Jag vet att jag har rätt att vara skäggig på hela kroppen, men jag vill inte. Jag väljer ett lagom rakat liv. Jag vill bara vara säker på att vi är överens här; det är alltså inte patriarkatet som ger mig hyveln med en menande blick. Jag väljer att raka mig eftersom det är pinigt pinigt att visa stubb för andra. Det är illa nog att springa runt och porra sig med en bikini från HM som går från en snygg 38:a till en genomskinlig 34:a när den doppas i saltvatten.

Jag är luden, alltså är jag kvinna. På vintern. När Joachim glider ner under täcket i januari måste det vara som att gå i idé med mamma björn när jag har sparat sedan september. Fyra månaders sparad benväxt kan jag väva väggbonader av. Jag drar med fingrarna genom svallet och njuter av burret. Men nu är det sommar och av ska det. Egentligen är det lite menlöst att välja rakhyvel, som att klippa en yvig gräsmatta med barnens pysselsax. Det skulle gå snabbare med en lie. Till benen alltså.

Jag glömmer alltid att ta med rakhyveln in i duschen. För det mesta står jag med ett ben uppslängt på handfatskanten. Jag lånar nästan alltid Joachims hyvel och jag rakar mig torr och fnasig. Om man lyssnar noga kan man HÖRA när hårstråna på benet går av.

Det svider och gör ont och så smörjer jag in med extrafet lotion för extratorr hud och då svider det ännu mer och så får jag röda irriterade prickar överallt. Och då är det ju när man tänker efter nästan snyggare med lite hår. För nu är jag bara två blankfeta ben med acne på.
”Du borde gå och vaxa dig”, säger folk här och där.
Gör folk sånt?
Jag vet inte om jag har mage.

”Hej, kan du ta bort mitt hår som sticker ut där bikinin tar slut?”
”Det blir 250 kronor, du kan hoppa upp i stolen där och grensla för allt vad du är värd.”
Nej, det funkar inte för mig. Som att be någon torka mig när jag har kissat, jag skulle inte gå till salong för det heller.

Jag trimmar och ansar och ger mig irriterad, öm och rödprickig ut på stranden.
Hårlös!

Förstora

Snömannen hits the beach