Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa amelia i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Cecilia Öhrn: ”Hej du som tycker att dagens föräldrar inte uppfostrar sina barn tillräckligt”

En krönika om att leva i en familj med adhd och autism.

Hej du som tycker att dagens föräldrar inte uppfostrar sina barn tillräckligt. Hej du som håller med om att barnuppfostran bara handlar om några enkla regler som att våga säga nej, konsekvenser, bestraffningar och auktoritet. Hej du som saknar ödmjukhet och förståelse.

Till dig som känner dig träffad så här långt har jag något att berätta. Det finns barn som är enkla att vägleda i livet och det finns barn som är svåra att vägleda i livet. För att gå rakt på sak, det finns väldigt många barn med dolda funktionshinder som Adhd och ASD (= Autism Spectrum Disorder, bland annat Asperger). Dessa barn kämpar dagligen med att förstå vad som händer runt omkring dem. Frustrationen och ångesten över att inte förstå och bli förstådd visar sig med stor variation.

Och det du väljer att se är ett ouppfostrat barn. Ett barn som inte kan sitta still, som inte säger tack, hej och hejdå, som inte uppskattar den mat som serveras, barn som får utbrott för minsta lilla, barn som aldrig kan ta ett nej och som inte tittar dig i ögonen. Barn som skriker och svär till föräldrar och lärare, barn som kräver och stör och barn som inte vill följa med på middagsbjudningar.

Det du ser är toppen av ett isberg. Men har du någon gång tänkt på allt det du inte ser?

Du ser inte hur otroligt lättad jag är för att mitt barn faktiskt äter och hur jag struntar i att det är yoghurt med kalaspuffar eller Mamma Scans köttbullar till morgon, middag, kväll. Du ser inte hur lycklig jag är de gånger och de få minuter mitt barn faktiskt sitter med resten av familjen vid matbordet. Du ser inte hur jag varje kväll kämpar timme ut och timme in för att mitt barn ska komma till ro och somna. Du ser inte hur jag dygnets varje vaken minut försöker ligga steget före för att förhindra missnöje och utbrott.

Du ser inte sönderslagna telefoner, sönderslagna tangentbord och hål i dörrarna de gånger jag inte hinner eller kan ligga steget före. Du ser inte hur jag desperat försöker nå mitt barn som är så mitt uppe i ett utbrott att ögonen är så svarta av vrede och frustration att det skrämmer mig. Du ser inte hur förkrossad jag är över alla svordomar som haglar. 

Du ser inte hur jag ständigt famlar efter de rätta orden och formuleringarna för att mitt barn ska förstå mig. Du ser inte hur jag varje morgon kämpar in i kaklet för att få mitt barn till skolan. Du ser inte hur jag knappt orkar sköta mitt jobb eftersom all energi tar slut där på morgonen med mitt barn. Du ser inte alla upprörda och oförstående telefonsamtal jag får från skolan för att mitt barn har gjort något ”där man inte kan skylla på en diagnos”.

Du ser inte hur mitt barn fullständigt bryter ihop i hemmet efter att ha hållit ihop en hel skoldag. Du ser inte sorgen i mitt hjärta när jag gång på gång inser att vi inte kan ha ett fungerande socialt liv. Du ser inte hur lyckligt jag är när mitt barn har en bra dag, eller hur överdrivet glad jag är över enkla småsaker som du tar för givet, faktiskt ibland funkar för oss. Du ser inte hur ont det gör i mig när jag ser hur dåligt mitt barn mår. Du ser inte när jag går undan och gråter av trötthet och maktlöshet. Du ser inte hur en familj sakta kan falla sönder av den enorma påfrestning det är att ha ett barn med en diagnos.

Men framför allt ser du inte hur fruktansvärt hårt jag kämpar för mitt barn, och hur lite hjälp och stöd jag får, och hur hela mitt barns framtid hänger på hur mycket jag orkar kriga för mitt barn. 

Ser du fortfarande ett ouppfostrat barn? Då vill jag att du tar med dig en sista sanning: Barn med de dolda funktionshinder jag tagit upp här har själv inget problem med sin diagnos, deras största problem är du.

Och eftersom det är du och ditt gäng av NT-människor (neurotypiska) som utgör majoriteten så har de inget annat val än att försöka anpassa sig efter dig och din brist på ödmjukhet och förståelse. Och resultatet blir det ouppfostrade barnet du ser.

LÄS OCKSÅ! Mammorna till barn med NPF: "Vi kämpar för våra barn varje dag"

”När det är kaos hemma- hur klarar man jobblivet?

Lyssna gärna på amelia jobbliv om att försöka kombinera utmaningarna i hemmet med ett vanligt arbetsliv...

https://embed.acast.com/jobbliv/6.ceciliaohrn?width=100%25&height=188&frameborder=0&scrolling=no

LÄS OCKSÅ! Cecilia Öhrn: Min son är inte mindre respektfull för att han har mössa på lektionstid