TV-bonden Leonora: ”Jag sprang ifrån min sorg”

När Leonora var höggravid blev hon lämnad av sin partner. Livet rasade. Löpningen blev hennes räddning ur depressionen. Nu har de nya vanorna blivit en livsstil.

ANNONS
ANNONS

 Att få barn är ingen rättighet eller självklarhet, det är en gåva. Som kanske blir extra tydlig och uppskattad i ett förhållande där paret, i detta fall två kvinnor, tar hjälp av en donator.

Så var det i alla fall för Leonora Vilhelmsson, 40, för barnet i magen var oerhört efterlängtat. Därför blev fallet också extra stort när hon i graviditetens slutskede blev lämnad. Familjen gick i spillror innan den ens sett sin dager. Och alla drömmar med den. Löpningen blev Leonoras väg tillbaka till livet.

– Herregud, vad jag hatade mina första springpass, säger hon. Det var skittråkigt och gjorde ont i varenda muskel, hjärtat bankade och jag mådde pyton. Men, jag kunde omvandla den psykiska smärtan till fysisk, vilket var en lättnad.

Men hon har fått kämpa för sin nya livsstil. Tiden efter separationen var som ett känslomässigt maraton.

Leonoras ex-partner Karin var hennes första flickvän.

– Alla bitar föll på plats när jag träffade Karin. Först då fattade jag vad det här med kärlek är.

Paret åkte till Danmark för att inseminera. Sen blev det bröllop.

– Vi gifte oss, för att Karin skulle få bli förälder i juridisk mening när Mollie var född. Man blir inte det per automatik i en homosexuell relation, men om man är gift kan man efter födseln göra en närstående-adoption.

Ett bröllop.

Ett barn.

En  längtan.

En blivande familj.

– Och när magen växte kände jag mig som världens vackraste.

Men samtidigt var det något som skavde, för ju större magen blev, desto mindre ville hennes sambo ta på den. När Leonora var i sjunde månaden åkte Karin upp till Stockholm för att gå ut en helg – och kom hem och sa ”jag ska flytta till Stockholm”.

ANNONS
ANNONS

Karin tog sin kärlek och gick, bara veckor innan förlossningen.

– Jag blev sjukskriven och kunde älta dygnet runt. Jag vankade av och an och skrek ut min längtan och saknad.

Första tiden med lilla Mollie blev känslomässigt rörig. Hormonerna åkte berg- och dalbana i kroppen, och många känslor var i omlopp. Hon var lycklig, ledsen, arg, bitter, förbannad och upp över öronen förälskad i den lilla flickan. 

Efter några månader började ändå tacksamheten smyga sig in i Leonoras kropp. Hon började skriva om sina erfarenheter för att få utlopp för sina känslor.

– Skrivandet blev ett vattenhål, för när känslorna formulerades i ord var det som att de delvis lämnade mig.

Hon började också promenera.

– I rörelsen hittade jag min vila och tankarna blev mindre påträngande.

En annan mamma hängde med ut på barnvagnspromenad ibland, och de snackade om att åka till New York tillsammans.

– Det var då jag kom på att vi borde springa ett lopp när vi ändå är där. Min kompis sa: ”Men du hatar ju att springa”. Men jag tänkte att det kanske var just den utmaningen jag behövde.

Fast det var inte vilket lopp som helst de anmälde sig till i New York. Nej, Leonora, en nybliven mamma som i princip aldrig hade sprungit och hatade löpning, anmälde sig till en halvmara. 

– Det intressanta var att den fysiska smärtan tog överhanden när jag sprang.

Hon började med att springa några kilometer, jättesakta. Men eftersom hon hade promenerat så mycket satt styrkan i kroppen, så det tog inte många månader innan hon kunde springa en mil. Och med tiden blev hon riktigt förtjust i löpningen, kanske för att hon också fick de där endorfin- och dopaminkickarna som löpningen kan ge. Välmåendet.

ANNONS
ANNONS

– Ju bättre form jag var i, desto lättare gick det att sortera tankarna, jag fick ett mer positivt synsätt och uppnådde mål, vilket också stärkte mig.

Hon menar att löpning är perfekt för ensamma mammor, det går att springa när och var som helst.

– Löpningen är också ett ”legalt” sätt att fråga efter barnvakt. Jag hade haft svårt att säga till min mamma att ”kan du ta Mollie, för jag ska ut på krogen”. Nu ber jag om barnvakt för att stärka mig själv, vilket är guld värt för alla. Jag har inte varit sjuk en enda gång sedan jag började springa.

Våren 2011 sprang hon sin halvmara – och blev sugen på mer, så ett drygt år senare sprang Leonora sitt första maraton i Dublin.

– När jag kom i mål sa jag ”aldrig mer”, så vidrigt var det. Men sedan har det blivit sju till, skrattar hon och berättar att det blivit ett sätt för familjen att resa, för man kan förena loppen med semester i en ny stad.

I augusti 2016 sprang hon Ultravasan, ett lopp på nio mil som går mellan Sälen och Mora.

– Det var lite väl extremt för en amatör och småbarnsmamma som jobbar heltid. Jag kommer att fortsätta springa, men kanske inte så extrema lopp.

Så varför utsätter du dig för smärtan? 

– Vissa skär sig när de mår dåligt, andra tar sömntabletter för att glömma
eller dränker sina känslor i alkohol. Men inte ens när jag var som mest förtvivlad gjorde jag det. Jag tror löpningen räddade mig.

ANNONS
ANNONS

Hon säger att vänner ibland säger ”jag fattar inte hur du har överlevt och klarat allt själv”.

– Men det är också tack vare dem, mina vänner, som har stått där och tagit emot när jag behövde älta, och som har omfamnat mig när jag behövt det.

Idag har hon kommit till en punkt där hon ser allt det här som en erfarenhet.

– Jag skulle aldrig vilja uppleva det igen och önskar att jag hade sluppit, men när något känns jobbigt nu, så backar jag bandet och tänker ”du klarade det där, du klarar vad som helst”. Ja, händelsen har gjort mig till en stark och trygg mamma, vilket är en underbar känsla, säger Leonora:

– Det farliga med det är väl att jag tror att ingenting är omöjligt längre. Akta er, för jag är ostoppbar! 

AV: Linda Newnham

FOTO: Jezzica sunmo

FOTNOT: Leonoras ex heter egentligen något annat.

NUVARANDE TV-bonden Leonora: ”Jag sprang ifrån min sorg”
NÄSTA 7 saker ni borde göra på ditt jobb för att öka sammanhållningen