ANNONS

Svenska kvinnor bland de i Europa som får mest förlossningsskador

Tror du, som vi gjorde, att Sverige är ett av världens bästa länder att föda barn i? Tyvärr, det är fel. Vi dör sällan i barnsäng – det är bra. Men många (MÅNGA!) kvinnor får obegripligt svåra förlossningsskador. Nu vill amelia att kvinnors underlivshälsa tas på allvar.

Vi publicerar tre kvinnors egna berättelser om vad som hände dem här på amelia.se den här veckan. Läs annars allt i senaste numret. 

Karins tips:

• Lita på din egen magkänsla – om du känner att något är seriöst fel har du troligen rätt. 

• Leta information själv, exempelvis på forum som familjeliv.se. Ju mer påläst, desto starkare. Du måste själv veta vart du ska vända dig. Och på nätet kan du få tips om vilka läkare som är bra.  

Emmas tips:

Be om information för eftervård på BB: Vilka problem kan uppstå i ditt fall och vilken hjälp kan du få? Sjukvården vill inte skrämma gravida till att inte våga föda, men om man behöver hjälp måste den finnas där. 

• Sök hjälp – alla problem är PROBLEM.

Tro inte på ’det är normalt’ om det känns fel. Förstår inte första läkaren problemet, gå då till en annan för en second opinion.  

Varför måste vi läcka?

Alla drabbas inte. De allra flesta läker och (nästan) allt blir som vanligt igen. Men tusentals kvinnor skadas varje år svårt vid sin förlossning, trots att skadorna kan undvikas med enkla medel. Hur är det möjligt? Nu vill amelia att kvinnors underlivshälsa får högsta prioritet!

Att inte våga ta trapporna upp till kontoret av rädsla för att lukta urin efteråt. Att känna att all form av träning utom mjuk yoga är otänkbar. Att sex ger smärta istället för njutning. Att ha ångest inför varje toalettbesök eftersom de innebär smärtor i flera dygn framöver. Att tacka nej till dejt på restaurang av rädsla för att bajs ska rinna ner för benet. Att förlora sin självkänsla, frihet och identitet.

Och att inte få hjälp med detta.

Det är vardagen för ett stort antal kvinnor. Anledningen? De har fött barn.

Varje år föder cirka 100 000 kvinnor barn i Sverige. Enligt vården drabbas knappt fyra procent av dem av den svåraste förlossningsskadan, sfinkterruptur, vilket innebär att samtliga lager från slida till ändtarm brustit – något som inte sällan leder till defekta underliv och stora smärtor.


Artikeln fortsätter under annonsen
12 platser vi vill promenera på när det blommar
12 platser vi vill promenera på när det blommar
Hur många hundar krävs det för att få upp en boll ur en pool ;)?
Hur många hundar krävs det för att få upp en boll ur en pool ;)?
ANNONS

Enligt en annan undersökning som politikern Hillevi Larsson hänvisar till är siffran upp emot tio procent, där drygt hälften inte ens visste om att de hade skadan då de hade blivit opererade i samband med förlossningen eller saknade diagnos. Främst är det förstföderskor som drabbas, och risken ökar om barnet är stort eller tas med sugklocka.

”Det är naturligt” och ”att föda barn innebär risker”, säger vårdkören.

Och visst är det så.

”Vi vill ju inte skrämma kvinnor till att inte våga föda barn”, säger de sedan.

Och visst är det bra.

Bara det att det är ingen naturlag att skadas svårt.

– Så länge kvinnor föder vaginalt kommer sfinkterskador att existera, men det går att minska dem kraftigt, inte minst i Sverige, som ligger nästan sämst till bland OECD-länder. I Finland är siffran en procent, säger Tiina Pirhonen, barnmorska och sjuksköterska.

Tillsammans med sin man Jouko Pirhonen, som forskar på detta, jobbar hon för att minska antalet sfinkterrupturer i Skandinavien genom att utbilda vårdpersonal – inte utan motstånd. Jouko har arbetat runt om i Skandinavien, inklusive nio år som chefsprofessor för gynekologi och förlossningsvård vid Oslo universitet.

– I Finland har man haft en mer konservativ syn på barnafödande och använder perinealskydd, en viss typ av handgrepp för att skydda mellangården när barnet tränger ut, medan man i Sverige praktiserat ”hands off”, olyckligt nog samtidigt som man blivit mer restriktiv till att lägga klipp i mellangården, säger Tiina.

Tiina och Jouko anser att man i Sverige delvis sovit törnrosasömn vad det gäller att förebygga, diagnostisera och behandla svåra förlossningsbristningar. Att äldre barnmorskor kommer ihåg tiden i Sverige med få sfinkterskadade kvinnor, men att man nu alldeles för ofta stöter på attityden ”det är sånt som händer”. Men nej, det här handlar inte om ”naturens gång”. Det är en flummig uppfattning att detta skulle vara något sjukvården inte kan påverka.

– Norges statistik låg på ungefär samma nivå som Sveriges för några år sedan, där har man bara genom att jobba annorlunda halverat antalet, säger Jouko.

Gudrun Abascal, erfaren barnmorska och vårdchef på BB Sophia, är av delvis annan åsikt.

– Jag tycker det har skett en revolution sedan 70- och 80-talen i hur vi jobbar med det här, både vad gäller vård och eftervård, även om jag verkligen förstår att kvinnor som är drabbade är både rädda och upprörda över att inte ha fått bättre hjälp. Känns något konstigt, vill jag säga: Stå på dig. Be att få komma till en gynekolog specialiserad på det här eller ett bäckenbottencentrum.

Hon ser flera anledningar till den ökning av antalet skador vi sett över tid.

– Man spekulerar i att det var en underdiagnostisering förr. Och min uppfattning är att man är otroligt mycket mer noggrann nu, när man undersöker kvinnor för att upptäcka sfinkterskador. Jag är övertygad om att vi hittar och rapporterar fler nu. En annan anledning kan handla om att kvinnor är äldre nu när de föder barn, och vävnader förändras med åldern. Nyfödda barns medelvikt har också ökat och fler kvinnor är överviktiga, vilket ökar risken för sfinkterruptur, säger Gudrun.

Det allra bästa är såklart att färre kvinnor behöver spricka kraftigt. Men om det sker, så borde eftervården vara bättre. Precis som den är när någon bryter en arm, då det röntgas, diagnostiseras, lappas och lagas, kollas och återkollas. För många kvinnor med sfinkterruptur får inte ens kännedom om skadan, de bara sys direkt efter förlossningen. Mörkas de? Eller så upptäcktes skadan aldrig, trots att man med en enkel undersökning kan avgöra om en kvinna fått en sfinkterruptur. Och ju längre man väntar med operation, desto sämre möjligheter att bli återställd.

– En kvinna som kontaktade oss hade gått fjorton år efter förlossningen utan diagnos. Hon hade besökt flera läkare men alltid fått höra att allt var helt okej. Hon skickade oss bilder på sitt underliv, vilket var en sorglig syn. Det rådde ingen tvekan om att hon fått en sfinkterruptur, säger Tiina.

Eftersom många skador kan undvikas och upptäckas med enkla medel kan man inte annat än undra: Saknas viljan? Och varför?

Varför ska vi kvinnor stå ut med onödiga förlossningsskador? Varför är denna fråga så eftersatt? Varför är våra kvinnliga underliv och vardagsliv inte mer värda?

Faktum är att:

• Cirka 3 500–4 000 kvinnor per år får sfinkterruptur vid sin förlossning, vilket innebär att samtliga lager i underlivet brustit.

• Så många som varannan kvinna får någon typ av störning på grund av graviditet, som urininkontinens, framfallsbesvär, avföringsläckage och problem med sexlivet.

• Uppskattningsvis lider 300 000 kvinnor i Sverige av analläckage, de flesta på grund av förlossningsskada.

• Studier visar att en närvarande barnmorska hos en föderska under aktiv förlossning minskar riskerna. Personalbristen motverkar detta.

Våra underliv gick sönder

Karin, 39: "Jag vågade knappt gå ut"

Alla dessa lögner förvånar mig fortfarande. Att hellre rädda sitt och sina kollegors ansikte än att bry sig om patientens hälsa strider faktiskt mot läkareden.

Vid min dotters födelse fick jag en så kallad sfinkterruptur grad 3, vilket innebar att jag sprack från slidan till ändtarmsöppningen. Fast de sa: "Allt ser jättefint ut, vi ska bara ta några stygn." De sydde i över en timme utan bedövning. Det kändes som om jag gått itu, men kunde inte tro att de skulle missa en sån sak, mörka eller luras. Och jag hade ju min dotter, så lyckan var total.

Jag frågade på BB om någon kunde kolla på mitt underliv, varpå barnmorskan log, sa att "det ser fint ut" och höll upp en spegel – det såg hemskt ut! Det kändes helt surrealistiskt, men jag var för omtöcknad för att ta strid. Jag åkte hem utan instruktioner, för jag hade ju ingen skada, men hade fruktansvärt ont länge. Jag kunde inte hålla mig ordentligt och gaser kunde jag inte hålla alls – det kom pruttar hur som helst – så jag vågade knappt gå ut. Det gjorde ont att promenera, så jag låg mest i sängen med en isbinda mot underlivet. Och samlag var en omöjlighet, eftersom jag bara hade en tunn slemhinna kvar mellan slidan och tarmen. Jag ringde BB, men andra gången var kvinnan som svarade så otrevlig att jag lovade mig själv att aldrig ringa mer: "Är du förstföderska? Men vet du, det gör ont."

Efter sju månaders smärta gick jag till en välkänt duktig överläkare. Vid det vaginala ultraljudet satte han upp handen i ansiktet på mig och sa "du ska inte fråga något om det här, sluta bry dig", fast jag ju själv kunde se att det fanns en stor reva i ringmuskeln. Som om det var viktigare att hålla sina kollegor om ryggen än att erkänna fel. Han skrev ändå en remiss till kirurgen i Västerås, men där hann jag inte mer än komma innanför dörren innan hon sa: "Om du tror att du ska få en operation så kan du glömma det." Hon sa exakt så! Då började jag tänka: Vad är det här? Varför är det så tabubelagt? Tycker hon att jag ska gå hem med muskelskador som påverkar livsviktiga funktioner?

Hon skickade mig ändå till en sjukgymnast i Uppsala, för knipträning (för muskler som är av?). Där konstaterade de direkt att jag hade en sfinkterruptur. Ett år efter förlossningen fick jag en diagnos och ett erkännande om att jag inte var tokig. Som jag grät… Några månader senare gjordes operationen och jag fick det bemötande man förväntar sig. Jag har även opererats för framfall. Jag hade önskat mig fler barn, men det blir nog bara ett. Det här har tagit år av mitt liv och jag hyser fortfarande ett agg mot vården som jag önskar att jag inte hade – men efter att ha missat en så stor skada, efter att ha fått lögner kastade i ansiktet och utstå kränkningar som fått mig att tvivla på mig själv, blir det så. Jag har fortfarande problem som påverkar mig varje dag. Jag måste tänka på vad jag äter, då jag inte kan hålla gaser. Och en timmes bussresa nu på semestern utan tillgång till toalett är ren och skär ångest. Jag tycker inte vi kvinnor ska behöva ha det så, bara för att vi föder barn.

Emma, 27: "Till slut vågade jag söka hjälp"

Ingen ska behöva uppleva det jag upplevt. Jag trodde jag var ensammast i världen, det pratas ju aldrig om sånt här…

Jag var lugn inför förlossningen, tänkte att vi kvinnor är byggda för det här. Och jag ville föda vaginalt, få uppleva kraften när man kämpar ut sitt barn. Det gick väldigt fort på slutet och barnmorskan höll emot. Allt såg fint ut på utsidan, men inuti fick jag en djup bristning som gick nästan hela vägen mot ändtarmen. Den upptäcktes direkt, så jag kördes till operation för att sys. Det blev väldigt många stygn, då jag inte slutade blöda, så de förberedde mig på att jag kunde få ont under läkningsprocessen. Men ont beskriver inte känslan jag hade. Det svullnade i stygnen och smärtan var så stor att jag varken kunde stå, gå eller sitta. Jag åkte till sjukhuset tre gånger och alla tre läkarna reagerade över ormnästet med alla trådarna därinne. Den akuta smärtan försvann efter en månad och allt såg bra ut på efterkontrollen. Efter tre månader provade vi att ha sex, men min partner kunde inte komma in – alls. Efter sex månader provade vi igen – det tog en stor portion mod då smärtan var outhärdlig – men min sambo kom ändå inte in. När jag pratade med en kompis sa hon att "det gör skitont första gången, jag grät, men det är bara att bita ihop". Okej, tänkte jag, men vågade ändå inte försöka förrän efter tre månader till och flera glas vin. Men det var samma resultat: Han kunde inte tränga in.

Min man var förstående, men det var ändå jobbigt eftersom jag inte såg någon lösning. Då tänkte jag att det måste vara något jättefel, försökte känna efter själv och upptäckte som en kant. Det var tajt – kändes som att stoppa in fingrarna i en hårt åtsnörd gympapåse. Då tog jag mod till mig och skrev om problemet på min blogg, för att få råd. Även om jag är frispråkig tvekade jag länge, för hur kul är det att outa sina sexuella problem?

Men responsen var vänlig och tydlig: Det här är inte normalt och inget man ska acceptera. Läsarna peppade mig att våga söka vård, vilket jag gjorde, livrädd för att de inte skulle se problemet utan hänvisa till sköra slemhinnor. Men jag hade turen att komma till en jättebra gynläkare. Han såg direkt vad problemet var och förklarade att det var lätt att fixa, man gör ett litet klipp i den hårda ärrbryggan och syr åt ett annat håll så att ärret inte drar ihop sig åt samma håll igen. Där hade jag gått runt med ett gigantiskt problem och så var lösningen så enkel! Den biten information hade inneburit att jag sluppit mycket lidande.

Efter operationen har jag inga problem, även om jag känner att det är lite annorlunda därinne så är jag återställd. Och tack vare alla läsare på bloggen är jag inte rädd för att skaffa flera barn.

Ann-Sofie, 35: "Jag vill att mitt underliv ska räknas"

Jag var medveten om att saker kan gå på tok vid en förlossning, men jag hade tilltro till att vården i så fall skulle hjälpa mig. Att det kunde bli så här hade jag ingen aning om…

Mitt barn kom ut med pannan först och togs med sugklocka. Det gick fort och jag fick höra att jag sprack och opererades. På BB fick jag senare en folder av en fin, men lätt generad barnmorska som sa att "det har väl gått så illa det kan gå". Men jag var full av hormoner och lycka över att ha ett barn vid bröstet. Än idag vet jag inte exakt hur jag gått sönder, för det var det ingen som berättade. Jag verkar ändå ha haft tur att en duktig kirurg opererade mig.

Vid mitt första toalettbesök började jag förstå hur illa det var – när det inte finns någon muskel som funkar, man kan varken trycka på eller hålla emot och det känns som att allt ska lossna. Samtidigt som alla sa att det är normalt att det gör ont. När det gått nästan fem veckor kunde jag fortfarande inte gå på toaletten utan ångest och det tog sååå lång tid, jag kunde inte sitta ner för att jag var så svullen, och det gjorde djävulskt ont. Jag rullade ihop handdukar för att ha något att sitta på. I ett halvår var det svårt att gå, för underlivet kändes tungt, som om allt skulle lossna. Tänk dig när du har riktigt tung mens och är svullen. Ta det sen gånger hundra. Och inget hjälper.

När jag på återkontrollen frågade hur mycket jag sprack fick jag svaret: "Spelar det någon roll? Du har ju ditt barn." Men det var ju inte så att jag var ute efter en krigshistoria: "Jag har minsann blivit sydd med 37 stygn." Jag ville bara veta vad jag hade att förvänta mig, hur min kropp såg ut, men det var jag inte stark nog att säga då, vilket jag varit förbannad på mig själv för. Problemet när de säger "det tar tid" är att man inte vet hur det är för andra kvinnor.

Jag fick också knipövningar, "det är bra för sexlivet". Men är ens underliv bara menat för andra? För att kunna föda barn igen? För att det ska vara skönt för min man? Ska det inte kännas bra för min skull, ska jag inte fungera i vardagen? Och hur många knipövningar kan man göra liksom … Ju mer man kniper, desto mer lägger man det på sig själv, "de säger ju att det funkar".

Första gången vi hade sex var också ångest. Njutningen var borta och fokus låg istället på frågan: "Går det alls? Eller går jag sönder?"

Det tog ungefär 1,5 år innan den tunga känslan i underlivet försvann och jag kände tillit till min kropp när jag skulle gå på toaletten. Idag är det okej, även om jag inte skulle träna vildare saker än yoga. Vid mens kan toabesök vara så jobbiga att jag nästan svimmar och måste lägga mig ner. Och vid samlag känns mitt underliv fortfarande främmande. Fler barn blir det nog inte.

Jag tänker att ja, visst är det naturligt att föda barn och visst finns det risker. Men vi kan ju laga andra kroppsdelar. Min vän bröt benet och visade stolt upp en bild från röntgen. Hon berättade precis hur benet gått av och hur det lagats. Hon vet allt om skadan och åtgärderna. Jag blev så himla avundsjuk. Hur illa ska det vara för att man ska få hjälp med sitt underliv? Varför gör man skillnad på kroppsdel och kroppsdel? Jag vill att mitt trasiga underliv också ska spela roll!

Polen är landet med lägst antal förlossningsskador

Länder där kvinnor får minst förlossningsskador:

- Andelen kvinnor med skador under förlossning utan instrument:

1. Polen: 0,1 procent

2. Israel: 0,3 procent

3. Italien: 0,4 procent

4. Slovenien: 0,4 procent

5. Portugal: 0,5 procent

--- Sverige: 3,5 procent

- Andelen kvinnor med skador under förlossning med instrument:

1. Polen: 0,5 procent

2. Israel: 1,3 procent

3. Italien: 1,3 procent

4. Slovenien: 1,6 procent

5. Portugal: 1,8 procent

--- Sverige: 12,7 procent

Källa: OECD

Här på amelia.se kommer vi under tre dagar publicera förlossningshistorier för att lyfta frågan. På söndag kan du också läsa om vad folkhälsoministern har att säga om att Sverige hamnar så långt ner på den här listan.

Har du en egen berättelse? Mejla den till deldim@bt.bonnier.se

Läs allt i senaste numret -->


12 platser vi vill promenera på när det blommar
12 platser vi vill promenera på när det blommar
Hur många hundar krävs det för att få upp en boll ur en pool ;)?
Hur många hundar krävs det för att få upp en boll ur en pool ;)?
ANNONS

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook.
Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

ANNONS