Jessica mådde inte bra. Hennes ork var som bortblåst, kroppen svullen och hon led av en konstant hjärndimma. Men enligt blodproven
var hon frisk. Här berättar hon om sin kamp för att bli tagen på allvar.
 
När 2007 började hade Jessica Wanneman en mängd projekt på gång. Hon lade mycket tid på sociala aktiviteter, planerade att ta tjänstledigt för en vidareutbildning, gick i terapi där hon lärde sig mycket om sig själv och i samma veva träffade hon sin nuvarande sambo.
– Det var en ny typ av relation för mig. Den var lugn och stabil, mer harmonisk och balanserad än vad jag var van vid och det kändes bara så rätt, berättar Jessica.

Att deras sexliv redan efter tre, fyra månader började mattas av, på grund av Jessicas bristande sexlust, förvånade henne mycket. Men eftersom relationen var annorlunda, och inte hade inletts med en tokig passion, tänkte hon att det kanske var en naturlig utveckling. Det var först när Jessica var ute på sin vanliga löprunda runt Änggården en kväll, som hon började misstänka att allt inte stod rätt till.
– Backen, som i normala fall fungerade som en pulshöjare och där jag lätt sprang vidare efteråt, tog all kraft ur mig. Jag var tvungen att sätta mig ned för att vila. Och där satt jag i över en timme, lyssnade på grodorna och filosoferade. Jag hade ingen som helst motivation eller kraft att slutföra löprundan.
– Jag har sprungit regelbundet sedan jag var 12 år bara för att jag tycker så mycket om det, och något sådant hade aldrig hänt mig tidigare.

Under månaderna som gick blev Jessica alltmer trött. Även om hon sov nio, tio timmar per natt så kände hon sig aldrig utvilad. Huden hade blivit torr och kvisslig, och efter att hon schamponerat det spröda håret låg det i drivor i duschsilen. Hon hade köpt ett gymkort och under hösten tränat mer styrketräning än någonsin tidigare, ändå byggde hon inga muskler, kroppen var svullen och hon gick upp i vikt.  Vid det här laget hade Jessicas sexliv fullständigt dött ut.

– Jag hade överhuvudtaget inga sexuella tankar längre – jag hade blivit asexuell. Min partner undrade förstås och jag förklarade att det inte hade med honom att göra, vilket var en klen tröst. Jag förstod inte hur det här kunde hända, när jag hade mitt livs bästa relation!
Jessica hade bra kontakt med sin gynekolog och bokade därför en tid hos henne. Blodprovet visade ett förhöjt TSH-värde (tyroideastimulerande hormon) och hon begärde en remiss till endokrinologen på Sahlgrenska Universitetssjukhuset.
– Där togs nya prover, diagnosen hypotyreos fick jag på telefon och då fick jag också veta att jag skulle börja medicinera med Levaxin. Någon information om sjukdomen och dess symtom fick jag inte, och en expertläkare fick jag träffa först tio månader efter diagnosen.
Jessica var nu tvingad till livslång medicinering. Sjukdomen hypotyreos, som innebär brist på sköldkörtelhormon, är kronisk.

– När jag fick diagnosen blev jag ledsen och tyckte det var skit att behöva äta läkemedel livet ut.
Hennes inställning blev inte bättre av att Levaxin inte gjorde någon nytta.
– Jag hade en ”honey moon” på sex sju veckor då jag blev lite piggare. Men sedan dippade det och jag blev sämre igen. Dimman i hjärnan eskalerade och det kändes som att den skulle klappa ihop.
– Koncentrationsförmågan var noll, inlärningsförmågan likaså. Jag var tvungen att läsa en text flera gånger innan jag förstod den, jag glömde ord och mina kollegers namn.  Det var oerhört stressande och jag oroade mig för att jag inte skulle klara av att utföra mitt jobb.

All Jessicas energi gick åt för att klara av vardagssituationen, och hon hade ingen ork över för att träffa vänner eller vara social med sin partner. 
– Att tappa delar av sin hjärnkapacitet är skrämmande, det är som att tappa en del av sig själv. Ingen hade berättat att sådana besvär kunde vara en del av sjukdomen, och jag undrade om det skulle vara så här resten av livet.

Jessica skrev brev till endokrinologerna på Sahlgrenska och berättade att hon inte blev bättre av medicinen. De svarade att hennes blodprov, som togs på vårdcentralen var tredje månad, nu visade friska värden.
– Jag försökte förklara att för mig fanns det inget samband mellan det förbättrade värdet och hur jag mådde, men jag fick inget gehör.
På ett amerikanskt forum för sköldkörtelsjukdomar läste Jessica att tilläggsmedicinen Liothyronin kunde pigga upp hjärnan.

Det bekräftades även på ett svenskt forum, där många patienter delar med sig av sina erfarenheter. Hon fick också veta att naturligt grisköldkörtelhormon, exempelvis läkemedlet Armour Thyroid, kunde vara lösningen för dem som inte blir bättre på Levaxin. Jessica ringde upp en av läkarna och krävde att hon skulle få prova Liothyronin. Det fick hon.
– Med Lio tickade hjärnan igång. Alla intellektuella förmågor förbättrades vilket var jätteskönt! Men resten av mina symtom kvarstod.

När Jessica i januari 2009 för första gången fick träffa en läkare på Sahlgrenska, begärde hon att få byta medicin.
– Eftersom jag märkte hur bra jag svarade på Lio antog jag att Armour – som är naturligt och innehåller hela spektrumet av sköldkörtelhormoner och inte enbart syntetiskt som i de andra medicinerna – skulle vara min räddning.
– Läkaren svarade att en ansökan kunde göras först när jag gått på Levaxin i ett år och lovade att göra det. Nu har det gått åtskilliga månader och jag har fortfarande inte hört något.

Men Jessica hade redan fått tips om en privatläkare som kände till fördelarna med Armour Thyroid.
– Han tittade på mina tidigare blodprovsvar, men eftersom blodprov enbart verkar fånga upp en del av dem som insjuknat i hypotyreos, samt att många av dem som medicinerar kan ha perfekta värden i blod men ändå ha kvar många symtom, lade han ingen större vikt vid dem.

Det finns många mindre studier som visar detta, men ännu har inte denna forskning fått genomslag i den svenska vårdapparaten. Bara ett fåtal svenska läkare har kunskap om problematiken, och fler och fler patienter söker nu upp dem, alternativt åker utomlands, för att få behandling.

Till första besöket vill dessa läkare ofta att patienten medtar provresultatet av ett 24-timmars urinprov – för att få ett mått på hur stor andel av sköldkörtelhormonerna som verkligen förbrukats av kroppens celler. Andelen som cirkulerar i blodomloppet, vilket ett blodprov visar, är nämligen irrelevant om problemet inte är att sköldkörteln producerar för lite hormoner, utan felet i stället ligger på cellnivå, det vill säga steget efter att hormonerna lämnat blodet.
– Amerikanska läkare och forskare kallar detta tillstånd hypotyreos typ 2, och nu i september kommer faktiskt en av dem, dr Mark Starr, till Sverige och föreläser i ämnet. Jag verkar ha en blandning av typ 1 och typ 2.

Jessica började medicinera med Armour Thyroid, och hennes förväntningar var astronomiska.
– Det har bara gått ett par månader, men nu mår jag bättre än jag någonsin gjort. Och många saker som jag trodde var normala för mig, har nu visat sig vara sjukdomssymtom!
Jessicas ständiga problem med hälsporrar har försvunnit, likaså svampinfektionerna i underlivet och PMS-besvären. Matsmältningen fungerar numera som den ska, hon är betydligt rörligare och mjukare i muskler och leder, ögonbrynen har vuxit tillbaka och vätskan som kroppen samlat på sig försvinner mer och mer.

– Nu syns mina knogar och till och med ådrorna på fötterna! Jag har blivit piggare, slutat att tappa hår, huden känns inte längre som papper och mitt humör har blivit miljoner resor bättre.
– Det är nästan löjligt hur stor skillnad det kan vara på två mediciner mot samma sjukdom!
Saker som Jessica tagit upp med sin terapeut tidigare; en ständig oro och känslan av att inte kunna lita på sitt eget omdöme, förstår hon nu i efterhand haft att göra med hennes obehandlade sjukdom.
– Enligt min sambo är den största skillnaden just min känslomässiga stabilitet. Den är som natt och dag jämfört med tidigare. Och att vi idag skrattar ihop.

Från att tidigare haft fokus på att klara av dagen, har Jessica nu energi att blicka framåt och paret pratar om att resa och skaffa hus.
– Det känns som att sjukdomen har förstärkt vår relation, troligtvis för att vi under hela den svåra perioden har pratat om allt. Genom vår kommunikation har han förstått att problemen inte varit jag, utan min sjukdom.
– Utan den insikten tror jag att vårt förhållande hade gått i kras.