Någon gång i slutet av 1990-talet, fick Andreas Lundstedt ett brev från Smittskyddsinstitutet, där det stod att det fanns anledning att misstänka att han hade haft sexuellt umgänge med en person som var hiv-smittad. Utan att vara det minsta orolig lydde han uppmaningen att testa sig. I hans värld fanns inget utrymme för sjukdom, han var frisk och stark och hade inte tagit större risker än någon annan. Livet lekte. Han hade det bra med sin sambo Per, diskogruppen Alcazar hade stark medvind, och han jobbade extra som aerobicinstruktör.
– Då var min livsstrategi att blunda för precis allt mörkt. Om jag mot förmodan inte var glad när jag vaknade såg jag till att bli det.

Åkte hem och bröt ihop

I nyutgivna boken Mitt positiva liv, som han skrivit tillsammans med Cecilia Blankens, berättar han om hur han i mer än tio år alltmer desperat kämpade för att bevara bilden av sig själv som en lättsam, rolig och bekymmerslös typ.
För testet var positivt. Traumat är så starkt att han fortfarande varken kommer ihåg var han testade sig eller exakt vilket år det var. Men han minns var och hur han fick beskedet.
– Jag ville få det undanstökat och slog en signal minuterna innan jag skulle börja mitt step up-pass. När läkaren med allvarlig röst sa att testet var positivt, inbillade jag mig ett ögonblick att det var ett bra besked. Sen förstod jag.
I bästa ”the show must go on”-stil genomförde Andreas sitt pass. Han tjoade och tjimmade och var om möjligt ännu mer peppande än vanligt. Sedan åkte han hem och bröt ihop.
– Per behöll till skillnad från mig sitt lugn. Ovissheten innan vi fick beskedet att han inte var smittad var fruktansvärd. Men för mig var det ändå kört, för mig var hiv lika med döden. Men fram till dess tänkte jag vara samma glada, härliga kille som jag alltid hade varit. Min sambo var den ende som visste, men vi pratade aldrig om det.

"Kände mig som en spetälsk"

Om det inte hade varit för att han tre gånger om dagen måste ta sin medicin, så hade han helt kunnat förtränga att han bar på det hatade viruset som han gav namnet Hiv-Stina.
– Ofta lyckades jag inför mig själv låtsas att medicinen var en vanlig vitaminkur. Andra gånger kunde jag titta på tabletterna i min hand och utmana Hiv-Stina och vägra att ta dem, fast jag visste att det var farligt.  
Varje tanke på det onämnbara sköt han åt sidan.
– Jag var rädd för att det skulle synas i mina ögon om jag tänkte på det. Det bästa hade förstås varit att berätta redan då, men jag hade inte det valet. Jag var för omogen för att palla att gå ut som ”killen med hiv”. Jag kände mig som en spetälsk.
Nu i efterhand tror Andreas att det var den mörka hemligheten som var den djupaste orsaken till att inga av hans seriösa kärleksrelationer kunde växa och fördjupas.
– Jag blev aldrig förvånad när det tog slut, jag tyckte att jag fick skylla mig själv. Jag var äcklig som var smittad och mitt liv skulle bli ensamt.

Nära att bli avslöjad

Två gånger per år kollade han sina hiv-värden. För att undgå upptäckt tog han alltid taxi till mottagningen. Medicinerna som så effektivt höll sjukdomen i schack hämtade han alltid ut på nattöppna apotek. Ibland var avslöjandet nära. Som när Alcazar var på Italienturné och Andreas och tjejerna i bandet, Tess Merkel och Annika Kjaergaard, hade försovit sig efter en festnatt. När de satt i bilen på väg i ilfart till flygplatsen, kom Andreas på att han glömt medicinerna i badrummet.
– Jag skrek ett hysteriskt stopp och rusade upp till hotellrummet och hämtade dem, i huvudet snurrade frågan vad jag skulle säga till tjejerna. Det fick bli att jag hade glömt passet. Jag tyckte att det var konstigt att de inte ifrågasatte min överreaktion ...
Några år senare var det dags för Alcazars lansering i Australien. Före långflygningen räckte turnéledaren över en ifylld visumansökan till Andreas för underskrift. I raden av frågor stannade blicken vid: Do you have hiv? Nej-alternativet var ikryssat. Fylld av självförakt skrev han under. 18-timmarsflygningen var en mardröm. Om de blev fast i tullen skulle medicinerna förråda honom. Han skulle inte bli insläppt i landet, turnén skulle ställas in och Alcazars karriär skulle vara över. Allt skulle vara hans fel!
De tre Alcazarmedlemmarna stoppades verkligen. På ytan var Andreas lugn, men inombords växte paniken, när tullaren undersökte först Tess handbagage, sedan Annikas och sedan... Då, precis innan allt var slut, skedde miraklet. Något distraherade tulltjänstemannen som bara lade handen på väskan och sa: ”Welcome to Australia”.
– En ängel måste ha räddat mig, jag var hög av lycka, men hade ingen att dela den med. När jag kom upp på hotellrummet slängde jag mig på sängen och skrek ut min lättnad i kudden.

"Inombords höll jag på att gå sönder"

Medan det inre mörkret tog allt större plats, växte de yttre framgångarna. 2002 gick Andreas dåvarande pojkvän Magnus Carlsson med i bandet och glittret blev ännu glittrigare.
2003 kom Alcazar och Not a sinner nor a saint på tredje plats i melodifestivalen, två år senare hamnade Alcastar på andra plats.
Men det räckte inte längre för att ge mening åt livet. De stora existentiella frågorna pockade på svar: Vem var han under allt glitter? Fanns det en sann kärna under lögnerna?
– När folk frågade hur jag alltid kunde vara så glad, ryckte jag på axlarna och sa att jag var född så. Men inombords höll jag på att gå sönder.
Kokainet kom som en skänk från ovan. När han var påverkad försvann det mörka och han kunde festa flera nätter i rad. Utan drogen var han bara trött och tom och deprimerad.
Droger och hiv är en farlig kombination och Andreas värden blev snabbt sämre. Men han höll masken också inför läkaren på hiv-mottagningen.
Nu hade han inte en utan två hemligheter att skydda. Han orkade i två år.
Livet gick i turbofart då han 2005 fick huvudrollen i Saturday night fever på Oscarsteatern. På nätterna festade han med sina nya missbruks-polare, på dagarna repeterade han, på helgerna spelade han med Alcazar.
– Jag kom alltid i tid till musikalrepetitionerna men var så slut att jag inte ens kunde lära mig replikerna. Antagligen trodde mina medspelare att jag bara var en obegåvad popstjärna.
En dag bröt han ihop under repetitionsarbetet och blev sjukskriven för utbrändhet.
– I fyra dagar låg jag hemma i fosterställning och bara grät och sov. När jag kunde tänka igen, förstod jag att jag skulle förlora allt om jag inte la av med drogerna. Det är konstigt, men på något sätt insåg jag samtidigt att Hiv-Stina var en del av mig själv.

Kärleken blev räddningen

När beslutet var fattat var det lätt att lämna droglivet bakom sig. Saturday night fever blev en succé och gick för fulla hus i över ett år. Men det var inte den framgången som fick Andreas att må allt bättre. Det var den växande känslan att han var ganska okej, fastän han hade hiv.
I nöjes- och medievärlden hade det länge florerat rykten, allt oftare fick han insinuanta frågor från journalister. Ibland övervägde han att berätta, men nej, det skulle inte gå. Ingen offentlig person hade, sedan Sighsten Herrgård på 1980-talet, gått ut som hiv-smittad.
Till sist var läget ohållbart – och tiden mogen. I god tid innan ”komma-ut”-intervjun publicerades i tidningen QX i december 2007, hade han berättat för släkt och vänner. Reaktionen blev inte alls som han hade fruktat, och sedan dess har han överallt mötts av värme och respekt.
Men det tog ändå tid innan Andreas var beredd att ta sig an rollen som hiv-ambassadör. Först var han tvungen att bekanta sig närmare med den delen av sig själv han tidigare hade hatat och kallat Hiv-Stina. Sakta men säkert växte han till en hel människa. Kärleken hjälpte honom på vägen.
– Niklas visste att jag var hiv-smittad när vi träffades, men det skrämde honom inte. Han älskar hela mig. Och jag älskar honom. Jag har nog inte kunnat göra det tidigare, eftersom jag inte har älskat mig själv.
– För mig har det blivit ett kall att informera om att det går att leva ett utmärkt liv som hiv-positiv, bara man tar sina mediciner, går på kontrollerna och skyddar sig när man har sex. Min fästman säger att det är jobbigare att leva med en som tror att han är världsstjärna, än med en som har hiv.
Det händer att Andreas vaknar och inte är glad. Då får det vara så. Livet har lärt honom att det är omöjligt att vara riktigt glad, om det är förbjudet att vara nedstämd.
– Det finns ingen bättre känsla än att vara ärlig mot sig själv. Nu när jag får vara ledsen, är jag det allt mer sällan. Nu är jag en glad skit på riktigt.


 

LÄS MER: Följ Andreas Lundstedsts blogg!