Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa amelia i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Mats Bax om näthat: "Varför vill ingen våldta mig?"

Nej, det här är ingen vädjan om att bli våldtagen. Låt mig förklara hur jag tänker...

Jag har aldrig varit någon tyckare som skribent, ingen folk känner igen. Men som nyhetsreporter på bland annat Expressen skrev jag om en rad känsliga ämnen, från asylpolitik till mord och dödsolyckor.

Ibland gjorde jag det riktigt uselt. Svindåligt.

Som de flesta på Expressen fick jag varje dag en drös arga mejl, där jag kallades idiot, gnällig eller ”Sverigefientlig”. Och, ja, någon tyckte väl att jag borde ha ihjäl mig själv.

Men aldrig har någon tipsat om att min okunskap och gnällighet skulle botas om jag bara ”fick lite kuk i mig”.

Ingen har någonsin önskat att jag borde bli gruppvåldtagen för att jag inte namngett misstänkta brottslingar av utländsk härkomst.

Jag har aldrig fått ett mejl om att jag är ”Sveriges utan konkurrens fulaste”.

Har aldrig fått höra att jag borde ”knullas sönder med ett basebollträ.”

Aldrig fått en bild där någon håller upp en skylt med texten: ”Jag springer snabbare kåt än du rädd”.

Varför inte? Jag har sett det hända mina vänner och kollegor.

Min gissning: För att jag inte är kvinna.

Jag säger inte att manliga journalister inte hotas med sexistiskt våld, bara för att det inte har hänt mig. Men jag säger att det händer kvinnliga journalister i fem gånger större utsträckning, enligt siffror från Brottsförebyggande rådet.

Och jag ser det mönstret – den strukturen – upprepas på sociala medier, där7 av 10 svenskarär aktiva i dag; medborgare utan den backning som vi som jobbar i det offentliga i bästa fall har.

En del av mitt nuvarande jobb är nämligen att gå igenom kommentarerna på de artiklar jag skriver förveckorevyn.com och amelia.se. Och varje dag ser jag dem: ”Skämten”, kommentarerna och hoten, vars enda syfte är att koka ner mina kvinnliga läsare och deras åsikter till ett utseende och ett kön och inget mer. Särskilt om jag snuddat vid teman om jämställdhet och feminism.

Och vad händer när någon försöker rubba strukturen?

När tv-profilen John Oliver (inte Jamie) tog upp näthat mot kvinnor i en av sina monologer –som bara brukar hyllas –var det plötsligt över 24 000 personer som gav honom tumme ner på Youtube.

När artisten Zara Larsson skrev ett blogginlägg om att hon ”hatar män i grupp ... som förtrycker och hotar och som sedan skrattar åt det” fick hon – håll i hatten – ännu mer hat tillbaka.

En av kommentarerna löd: ”Om hon får hata oss män borde vi väl få hata henne lika mycket och skriva vad vi tycker om henne precis som det hon säger om oss.”

Om jag får svara dig som skrev det här, å mina vägnar, inte Zaras:

Skillnaden är att Zara kritiserar–ok, hatar– en struktur, inte en individ. Hon kritiserar en orättvis struktur, vars förespråkare satt i system att med hot om våld trycka ner alla som vill rucka på den.

Och när du skriver om ”oss män” och att ”vi” borde få hata henne tillbaka så gör du dig själv till en del av den strukturen, i stället för att hjälpa till att riva den.

Det är nog först då som du riskerar att bli hatad. Inte för vem du är, utan för vad du väljer att göra.

Sure, ”den som ger sig in i leken får leken tåla”. Men vad händer när allt fler skiter i lekens regler? När vi inte lyssnar på vad som sägs, utan i stället ger oss på den som säger det; hatar och hotar tills det blir tyst, med hänvisning till att ”man väl får säga vad man vill, det är väl ett fritt land"?

Att göra så är att med yttrandefriheten som både sköld och batong jaga bort hela samhällsgrupper från det offentliga rummet.

Det är ett förtryck som inte bara hotar en person, utan hela vår demokrati.

Vill du få fler åsikter att diskutera? Följ amelia på Facebook så missar du inget!