Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa amelia i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Denise Rudberg: Jag vågar mer efter skilsmässan

Det är två år sedan Denise Rudberg skilde sig. Hon vet allt om våndan före beslutet. Och kampen för att hitta ett nytt sätt att leva efteråt. Idag har hon kommit ut på andra sidan krisen.

Är det något Denise Rudberg verkligen kan så är det att skriva böcker. Nya boken Bara tre kan leka så är hennes sextonde bok på 13 år. Ändå säger Denise att den satt hårt åt, att den har värkts fram.

– Men när det väl släppte och skrivandet flödade, det var också då jag förstod att jag mådde bättre.

Det satt inte fast för att hon känner sig främmande inför skrivprocessen. Och inte för att hon inte hade storyn. Utan för att det var svårt att hålla fokus. Tankarna ville inte stanna i historien. Energin åts upp av annat, berättar hon när vi ses över en frukost på Urban Deli på Söder i Stockholm.

Fast den Denise som vi möter, hon som sitter här och dricker kaffe och äter fralla och croissant, känns väldigt öppen och här och nu i jämförelse med den jag träffade i höstas.

– Jo, det stämmer nog. Fast jag fick höra samma sak för två år sedan, att jag strålade, och tänkte ”men jag har ju aldrig mått så här jädra dåligt”. Det måste ha varit någon sparlåga de såg, ”jag måste överleva-lågan”, skrattar hon.

Denise har gått igenom det som kallas en av livets största sorger – en skilsmässa. Genom lager av sig själv. Genom faser av ”nu tror jag att jag har det igen”. Ner i källaren. In i svärtan. Och upp igen. I ett slags långdragen bergochdalbana. Och hon tycker att det pratas för lite om att även en ”vanlig” skilsmässa – en sådan där man har fattat ett genomtänkt beslut, där man inte har sårat varandra djupt genom bittra ord, otrohet eller hot om att ta barnen – ändå är en svår process. Det är inte bara happy happy, och så kilar man vidare i livet.

– En skilsmässa sägs vara en så pass stor kris att den jämförs med ett nära dödsfall, vilket jag förstår. Det är en gigantisk sorgeprocess. Ibland sägs det att man behöver ett år för att komma igen, men ett år är ingen tid alls!

Vi går tillbaka till för fem år sedan, då Denise var en delvis annan kvinna.

– Jag trodde att jag hade koll på livet, kände mig mogen, balanserad och väldigt trygg, säger Denise, ler åt ironin och konstaterar:

– Jag är väldigt bra på att trycka undan känslor, vilket fyller sin funktion under småbarnsåren, men jag var inte alls trygg, hade bara förträngt.

Visserligen hade tillvaron börjat skava lite, men det tyckte hon inte var så konstigt; de riktiga småbarnsåren var över, vardagen mindre sekundsnabb och det fanns tid att fundera över sig själv och relationen igen. Hon kände att något behövde förändras, att det var dags att ta tag i lite saker.

– Men är det något jag sett i backspegeln, så är det att allt snack om egentid bara är mumbo jumbo. Egentid och chokladmassager för 2?000 spänn är bara en väg mot splittring. Man ska lägga tid på varandra istället; massera varandra och ligga med sin man. Jag tror på riktigt att folk ligger alldeles för lite! Vi har så höga krav på våra vardagsliv att ömhet och närhet stressas bort – och så vaknar man tio år senare och känner sig tom. No shit Sherlock! 

Hon bytte också spår litterärt och gick från att skriva chick lit till den egenpåhittade genren ”elegant crime”, relationsromaner i överklassmiljö med deckarinslag.

– Jag har nog inte gjort den kopplingen tidigare, men att byta genre och börja skriva om en kvinna kring 55, med utflugna barn, som gör comeback i yrkeslivet efter makens död, var säkert både ett försök att förändra något och förbereda mig mentalt på att livet inte alltid kommer att se ut som det gör just nu.

Hon minns när insikten om att ett uppbrott måste ske damp ner. Det hände en sommar, då förväntningarna på både glädje, lycka och återhämtning som vanligt var höga. Men den här semestern fick hon ingen återhämtning, utan kom hem tommare än någonsin.

– Och så hände en ganska vardaglig sak där jag förstod att det här inte går längre. Det kom som en ren chock, var nästan som att få ett dödsbesked. Och det var en vidrig insikt; att inse att man måste göra en förändring som man inte alls är sugen på att göra.

Denise och hennes exman försökte i flera varv, ”det är man skyldig sina barn”, men det var nästan som om slutet satt där och väntade på dem. Våren 2011 nådde de målsnöret och rubrikerna om att ”succéförfattaren ligger i skilsmässa” kom.

Men om Denise då trodde att ångesten före beslutet var det svåraste, är hon idag av en annan åsikt. Det är därefter det stora jobbet börjar: man ska hitta nya sätt att leva sitt vardagsliv, nya sätt att relatera till sin före detta man, nya drömmar etcetera. 

– Den nya formen av familj, där det är jag och barnen, har varit svår för mig att acceptera. Det finns en stor förlust och sorg däri. Ja, jag har insett hur viktigt det är för mig att dela begreppet familj med en annan vuxen.

Att tackla ensamheten har varit en annan stor bit. 

– De som häver ur sig floskler om ensamhet har nog aldrig varit där. Pröva själv, så får ni se att så jädra enkelt är det inte!

Nej, när man under 10–15 års tid i par/med familj i princip aldrig varit själv är ensamheten en utmaning. I alla fall den ofrivilliga.

– Att stå inför en obokad helg utan barn – den känslan är fasen inte skön! Och då är jag ändå lyckligt lottad och har ekonomiska möjligheter att göra saker. Men hur mycket härliga vänner och bekanta jag än har kan jag ändå hamna där, för när det kommer till helger så har folk i vår ålder sitt.

Det finns en vardagsensamhet också – när man sitter där en fredagskväll med barnen och tittar på Let’s Dance.

– Det är mysigt, men jag önskar att vi svenskar ibland hängde mer naturligt till vardags. Det behöver inte vara spritfest, utan snarare umgås i soffan. Jag tror man måste gå igenom ensamma perioder, men jag tänker aldrig låta mina kompisar som skiljer sig vara själva för mycket, för man är också skör efter en skilsmässa, och det är lätt att hamna i djupa svackor eller bitterhet.

Vänner har sedan separationen fått en än större betydelse för Denise – järngänget hon känt sedan högstadiet och författarkolleger som tidigare gått igenom skilsmässor, som Katarina Wennstam.

– Hon har varit mitt absolut största stöd. Vi hinner sällan ses, men pratar ofta och länge i telefon. Jag har verkligen haft personer att ringa, som förstår mig till hundra procent. Det är en oerhörd lyx och jag kommer att vara dem evigt tacksam. De har fyllt liknande funktion som mammagruppen efter en traumatisk förlossning.

Samtidigt har det här med vänskap varit ett intressant kapitel. Personer hon inte kunde ana har kickat in och fått oväntat stor betydelse, ”det är häftigt”, medan andra värjt sig.

– Att man plötsligt inte blir inbjuden till par- eller familjemiddagar har jag svårt att acceptera. Ja, där är jag fortfarande lite stingslig. Att det beror på att man som singel skulle vara ett hot tror jag inte på – snarare att folk undviker något som känns obekvämt. Jag vet inte riktigt vad det handlar om, men det är konstigt, för just i den situationen kan både man själv och barnen behöva få den där inbjudan. 

Har du gått i terapi under den här tiden?

– Jag har gått i många år, men under den här tiden har terapin varit livsviktig. Min stackars psykolog har varit min syrgas. Varannan gång jag gått dit har jag känt att ”det här fixar jag” och varannan gång ”jag orkar inte mer, jag måste lobotomeras”. Till slut lär man sig i alla fall se cykeln…

Denise gick in i en ny, seriös relation ganska snart efter skilsmässan – något hon också har fått reaktioner på. Många tyckte att hon borde vara singel och njuta av friheten.

– Men ska jag behöva förverkliga deras drömmar om den glada singeln? Springa runt på stan och sedan berätta tokiga historier om one night stands? Jag ser inget självändamål i att vara singel, däremot tycker jag att ensam är stark är ett jädra skitcitat – och det står jag för – för den största utmaningen är inte att leva ensam utan att leva tillsammans med någon, eftersom man då hamnar i kompromissande. 

Förra hösten tog också den nya relationen slut, och då kom den riktiga kraschen.

– Jag insåg att jag delvis hade förskjutit hela processen. Då gick jag djupt ner i källaren, säger hon, tystnar en stund och suger på saken.

Vad gjorde du för att ta dig upp, för att komma igen?

– För det första tror jag att det är viktigt att man går ända längst ner, dit där det är mörkt, muggigt och äckligt, så att man känner att ”här vill jag inte vara”, istället för att hamna halvvägs och sedan alltid vara rädd för att trilla ner för trappan. Sedan handlar det om att bestämma sig för att inte stanna där och fortsätta tycka synd om sig själv. För man ska vara medveten om att där i ledsamheten får man mycket sympati och empati.

Denise ringde in en kompis, ”jag tvingade henne att bo hos mig i en vecka”, för att slippa ensamheten och få hjälp med att komma ifrån de tråkiga tankarna.

– Man ska inte vara rädd för att be om stöd, för det är inte alltid tydligt för andra att jag ligger hemma i fosterställning och gråter. Det är ju en väldigt privat sida som få får se. 

Efter en vecka kände hon att hon ville vara själv igen, ha sitt hem ifred. Hennes beslutsamhet och driv kom tillbaka.

– När man går igenom en kris behöver man något att hänga upp det där stackars sköra lilla livet på. För mig blev träningen räddningen och vägen tillbaka. Jag är ju gammal gymnast och behöver röra på mig för att må bra, både fysiskt och psykiskt. Adrenalinet och endorfinerna som utsöndrades spelade, och spelar stor roll.

Denise vill inte säga saker som ”jag har aldrig mått bättre” eller ”nu har jag hittat balansen”. Hon säger sig fortfarande behöva hitta nya former för sitt liv, sätta nya ramar, men är ändå stark och full av tillförsikt inför framtiden. Och hon är förälskad! Fast det vill hon inte prata om här och nu.

– De närmaste åren behöver jag en stor dos trygghet, balans och harmoni, något jag tror att man till stor del skapar själv. Ja, det har varit alldeles för mycket bergochdalbana och Insane. Nu vill jag åka veteranbilar och pariserhjulet. Möjligtvis spöktåget ibland, skrattar hon och man hajar att den krassa, roliga kvinnan är på banan igen.   

Och nu, när hon har kommit hit, kan hon också börja se styrkan i att ha gått igenom en skilsmässokris.

– När man har varit modig, tagit smärtan och kommit igenom den, blir saker mindre laddade. Jag vågar mer nu. Jag vet att livet kräver extremt mycket, men bara för att saker är svåra ska man inte undvika dem, vare sig att ta steget att skilja sig om det är nödvändigt eller gå in i en ny relation. Jag kan ju inte strunta i kärleken igen bara för att den är läskig.

Du kanske också vill läsa:

100 saker att göra innan du dör

Det här vill du INTE höra när du söker jobb

23 orsaker till varför vi vill resa till London. Nu.