Hollywood-stjärnorna Brad Pitt och Angelina Jolie blev begreppet ”Brangelina” när de blev kära och bildade familj för 6 år sedan. Med tre egna barn och tre adopterade så var de superföräldrarna med ett världssamvete, som reste runt i världen för att rikta uppmärksamheten till behövande. Nu har världens snyggaste par gått till en skilsmässoadvokat.
”Hur ska det gå med alla dessa barn??”, undrar man direkt.
Överenskommelsen ger dem delad vårdnad om barnen. Men alla sex syskon ska bo på heltid hos Jolie.
– Kontraktet är skrivet likt ett skräddarsytt samboavtal. Det verkar klart att de vill att världen ska veta att de båda kommer att ha en del i barnens uppfostran, säger en källa till News of the world.

Att stanna eller inte stanna för barnens skull, det frågar sig många i vårt forum Damrummet. ”Kan kärleken ta slut?”, undrar signaturen Lejonet som inte har några känslor kvar för sin man:

”Mina känslor stannar kvar vid kompiskänslor till honom. Jag blir irriterad om han tar på mig eller kallar mig älskling. Jag har tagit upp detta med honom och han tycker att vi skall se tiden an och att mina känslor för honom kommer väckas till liv igen. Är detta möjligt?.... Hur kan jag ha tappat mina känslor för honom? Under vår tid tillsammans har jag utbildat mig mycket som har säkert gjort att jag har förändrat mig som person. Hur skall barnen ta det om vi går skilda vägar?”

Hon får både peppning att reda ut situationen men även rådet att inte hålla ihop för barnens skull:

”Jag har vänner som är i samma situation som er och de går och blundar för problemet och har sina barn som argument för att inte ta tag i sin relation."barnen märker ingenting,det är bättre att föräldrarana lever ihop osv..." Men hur länge kan/ska man leva i ett "vitt" och kärlekslöst förhållande för sina barn skull??? Vad hjälper det dem att bli bra människor?
/ Eva

Alicia ger ett annat perspektiv på problemet:

”I de flesta inlägg står det att man inte skall hålla ihop för barnen. Men om man håller ihop för barnen så görs det av helt egoistiska skäl; Man vill träffa dem varje vecka, inte ha halvtidsbarn som måste stångas med för dem oönskade partners till föräldrarna. Det är egoistiskt att stanna för barnen men samtidigigt helt rätt. Man skall stanna för barnen om det bara finns skuggan av en möjlighet att situationen går att reda ut. Mitt i en kris finns den förändringspotential som behövs för att rädda förhållandet.”

Hur resonerar du kring krisande förhållanden där barn är inblandade? Hur går man vidare när känslorna tar slut?Diskutera i Damrummet!