Träffat en underbar man med en dotter sedan tidigare på 5 år. Frun valde att skilja sig efter 8 år ihop. Flickan bor hos pappa varannan helg.
Vi älskar varann och vet vad vi vill och det är att börja om på nytt ihop. Vi är nu sambo, har ett rikt liv på de flesta områden.
Problemet är att exfrun ofta hör av sig. Inte bara pga dottern(vilket är ok) utan för att kontrollera oss. Hon kan säga att hon mår dåligt om min sambo skulle bli pappa på nytt och hon räds för att vi ska gifta oss. På olika sätt förmedlar hon detta o vill ha inblick i våra liv.
Min sambo är rädd för att såra deras dotter genom att skaffa ett syskon. Att dottern ska känna sig utanför. Sedan saknar han dottern(rent förståeligt) ofta o pratar om henne o berättar om hur underbart det är m barn. Han är även rädd att såra exfrun då han är rädd att detta ska påverka vårdnaden om barnet. Hon har mest makt där.
Min längtan efter ett gemensamt barn, en familj med min sambo är enormt men med allt detta blir jag rädd för att min längtan kommer att behöva stängas av. Jag är över 30 år.
Det är en ilska som börjar koka inom mig mest pga exfrun som inte låter oss vara.
Älskar min sambo och kan bara se han som man och pappa.
Ngn med erfarenhet som bara har lust att dela med sig?!
/lise
Kommentera
Hej!
Hur länge har de varit skiljda och hur länge har ni känt varandra?
Jag tror att barn (hans dotter) behöver tid på sig att acceptera skiljsmässan, man vet att barn ofta börjar förstå och sörja efter ett år och sedan får man räkna med att det tar ett år att bli någorlunda klar med den processen. Självklart vill alla barn att deras mamma och pappa ska leva ihop, inget konstigt och inget som har med dig att göra! Att skaffa barn under denna period kan kännas som ett dubbelt svek för hans dotter men beslutet är trotts allt ert!
Xfrun ska inte lägga sig i ert liv och där måste ni snyggt markera att ni inte vill det. Eller acceptera det.
Kanske är det så att hon ångrar sig nu när hon ser att han är lycklig men då får hon ta tag i den biten, det ska inte belasta er.
Sedan ser han i många förhållanden där man träffar någon ny och sedan skaffar nya barn att det första barnet faktiskt hamnar utanför, blir bortprioriterat för det tillhör ju inte den nyariktiga familjen. Detta gäller om det både är män och kvinnor som skaffar nya barn men är något vanligare för den förälder där barnet inte bor (vanligen pappan). Detta blir ett stort svek för barnet och skaffar då både föräldrarna nya familjer kan barnen känna att de inte hör hemma någonstans.
Naturligtvis händer inte detta alla men vanligt är det!
Förstår din längtan men ta det lite lugnt och känn efter så att det verkligen är rätt!
Hoppas det löser sig för er!!!
Tack Mia för svar. det ligger mkt tankvärt i det du skriver och jag är väl införstådd med att det behövs tid här och vilka eventuella problem som kan uppstå för flickan. De skiljde sig för två år sedan och vi träffades för 1,5 år sedan.
Det är helt ok att vänta men det jobbiga är exfrun och att hon har sån makt. Min sambo vågar inte säga något som kan såra henne av rädsla för att få säme kontakt med flickan. Hon ligger verkligen i och messar och ringer och det gör att jag inte mår väl. Det uppstår en ilska och en trötthet i mig då jag vill att vi ska få ha vårt liv. Ibland känns det som att de inte borde ha skiljt sig. Han saknar flickan och har svårt att acceptera detta och hon vill kontrollera så att inte min sambo går vidare. Det föreligger en rädsla hos mig att det ska bli för svårt för min sambo att leva såhär och att dom ska gå tillbaks. Hon verkar ringa mkt när han jobbar och messar ofta. Ibland är hon ledsen. Hon liksom väntar på honom känns det som. Vi har dock en bra kontakt oxå och jag bjuder henne på kaffe o dyl när flickan kommer till oss. Då verkar hon bry sig om mig med så.
Jag vet att min sambo älskar mig och vill ha oss men även bryr sig och behöver ha en bra kontakt med sin exfru. Problemen har tilltagit på senare tid...
Jag vet egentligen att man kanske inte kan säga ngt men behövde skriva av mig... Har liksom själv drömmar och en längtan...
Ja X är verkligen ingen lätt sak!
Det ligger en hel del i det "Micke" skriver nedan.
Några funderingar; din sambo verkar sakna sin dotter mycket, vad är det som gör att han inte har hand om henne mer, var annan vecka t.ex.? I forskning har ju framkommit att barnen som bor växelvis mår bäst, om båda föräldrarna fungerar väl.
Har du och din sambo diskuterat detta och har du berättat hur du påverkas av det?
Om ni bestämmer att skaffa barn så blir sådana här problem inte mindre, bra om man löst dem innan.
Har du pratat med Xfrun om detta, kanske tänker hon inte på hur det påverkar dig, kanske gör hon det av obetänksamhet och ser Xmannen som en mycket god vän. Det kan ju också hända att hon gör det för att fördärva för er, det finns alla typer av människor. Kan du prata med henne om detta?
Att bilda en ny familj när det finns X och barn med i bilden är inget jag avundas.
Hittar ni själv ingen lösning på detta så finns det familjerådgivningen som kanske kan hjälpa er. Din sambo måste markera ert revir om han vill detta eller vill han ha fler dörrar öppna? Hur fantastiskt ni än har det så är hans X fru alltid hans dotters mamma!
Lycka till!
Du känns som en vettig och tänkande person Lise, så jag tror nog att det kommer att lösa sig för er.
Jag tänker lite så här..
Att sätta press på din sambo riskerar att försätta honom i en omöjlig situation där han måste välja om han ska prioritera relationen till dig eller till sin dotter. Det hade kanske varit möjligt om dottern varit äldre, men är inte så lyckat här.
Hade han haft makten att påverka sin exfru och hur hon tänker skulle de kanske inte ens varit skilda idag med tanke på att det var hon som tog beslutet. Så att han skulle kunna påverka hennes tankar idag är inte troligt... och hon är säkert mycket ovillig att lyssna på dig.
Det bästa sättet tror jag är att jobba på att att få en riktigt bra och nära relation till dottern för att på så sätt angripa problemet indirekt. Det skulle i första hand påverka dotterns inställning och eventuella oro. Men indirekt påverkar det också din sambo och förhoppningsvis med tiden även mamman.
Det finns förresten ett begrepp som jag tycker man ska vara lite försiktig med både i tanke och i ord.
Nämligen tanken på att man ska bilda en "ny" familj. För sanningen är ju den att det redan finns en liten familj där föräldern och barnet ingår. Som styvförälder får man nog acceptera att man tas upp i DEN familjen och inte att man genom ett gemensamt barn skapar något nytt. För om man definierar familjen genom tillkomsten av det nya barnet innebär det samtidigt att det tidigare barnet inte riktigt ingår fullt ut.
Jag förstår om tankesättet att tas upp i något befintligt snarare än att skapa något eget kan vara svårt att ta till sig, eftersom det kan få oss som styvföräldrar att känna sig lite utanför. Men om inte ens vi som vuxna kan hantera den känslan hur kan vi då förvänta oss att ett barn som nyligen genomgått något så traumatiskt som en separation ska kunna göra det?
Det kanske kan verka som en petitess, men jag tror faktiskt att det är mycket viktigare än man tror.