Josefine Lind: "Jag var en "buffertflicka""
”Jag var en av dem, en av ”stötdämparna”, ”kuddtjejerna”, ”buffertflicka”. Den där tysta tjejen som hade kommit tio sidor fram i matteboken och sedan satt och snurrade pennan i munnen medan jag väntade på en stencil från kopieringsapparaten. Och eftersom jag var en sådan tjej, som kunde förklara för andra hur de skulle göra sina tal, så fick jag sitta bredvid den som inte kunde det. Och jag skulle sitta i bänken ytterst, som en riktig stötdämpare, så att han inte ”rymde” ut för att vässa pennan, för att snacka med de coola tjejerna eller bara för att stöka runt rent allmänt. Min inverkan på honom skulle definitivt vara lugnande. Ingen lärare sa det rakt ut till mig, men jag vet att jag tänkte så redan då. Jaha, jag får sitta bredvid honom alltså, bara för att jag är jag.
Matteläraren tyckte vi var en ”perfect match” i mattesalen. Jag var 14 år och protesterade inte ens mot jag måste hjälpa till i klassrummet med de här sakerna. De la på mig ett slags kollektivt ansvar i rummet. Som om ”alla måste hjälpa till – och du kan göra det här för oss lärare”.
Jag visste allt om hans hemförhållanden och det gav väl mig ett visst tålamod. Men jag tänkte, dotter till en lärare som jag är, att han nog inte borde skriva av mina svar utan räkna själv.
Och det försökte jag se till också. Tänk själv, fräste jag. Lägg av, väste jag. Vad tror du själv det blir? frågade jag.
Vissa dagar tittade han bara på mig med blicken som skulle betyda: Du betyder vatten för mig. En annan dag gjorde han inte det. Det måste ha varit en dag när han plötsligt insåg att han måste fylla i det där provet, eller vad det var vi höll på mig. Och jag höll för mitt papper. Gömde mina svar. Men jag gjorde ett misstag. Jag höll för med fel hand. För den andra handen låg med öppen handflata när jag lyfte blicken för att tänka en stund. Jag har en ovana att sitta med öppna handflator. Smärtan när hans penna borrade sig djupt ner i min handflata minns jag än idag. Tjugg. Så ryckte han bort den igen. Stirrade på mig. Väntade sig väl något. Jag sa inte ett ljud. Bara vände mig om och tryckte handen mot den andra handen tills det slutade pulsera. Idiot, tänkte jag.
Men tänkte också såklart den inlärda tanken alla tjejer får höra, ”han söker bara kontakt”, ”killar är sådana”, ”de vill bara prata”. I helvete han ville prata.
Sen hade jag fått nog. Krävde att få byta plats. Han flyttades längst ner i klassrummet, ensam. Nu utan buffertzon. Jag fick äntligen eftertraktad ”studiero”. Det som man sällan får när man är ”bufferttjej”.
Samhället måste vara tillåtande, vi måste kunna ha en förståelse för egenheter, rastlöshet och olikheter. Men någonstans är det inte längre förståelse. Det är underkastelse. Och det är inte barnens ansvar att ta tag i det.
När Erik Helmersson skriver i DN om undersökningen som ger oss en inblick i hur föräldrar och lärare upplever skolan idag så blir man både arg och ledsen. Det är svart på vitt att skolan och samhället fortsätter att generation efter generation lära barn om patriarkala mönster, underordning och överordning. Det är så här det subtilt går till när tjejer lär sig sitt syfte, sin plats, sin placering, sina dolda uppgifter. "Din studiero är nedprioriterad på grund av att ALLA kan få det lugnare i klassrummet om du bara sitter här. Du är m a o inte lika viktig som "problemhen" ". Det uttalas aldrig klart och tydligt, då skulle tjejer i alla fall kunna protestera emot det.
Att snälla tjejer ska användas som första verktyg i en pedagogisk problematisk situation är inte en optimalt för någon. Men frågan är förstås oerhört komplex. Lärarna tänker säkert om de läser den här krönikan; Vad ska vi göra då? Vänta på en diagnos så hen får en resurs? Jag har tyvärr ingen pedagogisk lösning, jag vet bara hur det känns att vara den där tjejen."
Här hittar du fler krönikor på amelia.se
Annars kanske du vill läsa:
