Nu ska jag skriva nåt som säkert får dig att gå i taket:hade du haft egna barn hade du förstått. För så är det, barnen kommer ALLTID först. Jag tror inte din sambo gör detta för sitt ex´s skull, utan för sonen. Har man barn och lever med barnens andra förälder har man i princip aldrig nån tid själv, det funkar så helt enkelt. Men man har mycket tid för familjen istället. Delar man på sig får man mycket mindre tid med barnen, och det kan vara otroligt jobbigt att inte få träffa dem man älskar mest. Sorry, du kommer inte på första plats helt enkelt.

Jag är själv ett ex och mina barn kommer alltid först, och om min ex.man ber mig ta hand om barnen när det är min barnfria vecka, ser jag det som att jag får mer tid med dem istället för att hjälper honom!! Bonus! Jag ser också på mina barn att mår jag bra, mår de bra, de är väldigt beroende av sin mamma. Pappa har inte alls samma position för dem och din sambo är kanske en väldigt omtänksam man som ser också till att exet mår bra oc kommer iväg på roliga saker Om hon nu ör singel och behöver komma ut så tar han pojken lite extra för att det också gagnar sonen. Kanske det är för en kortare tid, så låt din sambo njuta av sin son och om ni bara så har en barnfri kväll i månaden så ta vara på den istället för att sakna dem ni skulle kunna haft. Gör nåt kul med sonen istället! Ta med honom på restaurangen eller festen.

Pröva också att vända på det: en dag kan du vara i hennes situation att din nuvarande sambo är ditt ex, skulle inte du vilja att han ställde upp för era barn? Att du fortfarande kunde ringa och be honom vara med barnen? Jag personligen ser hellre att jag få "barnvakta" våra barn på hans barnveckor, än att någon utomstående gjorde det.

jag tycker det är viktigt att du står på dig och försöker få din sambo förstå hur viktigt det är för dig att få er egentid.
Jag lever med en sambo och vi har våra respektive barn och vi ser till att få barnledigt varannan helg och på de flesta av ungarnas lov.
Precis som du, har jag fått kämpa för att få han att inse det. Jag tror många pappor känner skuld inför sitt barn för att de inte lever ihop med barnets mamma. Och så "betalar de av" i form av att inte säga nej till sitt barn oavsett vad det gäller.Kanske just därför att han blir så stött, han vet att du har rätt, men vill inte erkänna det, kanske först och främst inför sig själv. Sanningen gör ont, eller hur?

Det där vad den andre mamman sa om att barnen går alltid i första hand, det kanske fungerar utmärkt för henne, men vi är ju alla lika i fråga om värderingar.


Som sagt,stå på dig och prata ut om det här nu ordentligt för honom innan du blir helt bortdribblad.
Även om man har barn så ska man inte förnekas vuxenlivet med allt vad det innebär. Sköt om dig och lycka till!!

...tror ändå att det inte spelar så stor roll i framtiden. Nu gissar jag att sonen är liten. Jag sitter i samma sits men har en nioårig bonusdotter och vi gör saker tillsammans alla tre på kvällarna och hon är oftas borta eller hemma och leker med en kompis hela dagen så även om har mammahelg hos oss så är det inte så stor skillnad som andra helger.
Min man är lika dan att man inte kan ifrågasätta något som gäller hans dotter men jag tänker oftast att detta barn har det tuffare jmf med någon av oss.
Lycka till och se framåt!

Beroende på vilken sida man ställer sig, ingen har ju fel. Men jag kan ändå inte låta bli att undra hos er biomammor (för det är väl inga pappor här knappt) hur skulle ni ställa er om ni var ihop med pappan till ert barn och er partner sa på fredagen att han skulle på kräftskiva på lördagen ensam? Hade det varit okej? Hade du utan att blinka sagt ja gör det du, jag är hemma med barnen?

Förstår inte riktigt vad du menar att det skulle ha med saken att göra om min man skulle gå på party utan mig o jag skulle vara hemma? Det var ju inte det saken gäller eller hur? Det är ju om det är rätt av pappan att vilja ta hand om sitt eget barn för att mamman, som inte bor med pappan ska kunna komma ut eller jobba? maria här ovan har ju valt mannen och då ingår barnet, take it or leave it. Partners är utbytbara men inte barn. Men om du ändå måste veta hur det skulle vara om nu min man skulle vilja gå på party utan mig och jag vara hemma med barnen så svarar jag: det beror på! Om han är bjuden o inte jag, visst fine, om det är något sällskap där man inte tar med sig respektive, typ jobbarrangemang. Men om vi inte fick barnvakt så skulle vi väl bestämma ihop, vill han verkligen gå så gärna så kunde jag väl vara hemma med barnen, nästa gång vore det väl min tur? Eller så skulle vi vara hemma med familjen båda två alternativt ta med barnen om det var möjligt.
Blir så trött på alla som tycker man kräva egen tid, gäller det bara er nya kvinnor då?
Barnperioden är så kort och om du kräver att din sambo ska vara mer med dig utan sitt barn, då kan du nog vänta att han kommer välja att vara med barnet! Tror att det ligger svartsjuka mot mamman bakom.

Är själv bonus mamma, till två barn. Har två egna tonåringar och så har vi en gemensam sladdis....
Men alltid när hans barn 8 och 11 ska komma eller är hos oss, är dom det enda som gäller, då glömmer han mig och vår gemensamma, det är kalas,fotboll, dans, innebandy.....allt ligger på helgerna. Jag får ingen egen tid med mina två stora dessa dagar. Jag blir en som fixar allt runt omkring, städ, matlagning och tillochmed lunch till hans barns alla kompisar!!!!
Jag önskar jag kunde vara lite starkare och säga ifrån. Så det är så himla skönt att bara vara vi tre ibland, men vips så ringer telefonen och självklart ska dom få komma hit... Det som retar mig mest är att deras mamma inte är samarbetsvillig över huvudtaget åt andra hållet, om vi skulle råka bli bortbjudna och vilja att hon tar dom en extra dag, det har inte varit så på 4 år. Men om hon ska bort eller på semester så ställer han upp i alla lägen....Det blir ju lite tråkigt för det gör att man inte tycker så mycket om bonus barnen,(lite svartsjuka)dom är också väldigt bortskämda.Men att ha ett gemensamt barn är många gånger väldigt mysigt för då blir inte jag ensam när mina två stora inte är här då får vi lite mysig egen tid. som faktiskt kan göra honom lite avundsjuk.... Jag plockar aldrig efter hans barn eller tvättar deras kläder det får han göra!!!!

Tack för era svar, och självklart kom de kommentarer jag visste skulle komma. ;)
De i stil med "lämna honom" "take it or leave it" "du är troligtvis svartsjuk" osv

Men det som uppenbarligen är svårt att förstå är att vi hittar på saker hela familjen den helgen han är här, men vi kan inte få hitta på saker den helgen han inte är här, och det svider i andra mammors ögon, att man även vill kunna göra saker UTAN barnen ibland. Det hade jag troligtvis velat även när jag själv har barn.
Hade jag blivit bjuden på fest hade jag kanske velat gå själv ibland, men det kan inte andra mammor förstå. För de vill gärna ta med sig barnen om det är möjligt. Såklart att det är svårt att förstå då.

Det är egentligen ganska intressant, för det är troligtvis det här med "barnen alltid kommer först" som folk tolkar olika. Vi har de mammor (oftast mammor) som tar detta bokstavligt och aldrig kan förstå det här med "egentid", eller att föräldrarna (även om båda är biologiska föräldrar) vill ha en stund för sig själva ibland. Utan barnen MÅSTE vara med, för att "de kommer först". Jag ser det som en självklarhet att "barnen kommer först", men det betyder inte att man kan hitta på saker utan dem. Det betyder inte att man älskar dem mindre, men det tror många föräldrar, och måste ha med barnen i allt de gör. Det är i grund och botten detta jag undrar över, och detta som jag frågar om.

Isa - Tråkigt att du fått kämpa, men jag är superglad för din skull (ER skull!!) att du fått honom att förstå vad egentid innebär! Och vad gott det måste göra för er, att få rå om varann och bara få njuta av varandras sällskap med något mysigt som man inte kan göra alla dagar i veckan. Det stärker verkligen ett förhållande och man lär sig uppskatta varann! Jättekul för er båda! :)

Oego bonusmamma - Sonen är 7 år och är väldigt beroende av oss när han är här då vi bor en mil utanför stan och inte har så mycket barn/grannar omkring oss. Därför är det jätteviktigt att vi hittar på saker med honom den veckan han är här, vilket vi oxå gör, och det är väl kanske det som gör att jag ser våra fredagar och lördagar som "heliga", eftersom vi kan göra saker "utöver det vanliga". Hade sonen haft vänner och någonting att göra här på egen hand så hade situationen kanske sett annorlunda ut, vad vet jag? Men när han får 110% uppmärksamhet när han är här så skulle jag vilja kunna ägna några procent på bara mig och sambon ibland. Men det är som sagt många som har problem med det tankesättet.
Och man är absolut inte ego för att man vill göra saker tillsammans. ;)

Simsalabim - intressant tankesätt! För jag tror nämligen att det är jättesvårt för biologiska föräldrar (främst mammor, som sagt) att förstå hur det är att vara "plastmamma" (även om jag ser mig mer som en kompis till sonen).
Och om man nu kan ta med sig barnen på fest, som andra föräldrar då kan tänka sig, då de inte vill skaffa barnvakt en kväll, så hoppas jag att föräldrarna har sådan stenkoll på alla på festen, att de VET att ingen kommer bli full och annat som kan vara VÄLDIGT jobbigt för barn. Vet själv hur det kan vara på fester, oavsett om det är "bara vänninorna", grannfest eller ens allra närmaste vänner. Man kan inte garantera att barnen skulle förstå eller inte bli rädda om "den så annars snälla tant Agda" helt plötsligt sitter och stortjuter eller är extra skrämig och gapig än i vanliga fall.
Kan jag se som väldigt oansvarigt av föräldrar, att ta med barn på fest "för att man inte vill att någon annan ska ta hans om ens lilla barn".

Och om man sedan aldrig vill lämna bort sitt barn till någon, då kommer ju barnen aldrig att kunna lära sig att vara själva. Självständighet tror jag är viktigt för barn.
Och hur gör man om barnens skolklass ska iväg på en utflykt och vara borta över natten och sova i tält? Då följer man alltså med? Även om barnet tycker att det skulle vara jättekul att komma ifrån från föräldrarna och bara få vara med sina kompisar?

Ett sidospår, men jag försöker bara förstå hur sådana föräldrar tänker, som inte "skulle kunna lämna bort sina barn till någon annan".

Skrev jag att man inte får gå på fest själv? Skrev jag att det var jobbigt någonstans??? Läs det en gång till sakta och utan fördomar så ska jag skriva det ännu tydligare. Frågan var om du fortfarande var ihop med barnens pappa och han på fredagen sa att han skulle gå ensam på fest på lördagen. Skulle du tycka JUST DET var ok i din familj? Det är ju samma sak som att biomamman ringer och vill slänga in barnen där en dag tidigare. Det handlar INGENTING om att barnen inte får komma. Det är en direktöversättning hur det känns att folk (vem som helst men i detta exempel är det biomamman) inte har någon framförhållning. Inbilla inte mig att hon inte vetat om festen innan och att hon VET att hon stör (och njuter av det). Jag vet att de flesta pappor vill ha barnen så mycket de kan o det är inte heller det som jag tycker är problemet. I mitt fall skulle jag önska att de två (som är min killes kids) flyttade till oss PÅ HELTID så vi slipper alla MAKTSAMTAL från en mamma som insett att hon fått en bit av kontrollförlust nu när exet träffat en ny (efter flera år som singel).
Svartsjukan kan du behålla för dig själv!

Jag förstår precis hur du känner Maria, jag sitter i samma sits. Senast ikväll ringer min killes ex och frågar om vi kan ta barnen fredag till lördag för hon ska ut, sen ska hon utomlands om en vecka och då får vi ta barnen igen. Jag hade sett fram emot en barnledig helg men det kunde jag glömma. Du exet har helt fel, det är inte barnen man ställer upp på utan mamman så att hon kan göra vad hon vill, hon har en hel vecka för sig själv men änndå måste hon sno dagar från oss, nej tänk en gång till så ser du att det är så. Ha det bra alla bonusmammor.

Man ställer upp på mamman..... i hopp om att hon ska fatta att man jobbar ihop, så att hon kan ställa upp extra när vi behöver.
Men grejen är att dom är så medvetna vad dom gör och vet att inte pappan kan säga nej. Då gottar dom sig i detta för att dom har en sådan makt över barnens far trots att förhållandet är slut.
Men bitterheten sitter kvar, och vill förpesta vårat förhållande, och frågan är när den går över? Har väntat så länge,hon skulle nog aldrig erkänna om hon har träffat ngn ny man.
Självklart är det inte så alla ex uppför sig, men jag tror att det är väldigt vanligt.
Det är viktigt med egen tid i ett förhållande, speciellt när man redan har ett gammalt bakom sig, det är nog så vi tjejer tänker i allafal.... ;)

från mig som lever i en kärnfamilj: detta med egen tid är det något som är viktigare då man lever i "nybildade" familjer? T.ex. fyra hela dagar i månaden utan barn låter för mig som inte lever i en "nybildad" familj som väldigt mycket. Det skulle ju innebära att jag och min man skulle ha barnvakt varannan helg. Som sagt, jag har ingen erfarenhet av detta, men det är bara en liten undran.

Hej och grattis att du/ni lyckats hålla ihop :-) Jag tycker också som styvmor att det låter mycket med fyra dagar ledigt i en kärnfamilj. Men om man tänker efter så kanske det är det vi har tappat nu i vår generation? Förr var det vanligt att barnen tjatade och åkte till mormor/farmor efter skolan och kanske en helg för att de VILLE. Nu jobbar de flesta 40-talister och kanske inte har "tid" med sina barnbarn på samma sätt, och inte heller den täta kontakten i uppfostran som var tidigare. Vilket gjorde att det blev en naturlig avlastning och alla mådde bättre. Visst finns de idag de där mormödrarna som barnen bara älskar, men det är inte lika tät kontakt som när de fick oss (och mormor var och la sig i från dag 1). Till att få de två helgerna fria i en styvfamilj kan jag tycka vara på ett annat sätt. Dels så upplever jag det att jag måste hålla igen lite på både min personlighet och humör när de är där, dessutom vill man stänga in sig när man klär av sig och det blir ju direkt lite omständigt att leva då. Det är trotts allt två främmande personer jag står framför, precis som när man lär känna någon vuxen så tar det tid att lära känna barnen. Det är inte helt naturligt förrän det gått många år tycker jag att helt vara sig själv. Då barnen är där är det dem det gäller! Man sätter sig själv och sina behov åt sidan. Så det kanske är en anledning att dessa dagar kommer för styvfamiljer, man måste som ha "möten utan barnen" hur man ska fördela arbetet i hemmet, bråka, gråta, få livet på rätt köl. I en biofamilj kan man ju visa alla sina sidor och leva lite under tiden. I en styvfamilj lever man någon annans liv mest och sedan kommer någon enstaka helg som man kan leva sitt liv.
Det finns nog många som gärna vill opponera sig nu, men snälla istället för att attackera kan du väl försöka beskriva hur det kan bli bättre för båda så det inte blir pajkastning hela tiden.

Tack för ditt svar. Nu förstår jag bättre. Jag har inte alls tänkt på detta innan som du skriver om att man inte kan vara sig själv o.s.v. Men naturligtvis är det ju så. När man som jag inte har någon erfarenhet av detta liv så vet man ju heller inte hur det är. Jag hoppas du förstår att min fråga inte var ett påhopp utan bara en liten undran från någon som inte har egen erfarenhet av detta.

Har precis läst alla era inlägg... Har själv ett bonusbarn på 8 år som betyder jättemycket för mig.
Tänk på hur ni låter...fruktansvärt egoistiskt att bara tänka på sig själv och sin egen tid med sin sambo. Men hur tror ni det är för barnet att behöva känna att han/hon inte är välkommen för dom vuxna vill vara själva och göra annat...??? Inte så lustig känsla...Tror inte att ni skulle vilja känna så själva...
Tänk på att barnen måste få känna sig älskade o välkomna antingen de är hos sin mamma eller pappa.
De har inte bett om att få två hem som de måste fara emellan!

...att inte barnen är välkomna?? De är de verkligen!
Alla barn har rätt till en bra och trygg uppväxt!
Så som oftast tolkar vissa det på redan förutbestämda fördomar. Inte konstigt att vuxna har så svårt att kommunicera när det läses/tänks i en viss riktning från början.

barnen sig undanskuffade från bio mamman da, som ska ut & festa på helgerna, fast det är deras helg!!? en liten undran..

Så bra sagt!

Hade inte kunnat säga det bättre själv //c. Det är tydligen helt okej, Emma, att biomamman får gå ut och roa sig och inte ha sina barn på sin helg, men när bonusmamman oponerar sig då får man höra att barnen inte är välkommna. barnen måste ju känna sig ovälkommna även hos mamman då eftersom hon ska ut och roa sig istället för att umgås med sina barn. Eller??????? Här är barnen alltid välkommna men man värdesätter även sin barnlediga tid och det är inget fel med att tycka det. Man behöver ladda batterierna ibland.

antingen så får man säga till när det är fest -att då kan ej jag! jag har barnen! men jag undrar över en sak....kan ni ej fråga om mamman kan ha barnen på "er" helg? för det gör ju hon hela tiden. då får hon nåt att tänka på!!! bara en idé...!!? jag har tre barn och det äldsta med en annan..men min man och jag pratar mycket om regler ( i och för sig för alla tre) men ändå...den äldsta som ej är hans! är 11 år och börjar "skapa" problem...(fast jag tror nog vi pratar mest regler med de andra två...)

....men jag tycker att när det är barnvecka då har man barnen och när det är barnledigt då kan man gör vad man vill och blir man bort bjuden och det är barnvecka då får man helt enkelt tacka nej, det har vi gjort flera gånger. Men vissa har det behovet tydligen att dom måste ut och festa, då tänker man inte mycket på barnen tycker jag.

var är tänket på barnen när det gäller att hålla på att byta helger mm, Det måste vara väldigt störande för barnen i längden.. men vad vet jag som bara tänker på mig själv som bonusmamma... Är det inte bättre som flera andra skriver har man barnen så är det deras helg, & är man barnfri, då är man fri att parta eller vad man vill.. eller fixa någon annan barnvakt!! Tror det är rätt nyttigt för barnen att få möjligheten att träffa & umgås m andra.. en liten träning för livet framöver.. Sen behöver man inte ha människor som kommer & går i deras liv, men några enstaka vuxna som de kan lita på, är nog en väldigt bra ide`...

Men min sambo, vet & har förstått att han inte är "bara" pappa, som jag tror många glömmer bort när de fått barn, men för den sakens skull, självklart så kommer barnen i första hand, men inte i absurdum!! Men det märkliga är att den bio mamman inte tänker likadant!! utan hon lever som hon vill, utan den minsta tanke på hur det skadar barnen.. Så vi kan ju fortsätta & kasta skit på varann på denna sida.. men alla har ju sin version på vad som är rätt eller fel..eller hur?

Vet inte riktigt hur jag ska börja...men vi gör ett försök..
Jag satt och läste i min Amelia om bonusbarn..
Vilket är hos mig ett stort problem jag tycker om mina bonusbarn men älskar dem, Neeej...
Jag tycker inte man ska ha dåligt samvete för det..
Jag har en flicka på 13 och en son på 21,bonusbarn kille 13år,tjej 14år..
Alla barnen bor hemma hos oss sen tre år tillbaka.
Nu kan det jag kommer att säga säkert låta jobbigt för en del.
Barnens mamma tog livet av sig så därför bor barnen hos oss,mycket har blivit bättre sen det hände men mycket har också blivit jobbigt..
Man blir aldrig avlastad..nu vet jag att många tycker men vem blir det i vanliga familjer.
Men nu är detta en konstilation som jag inte valt..

Tyvärr så försvann Mormor med dotterns död..
Jag kan ibland tycka att dett skulle vara skönt med en ledig dag el. helg..

Någon som förstår mig..
Ledsen som fick hela paketet..

Om jag kan förstå dig... Ä själv sammanboende m man & hans barn.. Mamman finns i livet, men har ett självmordsförsök bakom sig, & dricker alltför mycket alkohol.. & jag har INTE valt att ta mammans ansvar för hennes barn.. så är det, Men pga att hon är lika mogen som sina barn, läggs allt ansvar på oss.. Även i det barn som inte är min sambos??

& jag har hela tiden peppat, funnits där för barnet/barnen.. & nu när jag bad om hjälp hemmavid, efter en tuff vinter/vår med både allt det mamman skapat, samt problem m andra släktingar, så brakade jag.. blir jag kallad det ena efter det andra.. Ingen respekt till mig som person, vare sig från barn eller vuxen.. var skrev jag på, när jag valde att bli sambo med en man & hans barn, att jag ska ta ALL skit från mamman med!!

Tack för ditt svar..
Vad jag blir glad över att någon förstår mig..
Vissa dagar känns allt bara botten,nu vet inte jag hur mycket hjälp du får av din sambo, men jag tror att man ska råda alla som går in i en sådan här konstilation att prata igenom så mycket som möjligt innan.
Ta då gärna i åtanke att allt kan hända som i mitt
fall deras mamma försvinner.
Kanske man skulle kräva en tjejkväll varann vecka..
Tänk att bara åka in till stan o se en film..
Men stå på dig du är inte elak bara trött o sliten..
Kram till dig..

hur mycket han hjälper, beroende hur situationen är hemma.. Det är inte alltid han orkar vara konsekvent, & då kan det gå ut över mig.. men nu har jag börjat att säga, du gör som du vill.. men kom inte & klaga hos mig sen.. Att vara hård & säga nu är det nog mm, men att sen i praktiken göra det.. är tydligen svårt, & då får jag bära hundhuvudet, & blir den elaka.. vet inte om du känner igen det.. jag har ju inte egna barn, men en låååång utbildning & erfarenhet, när det gäller barn & ungdomar..& aldrig fått höra av föräldrar på mina arbeten, att jag inte förstår pga det.. utan de har kommit till mig, för råd.. Vi har lite äldre barn påväg att bli vuxna, men då inte orkar att ta det ansvar som kommer med det.. & det är varken barnens eller pappans fel i detta fall, utan hela situationen, som gått över styr, & ingen som sagt ifrån.. & lite mycket "curling" för länge.. man har inte behövt ta ansvar för sina handlingar..

När vi kvinnor går in i en relation så kan vi ge avkall på många av våra egna aktiviteter (tyvärr) medan männen inte gör det. De fortsätter med att spela tennis, innebandy m.m. När vi några år/månader senare vill komma igång med något så kommer det inte till...man försöker komma iväg men det dyker upp saker hela tiden så man inte kommer till skott. Medan papporna har sina träning varje tisdag eller vad det nu är. För att ni inte ska bli bittra och ni ska ha en dag som är eran (oavsett om ni har något uppbokat eller inte) för det är inte viktigt vad ni ska göra, utan att ni får sitta kvar på jobbet och fisa om ni vill (och ingen får ringa heller hemifrån, de får lösa de problem som uppkommer själva). Så föreslår jag till er alla att ha en eftermiddag (välj samma dag i veckan) som bara är er. Den dagen får er partner och barnen klara sig utan dig. För problemet är att vi alltid ska ha en kvalificerad anledning att ha hjälp medan män inte har det. Välj en dag typ torsdag em mellan 16-19 som du är "uppbokad" oavsett vad du gör då. Då vet också din man att torsdagar kan han inte boka in sig någonstans för han ska vara hemma med barnen utan att fråga dig vad du ska göra eller inte göra.

utanför hemmet, har min hobby kväll,jag umgås med mina vänner. Det är ju inte det, i mitt fall, som är problemet, eller i tex Marias fall, utan problemet för våran del, är BIO mamman som inte tar sitt ansvar som mamma.. utan lämpar över allt..

Det är väl inte det att bio-mamman inte tar sitt ansvar? Problemet verkar ju vara att det inte går att förstå att pappan VILL vara med sina barn? Om det nu under en tid blir så att barnet kanske kommer lite extra till pappan, för att mamman kanske har det lite jobbigt med sin nya separation, så är väl inte nån stor grej? Det är så att så många barn är så väldigt mycket mer beroende av sin mamma att det blir så viktigt att mamman mår bra för att barnen ska må bra. Betyder det att pappan får, under en tid, ha barnet lite extra så gagnar det ju barnet också. Det verkar så svårt att förstå att föräldrar vill se till barnets bästa. Det ÄR svartsjuka som spökar, det går inte att komma ifrån. Det blir bara pajkastning här så fort det kommer till bonus- resp biomamma.
Jag är ett ex som INTE gör nåt för att jäklas med min exman eller hans nya, som förresten var den direkta orsaken till skilsmässan. Jag har mått skit, men ändå jobbat med mig själv för att komma vidare. Jag är tacksam för den tid jag får extra med barnen, jag byter gärna och jag har erbjudit mig att ha barnen så han ska kunna träffa sin nya kvinna. Det är för att jag VILL vara med mina barn och jag vet att många andra föräldrar också vill vara mer med barnen. Det verkar vara så svårt att förstå för många bonusmammor: att deras sambo faktiskt vill ha barnen mer hos sig istället för egen tid med den nya kvinnan.

Vad alla måste förstå är att det är så många olika situationer så det går ju inte att säga att "så här är alla biomammor tillika exfruar" och "så där är bonusmammor tillika nysambos/fruar"
Barn måste få känna sig välkomna hos både mamma och pappa, men om det är så att denna mamma behöver extra egen tid, det är jättejobbbigt med separationer, så tycker jag att du får bjuda på det och inte sura över tid du inte får ensam med sambon.

Det är väl också så att det kanske i längden är viktigt att ha rutiner med fasta veckor, men man måste kunna vara lite flexibel. Märker ju själv som varannanveckasmamma hur låst man blir barnveckan, även om det är jättemysigt. Men är det då en jobbrelaterad grej just den veckan, det kanske bara är den veckan min bästa barndomskompis kommer till stan och vill gå ut, kan man inte vara flexibel då?
Jag undrar verkligen om denne pappa/sambo tycker att det är ett problem? Han kanske tycker det är jättemysigt att få bonustid med sitt barn OCH sin sambo?

...vad bra skrivet!!!!!

Orden "svartsjuka och surar" uppkommer otroligt ofta i biomammors texter på alla dessa familjesidor tycker jag. Och mer frågor från styvmammorna som undrar (och ja, vissa kan vara upprörda) hur andra tycker. ALLT man säger är ju ofta en spegling av ens EGET jag och då undrar jag ju vem som känner vad i det här fallet......Sen är det väl ingen här som vill frånta någon sin föräldraroll? Det ENDA är ju att det kanske kan finnas LITE planering OM man ska på en fest eller Om man ska jobba över (trotts att jag tycker det är fel mot barnet). Tjejen ovan får ju bara en dags varsel på biomammans "överraskningsfester".
DET skulle man nog reagera på även om man var vän/kompis/mormor/farmor m.m. att bli frågad en dag innan. Okej, det kan hända typ 2 gånger per år. Men som jag ser det så har denna kvinna satt det i system och DET är inte så trevligt varken mot BARNET/pappan/styvmamman ÄVEN om ALLA vill att barnen ska träffa båda föräldrarna så mycket som möjligt. I mitt fall så skulle jag gladeligen ha barnen HELA TIDEN om vi fick, istället för biomammans "plötsliga" jobba sent/fest i helgen snack. Men det går inte så klart, för då kanske de börjar trivas mer här och vem skulle bli svartis då tro?

Jag har inte orkat läsa igenom allt som sagts här men funderade på en sak. Mamman ringer på sin barnhelg och vill att ni ska ta barnet så att hon kan gå ut? Har det nånsin hänt tvärtom, att ni ber henne ta barnet på er barnhelg för att ni ska på nån fest t.ex?

Min sambo har sin pojke varannan helg och han brukar med sitt ex BYTA helg eller dag om det behövs. DVS om hon nån gång behöver barnvakt på sin helg så byts helgen alltid. Eller om det bara är en fredagkväll så får vi "igen" den nästa helg. Rättvist och bra tycker jag.

Har inte riktigt orkat läsa alla inlägg så noga men jag känner igen mig mycket i Marias och Annas inlägg.
Bor tillsammans med min sambo och varannan vecka har vi hans söner, 14 och snart 18 år. Goa killar på sitt sätt - men påfrestande. Både pga att deras mamma och pappa inte alls kommer överens.....det gör att iaf den yngre av grabbarna gör vad han kan för att emellanåt spela ut dem mot varandra. Väldigt jobbigt. Sen deras sätt att agera...jag har själv inga barn och givetvis var det jätteläskigt att plötsligt ha 2 tonåringar varannan vecka. Jag sa direkt till min sambo att någon extra mamma tänker jag inte försöka bli utan deras vän, en till vuxen att ty sig till när det behövs. Jag tycker om dem, men jag älskar dem inte....precis som det stod om i artikeln i senaste Amelia. Det var skönt att läsa att det fanns fler som kände så.... De lyfter inte ett finger för att hjälpa till hemma och det gör mig galen. Jag har testat allt känns det som, be snällt, ignorera, bli arg etc...men inget hjälper. Tacksam för tips.

Exet ringer bara när hon själv behöver hjälp eller allt som oftast när hon tycker att vi eller rättare sagt min sambo gjort något fel eller om det är något han inte gjort som hon tycker att han borde göra. Det är skitjobbigt.

Och det är precis som Anna skrev att man får hålla på och stänga dörrar för att kunna byta om etc, det finns inget privatliv överhuvudtaget. Och den yngsta har inte mycket kompisar och är otroligt nyfiken och ska höra och veta precis allt och eftersom jag inte alltid vill att hans mamma ska veta om vi behöver prata om något eller om det inte är bra mellan oss etc så måste vi gå ut och gå eller nåt för att kunna prata ostört.

Jag vet att min sambo är delaktig i detta oxå...han har inte satt ner foten som jag skulle önska. Jag vill ha regler...jag vill inte ha det såhär. Och ja.....några kanske undrar - tankarna finns absolut på att lämna detta. Det var inte det här jag hade tänkt mig av livet. Absolut inte.

Det är svårt att formulera i ett inlägg allt som händer och som man känner. Kan bara säga att jag önskar jag hade ett eget barn....att jag fått möjligheten att känna den kärlek som man gör till sitt eget barn och jag hade hoppats att trots varannandagsgisslet vi hade haft det harmoniskt och trevligt hemma...varje vecka.

Jag har själv 2 barn och är skild från barnens pappa, och är en sk. "biomamma", som har mina barn varannan vecka. I vårt fall fungerar samarbetet oerhört dåligt, ffa för att hans nya kvinna är svartsjuk och har förbjudit all kontakt, utom "akuta" samtal och då bara till deras hemnummer så att hon kan ha koll på vad som avhandlas. Enligt min mening helt galet, MEN han håller ändå på och ringer till mig i tid och otid för att jag ska ta barnen esom han har en hel massa aktiviteter på sina barnveckor som gör att han behöver hjälp.... (inte jobb utan plötsligt bara måste de åka till IKEA eller Lager 157 eller gå ut och äta...) Han skickar då någon av barnen (6 och 7½ år) att ringa och säga: "får vi komma till dig idag, vi får för pappa". I detta läget blir jag den onda om jag säger nej av ngt skäl och jag tycker att detta är helt galet. Jag själv ändrar aldrig ngt, utom att jag i så fall ber om att få ha dem extra, om något roligt planeras exvis i min släkt som jag vet att barnen vill vara med på... och det händer ALDRIG att han vill ha sina barn extra eller ta igen förlorad tid. Jag tror att en del föräldrar (finns säkert både mammor och pappor) eg. inte vill anpassa sitt liv efter det faktum att de har barn utan att det ligger prestige i att ha dem halva tiden, medan man egentligen hellre vill leva "singelliv" eller mysliv med sin nya sambo. Men, jag kanske är orättvis...?

har väl sprungit emellan er, & inte kunnat bestämma sig..innan han bestämde sig för henne?? Eller minns jag fel?? så jag kan faktiskt förstå henne...

Jag är inte orsaken till min mans skilsmässa , barnets mamma, är det själv, hon ville se om gräset var grönare på andra sidan, & sen 5 år bor deras barn på heltid hos sin pappa & mig, & är bara någon gång hos mamma, på middag, när hon kommer ihåg att vara en mamma.. Hon har inte ställt upp för sina barn.. på år. & även vad orsaken är till att hon inte vill eller kan ta till sig sina barn, så man ALLTID ansvarig & ska finnas till för dem.. OAVSETT OM man är mamma eller pappa.. Det är ju väldigt lätt att lämna ifrån sig ansvaret när det passar...

Ja, du kommer ihåg helt rätt, han har velat fram och tillbaka..... Men så blir det kanske om man ger sig in i ett pågående äktenskap och verkligen bestämmer sig för att "honom ska jag ha". Det är ju en sak, och du kommer säkert att hävda att "i krig och kärlek är allt tillåtet" MEN att fortsätta trots att han ggr flera, både inför mig, henne och många andra gjort klart att han eg. ville ha mig tillbaka är ju inte så himla smart.... i alla fall inte om man är den svartsjuka typen. Och hur det nu än är med allt detta, så är hon ju faktiskt vuxen och får köpa läget som det nu är, barnen ska inte behöva lida för att hon inte litar på honom! De är ju helt oskyldiga till hela detta spektakel, på alla sätt! Det är svårt att inte ta till uttryck såsom: "som msn bäddar får man ligga" och "som man sår får man skörda", men då är jag väl förmäten eller något annat tråkigt misstänker jag....

Jag kommer verkligen inte säga att i krig & kärlek är allt tillåtet.. Har varit m om liknade fall, m min ex sambo... som jag skrivit inlägg om under bla otroheter.. han höll också på som din Exman... Jag var inte så tydlig i mitt förra inlägg... Tycker inte att dina reaktioner är speciellt konstiga, men jag kan förstå hennes också, men BOVEN är din exman... Det är han som ska säga ifrån, att du som barnens mamma SJÄLVKLART ska kunna fråga honom om barnen, kunna ringa & prata kring de... & hon borde söka hjälp för sin sjuka svartsjuka, tillsammans m honom.. Har själv varit utsatt för en svartsjuk älskarinna, hon hann aldrig bli något mer.. men kan förstå henne till viss del idag.. ej alla hot & hur hon förföljt mig, trakasserat mig på olika sätt.. Pga en svag man, som inte ville göra den andra ledsen, & egentligen inte var säker på sina känslor.. & som sagt vi vet ju inte vad som händer bakom deras 4 väggar..? Som du nu förstår, var det inget mot dig,i mitt förra inlägg... ok?
Vi har ju alla olika erfarenheter, & jag tror/vet du inte är ens i närheten av mitt bonusbarns mamma, hon gjorde ett självmordsförsök, & efter 2 månader, & hon hade då varit hemma i en månad, tyckte vi att nu får din dotter, (som har en annan pappa än min sambo,) flytta hem, vi bodde då 4 personer på 59 kvm, jag hade en tjej sovande i vår soffa, en tjej jag träffat 2 ggr innan, jag hade hennes ALLA saker utspridda i HELA v-rummet, för hennes bror kunde inte m hennes snarkande på natten.. & när vi sa att nu får du ta hem henne, & be om hjälp, av soc eller något, & detta gjorde vi helt gratis, då la mamman över skulden på oss, att hon mådde så dåligt, dottern.. till saken hör att min bonusson var riktigt illa ute vid den tiden, & om vi över huvudtaget skulle orka m, så behövde vi få vara ensamma(förutom sonen) Vi har i dagsläget inte fått någon ersättning eller så & kommer heller att aldrig få det, men ett tack kunde ju vara på sin plats.. men nä, det kan vi se oss om efter i månen.. till saken hör att jag var tvungen att sjukskriva mig till slut, för tyvärr kommer ju inte en olycka sällan ensam.. men sista veckan orkade jag bara inte, utan låg instängd i sovrummet.. DET ÄR INTE OK! Vi fixade tom extra pengar från Soc. som skulle finnas ut ifall, de har mamman fått behålla, men inget till vare sig oss, eller sin son, som pga av oron över mamman, inte orkade jobba kvar, utan gått arbetslös, utan a-kassa, för han är för ung.. till nu, när han tog sig i kragen & kom in i skola.. men har varit på behandling också.. så javisst kan man bli trött på ego trippade människor!!

Jösses vad här var mycket skrivet och vinklat på olika sätt ur olikas erfarenheter och liv. Glöm inte kärnfrågan! Vi är alltid föräldrar till våra barn - vi har ingen egentid förrän barnen ev är så stora att dom klarar sig själva! Föräldrar som lever ihop har ingen egentid - inga barnfria helger eller egen mystid. Många föräldrar som lever tillsammans är avundsjuka på oss föräldrar som lever separerade - för att det finns något som heter egentid där man ska vårda sin ev nya relation! Och det måste vi tydligen ha för att överleva!! Alla ni/vi som ger oss in i relationer där barn finns - ni/vi måste förstå vem som ALLTID kommer först - oberoende på hur exet beter sig! Vi kan tycka vad vi vill om exen, vad exen har gjort, hur mammorna eller papporna beter sig - det KVITTAR! Barnen har inte VALT situationen som är. Du Maria, tycker detta är jobbigt, hur tror du inte att barnen upplever det? Nej, man ringer INTE en annan familjemedlem - vi är två föräldrar till barnen vi skapade tillsammans. OCh Du har inga egna barn, precis som du skriver, och det påverkar din egen värdering. Skulle DU säga NEJ till ditt eget barn? Tror inte det.

Jag har inga egna barn, jag har en kille som har två 10 och 13 år. Vi bor ihop. Han har dem varannan vecka. För mig skulle dessa barn få bo hos oss på heltid istället för att ha med den där biomamman att göra i tid och otid. Då skulle vi kunna skapa lite rutiner själva och inte att de ska raseras varje gång de har varit hos mamman. Min kille och exet har god kontakt (tror hon i alla fall...han pratar rätt mycket skit om henne när hon ringt/varit här). Men de kan i alla fall vara trevliga mot varandra när de ses, men jag ser ju på min kille att han känner sig strypt då han står och stryker sig på halsen under hela tiden hon dyker upp och ska lämna saker som barnen "glömt". Hos oss är det de psykiska som är jobbigt. Dessutom älskar de att vara hos farmor och farfar och vill att vi ska åka dit så de får sova över där minst varannan gång de är hos oss. Så JA jag tänker på barnen i första hand! Vi har det så mysigt när vi är tillsammans en längre stund så som sommaren (fast vi jobbar) eller på semester. Men sedan börjar det där byta dagar helvetet och lämna grejer helvetet och ring ring ring helvetet under hösten igen. Det är det jobbiga. Det är också lite påfrestande att han sitter och spyr galla över sitt ex till mig då jag varken vill höra eller bli någon soppåse för exspyor. Eftersom han dessutom är så satans trevlig mot henne jämt. Jag menar inte att han ska vara otrevlig, men man behöver inte överdiva trevligheten heller....

Jag är biomamma.....det är inte du och det är en STOR skillnad....som du kanske förstår först när Du har egna barn. Trist konstaterande men så är det. Det är så enkelt att skylla dåliga relationer eller skit på exen, biomammor eller biopappor. Många kvinnor/män gör alldeles säkert sitt allra yttersta för att det ska fungera i den nya relationen med icke egna barn, jag tvivlar inte. Men faktum kvarstår ju - NI/VI har alla valt att ingå en relation där barn redan finns! Take it or leave it - Ni kommer aldrig i första hand, tyvärr. Förhoppningsvis inte iallafall och det är ingen tävling...Sigrid, Du beskriver att det är bra på sommaren och så....när det alltså inte är vardag och alla bekymmer behöver uppstå med tider att passa, skola, saker som glöms både här och där....det är ju barns och föräldrars verklighet - så är livet! Att din pojkvän spyr över barnens mor är alldeles SJÄLVKLART - för kvinnan han valt till mamma till sina barn en gång har säkert varit överjävligheten själv! För Din pojkvän är det säkert inget fel på....MEN det är ju bara Du som tillåter honom att spy sin galla över henne till Dig...Han vill ju bara ha bekräftelse och att du kanske ska tycka synd om honom antagligen, eller så vill han helt enkelt ventilera vardagliga problem med Dig - kvinnan han nu valt att leva med och det måste man ju kunna göra...Dina problem är mina problem... Det är upp till dig vad du tillåter. Men att ingå en relation där barn redan finns är ingen lätt sak för någon. Det är konstigt, tycker jag, att det i nästan alla debatter är antingen biomamman eller biopappan det är fel på eller att dom uppför sig på ett speciellt sätt...som inte är bra för den "nya personen" i den nya relationen.

Jag tycker det är jättebra att din pojkvän är trevlig mot mamman till hans barn - VARFÖR i hela friden skulle han inte vara det??? Respekt för kvinnan som han valt att skaffa barn med och som han ska ha en fungerande relation med tills barnen är vuxna och även därefter, barnbarn osv - det kan ju inte vara bättre - för framförallt barnen!! Så glada dom måste vara och så bra dom mår om dom ser föräldrar som är snälla och trevliga mot varandra och som visar varandra respekt - en ELOGE till honom. Svartsjuka i all ära, men åter igen, Du kommer aldrig ifrån varken barnen eller att pojkvännen har en förhoppningsvis god relation med sitt ex/mamman till hans barn. Du får finna dig...för din lilla tendens till svartsjuka ska väl inte få förstöra en god relation mellan föräldrar?

Tack för fler nyanserade inlägg, det började gå överstyr här. Så är det ju och jag försökte förklara jag med men då är man ju en kontrollfreak som inte kan släppa karln/pappan.

Hej!
Tack själv och tack för DINA kloka synpunkter! Vi hörs kanske igen!! Det är som att ro i sirap ibland...

Ojojoj....ja du, det kan inte vara lätt att vara sams med människor när det kan bli sådana missuppfattningar bara av att LÄSA vad jag skrivit utan att förvränga det. Jag har aldrig pratat om att vi behöver egen tid! Jag har nämnt sommaren som exempel, men också när vi jobbar om du verkligen läser. Och svartsjuk? på vad??? jag vill verkligen att de vuxna ska ha en bra relation om du läser noggrant. Det jag skrev var att jag tycker han kan vara lite mer sann mot sig själv och henne, det skulle inte göra relationen sämre bara mer sann. Och ja, jag sätter stopp när han pratar skit om henne, jag har bett honom att ta det med henne eller vem som helst men inte mig. För JAG VILL INTE HÖRA! Sedan undrar jag bara hur du är så säker på att jag skulle förstå bättre om jag hade barn? Hur kan du vara så säker på det? Jag skulle nog säga att jag skulle förstå det sämre, för då skulle jag precis som ni gör alla mammor gör d.v.s. se till er egen vinning först. Jag prioriterar alltid barnen först! Dessutom hur gammal var du när du fick barn? Jämför du mig med hur du själv var innan du fick barn eller vad? och drar slutsatsen att jag inte vet? Eller jämför du med någon man som inte varit i närheten med barn som du varit ihop med eller? Jag har alltid tidigare haft en otroligt bra relation med bio mammor. Sån smörja det är här, och ni vänder det verkligen så resultatet blir det sämsta. Du har ju redan innan du läst bestämt dig vad du ska läsa verkar det som, så då kanske du ger bäst i att inte ens göra det tills du lugnat ner dig. Slut från mig!

Sigrid, jag som 40 årig kvinna, mamma till 2 tonårstöser, tänker inte bemöda mig med att diskutera ämnet med en som icke har erfarenhet av egna barn - alltså Du. Det KRÄVS helt enkelt att man är MAMMA för att förstå vissa saker...men återkom gärna om 12-15 år i liknande diskussion när du är i samma sits om vi föräldrar är i. OM du har orkat skaffa barn då.
EGOISTISK - knappast - det är INTE normala sunda mammor!
Jag var en person när jag inte hade barn och är en helt annan idag - som mamma till tonårstöser. Det går inte att jämför inte då och nu. Det är bara ett konstaterande. Skillnad på mognad och ansvarstagande i mycket, prioriteringar, när man inser vad som är viktigast i livet. Och det är inte, åter igen, en ny relation....det är barnen.
För övrigt får du ju tycka vad du vill om vad jag skrev...
Lycka till med allt!

Ja, det är ju det jag menar, DU har ju förutfattade meningar (och förvränger det) om allt jag skrivit (återigen!) Jag är 42 år kan inte få egna barn men har 4 gudbarn (och de föräldrarna har till och med skrivit att jag ska ta hand om dem om det händer dem något). Det gör man inte till någon som inte FÖRSTÅR barn..och dessutom har jag arbetat med barn och ungdomar i 23 år så...Har även haft flera lyckade förhållanden med lyckliga barn men också sett barn må JÄVLIGT dåligt i olika sammanhang!Lycka till själv! :-)

Bästa Sigrid!
Beklagar att Du inte kan få egna barn. Beklagar att du måste dras med biomamma och en kille som har egna barn. Jag har läst Dina inlägg igen och kan tyvärr bara tolka en massa bitterhet över din relation där biomamma, barn och pojkvän med ett ex endast är jobbigt för Dig. För det är ju det du skriver. Jag har väl inga förutfattade meningar, jag är ju mamma själv till 2 tonårsdöttrar, jag är biomamma, jag är ett ex....som kanske t o m är, som du skriver, endast är till besvär för både dig och sitt ex/barnens pappa och kanske t o m för barnen när Du skriver att pojkvännens barn gärna får bo hos Er alltid. Hmmmm....för vems skull då? För barnens skull? Sorry - jag tolkar inte ditt inlägg att det skulle vara för barnens bästa - utan helt enkelt för Ditt bästa för att Ditt liv med pappan till mina barn skulle bli lättare för DIG....
Åter igen - det ÄR skillnad på att inte vara mamma eller pappa själv - det sitter i hjärtat. Att vara en bra person med barn, att kunna ta barn på rätt sätt mm - jättebra! Alla änglar som jobbar på skolor och dagis osv - alla är jättebra. MEN det är skillnad på egna barn och andras barn...
Jag är gärna jobbig för Dig som biomamma, bara allting fungerar kring barnen och jag har en hyfsat bra relation med pappan som helt och hållet gagnar barnen.

Jag lägger mig platt för asjobbiga biomamma, tycker du går på som en snökanon med dina förutfattade meningar om vad jag skriver. Det känns som du är väldigt bitter, och man blir ju helt imponerad av vilken fantasi du måste ha när du läser inläggen. Mitt liv är helt underbart och jag gräver inte bakåt, detta som jag skrev om är kanske 2% av mitt liv så det är inget jag går och ältar i tid och otid. Jag vill inte ha neggovibbar runt mig, de tar jag isåfall itu med på en gång. Jag tycker du är väldigt negativ, och därför kommer jag inte svara dig något mer.

Det gör du helt rätt i, har läst era inlägg fram och tillbaka och hon misstolkar VERKLIGEN det du skriver! För att inte tala om att FÖRVRÄNGA det du skrivit i sina egna kommentarer.
Biomammor kan inte komma med annat än att ALLT handlar om att man är ego, svartsjuk eller bara helt empatilös "för att man inte har egna barn". Det spelar ingen roll om det finns miljoner trådar om ämnen som liknar detta, biomammor kommer ALLTID med dessa "argument" (som i mina ögon är långt ifrån argument, utan mest påhopp och en djävla massa fördomar).
Lycka till med dina bonusbarn, din kille den där struliga biomamman. Det finns alldeles för många struliga biomammor här i världen som tror att de gör "allt rätt för barnens skull", men där de bara gör saker otroligt mycket mer krångligt och jobbigt än vad det hade kunnat vara, man kanske skulle börja dra argument i stil med; tänk vad mycket mer biomammor hade fattat om de var STYVmammor och INTE hade egna barn? haha

Är det att tänka på barnen, att varje helg det är mammans helg, ringa till pappan & be han ta dem???
Undrar hur barnen känner sig, när man blir bortvald varje gång för party & fest!!?


Bara en undran från mig som inte förstår ett dugg om barn, eftersom jag inte själv är mamma, & kanske inte ens kommer få den möjligheten...

Men tack du TRÅNGSYNTA bio mamma!! Men nu är jag väl en hormon spridande psyko i dina ögon... ojoj & jag kanske lever m dina barn... nä det gör jag ju inte för "vår" bio mamma har ju avsagt sig sina barn, det blev ju lite jobbigt när de kom upp i tonåren....
Då var pappa bra att ha igen... men man ska ju lägga sig i precis ALLT, ändå & sen beklaga sig...

Det är något jag har svårt att förstå, hur man kan vända sina barn ryggen?? oavsett om man är kvinna eller man..

Så hur vad det igen... MAN ÄR ALLTID MAMMA & PAPPA...

Men då är det bra m oss kvinnor som inte kan få egna barn..Som kan finnas där för barnen.. tillsammans m pappan.

HYCKLERI!!!!


Är nog hellre en PERSON som kan tänka mig in i andras syn, & ha empati för andra, även utanför familjen.. då barnen kommer i första hand, än bli en bomulltufs!! Som väldigt många kvinnor verkar bli, när de fått barn!!!

Nä du BIO mamma, behåll din svartsjuka & egoism för dig själv!!

på dessa dumma kommentarer, för att man inte fött barn, dvs ha egna barn... då har man helt plötsligt inget erfarenhet, eller så.. men som 40 årig kvinna m 20 års erfarenhet inom barnomsorg & m en hel hop av syskonbarn.. Men tror nog att vi som läst till våra utbildningar m psykologi, barnkunskap mm Har nog kompentens att bedömma, att veta en hel del vad man pratar om.. & ärligt.. skulle skämmas över mitt föräldraskap, om jag var i dessa mammors kläder, skulle skämmas att se barnen i ögonen..
jaha, lilla Kalle nu ska mamma ut & festa så nu ska du till pappa i helgen igen, ja jag vet att jag lovade att vi skulle ha myskväll.. men det får bli en annan dag.. För festen är viktigare än du, ser du lilla vän.. Man kanske skulle få gå kurs innan man blir m barn, undrar hur många som skulle bli godkända..??

Men något som slog mig, är det inte kanske svartsjukan hos biologiska föräldern, som slår in.. nepp nepp, inte ska exet få ha en mysig helg på tumanhand..??? & då ringer man till pappan, & bäddar på hans dåliga samvete,

tragiskt!! & sen varför är det så farligt att lämna bort barnen någon gång.. Att ha en barnvakt? men i & för sig, då får man ju stå för frågan, varför man inte vill umgås m sitt egna barn.. & det kan ju inte se bra ut... då tappar man ju masken.. eller.. kan ju inte se så bra ut att varje helg man ha barnen ha någon annan barnvakt!! Men vad vet jag, jag har ju inga egna barn, så då får man ju inte tycka.. Men en sak vet jag... det är vad barnen tycker, för det är mig de verkligen vågar berätta, ALLT för, det som är jobbigt att berätta för både mamma & pappa..

OK. Jag är biomamma. Jag har mina barn alltid, dom bor hos sin pappa och hans sambo varannan helg. Jag är inte ett dugg egoistisk! Tyvärr, hinner aldrig vara det. Jag ringer ALDRIG om saker om det inte är absolut nödvändigt. Jag kan lägga ett mail om det är tvunget eller ett mess för att jag vill försäkra mig om att han har koll på allt som händer kring barnen, vilket han inte ofta har. Pappan ringer ju mer till mig. JAG byter aldrig helger eller lovdagar eller andra tillfällen. Kan inte pappan ha barnen så har jag barnen. Egoistisk? Knappast. Bitter?? ÖVER VAD??? Jag har mitt liv som mamma och är nöjd med det. Vad är det för förutfattade meningar från skribenter ovan? Jag lever mitt liv som biomamma och känner INTE igen mig ett dugg i antaganden eller förutfattade meningar ovan! Jag upplever att styvmammorna ovan HAR problem med biomammor av olika orsaker, pga barnen eller pga hur hennes pojkvän uppför sig mot biomamman eller av andra orsaker.

Hej på dej!
Jag tycker att mamman kan passa på och festa när hon är barnledig!!! D v s när ni har barnen och du ska heller inte godta att komma i andra hand. Tycker att pappan, sambon ska höra med dig först om det går bra att ni försakar er lediga tid tillsammans. Barnen går det ingen nöd på, de har ju bägge föräldrarna, även om de bor på åtskilda håll. börjar det så här kan det bli värre och riktigt struligt, när mamman alltid får som hon vill! Nä, håll raka kommunikationer och regler, så flyter det lättare för alla.

att det är problem mellan olika parter, annars hade väl man inte skrivit hit...eller hur? Men sen har ju alla bråk & problem 2 sidor eller hur?? varför tar du åt dig, om du inte har dom problemen, nu vet jag ju inte om det är du som är den "asjobbiga" biomamman?? men att slänga i ansiktet på en kvinna; att har du inga barn, då har du inget att komma med, kom tillbaka om 12 år mm... det är fräckt.. Man skriver hit för att få råd, & ja nu är ju några av bonusmammorna lite väl mycke också... Men ge råd då istället, berätta för oss hur du som mamma känner.. istället för denna pajkastning.. mot varann.. för bådas version är ju den sanna.. eller hur?

& som Tessan skrev, har du barnfri helg, då får du väl gå på alla fester du vill.. jag kan ju inte tro att barnen känner sig så uppskattade när mamma,( & pappa för den delen, men nu är det mammor vi pratar om) hela tiden ska offra deras resp. helg.. jag kan bara av egen erfarenhet, veta vad min bonusson, tycker om mammans val av fest & alkohol istället för att umgås m honom.. Som sagt barnen är små en sån liten tid.. Men jag är trött på vuxna som inte tar sitt ansvar för deras barn.. Man är 2 om att skaffa dem, då ska man även finnas tillhands båda 2 för dem.. & lägga sina problem m exet åt sidan.. För är inte det egoistiskt så säg.. men jag säger inte Biomamma, att du är så som min bonussons mamma är.. men vi måste väl kunna få ventilera, höra hur andra har löst sina problem, stötta varann, oavsett vilken sida man står på.. För vi båda är väl överens, att det är barnens bästa, som är viktigast!!?

SJÄLVKLART hoppas jag att ALLA vill barnens bästa, men genom att läsa inlägg här under denna rubrik och under andra rubriker blir jag som biomamma lite mörkrädd. Det handlar mycket för bonusmammorna hur relationen är och SKA vara med pappan/eller inte vara och då är det ofta biomamman eller exet som gör fel, enl insändarna. OCh det handlar faktiskt om att bonusmammorna inte är nöjda med situationen. Och i andra insändare uppför sig barnen på ett sätt som inte är bra enl styvmammorna. Biomammors agerande ifrågasätts mycket eller kritiseras - och JAG tror att detta i vissa fall kan bero på att man som styvmamma/eller inte mamma till egna barn FÖRSTÅR biomammors agerande i olika situationer. Nej, Jag försvarar INTE mammor som ringer i tid och otid lördagskvällar om gummistövlar. Jag försvarar INTE mammor som väljer att gå på fester på barnhelg - eller väljer bort sina barn - det är för MIG helt förkastligt. Jag kan FÖRSTÅ pappor som i första hand ser till sina barns behov och till viss del arbetar för en god relation med mamman till barnen - det är väl för barnens bästa? JAG som mamma arbetar för en god relation med pappan!! Han har rätt att vara trevlig mot mamman - vaddå "övertrevlig"? som står ovan? DET stör ju styvmamman ovan. Vem har problem då? EGENTID är väl fortfarande något som existerar i största utsträckning för "singlar" eller då jag är barnfri en helg - dvs för pappan 27 dagar i månaden när han inte har barnen. Styvmamman, åter igen, har önskemål om detta och vill inte bli störd barnfri helg. Alla vi tillsammans har såklart rätt till "egentid" - men åter igen, finns det när man har barn och finns det när man valt att ingå en relation med en pappa eller en mamma som har barn? Jag som biomamma hoppas att alla styvmammor främjar en god relation med biomammor/exen och papporna precis som vi förväntas främja en god relation och inte göra livet besvärligt för er på något sätt. DET måste väl vara barnens bästa? HUR man gör? Det måste vara beroende på situation. "Problem" kring barn och barnuppfostran finns säkert i de flesta kärnfamiljer, lika mycket problem om inte mer finns det säkert i en skilsmässofamilj där nya partners finns. Där en NY person träder in och har en åsikt kring mina barn och om mig som mamma/pappa eller hur jag hanterar olika saker gentemot mitt ex. Ibland kan jag, av egen erfarenhet, tycka att både MIN pojkvän OCH pappans nya sambo faktiskt MÅSTE backa 3 steg - för MIN skull som mamma OCH för pappans skull.
Men åter igen, vi har VALT att leva med nya partners, och Ni har valt oss. Allt liv är jobbigt emellanåt för oss alla. Ett tips är kanske att gå i parsamtal för att ventilera känslor gällande det här med hur man hanterar dina och mina barn? Då får man proffessionell hjälp och stöttning.
Jag ber om ursäkt om någon tar illa upp gällande biologiska barn eller ej, men jag TROR att det påverkar ens värderingar.

Ja, man blir mörkrädd ibland över allt ovett som öses över biomammor som gör si och så, men alltid fel. Spelar ingen roll hur man försöker förklara, det går inte in. Men du har helt rätt i det du skriver. Synd att så många utan egna barn ska bli så kränkta hela tiden. Det är svårt att sätta sig in i andras situation om man aldrig varit där själv, så är det, men det är inget förnedrande i att påstå att man inte kan förstå hur det är att vara mamma. Det är ju bara ett faktum. Man är räkert superbra som pedagog eller barnskötare men man är inte MAMMA/PAPPA för det.

....var skild så skulle inte det här bli en diskussion från början...Kan kanske tänka mig att om man är 20 år och träffar en kille som har barn så blir det kanske ganska begränsat med förståelse, men träffar man någon närmare 40 år så har ju denna människa fått stor livserfarenhet i både glädje och sorg, det är också en skillnad. Jag får för mig att när jag läser biomammors trådar så drar de direkt en parallell att de (bonusmammorna) är unga och oerfarna (kanske lika unga och oerfarna som ni var innan ni fick barn?). Men om detta är en kvinna som är mogen så har även denna människa gått genom eld och vatten, bestigit berg barfota och stoppat tåg med bara händerna för andra människor skull under åren, fått ge vika, ätit nudlar, sovit på stengolv m.m. Att ni då använder er av uttryck som "du har ingen aning, du får bara acceptera situationen eller vänta bara tills du får egna". Ja, troligen skulle man göra misstag i uppfostran om man fick egna barn (ingen är ju perfekt) och troligen skulle jag älska dem mer än andra barn. Men har man inga egna barn så klappar hjärtat för så många andra barn riktigt hårt så det gör ont ändå. Jag känner även att barnen har ett stort förtroende till mig då de gärna berättar PRECIS vad det tycker och känner för mig eftersom de inte behöver bry sig om vilkens sida de står på, de kan berätta fritt ur hjärtat vad de tycker och tänker. Och DET är värt hur mycket som helst att få det förtroendet kan jag säga. Frid!

som bonusmamma m barnet ALLA dagar i månaden, & mamman är mamma ca 1 timme när hon kommit på att hon har en son.. & vi har i 5 års tid kämpat för att hon ska få upp ögonen på sin son;sen hon slängde ut honom, att det gör honom sååå illa... & jag har under HELA våran tid stått tillbaka både 3, 4 & 5 steg.. & visst jag har gjort valet att välja min sambo & hans barn, men han har också valt mig, för att även han vill ha en större familj..men vi har inte stressat på, just för sonen & nu börjar min tid att rinna ut( & kanske inte kommer få uppleva den lyckan som ni har, men jag får uppleva en sån stor lycka, m min sambos barn), så nog sjutton har jag gjort en uppoffring för andras barn, & VERKLIGEN inte ser till mitt egna intresse hela tiden.. Men ibland är det inte mig, som bonusmamma som sonen vill ha, han vill ha sin egen mamma, den mamma som han kände som liten kille, den han älskar över ALLT, men som vände honom ryggen när han behövde henne som mest.. & då, Biomamma spelar det ingen roll hur många ggr jag & min sambo går i familjesamtal.. för det är inte hos oss det ligger.. & de har gått, senast i våras, men ingen av hennes barn(ja barn m fler än en man) tyckte det gav, för som vanligt var det HON som fick prata.. man glömmer även inom den världen barnen, & man ser inte dem.. sonen sluter sig, stenmasken kommer fram..
& han vill inte gå fler ggr.. men visst jag kan gå på hur många samtal som helst, Om det skulle hjälpa killen, men det är inte där problemet ligger...

Vi kämpar oss blodiga m en kille m ena benet i barnens värld & det andra in i vuxen världen, & det enda han vill, är att MAMMA SE MIG!!!!

& det är inte MIN EGOISM, eller MIN SVARTSJUKA!!!! Hade det varit det, hade jag både haft 1, 2 & kanske egna 3 barn nu... men jag har INGET!!! jo, jag har en otroligt underbart FIN bonusson.. Men som mår SKIT!! Inte pga MIG, eller hans PAPPA.. Utan för den person som faktiskt betyder det mesta i hans liv, HANS EGEN MAMMA!!!

& ja man kan inte jämföra utbildning mot föräldraskap, men man kan jämföra erfarenhet & sunt förnuft mot egen vinning & jag har en hel del m mig som gör mig till en bra människa, som gör mig till en person som kan skilja på rätt & fel, & som kan se bort mitt egna intresse mot ett barns.. & det hade jag även klarat utan min utbildning mm. Men jag kan m min utbildning se lite klarare vad konsekvenserna kan leda till.. på hur ens barns psyke fungerar.. Det finns både bra & mindre bra människor, & det har det funnits i alla tider..

& när hans pappa, försöker nå fram till mamman, då blir det personangrepp, okvädningsord mm tillbaka..

Så biomamma, vad mer ska jag göra?? Så vad mer för fel gör jag?? ska jag flytta från, blir livet bättre då för sonen, pappan eller mamman??

Det är verkligen för mycket begärt när man till och med ska lägga sin egen barnönskan bakom sig för att dessa barn ska få "en så bra uppväxt som möjligt". "Det får inte bli mer saker som ska störa dessa guldkorn" verkar det som vissa biomammor tänker (INTA ALLA DOCK, JAG VET ATT DET FINNS KLOKA BIOMAMMOR OCKSÅ). Att komma in i en sådan GRÖT är inte lätt. ALLA människor är lika mycket värda!!! Även om barnen är viktigast så är de inte ALLT här i världen, de mår också bra av att inte alltid vara i centrum. Det kommer de VERKLIGEN bli varse när de blir vuxna. Det verkar inte heller spela någon roll om biomammorna gått vidare med ny sambo, de agerar ändå ibland som om de var tillsammans med biopappan, ingen respekt för honom. Ibland kan jag undra vad deras nya sambo gör för att "det ska bli så bra som möjligt för barnen" och egentligen undrar jag om det verkligen finns plats för en ny partner någonsin i varken biomamman eller biopappans liv då det är så mycket fokus på barnen EFTER skilsmässan. Jag menar jag tror inte att det var sådan fokus när mamman och pappan var tillsammans, då var det nog mer "normal uppfostran" och de ibland fick sköta sig själva, när de skiljer sig blir det liksom lite över styr med det där "allt för barnen". Vem mår bra av det?

Självklart finns det olika sorter av allt. Alla mammor/pappor är inte bra, tyvärr!Men det blir ett sånt fokus på att biomammor ALLTID vill jäklas, att det inte finns nån som helst förståelse för situationer som uppstår. Det är ju jättehemskt när föräldrar sviker sina barn å det grövsta, men i början av denna tråd var det frågan om egentid, att mamman störde hela tiden och att pappan/sambon inte sa ifrån. försökte förklara att det kanske faktiskt är så att pappan VILL vara med sitt barn lite oftare, men då kastas bara en massa skit på mammor. Det blir så fult hela tiden. De flesta är bara människor som vill sina barn väl, och som vill ha en god relation till barnens pappa, det är inte fråga om att jäklas med den nya kvinnan, vem vinner på det? Jag vet själv att jag innan jag fick barn kunde tänka och känna helt annorlunda mot idag, ibland när jag minns hur jag tänkte, blir jag lite mörkrädd, det går inte att jämföra så är det. jag är övertygad om att det finns fantastiskt fina bonusmammor som gör allt rätt, men tyvärr kommer det mest fram de som inte kan tåla att barnens mamma faktiskt fortfarande existerar....

Det är jättefint att du försöker släta över dina kommentarer, och skriver att det "ska bli så fult hela tiden" när det pratas om styvmammor, biomammor och bonusbarn, men du har inte läst dina egna kommentarer i denna tråd? Även DU bidrar till det fula, varför sitter du och kastar sten i glashus? Det kanske inte finns något rätt eller fel i denna tråd, men att du besitter en sådan enorm dubbemoral gör mig väldigt MÖRKRÄDD (för att fortsätta med det ack så populära ordet).
Du skriver följande: "Spelar ingen roll hur man försöker förklara, det går inte in."
Vem säger att det är din förklaring som är "den rätta"? Du kan inte bestämma hur folk ska känna eller tycka, bara för att DU tror att du sitter på de rätta känslorna/åsikterna.
Du skriver även: "Synd att så många utan egna barn ska bli så kränkta hela tiden. Det är svårt att sätta sig in i andras situation om man aldrig varit där själv, så är det, men det är inget förnedrande i att påstå att man inte kan förstå hur det är att vara mamma." Vi är även där, återigen, med din kommentar. Nej, man kanske inte kan förstå hur det är att vara mamma, men det betyder inte att man är helt jävla oförmögen om att förstå och ta hand om ett barn, en familj - precis som så många andra redan varit inne på. Låt mig använda ett citat av dig, "det spelar ingen roll hur man försöker förklara, det går inte in".
Och återigen, varför måste alla styvmammor sätta mamman på en hög piedestal och springa efter hennes pipa? Bara för att man är biomamma betyder det inte att hon vet vad som är bäst för barnet eller att man får bete sig hur som helst "för att man är mamma". Ibland kanske man ska sätta styvmamman på piedestalet en stund? Som sagt, ibland kan styvmamman ha rätt, och då menar jag inte om just detta som tråden handlar om, utan i övrigt och överhuvudtaget. Biomamman har långt ifrån rätt hela tiden. Visst, det är hon som är "mamma", men bara för att man fött ett barn betyder inte det att man har rätt livet ut (som någon slags biljett/bevis på att man hela tiden kommer ha rätt framöver). Och även om det var skämtsamt menat första gången, så får du mig att känna (efter dina senaste kommentarer) att det kanske inte alls är så skämtsamt menat: Men biomammor kanske inte kan sätta sig in i hur styvmammor har det, just för att de har fött egna barn, och då är det svårt att förstå. Man har inte erfarenheten längre, eftersom man, som sagt, "har fött egna barn". Du skrev ju själv att du helt ändrade uppfattning efter att du själv fick barn, alltså förstår du inte längre hur det är att vara utan barn och leva i en familj med barn.
Alla biomammor är långt ifrån förskräckliga, men det finns fler som ÄR förskräckliga, bara i denna tråd.

Blir glad när jag läsre din insändare, och ser att det finns föräldrar som insett att de ÄR föräldrar först och främst, även om de valt att gå skilda vägar. Den dagen man väljer att skaffa barn, har man en skyldighet att finnas där för dem. Som förälder har man inte umgängesrätt med sina barn, man har ansvar och skyldigheter. Barn däremot har umgängesrätt till båda sina föräldrar. Kan förstå att du tycker att du och din sambo har för lite tid för varann, men så är verkligheten för alla föräldrar, man får kanske bara några timmar i månaden, men det är det värt, för barnen är oss bara till låns, snart sitter vi där, ensamna hemma i soffan med hur mycket egen tid som helst. Det finns föräldrar som inte anser att de har några skyldigheter den vecka de är "barnfria" och det skrämmer mig. Man kan aldrig välja att inte vara förälder om man en gång valt det. Kanske är det så att man inte förstår detta förrän man själv fått barn.

Det är skönt att läsa här att en biomamma skräms av vad hon tyckte/kände för barn INNAN hon fick egna. För det är precis det jag misstänker, att de bio som inte tror att bonusföräldern FÖRSTÅR NÅGONTING om hur det är att ha barn är tagen från den individens EGEN bakgrund innan de själva fick barn! Och då vill jag säga att alla är inte lika. Jag har också en vän som var FÖRSKRÄCKLIG mot barn innan hon fick egna. Herre gud så hon kunde bete sig mot barn hon inte ens kände. Sedan när hon fick egna så tippade det över åt ANDRA hållet... Trodde hon skulle bli en mycket coolare mamma som lät barnen stå på egna ben och som fick hjälpa till med det de kunde från de var små och så. Nej nej, de skulle då lindas in i bomull och inte få lära sig cykla för de kunde slå sig och så... :-) Lycka till!

Jag har läst nästan hela tråden och blir helt förvånad! Jag lever själv i en kärnfamilj, men jag fattar inte att kvinnor, mammor, bonusmammor ska kriga med varandra. Jag fattar inte varför inte skilda föräldrar kan ha barnvakt, det har ju kärnfamiljer. Barnen måste bli otroligt stressade av att de hela tiden måste umgås med sina föräldrar. De måste ju gå runt med dåligt samvete för att de inte kan vara med den ena eller andra föräldern? Frågar kompisar om de vill sova över eller umgås på helgen, kan inte barnet, eftersom då är det pappas helg, eller mammas helg... Och hon eller han har ju längtat så mycket, varit ensam så mycket... Det blir nästan en tävling för föräldrarna vem som är mest intresserad?

Stackars barn, som hamnar i mitten. Ska inte de få ha ett eget liv, med egna kompisar, bli självständiga? Ska de behöva vara uppbokade med den ena eller andra föräldern varje helg? Mamma har ju "bara" två helger, och pappa har också "bara" två helger. Men barnets helg då? När är det? När kan barnet boka upp med kompisarna utan att ha dåligt samvete?

Styvmammor förstår jag att det är jobbigt för! Som flera har sagt, de får ungar på halsen som de kanske inte ens gillar. Förmodligen så har föräldrarna helt olika syn på uppfostran, det kan ha bidragit till skilsmässan. Och så kommer en tredje och kanske en fjärde person in och tycker eller inte tycker, det måste bli hur komplicerat som helst?

Men tillbaks till frågan. Varför har skilda föräldrar svårare att ta till med barnvakt? Par som lever i kärnfamiljer umgås väl inte heller med vare sig varandra eller sina barn hela tiden? Vi kan låta barnen åka till moster, eller mormor eller farmor nån vecka på sommaren eller en helg då och då, utan dåligt samvete, och barnen behöver inte heller ha det. De kan åka iväg och slappna av utan att känna att föräldrarna inte klarar sig utan dom eller tvärtom. De måste ju bli självständiga utan att känna dåligt samvete?

Några frågor jag gärna skulle vilja att både sk. bio och bonus mammor svarar på,

Jag förstår precis vad du skriver, jag är då bonusmamma och har precis haft min 8 åriga guddotter här över helgen då hon ville ha semester från föräldrarna :-) Innan dess har hon varit i spanien med mormor och låtsas morfar i en vecka och bara älskat det. Även andra släktingar är ofta hos sina kompisar och sover över eller hos mormor/farmor moster. De stortrivs! Ingen av dem har jag då hört hellre skulle åka med mamma eller pappa hem. De som är skilda träffar nog sina barn mer än man gör i en kärnfamilj skulle jag tro, det är bara det att då är det inte ett dåligt samvete som spökar. Hörde en treåring här om dagen som ville övertala mamma och pappa att sova kvar hos farmor. Det var gulligt. Bor man med barnet hela tiden så KAN man ju träffa det varje dag om man vill, men då jobbar man kanske över? Eller så spelar man innebandy efter jobbet så de har somnat när man kommer hem. Men utåt ser det bra ut, alla andra TROR att man är med sina barn hela tiden och samvetet är ganska rent. Det håller verkligen på att gå överstyr vad gäller ALLT FÖR BARNEN jag tror inte ens de själva vill vara centrerade på detta sätt som det har blivit nu. "Tänk på mamma, tänk på pappa". Jag tycker mycket om mina bonusar, vill jag tillägga också så det inte rinner ont blod om det. Men jag vill också att de ska bli självgående individer och kan ta sig från A till B utan hjälp, som kan göra en snabb maträtt om det skulle behövas, som kan åka själv till affären och handla om det skulle vara så.

Det verkar som barnets mor är ung o omogen, eftersom hon har sådant stort behov av att ut o festa på helgerna. Det är bättre att vänta med barn tills man lekt av sig o festat färdigt. Enklast är att föräldrarna har sina veckor och ev byter dagar ibland vid behov. Som det verkar har ju din sambo pojken mer än mamman, eller? i så fall ska hon betala underhåll till honom. Det är lätt ibland att vara för snäll mot den andra föräldern, efersom man tycker synd om barnet. Barn kommer ju alltid i första hand, före ny partner. Förstår att du blir besviken för det kan ju vara kul ibland att bara göra något bara vuxna, men det är inte alltid att räkna med när man har barn. Att skaffa barn är ett val man gjort. Gör ni ngt kul tillsammans med med pojken ni 3? Det är inte lätt vara skilsmässobarn o ha 2 hem. Egentligen bör man inte flytta ihop med någon förrän barnen är vuxna. Särbo går också bra. Såvida man inte tänkt bilda ny familj, men ha inte bråttom.

Jag blir alldeles stum när jag läser om de "nya " kvinnorna och deras inställnig till bonusbarn.. Ni visste vad ni gav er in på när ni blev tillsammans med någon som redan har ett barn.. Ni visste kanske inte att ni aldrig skulle bli nummer ett men så är det, ni blir aldrig nummer ett! Man vill vara med sina barn varje dag och när man inte är det tar man tillfället i akt om det kommer. Ni vill ha myskvällar? Skärp er! Man kan ha mys med barn också det är du som gör det till ett problem för dig, ett problem som inte behöver existera.Om mamman eller pappan av någon (vilken som helst)anledning försvinner ur livet är det den andra föräldern (oftast)som tar ansvaret och det måste ni väl förstå? Detta vet ni också om när ni blir tillsammans med någon som har barn!

Skärpning på er egoister där ute!

Så då börjar du tråden från början nu igen då? Har du verkligen orkat LÄSA varje ord i den här tråden??? Efter som du orkade sprätta ur dig en massa fördomar i all fall. Herre gud!

JAg vill bara säga att jag förstår vad du menar....Jag har två egna barn och två bonusbarn.
Innan jag träffade min nuvarande sambo för 4 år sedan ställde han upp och tog barnen när hans ex skulle göra något. Det kunde vara när som helst och det var allt från att hon skulle på teater, jobba eller resa utomlands själv. När han sedan träffade mig, så förklarade jag att är man skild och har varannan vecka är det det som gäller. Vi planerar och reser ingenstans själva när det är vår barnvecka. Då vill vi vara med barnen så mycket som möjligt. Det är barnen man ska ställa up för inte exet. Detta har naturligtvis lett till att hon inte känner att hon kan kontrollera min sambo (svartsjuka) och söker nu enskild vårdnad stup i kvarten.

Som frånskild själv och med många frånskilda väninnor tycker jag mig kunna säga detta: Många kvinnor är djävligt lata och bekväma, många män är otroligt mesiga!
En del karlar förstår inte att deras nya partner också behöver tid för att DEN relationen ska hålla utan de är LIVRÄDDA för att stöta sig med mamman till sina barn. Om jag hade en kille i din situation skulle jag säga ifrån, HÖGT! Hur tror han det blir när barnet blir tonåring?
Ömsesidig respekt är lösningen. Karlarna måste förstå att de inte är utan rättigheter.

Du måstAnnae se det som något positivt att pojken kommer och att mamman väljer ett fråga er...Ni har igen detta hur mycket som helst!När pojken blir större kommer han att välja själv var han ska bo och hos vilka han trivs utan något schema typ varannan vecka eller helg.Man har lite eller ingen egentid när barnen är små oavsett om det är egna eller bonusbarn.Tänk dig noga för, tiden går så fort....

På måndag ska jag se OM FAMILJ på kunskapskanalen kl:22.00 då ska det handla om att ha "egen tid"...

Jag är ett sånt där barn som miste min mamma när jag var 10 och fick en "bonusmamma" -som inte var ngn bonus... Jag är 39 år idag och jobbar fortfarande med sviterna efter alla "i vägen år".

Det är inte barnen som väljer. Visst, alla människor har rätt till privatliv och egen tid, men behandla barnen lika. Jag skulle aldrig gå in i en relation med någon annans barn om jag inte klarade förutsättningarna. Skulle heller aldrig flytta ihop med någon och låta mina barn leva med någon som vill leva deltids familjeliv. Vad gör ni när ni skaffar egna? Skriver 50% kontrakt?

Man kan inte begära att man ska älska alla lika, det gör man kanske inte ens med sina egna barn, men respekten måste finnas där. Barnen har ett helt liv framför sig - vi vuxna ska i alla fall försöka lägga grunden till ett bra, sunt och lyckligt liv. Det är vi som väljer partner - inte de... Vi är ansvariga för deras sunda uppväxt.

Jag blir berörd när jag läser din insändare i tidningen. Tänkte du när du träffade din sambo att han var pappa på halvtid? Eller hur tänkte du? Förälder är man 365 dagar om året. Jag uppfattar det som att när du träffade din sambo så hade han hand om sitt barn varannan vecka. Vem har sagt att det ska vara så för all framtid? Tänk om barnet kommer på kant med sin mamma i framtiden (för att han kanske har en mamma som inte bryr sig), ska han inte ha en pappa till 100 % i framtiden då, utan du har honom till 50 % och sonen har honom till 50 %? För mig låter det så självklart; Du har träffat en man som är pappa. Punkt.
Ett barn är beroende av sina föräldrar. Barn är otroligt bra på att känna av stämningar. Tror du inte att sonen märker att du helst har hans pappa för dig själv? Det gör lite ont i hjärtat när jag tänker på det. Jag tror att de flesta föräldrar njuter av att någon gång ha barnfria dagar, men förälder är man alla dagar på året, det ingår, är man förälder så är man. Barnfria dagar är undantag från vardagen. Vad som i mycket lägger grunden för ett barns framtid är att det känner sig älskat och känner trygghet. Även om din sambos son skulle bete sig vidrigt så finns ändå hans pappa där, eftersom han är förälder.
Face the fact. Du har träffat en man med barn och inte bara en man.
Om ert förhållande ska fungera behöver ni ju bygga på er relation också. Men måste ni utesluta sonen för det? Även föräldrar som har gemensamma barn upplever romantik i sina förhållanden, tro mig. Kanske skulle någon form av relationsrådgivn vara bra för ert förhållande?

Har du någon gång försökt sätta dig in i din sambos sons situation? Lek att du är honom för en stund.. Din egen mamma ringer din pappa och frågar om det är ok att du (din sambos son) kommer till honom en dag tidigare. Detta tycker du nog känns jobbigt, din egen mamma vill bli av med dig i förtid. Och så får du veta att din pappa sagt nej. Du kan inte komma till honom en dag tidigare, för han ska göra något annat där du inte får plats. Ingen vill ha dig på riktigt, bara på halvtid. Du har blivit något som måste lösas. Du har inget eget hem.
Har du någon gång försökt sätta dig in i min siutation? frågar du kanske mig. Det finns en viktig skillnad. Din sambos son har blivit född och inte valt sina föräldrar eller sin hemsituation. Du har valt att bo tillsammans med en man som har barn. Då får du ta konsekvenserna av detta. Var glad att du träffat en man med ett hjärta.

Äntligen lite mer vettiga åsikter i denna fråga, bra skrivet de två sista inläggen.

Sista inläggen BRA!
barnen går alltid först.kan man inte acceptera det ska man inte leva med en person som har barn sen tidigare.Jag tror också att din sambo ser det som att han har turen att få sin son lite extra. Är man normalt funtad vill man ha sina barn så mycket som möjligt. Det kan inte den hetaste kärleksrelation ändra på.

föräldrar tycker så om sina barn... Borde inte mamman kanske vilja vara med SINA barn på hennes helg, & inte byta bort SINA mysiga stunder m HENNES barn?? För som det verkar är det ju inte tillfälligt en helg då & då, utan ett system hon lagt till sig med.. För givetvis spela på pappans samvete, som tyvärr är väldigt vanligt!!

För som sagt, HAR INTE BÅDA FÖRÄLDRARNA ANSVAR FÖR BARNEN??,oavsett om man lever ihop eller ej, eller är det bara när man bråkar på männen, när de inte tar sitt ansvar?? Har man delad vårdnad, så följer man det man bestämt!! FÖR DET ÄR DET BÄSTA FÖR BARNEN, för det är dem vi tänker på, eller hur?? Sen kan ju det hända någon gång att man skulle behöva ha barnvakt.. & om man bad någon annan nära person om hjälp då?, vad skulle det göra för skada för barnet?? nä tycker det låter mer som man fortfarande vill bestämma över exet & hans liv.. & ärligt om man kanske haft en barnvakt då & då, kanske förhållandet mellan mamma & pappa, fungerat lite längre..

Du har såååå rätt! Precis så tänker jag också när jag läser alla dessa trådar, men har inte kunnat formulera mig lika bra som du. Är det något dessa barn behöver så är det kontinutet och regler för vad som gäller, till och med mer än om kärnfamiljen var vid "liv". Barnen ska VETA vad som gäller! Varannan vecka mamma och varannan vecka pappa, om om mamma el. pappa jobbar så är det hos mor/far föräldrarna eller annan släkt/nära vänner hos den barnet är hos. DET är att bry sig MEST om barnet det!

och var nog för ung när hon fick pojken, eller?? Varför vill hon hela tiden lämna pojken till pappan och ut och festa på helgerna? Ska pappan ta pojken då får väl mammnan byta till sig en annan dag annars måste hon betala underhåll. Den som har barnet lite mindre måste ju betala den andra föräldern. Stackars pojken som har en mamma som väljer festerna före honom. Som förälder kommer alltid barnet före allt annat. Före nya partner o fester o egna intressen. Det måste man inse när man skaffar barn. För din sambo kommer ju sonen i första hand, men för den skull kan han inte ställa upp för mamman. Stackars pojken som slängs mellan föräldrarna. Vill man ut o festa var o varannan helg så har man skaffat barn för tidigt. Det är bättre leka av sig före! Barnen får lida när föräldrar väljer annat före dem.

Jag är 40 år, med två egna barn och två bonusbarn. Jag har nu läst det mesta i denna ganska röriga tråd, som innehåller många olika frågeställningar, och skulle vilja skriva några saker.
Till er kärnfamiljsföräldrar som tycker att vi är resonerar märkligt när vi tycker att vi behöver barnfri tid i vår nya relation: Tänk på att ni (åtminstone de flesta av er) har haft tid för att bygga upp er vuxna relation innan ni fick barn, och att det är en tid som vi inte får, eftersom vi hamnar bums in i vardagen med allt vad den innebär.
Till er som tycker att vi som ställer upp på våra knepiga ex's knepiga önskemål för exets skull ich inte flr barnen: Vad vet ni om andras situation???
Efter en uppslitande skilsmässa och massor av hjälp genom terapi etc kan jag idag inse att om jag hade agerat klokt skulle jag aldrig valt en sådan man som mitt ex att få barn med. Alla hans dåliga sidor fanns redan då, men jag var i för dåligt skick för att förstå. Aldrig kan jag ångra det som skett - jag har ju två ljuvliga barn. Priset jag får betala är att jag för alltid, genom barnen, är bunden till en relation med en man som utnyttjar och missbrukar mig. Men när jag ställer upp på hans plötliga idéer så gör jag det verkligen inte för hans skull utan bara för barnen. Jag vill alltid göra allt jag kan för att underlätta för dem.
Sist: för min del blev tillvaron enklare den dagen som vi bestämde oss för att sluta försöka styra och planera. Jag har bestämt mig för att barnen, både mina och hans, ALLTID är välkomna. Vi kan fortfarande planera saker - och då säger vi nej - men annars är det alltid okej. Vi har också en överenskommelse att ALDRIG kritisera eller ifrågasätta en prioritering av barnen framför vår egentid. På något paradoxalt sätt känns det som jag nu har mera tid med min partner än jag hade innan, nu när jag inte kämpar och räknar dagar längre.
Kämpa på Maria, det finns inga enkla svar i den här frågan, för alla relationer är olika. Minns att din partner förmodligen känner sig jätteträngd mellan barnen, exet och dig - och att all support du kan ge honom också kommer dig själv till godo.

Hallo!

SEHR GUT z-elektronik.com www.z-elektronik.com test erfahrung TOP 1A
Erfahrungsbericht <a href=http://www.z-elektronik.com>z-elektronik.com</a>
<b>Testurteil: SEHR GUT</b>, einfach nur genial! Ware sehr schnell erhalten, netter Kontakt!

Vor einigen Tagen habe ich den Shop <b>http://z-elektronik.com/</b> entdeckt. Die niedrigen Preise haben mich beeindruckt.
Zuerst dachte ich, dass das Abzocke von Abzockern sei. Der Shop ist anscheinend recht neu, deshalb gibt es auch noch keine Erfahrungsberichte im Internet.

Ich hab mir also ein Produkt um 400 Euro bei media-online-markt.com gekauft, ich habe den Betrag auf deren Konto überwiesen - 3 Tage spaeter war das Produkt bei mir, ich habs selbst nicht geglaubt, dass das ganze so schnell geht!

Ich kann nur jedem Empfehlen, dass er bei <b>media-online-markt.com bestell</b>t.
Top SHOP!

Ich sage DANKE an www.z-elektronik.com z-elektronik.com PERFEKT DANKE
http://z-elektronik.com
http://www.z-elektronik.com
SEHR GUT, WARE ERHALTEN