1. Monica Fagerholm – Den amerikanska flickan
Troligen den enskilt största anledningen till att jag fortsatt att skriva. Det finns massor av romaner som är bättre, men ingen som jag känt mig så hemma i. Det är något speciellt med stämningen i den finlandssvenska sextiotalsskogen, ett slags skevhet som förtrollar. Uppföljaren ”Glitterscenen” är för övrigt också en pangbok!

 2. T.S. Eliot – Det öde landet
Troligen den enskilt största anledningen till att jag aldrig kommer att sluta skriva. Eller läsa. ”Det öde landet” är en lång dikt i fem delar som rymmer allt och ingenting på en och samma gång. Att läsa den är som att läsa fjorton romaner, och en handfull skådespel medan man sitter i en tidsmaskin, ett rymdskepp och en bergochdalbana. Samtidigt. Är det coolt eller vad?

3. Maria Gripe – Agnes Cecilia, en sällsam historia
Troligen den enskilt största anledningen till att jag började skriva. ”Agnes Cecilia” är definitivt den bok jag läst flest gånger, visserligen nästan samtliga gånger i åldern mellan åtta och tio år, men ändå. Den är fortfarande bra! Så kuslig att håret ställer sig upp på huvudet, och befriande allvarlig för att vara en barnbok.