min sambo.

Nu är det naturligtvis inte så här illa för alla! Det finns ju många fall där det fungerar bra. Vilket alla vinner på. I vårt fall så är vi förlorare allihopa. Och om vi vuxna far illa så undrar jag oroligt hur mitt bonusbarn mår och formas av turbulensen.

Fick intrycket av att samtliga svar innehöll en partner som verkade må dåligt psykiskt.Svaren kändes inte som de var de vanligaste. Jag hade velat att mitt ex nya kvinna hade skapat en egen relation till mitt barn,på ett sätt som fungerade för dem. Barnet har en mamma och en pappa och bonusföräldrarna är ett komplement. Det är föräldrarna som har ansvaret men reglerna måste även fungera för bonusföräldrarna.Att ens nya partner har en fungerande, tät kontakt med sitt ex om deras barn ser jag som ett sundhetstecken.Jag som biomamma måste ta ett steg tillbaks och låta mitt barn och bonusföräldern bygga sin relation. När det bråkas måste jag hålla mig neutral och inhämta information från alla parter.Målet är att alla ska må bra och ha en fungerande relation.Jag ser det som en självklarhet att bioföräldern är aktiv i att vardagen fungerar mellan barn och nya partnern.Det är inte upp till bonusföräldern att ta hela den biten.uppför sig barnet illa ska bioföräldern ta tag i det, stå upp för sin nya partner om det är så.Eller för sitt barn om det är så,alla kan göra fel i stundens hetta.Det är aldrig fel att vara ärlig,säga att man blev ledsen och sårad.Ge och ta men aldrig glömma sitt vuxenansvar,bio eller inte.