Han super bort sin familj
Ja nu var det sommar igen, denna förbannade sommar. Brukade tycka om sommaren, men inte nu längre. Lite bakgrund: Jag är gift sedan snart tio år tillbaka, vi har två barn 7 och 5 år gamla. Min man och jag har haft det ”lite” kämpigt de senaste åren, på somrarna. Då verkar det som min man inte bara tar semester från jobbet utan även från oss. Han dricker sig berusad minst varannan dag. Innan satt han hemma och drack, men nu drar han även ner på stan (krogen). Sedan kommer han hem runt 5-tiden på morgonen och sover större delen av nästa dag. Är nästa dag en onsdag, fredag eller lördag gör han om samma procedur igen. Som du förstår blir det inte mycket till familjetid över. 

Jag pendlar mellan hopp, förtvivlan och rent raseri. Jag tycker att han super bort sin familj och det har jag sagt till honom också. Det är inte så att han är särskilt verbalt snäll heller när han är berusad. Det har gått så långt att jag inte vet om jag har några känslor kvar för honom. Något finns väl kvar annars hade jag väl inte suttit här och skrivit. Vi har gått i familjerådgivning och relationterapi de senaste två åren. Det har varit väldigt bra och givande. Men vi har gjort det på hösten och då har han lugnat ner sig. Dricker inte så mycket och går inte ut på krogen flera gånger per vecka.

Föreslog idag att vi nog skulle behöhva psykologhjälp. Hans svar bli att gå du, så kan jag kanske komma med någon gång senare. Han ser det som att de är jag som är problemet, eftersom jag har åsikter om hur han ska leva sitt liv. Och det ska jag inte lägga mig i. Det är ju lite svårt när vi har valt att bilda en familj ihop. Men han vill bara ha familjen halva året andra halvan är vi mest ivägen. Har inte fällt några tårar över detta på sistone, har nästan blivit likgiltig. Men nu trillar tårarna... Jag känner mig så hjälplös. Här har jag bildat familj med vad jag trodde var mannen i mitt liv. Ge upp eller kämpa?

”Nästan hopplös”