Britta Svensson – det är kanske inte pengarna som är problemet utan värderingarna

Det är så tröttsamt med alla viktiga ord, krönikor och debatter om hur kvinnor sitter fast i deltidsträsket. Britta Svensson skriver i dagens Expressen att kvinnor ska sluta klaga och tycka synd om sig själva, istället ta sig i kragen och vilja klättra i karriären. Då kommer de få lika bra lön och pension som män. Enkelt, menar hon. Kvinnor som jobbar deltid får skylla sig själva.

Ja, men då känner jag bara så här: tänk om alla inte vill de då? Tänk om vissa folk faktiskt inte vill ha ett jobb som äter upp all deras energi?  Tänk om de vill lägga merparten av sin tid på nära relationer. Tänk om?

Du skriver att kvinnor du kände fick toppbetyg men sedan valde att arbeta inom offentlig sektor. Hur kunde de, ungefär. Ja, det kan finnas en önskan att göra något för någon annan än sig själv under den tid man är vaken.

Det kan ju faktiskt vara så att det finns andra värderingar i vårt samhälle än den att vilja ställa sig på andra och klättra i karriären. Det kan ju vara så att någon hellre än att åsidosätta sina barn för att få tid att gå på ett till möte, vill vara hemma mer? Är det så konstigt att man skulle välja att ta hand om andra i vården, lära barn alfabetet, eller på annat sätt arbeta med något som inte innebär att man klättrar var fjärde år? Jag känner till flera som har haft ett klättrande jobb men som sedan valt bort det. Det var inte för mig, säger de. Det här gäller både kvinnor och män för övrigt. Människor är inte korkade för att de inte vill klättra.

När man tittar på värderingar är det ju snarare tvärtom. Alla undersökningar visar att det vi ångrar mest på vår dödsbädd är inte att vi inte åkte på den där konferensen, att vi missade ett till telefonmöte kl 10 på kvällen eller att vi missade ett mejl när vi var på lekplatsen. Det är inte riktigt de missarna som ger oss dödsångest. Men i vår vardag verkar de här grejerna vara det absolut viktigaste för så många idag. Måste bara gå på det mötet, måste bara svara på mejlet osv.

Det vi ångrar är ju helt andra saker, som grundar sig i helt andra värderingar.

Undersökningar visar att de vi mår bra av är inre bekräftelse till exempel. Att vi lever efter våra inre värderingar, att vi väljer att leva empatiskt och i relation till andra. Att vi skapar djupa relationer. Allra helst till våra barn. Om vi lever efter den inre kompassen, och kan bekräfta oss själva, må bra av att bara vara oss själva, och ha flera nära relationer då ångrar vi nog inte så mycket på dödsbädden.

Så de stora förlorarna i det här loppet är inte de som har valt att gå ner i tid för att se sina barn växa upp, förlorarna är de andra. De som sitter i ett möte.  De är kvar sent så chefen ska säga hur bra de gör ifrån sig. Men jag älskar ju mitt jobb! säger de då. Tror fan det. Det är ju den bekräftelsen din hjärna går igång på. 

Värderingssystemet i det här samhället är så sjukt att vi inte ens fattar varför vi hellre känner oss ”behövda” på jobbet än hemma. Varför vi tycker jobbet är så meningsfullt och viktigt idag. Vi är så lurade av värderingssystemet idag att vi blir gladast av den ytliga, men tydliga och handfasta, bekräftelsen vi får på jobbet. När andra ”viktiga” personer ser hur bra vi gör ifrån oss på jobbet. Arbetsgivarna tackar och tar emot; Vänta, kan du göra det här också? Det vore toppen för du är ju så bra på det och det… Och hemma sitter barnflickan med ungarna och läser läxor.

Och det här inser vi först när vi ligger på dödsbädden, eller går in i väggen, att vänta nu… jag tror jag missat något. 

PS. Det här har såklart inget att göra med kampen för att kvinnor ska ha lika mycket lön för lika mycket jobb. Bara så alla är med på vad vi pratar om här. DS. 

Fler krönikor på amelia.se hittar du här. 

 

NUVARANDE Britta Svensson – det är kanske inte pengarna som är problemet utan värderingarna
NÄSTA Natashja Blomberg om att det är en myt att kvinnor skulle ha makten i hemmet