Först ser man bara bristerna. Michelle Williams liknar inte Marilyn Monroe för fem öre, rösten är för låg och erfaren, hållningen för dålig – det enda som binder henne till Hollywoods främsta kärleksgudinna är det blonda håret. Efter Colin Clarks dagboksanteckningar från 1957. Clark var då anställd av Laurence Olivier för att assistera Monroe under inspelningen av Oliviers Prinsen och balettflickan.
Men sen är det som om ens ögon vänjer sig, lite som när ett välinrett rum sakta framträder ur ett beckmörker. För plötsligt sitter man där och njuter av ett ljuvligt Marilyn-porträtt, förmodligen det bästa vi sett. Vart tog skavankerna vägen? Jag gick in som ett stort fan, gick ut som ett ännu större.