Felicia Feldts nyckelroman om sin egen barndom har drabbat Sverige hårt. Beskrivningar av en uppväxt präglad av övergrepp, undernäring och alkoholism under Anna Wahlgrens överinseende har skapat en våg av indignation och starka känslor. Inte oväntat. Det är ju så med moderskapet. Det engagerar.
Men det som drabbar mig när jag följer debatten är frånvaron av den kanske viktigaste frågan: Nämligen var fanns pappan? (Och alla de andra fäderna till barn som uppenbarligen levde i misär och missbruk) Varför ingrep han inte? Hur kunde han låta detta fortgå?
Ja, Felicia skriver om sin pappa (varmt). Anna Wahlgren har också gjort det (kallt). Men i den efterföljande debatten har jag inte någonstans sett någon lyfta frågan om hans ansvar.
Kanske är det för att det finns en outtalad konsensus kring att han inte har ett sådant. Ansvar, alltså. Moderskapet engagerar eftersom det förpliktigar. Faderskapet förpliktigar till intet.
För lek med tanken att det vore tvärtom. Att nyckelromanen handlat om en flicka som växer upp i skuggan av en känd, missbrukande och misshandlande pappa. Någon som tillåter att barnen utsätts för sexuella övergrepp. Hade vi då inte konfronterat mamman?
Jag är ganska säker på det. Och kanske inte bara konfronterat, utan också fördömt. En ilsken och medial kör som besjungit de svikna modersidealen. För en mamma ska gå genom eld och vatten för sitt barn. Det är så en god mor gör. Hon stormar in, med fara för eget liv, sliter åt sig det försvarslösa knytet och springer ut i natten och räddar sitt barn.
En pappa däremot. Han försöker kanske prata mamman till rätta, men vill hon inte lyssna står han tillbaka. Backar. Och försvinner ut i periferin.
Samma bild, eller brist på frågor ser vi i rapporteringen kring den på alla sätt förfärliga tragedin om mamma i Sigtuna som erkänt att hon dränkt sina två barn. När ett av barnens pappa intervjuas i dagstidningen är fokuset på mammans behov av vård, att han sett att hon mått dåligt. Men ingenstans antyds att han hade kunnat (eller rentav borde?) ha ingripit för att skydda sitt barn från en psykiskt sjuk förälder.
Jag är säker på att vi hade ställt andra krav på den mamma som lämnat sina barn i en psykisk sjuk mans vård.
Det viktiga här är inte skulden i sig. Jag vet inte vad som hände i det Wahlgrenska hemmet. Lika lite vet jag vilka ansträngningar som de mördade barnen i Sigtunas fäder gjort. Min poäng är att vi – omvärlden, medierna och deras publik – dömer mödrar och fäder efter olika måttstockar.
Mammans omsorg och plikt. Pappans välvilja och generositet.
För Felicias pappa försvann. Och ingen tycktes reagera.
Jag skulle önska att vi kunde förvänta oss mer av en förälder, även om han är en man.
Vad tycker du?
Tyck till i kommentarsfältet nedan!
I amelia nr 4 (som kommer 31 januari kan du läsa en längre text om Felicia Feldt och hennes relation till sin mamma.