Camilla Läckberg, som har släppt sin tionde deckare, har aldrig känt sig så grundlycklig som nu. Därför vågar hon också lite mer – i relationer, i sociala medier och privat. "Förr var jag rädd att känna mig dum, det ska jag ändra på nu", säger den ständigt omdiskuterade författarstjärnan.

CAMILLA LÄCKBERG
Ålder: 42. Familj: Äkta mannen Simon Sköld, barnen Wille, 14, Meja, 13, Charlie, 7, och Polly, 1, och bonusbarnen Fanny, 14, och Felix, 9. Fyra katter. Bor: Villa i Stockholm. Gör: Författare.


”Ser du att det är något nytt över Läckberg”, säger fotografen. Och han åsyftar inte det uppenbara: hårfärgen som gått från brunt till trendigt grå. Nej, han ser det där som inte riktigt går att ta på, men som känns i rummet. En kraft. Som under samtalet visar sig handla om ryggrad och mod.

– Jag är på en bättre plats i livet än någonsin tidigare. Och jag tror ju på karma, att man får vad man förtjänar i livet, så något måste jag ha gjort rätt, säger hon med ett skratt och åsyftar bland annat sambon Simon.

– Fast det är nog tur att Simon kom in i mitt liv när han gjorde, för jag kanske inte hade haft förmågan att uppskatta honom när jag var yngre. I 25-årsåldern förstår man inte alltid hur bra man har det.

Däremot var det ingen slump att Simon kom in i Camillas liv. Nej, den tolv år yngre MMA-fightern tog själv initiativet. Och Camilla har en reflektion från sitt år som singel:

– Det var nästan bara yngre män som vågade sig fram till mig, vilket gjorde mig enormt förvånad. Min amatöranalys av saken är att män i min ålder inte riktigt pallar med en så framgångsrik kvinna, medan de i Simons generation har ett annat självförtroende.

De känner att ”jag kommer också att lyckas, har bara inte hunnit ända fram än”. Dessutom har de väl sett f ler kvinnor ta för sig. För dem är det inte konstigt. Ja, en man med mindervärdeskomplex hade ej gjort sig besvär, för Camilla Läckberg har ett av Sveriges starkaste personliga varumärken.

camilla_lackberg2

Sedan första boken kom ut 2003 har hon sålt över 20 miljoner böcker i 60 länder, och är översatt till 42 språk. Hon har gett ut kokböcker, barnböcker, varit med i sambons träningsbok och skrivit låtar. När vi träffas är hon tillbaka vid sin läst, och skriver de sista raderna på den tionde delen i Fjällbackaserien. Som titeln Häxan antyder handlar boken om häxor och häxprocesser. Både de på 1600-talet, då kvinnor brändes på bål, och nutidens häxprocesser, där kvinnor avrättas i sociala medier.

– Frågar du mig så är det olika varianter på samma sak. När man sticker ut och avviker från normen upplevs man som ett hot och ska säger hon.

Det här är ett tema vi återkommer till under intervjun, för det är många som velat plocka ner henne. Men än så länge har ingen lyckats stoppa Camillas framfart. Bara senaste året har hon lyckats producera en bebis, en barnbok (båda tillsammans med Simon) och sin tjockaste deckare hittills.

– Så här i slutet av arbetet med en bok, när jag är trött och vill bli klar, är jag nog lite av en galning att leva med. Jag är glömsk och bryter lätt ihop, som häromkvällen när jag började gråta för att vi inte hann se filmen Annie som planerat. Stackars Simon, haha. Det är som om jag hela tiden balanserar på en knivsudd mellan skarpsinne och vansinne.

– Men säga vad man vill, mina barn får alla fall se att man får jobba för sina framgångar. De ska absolut sommarjobba.

Varför är du en sådan arbetsmyra? Du behöver ju inte jobba så här hårt av ekonomiska skäl.

– Visst sitter jag ibland och svär och undrar varför jag tog på mig ett projekt, men jag älskar att genomföra och uppnå saker. Det är inte pengarna som driver mig, utan känslan av att ha lyckats med något. Och så självklart läsarnas respons på mina böcker. Dessutom jobbar jag ju inte alltid så här. Simon säger att jag är världens effektivaste latmask, för jag har heller inga problem att vara ledig och kolla igenom hela Netflix utbud.

En del av produktionstakten handlar om att det är lättare att fokusera och därmed lyckas med saker nu när hon har bra support hemma.

– Vi är väldigt jämlika, vilket är en lättnad. Tidigare har jag i perioder känt mig helt sänkt i vardagssysslor, men nu behöver jag inte längre vara familjens projektledare. Jag blir både avlastad OCH slipper reta mig på saker, som: ”Varför är det alltid jag som ska hämta och handla?” Det frigör energi som jag kan använda i mitt skrivande.

– Vi kör inte med millimeterrättvisa, utan ser det snarare över ett år. Nu när jag skriver mycket sköter Simon merparten av allt hemma. Och månaden innan han har en match, så rycker jag in och tar mer.

När man känner den här typen av trygghet och tillit, är det lättare att våga, utforska ny mark och visa mer av sig själv. Så Camilla la vid nyår ut en helt avklädd bild på sig själv på instagram, och skrev att det här är året då hon vill: ”Våga vara modig. Orädd. Avklädd.”

Det kan tyckas märkligt för den som följer henne på bloggen och insta-kontot. För är det någon som tar ton i frågor om relationer, barnuppfostran etcetera, så är det Camilla Läckberg.

Är hon inte redan modig?

– Jag tycker ju inte det själv. Jag backar ibland och tiger när jag vet att jag borde tala. Det är läskigt att säga vissa saker offentligt, eftersom jag vet vilka konsekvenser det kan få i form av kritik. Men jag börjar mer och mer känna att jag inte kan låta bli. Jag har fyra barn och funderar på vilken värld det är vi lämnar över till dem. Ta exempelvis hur folk uppför sig på nätet, vissa skriver saker till mig som de aldrig skulle våga säga öga mot öga. Jag kanske inte kan vända hela den trenden, men jag kan försöka dra mitt strå till stacken. Så ofta tar jag ett djupt andetag och kör, fast att jag vet att det kommer att svida. IRL (”in real life”) har hon ytterligare en taktik hon använder sig av.

– Riktigt otrevliga människor kan jag bemästra med att le och vara hur trevlig som helst. Ibland fångar man fler flugor med honung än med flugsmällare, skrattar hon.

Och i vilka situationer backar du?

– En av mina svagheter är förhandlingar. Jag tycker de är obehagliga. Jag är en sådan som inte kan pruta ens i Thailand! Så jag har valt att vara realistisk och ta hjälp. Men i andra situationer vill jag våga mer. Jag kan exempelvis lägga saker på hög. Tänker att ”Nej, jag ska inte säga något”, och så byggs det på inom mig tills det blir en stor explosion! Då skickar jag mejl till ALLA föräldrar i klassen och säger att ”Nu får det vara nog”. Jag är likadan i relationen, vill inte tjafsa och vara gnällig, eller så tänker jag att ”Jag säger inget, för då blir han sårad”, men samlar istället på mig tills det smäller.

– Det är okej. Man kan inte vara bra på allt. Jag jobbar på det!

Hon vill också sluta med de vita vardagslögnerna. Erkänna när hon är för trött för att gå på middag, istället för att dra en story om att hon är sjuk. Eller som när en kompis nyligen skulle komma över på vardagsmiddag, och anlände två timmar sent utan att ursäkta sig nämnvärt.

– I vanliga fall hade jag sagt ”Det är ingen fara, vi är ju ändå här”. Men nu sa jag att ”Vi hade räknat med att du skulle komma kl 18, du kunde i alla fall ha ringt eller messat, vår tid är också värd något”. Då kände jag mig faktiskt lite stolt!

Även i samhällsfrågor vill hon ta ton. Känslan är att i det turbulenta läge världen befinner sig just nu, där mörka krafter försöker vinna mark, krävs det att så många som möjligt står upp för det goda, demokrati och gemenskap.

– Jag skrev ett inlägg på insta, där jag sa att jag skäms över att det har gått 40 år utan att jag riktigt har brytt mig om politik och samhälle, varpå en man svarade att han hade läst mina böcker och uppfattade mig som samhällsengagerad. Och det stämmer nog, i böckerna har jag låtit mina åsikter få utlopp, men privat har jag inte vågat uttala mig. Jag har varit rädd för att känna mig dum, och för att det skulle vara lätt att argumentera omkull mig. Så nu har jag bestämt mig för att läsa på.

Twitter är fantastiskt, för där finns massor av länkar till bra artiklar och politiska analyser.

– Min övertygelse finns där, men hittills har jag utgått ifrån hjärtat, inte sakliga argument. Det ska det bli ändring på!

Vad gäller barn och barnuppfostran är hon betydligt mer självsäker. Kanske inte så konstigt, med tanke på att hon nu har bebis nummer fyra hemma. Simons första. Lilla Polly, vars gudmor är föreläsaren Mia Törnblom (så lilltjejens självkänsla är säkrad). På det här området står Camilla så stabilt att hon kan kosta på sig att erkänna sina svagheter, som att hon tycker bebistiden ”suger”.

– Polly är underbar, en riktig gåva! Men precis som tonåren inte är alla föräldrars favoritperiod, så passar inte bebistiden mig. Jag är nervös och tycker det är jobbigt med vaknätter och skrik. Fast den här gången har jag kunnat njuta mer, både för att Simon och storasyskonen är så engagerade, men också för att jag nu vet att allt går över. Har Polly två gnälliga veckor, så vet jag att det är en utvecklingsfas. Plötsligt kan hon krypa och är glad igen! Och det gäller att ta tillvara på tiden, för snart har barnen 43 i skor och klappar sin mamma på huvudet.

camilla_lackberg4

Camilla tycker det är viktigt att prata om att vi kvinnor inte är stöpta i samma form – och inte behöver låtsas vara det heller.

– Vissa vill vara hemma så mycket som möjligt med sina bebisar, medan andra, som jag, vill jobba. Vi borde få välja det som passar oss, utan att behöva racka ner på andra för att på något bakvänt sätt legitimera vårt eget val. Kvinnor kan vara rätt så vidriga mot varandra i frågor om föräldraskap. Det är så onödigt, tar så mycket kraft, som vi istället borde lägga på att göra det vi vill få gjort.

LÄS OCKSÅ: Jessica Almenäs: ”Jag har skapat kaos i mina relationer för att må bra”

Programledaren Jessica Almenäs blev nyligen påhoppad i sin blogg för att hon väntar sitt tredje barn med en tredje pappa. ”Samma visa varje gång. Ny man, bebis och sen separation”, skrev någon i kommentarsfältet. När Camilla läste de orden fick hon nog och röt i.

– Jag kände ju så väl igen den typen av kommentarer. Och visst är det så att sommarlogistiken i mitt hus kräver ett excelark, och att vi har flera uppsättningar av farmor och farfar. Men för det första är det ju inte så att man går in i en relation med målsättningen att man ska skaffa sig ett så komplicerat liv som möjligt. Och bara jag vet hur hårt jag kämpat innan en separation. För det andra växer mina barn upp i en underbar storfamilj. Jag är exempelvis bästa vän med mitt ex ex-fru, och hennes barn är mina bonusbarn. Jag tror nämligen inte på att slänga ut barnet med badvattnet.

Men blir du inte ledsen när du får kritik för ditt föräldraskap? Barnen är ju de som ligger en närmast hjärtat?

– Nej, faktiskt inte, vilket väl handlar om att jag har en god självkänsla i mammarollen. Kritiken handlar ofta om att jag är sträng eller auktoritär, men jag vidhåller att jag tror på konsekvenser. Har barnen inte gjort sina läxor, så vet de att mobiltelefonen ryker.

– Ibland pratar jag med mina stora barn om det här, som när Wille hörde en tv-intervju med mig och förvånat sa ”Men mamma, du är ju inte sträng”. För vi har ju en varm relation med en massa kärlek, bus och skratt, där jag nästan aldrig behöver höja rösten, vilket möjliggörs av att de har så tydliga regler och ramar. De vet vad som gäller, vilket ger trygghet.

Hon pratar om att lägga kraft på rätt saker, både som mamma, i sin relation och i sitt jobb. Hon säger inte att det är lätt, men när man lyckas händer det grejer. Det är då man får utväxling på sin insats.

– Jag är bättre på det idag än för tio år sedan. Och jag tänker att om jag varje år försöker bli lite bättre, så kommer jag att vara ett sjuhelvetes krutpaket vid 80. Är ni med mig? I så fall kan vi rubba berg!

Av: Linda Newnham Foto: Marcus Olivieras Hår & makeup: Linda Fernström Styling: Annika Norman

Skärmavbild 2017-07-20 kl. 13.14.20

 

 

NUVARANDE Camilla Läckberg: ”Nu vågar jag leva mitt liv precis som jag vill”
NÄSTA 6 tips som kan få vänskapen att hålla livet ut